Hur går man vidare?
Hej allihopa!
Jag är ny här och känner att jag behöver tips och råd av människor som vet vad jag går igenom. Jag har många underbara vänner/familjemedlemmar som står vid min sida men jag saknar att prata med någon som har samma erfarenhet som jag har. Ska försöka göra min historia kort. Jag träffade min sambo första gången när jag var 15 år, blixtförälskad och lycklig var vi tillsammans i 10 månader. Han festade en hel del redan då och var väl lite spännande. Några år senare blev vi åter ett par och jag trodde väl att han skulle ändra på sig vad gäller drickandet. Hans pappa omkommer tragiskt i en olycka 1½ år innan vårt första barn föds 2000. Min sambo är uppväxt i en liten by där alkoholism har funnits i generationer så han vet väl inget annat. Efter min svärfars död så gick det långsamt utför för min svärmor och min svåger. Min sambo startade eget företag 2002 som han drivit i den lilla byn där han är uppväxt. Vi bor 5 mil därifrån vilket har resulterat i att min sambo ofta har varit borta. Jag har förstått att jag många gånger blivit bortvald pga alkohol och sk "kompisar". Det har varit många jobbiga år med förtvivlade försök att få rätsida på detta problem och att min familj ska fungera. Jag har gått i terapi, försökt prata med honom och hotat.....ja listan kan göras lång. För ca 3 år sedan började jag tröttna på allvar efter att ha försökt få min svärmor, svåger och min sambo på fötter. Jag började drömma om en egen lägenhet där jag och mina barn kan få lugn och ro. Nu är det ju så att min sambo sköter sitt jobb och har byggt upp en firma som fungerat bra, nu har han fått fast anställning och vi har bra ekonomi och ett fint hus och många fina grejjer....men det är något som fattas mig. Vi hade en jättekris i sommras som ledde till familjerådgivning och enskild terapi för min sambo. Äntligen kändr jag att min sambo var påväg att ta tag i detta problem. Han fick antabus utskrivet och skulle börja men har inte gjort det. Jag flyttade hemifrån med barnen mellan jul och nyår och flyttade hem med det löftet att han skulle börja med antabus och om han sedan inte kunde kontrollera detta själv skulle han ta in på ett behandlingshem till våren.... Jag har varit borta med vårt äldsta barn på aktivitetshelg och lämnat den yngsta hemma nu under 2 helger och när jag kommer hem på söndagen så är min sambo full...... Kan inte förstå hur han kan göra detta mot sina barn. Jag har pratat med hans arbetsgivare och de har lovat att prata med honom och erbjuda honom hjälp. Jag känner mig totalt körd i botten och jag har kämpat så för att försöka få till en förändring vad gäller detta. Min sambo har vägrat prata med mig om det som hände förra helgen vilket gör mig sårad och totalt nonchalerad. nu har han istället börjat fixa till hemma med nya möbler och lite ombyggnationer.....vad blir bättre av det??
Rörigt inlägg, jag vet. Min fråga är: var hittar jag styrkan att ta tag i detta och bryta mig loss. Jag är orolig att mina barn ska få en pappa som super ner sig totalt, super när han har dem hos sig (för han har väl ändå rätten att ha sina barn för han är ju för det mesta en bra pappa). Jag är helt enkelt livrädd för att kliva över kanten....hur gör man????
.

Försök att inte vara så hård och krävande mot dig själv. Du lever under stor press och det vore onormalt om inte ork och engagemang påverkades. Rör dig för att det är kul, en promenad kan göra underverk. Ät lite av varje utan att välja bort allt gott. Njut av bullarna och försök tänka att det var idag det inte var någon bra dag. Det är så lätt att fastna i tanken att alla kommande dagar blir kämpiga men det finns andra bättre dagar framöver.. Hur ska du orka allt på en gång? Det gör ingen. Försök att inte vara så hård mot dig själv. Kramar A

nu kommer sorgen, är det så? Ilskan och sorgen - över det som inte blev? Det går nog inte att gå omvägar runt det här, bara rakt igenom och möta alla känslor.

Inom dig vet du att det finns mening med ditt liv, dina barn behöver dig, du är viktig för dina nära, kära och vänner. Och så har man kanske ett ansvar mot sig själv för att man fått livet? Jag vet inte hur du ser på det? - visst jobbar du nära livet och döden, jag har förstått det så.

