av N

N
mån, 2025-03-31 - 08:26

Hej
Jag är uppvuxen i ett hem med missbruk och har nu föga förvånande även en fd partner som tycks älska alkohol mer än livet självt. Jag har dessvärre mycket erfarenhet och kunskap om beroende och missbruk privat samt från yrkeslivet. MEN jag kan trots detta bara inte FÖRSTÅ?!?!? Är det legitimt att jämföra alkoholism med vilken annan sjukdom som helst? Är det konstigt att förvänta sig att någon som är ’sjuk’ i alkoholism tar fa*kn tag i det?! Söker behandling för sin ’sjukdom’?! Ser till å reder ut skiten?! Ngn som är sjuk i förkylning, hjärtfel, cancer vill väl för F*N bli frisk eller?! Varför vill inte alkoholisten det?!?! Är det verkligen en sjukdom då? Eller är alkoholisten bara dum?! Som riskerar precis ALLT med sin sk ’sjukdom’.

Förlåt för aggressivt, bittert, ifrågasättande och sarkastiskt inlägg men känner liksom bara VA F*N??????

Hjälp mig förstå alkoholism och beroende tack 🙏

Kärringen
mån, 2025-03-31 - 17:07

Tror faktiskt inte det går att förstå. Jag tänker som dig att det inte är en sjukdom, dock en besatthet som troligtvis är liknade men inte helt lika mellan alla beroende människor. Fast får ordet sjukdom vissa att sluta då är det ju bra

Fast helt ärligt, jag är fet det vill några oxå kalla sjukdom men jag ser det som att jag äter, precis som alkisarna dricker...för att döva obehagliga känslor.
Kanske någon från andra sidan kan försöka få oss förstå.

has
mån, 2025-03-31 - 17:57

@N jag förstår din frustration! Och har inte något rakt svar på din fråga.

Däremot tänker jag att även en fysisk sjukdom kräver sjukdomsinsikt för att individen ska söka hjälp och på olika sätt röra sig mot behandling och tillfrisknande.

Just insikt i den egna problematiken är något som brukar vara väldigt problematiskt vid alkoholism.

Det finns ju också många andra sjukdomstillstånd som vi inte direkt ser som fysiska, som ångest tex, som kan ge väldigt allvarliga konsekvenser för den drabbade.

För mig som anhörig har det istället känts väldigt hjälpsamt att se alkoholism som en sjukdom. Det ger mig ett annat perspektiv tycker jag. Det har varit lättare att separera personen jag älskar från dennes beteenden, som jag istället ser påverkas av sjukdomen, som jag avskytt och tagit avstånd från.

Vem vet hur framtidens medicin ser ut, kanske kommer orsaker vi ännu inte känner till att komma fram?

Ibland har jag också funderat på att medberoende verkar lika starkt och svårt att bryta sig fri ifrån som beroendet verkar vara. Varför skulle annars så många av oss stanna kvar i situationer som ofta är helt outhärdliga.

Jag tyckte boken beroendepersonligen av Craig Nakken gav mig en bra förståelse för beroendeförloppet. Jag har förstått det som att boken varit lite omdiskuterad, men utifrån min erfarenhet som anhörig tycker jag att den stämde väl in på det jag upplevt när jag stått bredvid.

Att alkohol är ett gift som påverkar hjärnan är en annan del av alkoholismen som jag tänker bidrar till symptomen sjukdomen ger.

Förstår verkligen att du är arg! Alkoholism är allvarligt, livshotande och skadar så många fler än den som dricker.

Åsa M
mån, 2025-03-31 - 18:14

Jag förstår din frustration. För mig, som tyvärr har sett allvarlig psykisk sjukdom på nära håll, är alkoholism mer av en psykisk sjukdom än en somatisk sjukdom.. Man kan inte "rycka upp sig" om sjukdomen sitter i hjärnan och påverkar allt man gör. Man förstår säkert inte själv alltid vilket grepp alkoholen har om en, och det är därför alla bortförklaringar kommer till pass, och sjukdomsinsikten saknas.

N
mån, 2025-03-31 - 20:03

Tack snälla för era kloka ord. Är bara så ofantligt trött på det hela. Kraven känns så höga på mig- att jag ska hantera, stå ut, ’förstå hans sjukdom, se bortom, acceptera och förlåta- medan jag inte får någonting mer än att jag är ’så arg’ Tacka fan för att jag är arg! Den jag älskade är borta men det är som om jag inte tillåts sörja det utan bara ska finna mig i hans dåliga, respektlösa j*la beteende och ha överseende