av kayayak

kayayak
tors, 2025-01-30 - 23:04

Har inte träffat henne på ca 5 år nu. Hon försöker skriva och vill träffas hela tiden och jag upprepar mitt mantra att om hon går i behandling så kan vi ses, om inte så nej. Jag vet tillräckligt om hennes liv genom släkten att jag vet hon är helt ensam nu. Alla har lämnat henne. Och samtidigt som jag vet att det inte är mitt ansvar och att hon har fattat dessa beslut själv så kan jag inte sluta känna att om hon dör ensam så är det mitt fel. Jag vet att det inte är så men det går inte att resonera med känslorna. Och hon kommer troligtvis att dö i den här sjukdomen med tanke på hur statistiken ser ut. Hon har knappt insett att hon har ett problem.
Jag behöver inte höra att det inte är mitt fel och att jag ska rädda mig själv, jag vet redan det.
Jag undrar snarare hur jag ska lära mig att leva med skuldkänslorna att jag har lämnat min enda förälder att dö? Hur orkar ni andra?

Flarran
fre, 2025-01-31 - 10:19

Hejsan! @kayayak, Jag har läst ditt inlägg om din relation med din mamma och fick en känsla av att jag borde skriva en rad till dig. Du gör kanske redan så. Men annars så tror jag att det vore bra för ditt eget framtida välmående om inte annat, att tala med henne en stund i telefon. Kanske redan idag alltså, och om du inte har allt för lång resväg kanske ni under lättsamma former kan fika på ett cafe' eller nåt.

Ni kan kanske komma överens om att träffas en kort stund rent allmänt framöver och tala om mest sånt som väder och vind över en kopp kaffe eller så, när hon kanske är i någorlunda skaplig balans. Det kan ske stora saker i ett enkelt lite möte. Det är inte meningen att du kanske ska gå omkring med oro för din förälder som du verkar att göra.

Man kan inte bära någon annans knepiga vardag på sin axlar. Men man kan åtminstone via telefon säga nåt allmänt uppmuntrande ord ibland nån gång när man så orkar. Det kan nog vara ett rätt så bra sätt att slippa känna framtida skuldkänslor i onödan. Man behöver ju inte investera så mycket energi om det verkar vara svårt. Kanske mest bara säga hej nån gång och höra av sig liksom.

Ha det gott!

gros19
lör, 2025-02-01 - 00:07

Tycker nog som ovanstående. Det har uppenbarligen inte hjälpt att under fem år hävda att du endast träffar henne om hon går i behandling. Vi gör våra val men jag har svårt att tro att din mamma vill ha det så här.. Ta hjälp själv för att kunna hantera situationen. Du känner själv vad som är rätt för dig. Jag undrar varför du inte ska träffa din mamma?

lillajag2003
mån, 2025-02-24 - 00:09

@kayayak Hej. Jag kände att jag också behövde skriva något, för vi båda sitter i en liknande situation.
Min pappa har haft blandmissbruk och alkoholism i ca 11år av mina 22 levnadsår. Hans resa har gått upp och ner med vissa bra perioder upp till ett år. Just nu är han riktigt på botten, och har hotat flera gånger att ta sitt liv. Jag är enda barnet, han är skild från min mamma och folk drar sig undan från honom. Han säger att det enda han har att leva för är mig, att han inte skulle orka annars. Tyvärr har han förstört mer i mitt liv än vad han tillfört de senaste åren och jag har varnat flera gånger att om han inte tar tag i saken och tar hjälp behöver jag också ta avstånd för att själv överleva. Jag är OBESKRIVLIGT rädd att jag ska få ett samtal eller ett besök av polisen där dom berättar att han är död. Jag skulle själv kunna dö för att slippa vara med om det. Får dagligen vidriga bilder i huvudet med honom och en snara runt halsen, vill knappt se orden själv.. Skulle det hända kommer jag aldrig någonsin förlåta mig själv, aldrig. Tror att folk har sagt samma sak till dig, ”det är inte ditt fel/ansvar” ”du måste tänka på dig själv”. Känner helt ärligt håll käften. Kan nog säga med stor säkerhet att folk som sitter i vår sits med rädslan över att någon ska ta sitt liv är övervidrig, och man kommer känna skuld om det händer, jag kommer iallafall göra det.
Vad gäller kommentarerna ovan vet jag faktiskt inte om jag håller med till fullo. I mitt fall tror jag inte att det skulle funka. Börjar man med att bara träffas lite när dom är nyktra, är risken ca 90% att dom kommer töja på ens gränser, och plötsligt sitter man där igen med dom stupfulla framför sig igen. Det är principen att hålla fast vid sin sak som jag tycker är viktig. Jag själv har fått mina gränser överkörda pinsamt många gånger i mer än 10 år.
Imorgon ska jag gå på mitt allra första grupp Al-Anon möte. Aldrig tidigare varit på ett gruppmöte och kan erkänna att jag är sjukt nervös. Skulle gärna veta mer vad du har för erfarenheter och tankar om allt detta. Jag känner mig väldigt ensam i min situation, men att läsa din text och förstå att du kanske går igenom samma sak lindrar lite.
Ta hand om dig så länge

LAO
mån, 2025-02-24 - 07:09

@kayayak godmorgon 🌼. Vilken oerhört svår situation. Jag vet verkligen inte vad du ska göra men om du känner efter inåt så vet nog du. Vad blir bättre av att inte ha kontakt? Vad blir bättre av att ses? Vilken kontakt skulle du kunna tänka dig? Det låter jobbigt att inte ha kontakt men ändå bli uppdaterad? Min mamma dricker men blir aldrig dum så vi smsar före 16 på dagarna, efter det hörs vi inte för jag orkar inte höra henne. Vi har inte någon fin och djup kontakt men skickar ett hej eller en middagsbild. Det är såklart inte det jag drömt om men det fungerar utan oro och skam och ilska. Jag tror att alla kan hitta sin väg.
Stor kram