Läs och skriv ditt nick ofta. Framtiden finns och du har makten att skapa den! Kram, kram / mt

Framtidsdrömmar

Du har nog rätt Mulletant, sanningen och insikten kryper på mig sakta men säkert. Ja, jag jobbar med livet och döden och ser mycket sorgligt och även det positiva med livet i mitt jobb men blir väldigt djup i mina tankar ibland. Jag vet att jag inte kan finnas för alla men detta är på nåt vis ett sätt att fly från mina tankar...
Försökte visa hur ledsen jag var igår, grät och sade att jag är så ledsen och mår så dåligt av att vi har det så här.... Inget ord tillbaka, han somnade.. han var nykter men kl. var vid midnatt så det passade inte honom då. Jag grät mig till sömns. I morse ville han ha sex och jag visade väl tydligt att jag inte ville vilket resulterade i att han i ren ilska gick upp. När jag gick efter honom och förklarade att jag behöver prata så tycker inte han att vi behöver prata mera, han har sagt förlåt sen sist och vill nu se framåt.... Det räcker för honom... Jag förstår inte hur han kan tycka att det går bra att sopa allt under mattan!? Sade också åt honom att inget löses av att man flyr, som han gjorde i morse eller som han gjorde för två helger sen och som han gjort så många gånger förr. Han vill oxå få det till mitt fel att han inte har så bra kontakt med sina barn, han kallar sig själv för svarta fåret och att det är jag som vänt de mot honom. "Ska jag berätta för de vad du gjort?" frågade han mig. Jag svarade att jag iallafall inte lämnar de och gör de otrygga tillsammans med mig. De har ju inget med detta att göra. Sade även att det är hans egna ansvar att finnas där för barnen, det kan inte vara mitt ansvar!
Är jag för stingslig och ältande eller...?? Jag kan inte bara glömma och glömma hela tiden när jag inte vet hur allt blir, vilken plan han har till förändring.
Kram

kan veta är att DU vill ha förändring och hur du vill att det ska bli. När jag läser verkar det som han vill fly... och du kan inte tvinga honom att önska något som han inte vet vad det är eller vad han vill. Om han är så fångad i sitt missbruk så är det starkare än dina önskningar och behov.

Jag tror så.

Jag tror också att det du kan göra är att fokusera på DIG, på dina behov, önskningar och drömmar och rota fast dig stadigt i det så att du orkar STÅ utan att fundera och fråga varför han inte tänker som du. Jag tror att man inte kan förstå hur en missbruksförgiftad hjärna fungerar.

Jag bara tror för det är svårt att veta hr det är för en annan. Men mönstret i missbruk är väldigt lika.

Vad gäller reklamen ska du "anmäla kommentar" så att admin ser vad som är på gång.

Styrkekram / mt

Lilja-12

Jag har anmält inläggen som inte hör hemma här-hoppas vi snart får vara ifred igen.

STay Strong!

Lilja

Lelas

Jag håller med Anonymt i det hon skriver - sänk kraven på dig själv!

Man måste faktiskt inte vara snygg, vältränad, solbränd, välklädd... Jag röstar för att du vänder på hela steken istället - börja med att försöka ta tag i din situation med "din" alkoholist, så kommer det andra att få plats i ditt liv så småningom.

Det är helt enkelt för mycket begärt av dig att orka träna och allt det där just nu. Du lägger långt mycket mer energi och kraft på din oro, dina funderingar, din sorg, din trötthet och allt det där som medberoendet gör med oss, än vad du själv inser, tror jag. Så var det i alla fall för mig. När jag började må bättre så återvände energin och jag började hitta kraften att göra allt det där andra igen.

Kram!
/H.

Framtidsdrömmar

Jag vet att mitt välmående och lust och ork till att ta tag i min kropp och kondition och matvanor kommer att falla på plats när jag får lugn och ro och kan känna harmoni.....
min sambo säger ofta; "tänk att du har bantat ända sedan vi träffades"...det är sant! Tänk att jag gått i det här i snart 13 år och aldrig känt mig riktigt tillfreds. Varför utsätter jag mig själv för detta? Hur förklarar psykologin detta?
Sommar och sol gör ju att man känner sig lite bättre till mods och dagarna går lättare men problemet ligger och gnager HELA tiden..!!
Kram där ute och tack ännu en gång för att ni finns.
Nu ska jag läsa länkarna som Mulletant har givit mig.

