Efter att ha suttit och läst flera inlägg i det här forumet, var det skönt att få bekräftat att det finns fler som upplever samma sak. Tack till alla ni som delar med er!

Jag och min sambo har varit tillsammans i två år och jag älskar honom jättemycket och vill verkligen att det ska funka. Jag bryr mig och ställer upp väldigt mycket för honom. Han är en jättefin kille med många vänner, sköter sitt jobb och är omtyckt på arbetsplatsen. Han har även en familj som bryr sig mycket om honom och oss.
Men för att komma till det som jag är här för att skriva om, så har min sambo väldigt svårt att hantera alkohol och dricker alltid i stora mängder varje gång. Han super sig full i princip varje helg ibland flera dagar på en helg och även på en veckodag. För att inte tala om semester på sommaren eller vid jul, då dricks det flera enheter varje dag och det blir ofta fyllor var och varannan dag. Alla aktiviteter han bjuder in sina vänner till slutar alltid i alkohol, på hans initiativ. Det blir ofta utgång på krogar varje helg och han ramlar in vid 04 på morgonen och har aldrig något dåligt samvete mot mig. Utan skämtar alltid bort det och ringer sina polare på FaceTime och skojar om hur mycket han druckit och hur mycket pengar han spenderat på öl och groggar ute. Det ska även tilläggas att han har en bakgrund av partyknarkande, men jag har vart väldigt rak och bestämd med att jag har nolltolerans mot det från första början. Men sen vet man ju inte…
När han blir full så är han glad och sprallig, blir clownen i rummet, den som ska hålla låda i sällskapet och lätt högljudd och kan lägga halvtaskiga kommentarer till både mig och polare om man säger något som inte passar honom. Det är många gånger vi har bråkat på grund av att han slänger ur sig taskiga kommentarer och kallar mig elaka saker när han är full..
Jag har vänner till mig som har reagerat på hans drickande och mängden han dricker varje gång. Även kompisar till honom märker jag reagerar men vågar inte säga till honom. Han alkoholhetsar gärna sina vänner när dom umgås.
Jag är så trött på att vara en morsa som alltid städar upp efter hans fyllor, ligger vaken på helgerna för att vänta på att han ska komma hem helt nedsupen och se så han är okej. Att behöva skjutsa honom till jobbet för att han supit dagen innan och inte är körklar. Hans värderingar om alkohol gör mig så ledsen och frustrerad, det ska alltid vara alkohol inblandat i det vi gör. Jag kan inte komma på en helg som han varit nykter sen vi träffades. Ljudet när en burk öppnas, att vakna upp bredvid en sambo som stinker sprit och att komma ut i köket och det står ölburkar överallt, får jag panik av. Det här har gjort att jag själv tagit väldigt mycket avstånd själv från alkohol och jag får bara ångest när jag själv tar något glas bubbel med vänner.
Jag har kommit till insikt att jag behöver lämna honom, jag orkar inte ha det så här längre.. Det går ut över mitt mående för mycket och jag tar för mycket ansvar i hans drickande. Men det jobbiga är att tar jag upp delar i det här blir han jättearg och går i försvar. Hur tar jag upp det på bästa sätt för att säga att hans drickande påverkar mig för mycket och att jag behöver lämna relationen pågrund av detta? Jag vill inte gå skilda vägar som osams..

Alkohol är förknippat med mycket skuld och skam. Det går inte att komma ifrån att en diskussion om beroende och missbruk triggar hans försvarsmekanismer, tror jag. Hur detaljerad behöver du vara, känner du? Kan det räcka med att säga att ni lever olika liv och har olika intressen och värderingar?