Hur går man vidare?
Hej allihopa!
Jag är ny här och känner att jag behöver tips och råd av människor som vet vad jag går igenom. Jag har många underbara vänner/familjemedlemmar som står vid min sida men jag saknar att prata med någon som har samma erfarenhet som jag har. Ska försöka göra min historia kort. Jag träffade min sambo första gången när jag var 15 år, blixtförälskad och lycklig var vi tillsammans i 10 månader. Han festade en hel del redan då och var väl lite spännande. Några år senare blev vi åter ett par och jag trodde väl att han skulle ändra på sig vad gäller drickandet. Hans pappa omkommer tragiskt i en olycka 1½ år innan vårt första barn föds 2000. Min sambo är uppväxt i en liten by där alkoholism har funnits i generationer så han vet väl inget annat. Efter min svärfars död så gick det långsamt utför för min svärmor och min svåger. Min sambo startade eget företag 2002 som han drivit i den lilla byn där han är uppväxt. Vi bor 5 mil därifrån vilket har resulterat i att min sambo ofta har varit borta. Jag har förstått att jag många gånger blivit bortvald pga alkohol och sk "kompisar". Det har varit många jobbiga år med förtvivlade försök att få rätsida på detta problem och att min familj ska fungera. Jag har gått i terapi, försökt prata med honom och hotat.....ja listan kan göras lång. För ca 3 år sedan började jag tröttna på allvar efter att ha försökt få min svärmor, svåger och min sambo på fötter. Jag började drömma om en egen lägenhet där jag och mina barn kan få lugn och ro. Nu är det ju så att min sambo sköter sitt jobb och har byggt upp en firma som fungerat bra, nu har han fått fast anställning och vi har bra ekonomi och ett fint hus och många fina grejjer....men det är något som fattas mig. Vi hade en jättekris i sommras som ledde till familjerådgivning och enskild terapi för min sambo. Äntligen kändr jag att min sambo var påväg att ta tag i detta problem. Han fick antabus utskrivet och skulle börja men har inte gjort det. Jag flyttade hemifrån med barnen mellan jul och nyår och flyttade hem med det löftet att han skulle börja med antabus och om han sedan inte kunde kontrollera detta själv skulle han ta in på ett behandlingshem till våren.... Jag har varit borta med vårt äldsta barn på aktivitetshelg och lämnat den yngsta hemma nu under 2 helger och när jag kommer hem på söndagen så är min sambo full...... Kan inte förstå hur han kan göra detta mot sina barn. Jag har pratat med hans arbetsgivare och de har lovat att prata med honom och erbjuda honom hjälp. Jag känner mig totalt körd i botten och jag har kämpat så för att försöka få till en förändring vad gäller detta. Min sambo har vägrat prata med mig om det som hände förra helgen vilket gör mig sårad och totalt nonchalerad. nu har han istället börjat fixa till hemma med nya möbler och lite ombyggnationer.....vad blir bättre av det??
Rörigt inlägg, jag vet. Min fråga är: var hittar jag styrkan att ta tag i detta och bryta mig loss. Jag är orolig att mina barn ska få en pappa som super ner sig totalt, super när han har dem hos sig (för han har väl ändå rätten att ha sina barn för han är ju för det mesta en bra pappa). Jag är helt enkelt livrädd för att kliva över kanten....hur gör man????
.