Framtidsdrömmar

Den filmen måste jag se...
En annan kul grej är att jag innan jag tittade på youtubeklippet hade varit innte på Adlibris och beställt böcker. Bla. har jag beställt "sockerbomben" av Bitten Jonsson som är en av de som föreläser i klippet. Snack om telepati, jag visste inte att klippet handlade om henne och om sockerberoende :)

Framtidsdrömmar

Även om jag egentligen tror att det är nyktert hemma ikväll kan jag inte låta bli att oroa mig och ha en gnutta ont i magen...
Vi ska åka bort i morgon bitti så då tar jag förgivet att han är fit for fight att sätta sig bakom ratten när klockan är 8....eller???

Oron är fruktansvärd där den gnager. Dock har jag känt värre oro vid andra tillfällen men den finns alltid där på ett eller annat sätt när jag inte får vara hos mina barn..
Men som sagt, tror ju att det är lugnt ikväll.

väl nu på morgonen. Läste din kommentar i en annan tråd om sambon/mannens familj. Han behöver säkert hjälp men då måste han själv vara motiverad att göra sin resa. Du kan inte hjälpa honom och inte göra hans resa - hur gärna man än vill. Jag vet.

Jag tror inte att du kan få honom att förstå eller ta in det du försöker säga och förklara.

Du måste handla! För din och barnens bästa. Det kommer du att göra när du är redo för det!
Du kan börja, med något som du kan hålla fast vid, redan idag. Om du inte har kraft att göra stora förändringar just nu så gör "små" saker för din skull, skapa goda vanor som du mår bra av. Promenera, bada, gå på massage, öva mindfulness, gå på bio, umgås med vänner ...

Kram, kram / mt

Framtidsdrömmar

Jag läser i crossroads tråd "finnas där eller vända ryggen till". Där sätts det så många ord på känslor som jag själv har. Jag har också fått höra och även rannsakat mig själv många gånger..."att vi har det dåligt beror inte bara på at jag dricker förmycket". Nej det kanske inte det gör, men som askungen skriver i ett inlägg där: alkoholen har gjort att tilliten är borta, att glädjen är borta och att den glada stäminingen som borde finnas vid festliga tillfällen är borta. Detta är enbart pga av alkoholen!
Just nu har drickandet varit nästan obefintligt under ca 3 veckors tid hemma hos mig...Dock fick jag reda på att han kommer att ta ut 5 veckors semester nu direkt efter midsommar, vilket är mera än vad jag visste från början. Han har mycket jobb i sin firma som han sköter paralellt med sitt fasta jobb och dessa jobb ska han utföra under några veckor som han har "semester". Jag har väntat på att kunna ha en lugn och avkopplande semester sedan vi träffades. Nu blir det återigen en sommar med massor av arbete trots att han är ledig och skulle behöva vara hemma med barnen och bara vara. Vi ska iväg en liten semestertripp i slutet av juli och det hoppas jag blir bra. Mitt i allt detta så känner jag att hans ledighet oroar mig då han får större chans att dricka när han jobbar i sin egna firma där ingen ställer krav förutom han själv. Han vill att vi ska fortsätta att bygga på "vår" stuga som vi har i hans hemby.....Det knyter sig i magen på mig bara han pratar om sin hemby. Allt kändes skapligt bra och som en nystart när vi började med detta projekt under förra hösten. Dock har mycket hänt sedan dess och jag känner ingen glädje över att bygga något, jag vill inte vara i byn, den ger mig ångest! Så nu ska han jobba, bygga på stugan och klämma in en semestertripp med oss under sommaren. Han har alltid så många projekt på gång, det känns aldrig lugnt och skönt. Är detta ett typiskt drag hos dessa människor.
Dock har jag bestämt mig för att kunna dricka ett glas vin eller två under midsommar och försöka att inte bry mig om han dricker förmycket... Jag måste börja leva jag med. Känner mig ändå relativt lugn just nu men jag vet att detta kan ändras över en natt. Det är väl just det....alla tentakler jobbar förfullt, varje dag, trots att man försöker att stänga av.

