av Purkan

Purkan
sön, 2025-01-12 - 00:41

Jag lever sedan flera år med en alkoholist. Han är min stora kärlek och bästa vän men så fort han dricker ändras det. Han blir helt förbytt, han varken ser likadan ut eller låter likadant. Jag vet på två sekunder om han druckit.

Dessutom blir han elak. Aldrig fysiskt men han säger otroligt elaka saker.

Han dricker tills han däckar när han väl dricker. Skoven kommer med ett par veckors mellanrum. Och varje skov håller på 3-8 dagar varav han bara är kontaktbar korta stunder, resterande tid åker han iväg och gömmer sig och ghostar mig.

Han har varit otrogen onykter. Jag kom på dem. Han var dock knappt kontaktbar. Jag förlät det. Skyllde på alkoholen. Jag hatar mig själv för att jag förlät. För på insidan för det fortfarande lika ont efter två år. Jag mår otroligt illa av bara tanken.

Jag har hämtat honom, burit honom, tröstat och skyddat. Men mest av allt har jag skämts.

Han har provat terapi. Aa. Antabuse. Inget funkar och jag inser själv att det är för att han inte vill sluta.

Han är full ikväll. Vi skulle ha en härlig weekend på annan ort. Hotell. Jag ligger här bredvid och gråter. Ännu en förstörd helg. En av hundra.

Jag önskar jag hade de ekonomiska förutsättningarna att bara lämna. Och ja, självklart kan jag gå och börja om från noll som det är men det är barnen också… som går i skola och har vänner där vi bor… ensam har jag inte råd att bo kvar i skolområdet. Yngsta går i femman. Fyra år behöver jag stå ut tänker jag. Sen kan jag packa ihop allt och faktiskt leva.

Barnen har aldrig sett honom onykter. Däremot har de sett sin mamma gråta otroligt mycket senaste åren. De har undrat var han är när han flyr för att dricka. Ibland på arbetstid. Han har fått gå från flera jobb pga det, men lyckas alltid få nya. Chefsjobb med bra lön. Pengar som går direkt till mer vin. Jag försöker trösta mig med att han iaf aldrig kör bil onykter. Jag känner mig inte tröstad. De har säkert hört mig snyfta på natten när jag inte fått kontakt med honom på några dygn och inte vet om han lever eller är död eller om han är med någon annan.

7 veckor. Det är den längsta sammanhängande period han varit nykter. På typ 30 år.

Jag hatar alkohol. Jag hatar alkisen min sambo är.

Jag älskar mannen bakom sjukdomen. Men jag orkar inte mycket mer.

Själv dricker jag inte alkohol. Jag mår illa av vinreklamerna på tvn. Det kunde i mina ögon lika gärna vara reklam för heroin. Lika dåligt. Lika vidrigt.

Purkan
sön, 2025-01-12 - 01:12

Och jag är så bitter.

Jag är arg för alla missade högtider. Alla förstörda dejter. Alla gånger vi behövt ställa in saker. Resor, konserter, aktiviteter…

Bio till exempel. Jag har alltid gillat att gå på bio med barnen när det kommer nya disneyfilmer och liknande. Han vägrar följa med. Och inte en enda gång har vi kommit ut från bion och han är kvar hemma nykter. Han har varit full VARJE gång. Så nu har jag inte gått på bio på ett par år bara därför. För i min värld är bio något som leder till kaos.

Jag kan heller inte göra något med en väninna. Samma sak då. Han är onykter och har stuckit när jag kommer tillbaka hem. Så jag associerar allt jag tidigare gillat med att han dricker alkohol nu. Och ingenting känns roligt. För om jag har roligt en kort stund följer ALLTID en vecka av ångest.

Hans drickande har tagit bort hela min livslust. Hela min personlighet är borta. Jag går som på nålar och väntar på nästa gång bara. För det blir alltid en nästa gång.

Och när jag försöker prata med honom så är det fulla svaret alltid ”byt man då” och det nyktra är ”jag vill ju inte dricka, jag vet inte varför det blir så”

Han får minnesluckor varje gång han dricker så gud vet vad han gjort. Ja, för mannen vet det iaf inte.

Med tanke på hur otrevlig och främlingsfientlig han blir så är det snarast ett under att han inte åkt på rejält med stryk än.

Om banken bara kunde mig låta stå själv på huset så hade jag slängt ut honom direkt. Jag älskar honom men jag håller på att förlora mig själv

zalkin
sön, 2025-01-12 - 10:15

@Purkan Hej för mig låter det som att du och barnen hade det bättre i en liten förort i en etta än hur ni har det nu. Alkoholism är en sjukdom ja, men att leva mitt i den med barnen bryter nog ner självkänslan hos er alla. De vet ser hör och känner mera än du tror. Blev så illa berörd av din vanmakt, kanske dags att ge upp nuvarande familjesituation, det låter så. Var rädd om dig, du och de dina. Kram

Åsa M
sön, 2025-01-12 - 13:00

Man kan älska någon utan att bo med personen. Både du och barnen tar skada av att han beter sig på det här sättet. Han är sjuk och behöver vård. Du är medberoende och behöver också hjälp. Rådfråga socialtjänsten hur de kan bistå dig innan det blir värre.

LAO
sön, 2025-01-12 - 14:41

@Purkan vilken jobbig situation. Ingen vill ha det som ni har det nu, inte din man, inte du och framförallt inte dina barn. Ta kontakt med socialtjänsten, berätta för skolan, be honom att bo borta tills han är nykter (då vinner du i alla fall lite tid). Sök ett annat boende till dig och barnen, allt är bättre än det är nu. Det här kommer inte bli bra av sig självt och det ända du kan göra är att rädda dig och barnen ur situationen.
Önskar dig all kraft💪🏽