Framtidsdrömmar

Idag har jag funderat mycket över detta forum. Att det har blivit mitt andningshål vad gäller att få skriva ner tankar och funderingar. Det är här jag kan sätta ord på det jag känner. Det är så himla skönt. Jag blir så rörd och tacksam när jag förstår att ni faktiskt bryr er om MIG, jag är någon här inte bara en bland alla miljarder människor i världen. Mulletanten skickar mig en tanke och nämner mig vid "namn" i sin egen tråd, det blir så personligt och ger mig sån värme och jag känner sånt stöd. MissH, hösttrollet och en nyfunnen forumvän Villsluta skickar mig tankar och undrar hur jag mår.....Jag kan inte med ord beskriva hur skönt det känns. Behöver verkligen all peppning jag kan få.
Jag var till terapeuten i torsdags. En supertrevlig tjej som vet vad hon pratar om. Hon sade egentligen inget som jag redan innerst inne vet men det var ändå skönt att bli bekräftad och sedd som människa mitt i allt kaos. Jag har börjat förstå att jag lever i ett kaos och detta kaos slutar inte bra tids nog. Att gå med en inre stress 24 timmar om dygnet är ju inte bra för någon. Jag har inte berättat för min sambo vad det var för ett ställe som jag åkte till för att prata (30 mil t.o.r). Dock ska jag berätta när jag får tillfälle. Han vet att jag varit iväg för att prata för att jag mår dåligt och behöver hitta en strategi för att kunna fortsätta mitt liv i en annan anda där jag är glad och full av liv. Han har inte frågat en enda gång sedan jag kom hem hur torsdagens samtal var, ingenting!!
Idag är en tung dag då jag känner mig svag och många tankar virvlar runt i mitt huvud. Känner mig lite tom på nåt vis. Skuldkänslor för att jag känner som jag gör och för att jag inte kan ge 100% för att försöka få ihop min familj.

Kram

helt ok att känna sig svag ibland. Vi är inga maskiner så när vi fyllt vår kvot med stress så får vi olika symptom. En del av dessa symptom är skarpa varningstecken endra är bara ett litet meddelande om att vi ska ändra vårt liv. Och du är på rätt väg att göra det.

Jag gillar det du skriver om din terapeut :-) Du går därifrån och känner dig bekräftad för att hon lyft upp det du vet nånstans innerst inne. Alla terapeuter klarar inte det !

Knöligt med avståndet dock men kan du inte lyssna om ni kan köra via Skype och kameran ibland ? Personlig kontakt går inte att byta bort helt men ibland kan man kompromissa.

Sköt om dig och vårda ditt eget välbefinnande först av allt.

Lelas

Härligt, Framtidsdrömmar!

Resan är tung, jag vet, men du är på god väg. Och på rätt väg.

Jag känner igen mig precis i det där att terapeuten egentligen inte säger något nytt... men hur gudomligt skönt det är att få bekräftelse i att den sunda delen av ens hjärna faktiskt är värd att lyssna på.

Kram!
/H.

Framtidsdrömmar

Läste i någon annans tråd, tror det var mulletant, att när man nämner forumvänner vid "namn" här så blir det kanske så att man glömmer bort någon....Jag inser att jag gjort det. Dock hoppas jag att ni som inte får ert namn nämnt vet och förstår att jag läser även det ni skriver och använder det i min fortsatta strävan mot ett bättre välbefinnande.
Om man som jag är van att bo på landet så är inte 30 mil så långt, jag reser den vägen ganska ofta. Dock har jag börjat se över möjligheten att åka buss och det är mindre än hälften så dyrt som att ta egen bil så hädanefter blir det buss.....

vill.sluta

Att du fick dig ett andningshål mitt i all stress och som du beskriver det: KAOS!""
Trist att sambon inte bryr sig om hur pass dåligt du mår, trots att han vet att du är "down there" och att du faktiskt åkt iväg för att prata. Men skit i det.
Fokusera på DIG! Det är DU som skall bli mer up to date.
Du behöver komma till ytan och få i vart fall nästippen ovanför ytan.
Du kan klara det och det kommer gå galant.
Tro mig jag kan av egen erfarenhet själv säga att det går.
Jag har verkligen varit nere på botten och vänt, inte av mina dryckesproblem eller beroende men min tunga historia började med att jag genom en olycka låg i koma i resperator i nio veckor.
Och när jag vaknade ur koman kunde jag varken tala äta eller gå. Livet blev en kamp.
En kamp för att överleva.
Nu snart tjugo år senare sitter jag här, och bekymrar mig över diverse I-landsproblem............
Get over it!
Allt går med vilja och FRAMTIDSTRO. Och det är.......ju du!

