av wisteria

wisteria
lör, 2025-02-22 - 17:51

Hej!

Efter flera crasher om året har vi nu kommit till ett vägskäl. Ett löfte bröts (för tusende gången i ordningen) och jag fick nog. Jag har nu möjlighet att bo på annan ort när jag behöver, jag håller mig borta sedan några veckor men flyttar snart tillbaka igen pga jobb mm. Min partner har rasat igenom och äntligen faktiskt på allvar (verkat det som...) tagit tag i sitt alkoholproblem. Det är såklart fantastiskt bra och ger hopp för framtiden. Samtidigt är min tillit totalt utplånad och min kropp är helt ur balans.

Jag tampas med att få syn på det medberoende jag utvecklat under tio år tillsammans, försöker dämpa reflexerna att stå till tjänst och komma med lösningar. Samtidigt hyser jag stor medkänsla med min partner som nu går igenom sitt värsta i livet. Jag skulle säga att alla våra problem värda namnet har med alkohol att göra. Allt annat är småpotatis som vi kan lösa. Vi har väldigt mycket bra tillsammans, som ger hopp om att vi kanske kan hitta tillbaka så småningom.

MEN! Det kommer såklart bero helt och hållet på hur han går vidare. Han tar hjälp nu men jag vet inte exakt i vilket tempo, så att säga. Jag känner mig otålig och vill se resultat. Och jag vill ha nån slags upprättelse för all skit jag fått ta genom åren. Jag skulle vilja fakturera honom en halv miljon eller nåt för all tid jag inte varit i form, inte kunnat driva mitt företag som planerat, fått tacka nej till stora uppdrag pga utmattning etc. Det är först nu med lite distans som jag börjar förstå och lära mig att den som är anhörig ofta tar en större smäll än den som är beroende. Att det är så sjukt stressande att stå bredvid, önska kommunikation men vara hänvisad till gissningar, lirkande, anpassning, ändrade resplaner, grusade förhoppningar, förnedrande kommentarer, totalt mosande av tillit. Jag har svårt att se hur han någonsin ska kunna ta in vad detta kostat mig. Alltså vad HANS VAL har kostat mig. Det känns på något vis förnedrande när jag ser tillbaka på alla gånger jag hoppats förgäves, markerat men ändå kommit tillbaka. Om han skulle förstå på djupet vad det gjort med mig, vad jag bär på, vilka minnen jag helst inte skulle vilja ha, då måste han var jävligt modig och vidöppen. Och jag tror att det kanske blir för mycket för honom. Han klandrar redan sig själv ordentligt.

Så hur har ni gjort, ni som hittat tillbaka när partnern blivit nykter? Hur lång tid har det tagit? Går det ens att lita på personen igen? Eller sitter det som ett cellminne att det alltid finns en risk för återfall? För oss vet jag inte ens om det kommer landa i helnykter eller måttligt drickande. Men i nuläget känns det som om jag utvecklat en hyperöverkänslighet mot minsta tillstymmelse till både drickande, beroendebeteende och små gliringar eller anklagelser om att "jag är inte heller perfekt". Hur kan man nånsin ha en ärlig kommunikation igen när det blivit så oberäkneligt att tex kritisera ett beteende som sårar en?

gros19
lör, 2025-03-01 - 15:53

Hans val, men vad är ditt val. Att leva under de omständigheter du beskriver är inte det ditt val eller?

Vi medberoende, gäller även mig, behöver verkligen vända blicken mot oss själva. Vem är egentligen sjukast?

Kanske inte vad du vill höra, men så tänker jag.

Åsa M
lör, 2025-03-01 - 17:56

Håller helt med ovan. Talesättet "tro på människor när de visar dig vem de är" är väldigt sant. Och man måste kunna se sig själv i spegeln i slutet av dagen också. "Vill jag leva så här?" Svaret för mig var NEJ.
För min del var upplevelsen att ha en relation med en missbrukare en rejäl ögonöppnare. Jag väljer att inte ha med alkoholister att göra. Jag vill inte heller ha vänner som super som svampar. Det är mitt val.
Men vad är ditt val?

wisteria
mån, 2025-03-03 - 04:00

@gros19 tack för svar, absolut mitt val. Fram tills nu. Men aldrig mer. Så långt har jag i alla fall kommit. Håller på att lära mig mer om medberoendemekanismerna och ser aningen klarare för var dag. Frågan är om det går att stanna kvar alls, dvs lita på en varaktig förändring. Inklusive ”upprättelse” eller vad jag nu letar efter. Men du har så rätt, jag kunde lämnat långt tidigare.

wisteria
mån, 2025-03-03 - 04:02

@Åsa M tack för dina tankar, jo, verkligen mitt val men en gnutta hopp finns fortfarande. Om det blir en rejäl förändring. Har inte gett upp den tanken än. Men absolut otänkbart att fortsätta som hittills, det beslutet är åtminstone stabilt äntligen.

Åsa M
mån, 2025-03-03 - 15:05

Klokt att du har ett beslut. Men jag tror inte man ska underskatta svårigheterna. En sjuk person kan inte resoneras fram till en förändring och till tillfrisknande. Om han hade haft cancer, hade du resonerat likadant? Beroendesjukdomar är förrädiska för många tror att man kan förändra personens sjukdomsbild med vilja. Medan hans sjukdom utvecklas förstörs både er relation och ditt liv, förutom hans eget. Han kan sannolikt inte välja på något annat sätt, men det kan du. Och han kan troligen inte ge dig det du behöver, upprättelse eller vad det nu är. Han är svårt sjuk.Jag tror man måste förmå sig själv att ta in sanningen. Det är så lätt att välja att se det man vill se. Medan man gör det går tiden. Frågan är om man tycker den bortslösade tiden var värd det i slutändan. Eller om det var värt det att acceptera att bli behandlad så där. Det är ju ens egen självkänsla man offrar. Och att vänta på att få en ursäkt kan man göra länge. Mitt ex bad om ursäkt efter fyra år! Jag kan säga att den ursäkten var inte värd mycket för mig när den väl kom. Tänk på det också. Det enda du kan kontrollera är du själv, dina val och dina reaktioner. Inte hans.

Gina
mån, 2025-03-03 - 15:25

@wisteria Hej jag känner så mycket igen mej i det du skriver. Fast vi har bara vart ett par 1,5år. Och jag noterade att han dricker mest i perioder/tillfällen. Jag blir rent rent förtvivlad. Känner mej så himla ensam om detta o känner ju skam. Vill inte folk ska få veta. Tvivlar på framtiden men han är en så himla omtänksam och fin man annars. Han är aldrig våldsam utan mest detta drickande och att han inte vet när det räcker. Sen blir han dåsig lågmäld och lite sinnes förändrad. Och däckar tidigt i soffan. Och där sitter man ensam en fredag lördagkväll. Tänker att; näää ska det va så här livet igenom med honom. Han tycker inte han är alkoholiserad utan tycker jag överdriver och överreagerar. HUR ska jag få han att söka hjälp och inse att det är en sjukdom som till slut kommer förstöra både relation hälsa och kanske jobb. Sååååå less på detta.