Rörigt inlägg...rörig hjärna!
Kram alla därute!

levalivetnu

Kikade in på denna sida för första gången idag och inser att detta är en bra sida när man behöver ha hjälp och hämta styrka. För man är inte ensam. Just nu är jag trött på min alkoholvanor som inte är bra. Jag dricker för mycket i snitt 2-4 gånger /veckan. Och det känns inte bra. Jag vet att det är för mycket och att jag måste inse att det är för att jag känner mig så himla ensam. Har massor av vänner men lever ensam och saknar en relation. Något som jag är så dålig på och måste arbeta med.
Har svikit mig själv denna vecka och kände bara idag att nu är det nog. Bara jag som kan ändra mig själv och det känns väldans skönt att skriva här. Jobbar mycket och använder alkoholen som en slags avkoppling ! men när jag verkligen tittade lite mer på det är det för att jag känner denna stora ensamhet. Nu är det dax att göra något och börjar med att skriva och läsa på denna sida. Tycker verkligen om rödvin och skulle vilja kunna ta några glas då och då och ibland fungerar det när jag vekligen är bestämd. Men ibland spårar det ur och alkoholistdjävulen vill ha mer och mer och gränserna känner jag inte. Men nu ska jag ta tag i detta och ta en dag i taget. Inga med skuldbelägningar på mig själv utan istället orden att göra det bästa var dag. Får se hur det går just nu känns det bra och ikväll ska jag städa och tvätta och bara må bra.Lycka till alla!

Framtidsdrömmar

Tack Mulletant för länken. Jag har läst och begrunnat.
Jag känner att jag går på helspänn, kände igen känslan igen igår då han bara var tvungen att dricka en 50 cl starköl och sedan började gå ut och in i garaget + att han hade sitt officiella grogglas på bänken i köket. Han somnade i en konstig ställning i soffan redan 2 timmar efter att han kommit hem från jobbet....detta beror inte enbart på en öl och en grogg....Jag blir så himla besviken. Jag får alltid någon sorts hopp när det varit lugnt ett tag. Har haft energi till att fixa ett grönsaksland och försöka hålla det fint i trädgården..varför får jag inte känna mig tillfreds..??
Åh, jag är så trött på att tjata om detta och känna skam över att jag inte göt något. Jag väntar på något, med vad??

du på? Min erfarenhet är att det är en lång väg att riktigt komma till insikt om 1) hur det faktiskt är och 2) att det (alkoholmissbruket) är så svårt att bryta. Insikt om alkoholens starka makt har jag fått genom att läsa massor och dela erfarenheter - inte minst från "andra sidan" här på forumet. Den riktigt djupa personliga insikten får jag nu efter att mannen börjat på AA och berättar mera för mig om sina frestelser och sin kamp. Det är både skrämmande och befriande - skrämmande att inse hur starkt beroendet är och befriande att vara delaktig.

Fortsätt läsa och skriva här och samla erfarenheter. Jag tror att du inser själv att han inte kommer att - inte kan - sluta utan att "något" tvingar honom... Men du måste komma till din egen smärtpunkt när du fattar ditt beslut och gör ditt val. Vi följs åt, du är inte ensam! Kram / mt

Framtidsdrömmar

Tack för att du följer mig på min krokiga stig med omvägar. Det känns så tryggt att ha dig vid min sida.
Jag önskar bara att min sambo kunde komma till den insikten din man nu kommit till och inte vara så inbunden. Hur var din man innan problemet erkändes? Hur var han i förnekelsen och hur många år tog det för dig innan du tillslut fick nog? Jag har fått en helt annan syn på min sambos drickande sedan jag hittade till detta forum. Förr visste jag att hans drickande fick mig att må dåligt och jag passar såväl in i den länken (som du sist skickade) innehåll. Jag har mått dåligt i flera år, jag har hoppats, slätat över och accepterat.....Jag vet att han mår dåligt av att se sin mamma och bror gräva ner sig allt mer men det kan väl ändå inte vara mitt problem! Jag har verkligen försökt prata med dem också men har nu gett upp. Det som gör mig heligt förbannad är att de är en bidragande orsak till att min sambo har ångest...och vad gör en som har problem med spriten när hen får ångest?
Allt går bara runt och runt. Jag skjuter allt framför mig. Sitter ännu en gång och planerar inför semester....har tänkt många somrar "detta är min sista semester med honom under dessa omständigheter". Känns hela tiden som att jag vill ge honom en chans till bättring och att jag har mer styrka att ta fram mina egna krav......Bra att känna styrka men inte bra att hela tiden ge chanser. Slutar väl med det tids nog också...när den berömda botten är nådd.

Kram