Och om du tror i din enfald att du skall fixa det själv så tror du fel!

DU ÄR INTE SJÄLV!

Kom tillbaks och skriv och skriv och läs.
Tro på dina framtids drömmar och sakta men säkert kommer dom uppfyllas en efter en.
DU är inte själv, omge dig med människor som du bryr dig om och som bryr sig om dig!

Du är just nu den viktigaste personen, det är du som skall må som den sessa du är.
Världens bästa!

Tips, skriv ner några enkla framtidsdrömmar på ett papper. Inget stort men något du vill skall gå i uppfyllelse.
Och sakta men säkert beta av den listan. Den behöver inte vara lång, några uppnåliga mål.
När den listan är klar!

GRATTIS, gör en ny osv.

Du fixar detta och jag håller på dig, du är min forumkompis och bra kompisar skall man vara rädd om.

Och du är en av alla bra härinne!

Skriv skriv skriv jag väntar!
Men nu, skall jag duna in.
Kramar i massor till dig min lilla ängel!
Och ni alla andra här på forumet, STAY TUNED..................
//a

Framtidsdrömmar

Jag som alltid varit duktig på att skriva och formulera mig på papper i både glädje och sorg har plötsligt blivit helt analfabet. Mina tankar och funderingar snurrar runt i mitt huvud och jag får liksom ingen struktur. Jag har velat skriva ett brev till min sambo i över ett år men orden hamnar aldrig vid pennans spets eller på papper utan blandas i en grynig massa i mitt huvud där de blir svåra att sätta in i rätt sammanhang. Här på forumet känns det lättare på nåt vis även om jag känner att inläggen blir röriga här också. Just nu har jag funderingar som jag skulle behöva skriva om så jag får se om jag lyckas just idag när allt snurrar igen.
Funderar åter igen på varför jag har så svårt att lämna.. När jag läser runt på forumet och förstår att min sambo inte dricker ens hälften av vad en del andra gör så tvivlar jag ännu en gång på min egen magkänsla, överdriver jag detta? Använder jag hans drickande som nån slags ursäkt för att lägga skulden på honom om jag skulle välja att lämna detta förhållande. Att drickandet är en sköld för att jag ska slippa vara tvungen att säga att mina känslor är så förvirrade att jag inte vet om jag vill vara singel eller fortsätta vara sambo. Mitt i allt detta så plockar jag ändå fram episoder som hänt tidigare och även hänt nyligen och jag känner i min kropp och själ att vårt förhållande inte är sunt. Tänk om han faktiskt försöker bättra sig och jag vägrar se det eftersom jag är så alkoholanti att jag reagerar med ilska så fort han dricker en öl och då är hela cirkusen igång och han dricker ännu mera bara för att jag blir sur och tvär... Jag VET att det inte är mitt fel att han dricker men kan jag vara en bidragande orsak?
Jag har en bästa kompis vars sambo tog sitt liv för några år sedan. Deras dotter var då 4 år. Hon var, precis som du "vill.sluta." nere i det svarta hålet och har varit tvungen att klättra uppför stegen igen och ta tag i allt vad gäller praktiska saker och känslomässiga saker under dessa 7 år som gått sedan allt hände. Hon har gjort det jättebra och lever med en ny man idag och mår bra. Hon säger många gånger till mig "har jag klarat att gå igenom det jag gjort så kommer du också att klara av detta". Jag vet att jag kommer att göra det men jag tror att när man har möjligheten till att planera den närmsta framtiden och har möjligheten att vara rädd för olika konsekvenser så blir startsträckan så lång. Skillnaden mellan en plötslig händelse och en mera utdragen är väl att man inte har nåt val om det händer plötsligt. Då måste man göra något åt situationen här och nu. Har det som i mitt fall pågått i flera år så bromsas man av om och men, av rädslor och farhågor och egna fantasier och rädslor. Med detta menar jag inte gradera vad som är värst i olika situationer, jag försöker bara förstå mig på mig själv. Jag måste lära mig att leva för dagen och vara närvarande. Jag kommer ofta på mig själv att tänka på helt andra saker när jag egentligen gör något annat.

Min terapeut berättade att hon hade en 80-årig kvinna med på anhörigträffarna. Denna gamla gumma hade sagt när hon kom "jag har levt i detta helvete i 50 år, nu ska jag leva bra de resterande åren jag har kvar av mitt liv". Jag rös när jag hörde berättas om henne, vilken kraft och vilket mod att i den åldern bestämma sig för att leva och må bra.

Jag tror att jag håller på att ge upp, jag orkar inte kämpa mera. När jag tänker på det så knyter det sig i magen och som jag skrev förut så får jag dåligt samvete för att jag känner så här och rannsakar mig själv...Har jag verkligen kämpat tillräckligt, är jag för känslig vad gäller hans alkoholkonsumtion?
Hans mamma och bror har ju också problem med alkohol. Hela hans familj är så trasig. I detta är min sambo medberoende och försöker hjälpa. När han visar att han är less på dem så kan jag tycka så synd om honom som inte har en fungerande relation till sina nära och kära + att relationen till mig är dålig. Han har ju verkligen ingen kvar om jag skulle försvinna. Jag har provat att hitta nyckeln till hans hjärta men aldrig hittat den stora som verkligen leder ända in i det djupaste rummet. Han har aldrig släppt in mig.

Rörigt inlägg men det var allt för nu.
Nu ska jag ut på en långpromenad för det är något jag tycker om att göra.

vill.sluta

Hoppas du hade en skön promenad, själv arbetar jag natt och har legat och dunat en sekund.
Men du?
Vad menar du med att du tror att du kanske bara förstorar upp "problemet", att det kanske inte är så farligt när du läser hur alla andra har det?

Skärpning, det ÄR ett problem så fort du får tanken i skallen. Och det bästa, det är inte du som äger problemet!'
PUNKT.
Problemet ägs och sköt av dinsambo. Det är han som äger problemet, vill han få ett slut på alkoholdiskutionen så är bollen hos honom.
Det kan aldrig bli så att det är ditt fel, att du bryr dig för mycket.

För brydde han sig det minsta om dig eller er så hade han respekterat dig i ditt ställningstagande.
Och om han hade gjort ett moget ställningstagande själv så hade dina "spärrar" minskat och han hade nog kunnat dricka lite öl.
ALLT ligger på honom.
Du har fastnat i en ond spiral där slutscenen är att det är du som är den elaka häxan.

Men glöm det nu, lär dig att se vari problemen ligger.
Vem som har problem.........
Gör dig själv en tjänst:

LÄMNA !!!!!
Du fixar detta och kommer gå vidare som en otroligt stark rakryggad tjej med gott självförtroende.
Du klarar allt!!!!!
Jag hoppas och tror på dig och vet att detta är i stort sett en baggis.
Kramar med massa energi!
Use it well now babe!
//Andréas

vill.sluta

Hej igen, tyvärr ser jag inte problemet längre. Detta har funnits i dina tankar så oerhört länge så.
I februari skrev du att ni haft dessa diskutioner i tre år..........
Tre år för länge, han vet om problematiken så det kan inte komma som någon nyhet!
Gör slag i saken.........

LÄMNA! Hälsa från mig
/A

Lelas

Hej Framtidsdrömmar!

Jag känner igen det där med att man jämför med andras berättelser och att man då är väldigt snabb att tänka att man själv kanske överreagerar.

På anhörigträffarna som jag var på fick jag höra hårresande berättelser. Precis som du berättar om 80-åringen så finns det människor som har levt hela sina liv i medberoende och psykisk misshandel. Det finns kvinnor (för all del även män) som är så rädda för sina alkoholister att de skakar.

Men... vad är det som gör att du (och jag, då) tror att du måste vänta tills det blir SÅ illa för att vilja göra en förändring?

Det är inte meningen att en relation skall vara inte-lika-illa-som-för-en-del-andra-som-är-livrädda. En relation skall vara BRA. Om den inte är det, så har du all rätt i världen att förändra den.

Eller hur? Kram!
/H.

Framtidsdrömmar

Jag vill bara sluta älta och börja leva mitt liv.....!
Ni som vet, kommer hon på beroendeenheten kunna hjälpa mig med det om jag vill..??

Framtidsdrömmar

Jag vet att allt är upp till mig att det är mitt jobb.
Ibland önskar jag bara att någon kom hem till mig och gjorde allt åt mig så att jag slapp ta tag i detta själv. Det är väl ett sätt att fly.
Det är med spänd förväntan som jag träffar henne igen på tisdag. Jag känner bara att jag har lite panik eftersom jag inte hunnit prata med min sambo ännu och jag vill ju kunna "visa" henne på beroendeenheten vad jag gjort åt min situation så här långt sen vi träffades sist.... Jag skäms nästan för att jag kanske inte kommer kunna säga att "nu har jag flyttat".... Sen förstår jag ju också någonstans att hon inte ställer några krav på mig och inte heller har några förväntningar på mig. Jag ska kämpa på. Blev än en gång påmind i mitt arbete idag att livet är bara till låns och man ska vara tacksam alla dagar man kan gå ur sängen och vara tacksam över det man har. Men man ska också leva ett bra liv medans man lever för man vet aldrig när det slutar.

Kram

Lelas

Ta det i din takt, Framtidsdrömmar!
Du behöver inte känna att du har bråttom för någon annans skull.

Kram!
/H.

Framtidsdrömmar

Det känns skönt när ni hjälper mig att sänka mina prestationskrav. Jag försöker planera in roliga aktiviteter i min vardag och prioritera in mig själv mera. Jag kände igår när min sambo pratade om att han var tvungen att jobba i helgen igen och att han var tvungen att gå någon kurs på höstlovet när barnen är lediga......ja gör det du så hittar jag och barnen på något. Jag är så less på att vara den som ska rodda allt, som ska se till att barnens fritid och skoltid flyter, att det är jag som ska ha kontakt med skola och föräldrar. Jag har väl gjort det till vad det är idag förstår jag. Måste sluta bli irriterad på honom för jag har påpekat detta så himla många gånger.
Just nu känner jag att det är antingen jobb till 200% som gäller eller också går helgerna åt till att vara bakis i olika hög grad.
I kväll ska jag på mingelkväll och det ska bli jättekul, att göra något annat istället för att bara sitta hemma.

En dag i taget......

höst trollet

Känner igen det här med att vara "spindeln i nätet".. Den som fixar allt, som har full koll..
Det var skitsvårt, att släppa kontrollen!
Att inse, att jorden INTE gick under, för att jag inte hade fixat gympapåsar, matsäck och tvättat mannens kallingar..
Jag anmälde nämligen mig själv till en kurs, och sa sonika, NU får du ta över rulljansen.. (min fd, ansåg sig sig väldigt "teknisk", men högteknoligiska saker som diskmaskin, tvättmaskin och spis, var nästan överkurs där..)
Sedan fick jag ta många djupa andetag och förhandla med mig själv om att det faktiskt inte gjorde någonting, att de åt pizza, bjöd hem sig till famor och farfar på söndagmiddag och att barnet förmodligen knatade omkring med knallrosa tröja till oranga strumpbyxor och käkade gårdagens kalla spaghetti till frukost..
Kort sagt, de skulle ÖVERLEVA utan mig..;D

Hoppas att du kan fördela "kontrollen" över din tid lite bättre..
kram / trollis

är ett otyg liksom önskan att vara andra till lags. Det senare har jag känt ett antal gånger här (tidigare) - att jag sitter fast i mitt medberoende, att jag borde lämna - för att andra på forumet ibland varit så tydliga i det. Typ så.

Jag är rätt så säker på att man måste göra sina egna val och beslut och att det tar tid att komma till den punkten när man själv är redo. Det har att göra med att själv ta ansvaret, handlar man efter andras råd så blir det också lätt "deras fel" om det blir tokigt. Visst finns det situationer, t ex när barn far illa, där andra måste ta över ansvaret - jag tror du förstår hur jag menar.

Du är på din resa och du kommer att vika av när tiden är mogen för dig. Lelas skrev så bra till lilla blå att det "lyckliga slutet" kan se olika ut - det kan vara rätt att stanna och det kan vara rätt att gå. Och färdiga blir vi ju aldrig, ingen av oss.

Tänk om du kunde komma till Stockholm på Ahj-träffen som planeras! Förstår att det är en lång resa för dig - precis som den livsresa du är på. Hoppas du hade ett riktigt kul minglande och att din helg blir glad och fin på alla sätt! Kram / mt

Framtidsdrömmar

Ja, ibland känner jag mig lite "pressad" till att förändra min situation. Jag lägger inte skulden på någon, vare sig forumvänner eller vännerna i min vardag, men visst påverkas jag av alla råd och tips. Ibland känns det stressande med alla råd men samtidigt är det de som får mig att sträva framåt. Jag behöver nog pressen och att nån påminner mig om olika saker under denna resa. Det goda överväger det onda. Vissa dagar läser jag på forumet flera gånger per dag samt ältar mina tankar och funderingar med vänner här hemma medan andra dagar vill jag inte låtsas om problemet alls, det känns för övermäktigt. Jag försöker ta en dag i taget. Jag är bara rädd att jag "tjatar sönder" vännerna och er här med mitt ältande...
Det skulle faktiskt vara kul att åka på forumträffen, är det bestämt när den är?

Kram Framtidsdrömmar

Gisslan

Hej Framtidsdrömmar,

jag önskar att jag kunde ge dig puffen att lämna. Min "undanflykt" har hela tiden varit att jag inte vill lämna barnen i helvetet och inte kunna skydda dem från alkoholisten. Till slut såg jag att jag inte kan skydda dem i hemmet längre. Jag tog steget för en vecka sedan.

Jag har också tvingat mig själv att vara ärlig mot mig själv. Jag hade ett helt egoistiskt skäl att vara kvar, inget jag är stolt över....(men jag är stolt över att jag erkänner nu) Jag ville skapa den där lyckliga familjen med mamma, pappa barn, villa, volvo, vovve och hela kittet. Jag såg att vi hade förutsättningar att bli det. Det här kunde jag inte erkänna inför mina vänner, men jag har diskuterat det med några proffesionella runt mig. Som har stöttat mig och inte fördömt.

Kan Du vara ärlig och säga vad det är som gör att stannar kvar? (du behöver inte svara här, bara du svarar dig själv)

Ups nu ska jag till träning....tar hand om mig själv.....

Jag menade inte att lägga skulden på någon när jag skrev: Det senare har jag känt ett antal gånger här (tidigare) - att jag sitter fast i mitt medberoende, att jag borde lämna - för att andra på forumet ibland varit så tydliga i det. Typ så.
Det handlar om det som väcks i mig av andras kommentarer, min känsla och önskan att vara till lags. Det här är en knepig distinktion och jag uppfattar att det är en kärna i de 12 stegen, att ta ansvar för sina känslor och inse att de hör till mig, inte till dem eller det känslorna väcks av.

Vet inte när träffen blir men det meddelas säkert här. Ha det fint idag! / mt