av N

N
mån, 2025-03-31 - 08:26

Hej
Jag är uppvuxen i ett hem med missbruk och har nu föga förvånande även en fd partner som tycks älska alkohol mer än livet självt. Jag har dessvärre mycket erfarenhet och kunskap om beroende och missbruk privat samt från yrkeslivet. MEN jag kan trots detta bara inte FÖRSTÅ?!?!? Är det legitimt att jämföra alkoholism med vilken annan sjukdom som helst? Är det konstigt att förvänta sig att någon som är ’sjuk’ i alkoholism tar fa*kn tag i det?! Söker behandling för sin ’sjukdom’?! Ser till å reder ut skiten?! Ngn som är sjuk i förkylning, hjärtfel, cancer vill väl för F*N bli frisk eller?! Varför vill inte alkoholisten det?!?! Är det verkligen en sjukdom då? Eller är alkoholisten bara dum?! Som riskerar precis ALLT med sin sk ’sjukdom’.

Förlåt för aggressivt, bittert, ifrågasättande och sarkastiskt inlägg men känner liksom bara VA F*N??????

Hjälp mig förstå alkoholism och beroende tack 🙏

Kärringen
mån, 2025-03-31 - 17:07

Tror faktiskt inte det går att förstå. Jag tänker som dig att det inte är en sjukdom, dock en besatthet som troligtvis är liknade men inte helt lika mellan alla beroende människor. Fast får ordet sjukdom vissa att sluta då är det ju bra

Fast helt ärligt, jag är fet det vill några oxå kalla sjukdom men jag ser det som att jag äter, precis som alkisarna dricker...för att döva obehagliga känslor.
Kanske någon från andra sidan kan försöka få oss förstå.

has
mån, 2025-03-31 - 17:57

@N jag förstår din frustration! Och har inte något rakt svar på din fråga.

Däremot tänker jag att även en fysisk sjukdom kräver sjukdomsinsikt för att individen ska söka hjälp och på olika sätt röra sig mot behandling och tillfrisknande.

Just insikt i den egna problematiken är något som brukar vara väldigt problematiskt vid alkoholism.

Det finns ju också många andra sjukdomstillstånd som vi inte direkt ser som fysiska, som ångest tex, som kan ge väldigt allvarliga konsekvenser för den drabbade.

För mig som anhörig har det istället känts väldigt hjälpsamt att se alkoholism som en sjukdom. Det ger mig ett annat perspektiv tycker jag. Det har varit lättare att separera personen jag älskar från dennes beteenden, som jag istället ser påverkas av sjukdomen, som jag avskytt och tagit avstånd från.

Vem vet hur framtidens medicin ser ut, kanske kommer orsaker vi ännu inte känner till att komma fram?

Ibland har jag också funderat på att medberoende verkar lika starkt och svårt att bryta sig fri ifrån som beroendet verkar vara. Varför skulle annars så många av oss stanna kvar i situationer som ofta är helt outhärdliga.

Jag tyckte boken beroendepersonligen av Craig Nakken gav mig en bra förståelse för beroendeförloppet. Jag har förstått det som att boken varit lite omdiskuterad, men utifrån min erfarenhet som anhörig tycker jag att den stämde väl in på det jag upplevt när jag stått bredvid.

Att alkohol är ett gift som påverkar hjärnan är en annan del av alkoholismen som jag tänker bidrar till symptomen sjukdomen ger.

Förstår verkligen att du är arg! Alkoholism är allvarligt, livshotande och skadar så många fler än den som dricker.

Åsa M
mån, 2025-03-31 - 18:14

Jag förstår din frustration. För mig, som tyvärr har sett allvarlig psykisk sjukdom på nära håll, är alkoholism mer av en psykisk sjukdom än en somatisk sjukdom.. Man kan inte "rycka upp sig" om sjukdomen sitter i hjärnan och påverkar allt man gör. Man förstår säkert inte själv alltid vilket grepp alkoholen har om en, och det är därför alla bortförklaringar kommer till pass, och sjukdomsinsikten saknas.

N
mån, 2025-03-31 - 20:03

Tack snälla för era kloka ord. Är bara så ofantligt trött på det hela. Kraven känns så höga på mig- att jag ska hantera, stå ut, ’förstå hans sjukdom, se bortom, acceptera och förlåta- medan jag inte får någonting mer än att jag är ’så arg’ Tacka fan för att jag är arg! Den jag älskade är borta men det är som om jag inte tillåts sörja det utan bara ska finna mig i hans dåliga, respektlösa j*la beteende och ha överseende

Åsa M
tors, 2025-04-03 - 22:23

Kraven som du nämner, är det kraven du lägger på dig själv eller som han lägger på dig? Varför måste du acceptera dem? Dumma frågor kanske men jag säger som Grynet: ta ingen skit!

cluedo
fre, 2025-04-04 - 16:08

@N förstår dina reaktioner, tankar och känslor helt! Jag var också så förbannat jävla trött på att fokuset hela tiden var på alkoholisten. Stackarn….. men jag tror att det är från människor som inte förstår och inte varit med om det. För har man inte levt med en alkoholist på ett eller annat sätt finns det inte en chans att förstå och veta. Men jag kände precis som du, varför frågar ingen hur jag mår, varför säger ingen att jag gör rätt och peppar mig och säger att jag ska stå upp för det här trots att det kan verka elakt mot nån som har en sjukdom. Visst det fanns några omkring mig som sa att jag gjorde rätt och satte ner foten, men jag har fortfarande vissa nära som tycker jag är för hård mot min partner idag när jag reagerar på ett visst beteende flera år efter nykterhet. Och det är det som är grejen, de har inte varit med om det jag varit med om. En liten struntsak för dom, och som även jag tyckte kanske det var för 10 år sen med, är idag en gräns för mig som inte ska överskridas, för jag vet att tullar jag på den så tullar jag snart på nästa. Och för mig är det viktigt nu, att visa vad är viktigt för mig och vad accepterar jag.

Tröttiz
fre, 2025-04-04 - 19:37

@Åsa M
När det gäller alkohol så har mitt ex beklagat sig vad att jag "varit med om ett och annat ... ", saker som han gjort på onyktert huvud och jag varit med. Då har han försökt göra rätt men blivit så fel. I början av vårt förhållande (han hade problem redan då) så blev jag arg, det var bara att ändra sig liksom, men då jag fick mera kunskap om beroende så blev jag mera förstående. Det är inte så lätt bara att bryta upp, ett beroende är så starkt. Och jag kan ju minnas tillfällen då jag gjort och sagt saker som inte gynnat någon av oss, varken honom i sitt beroende och mig med med medberoende. Och jag som trodde att jag hjälpte.

Åsa M
lör, 2025-04-05 - 18:59

Ja, ingen av oss är fulländad, så är det absolut. Skillnaden är ju insikten om det, och om man jobbar på det eller inte. Att bara sitta och tycka synd om någon för att de har en beroensjukdom, eller tycka synd om sig själv för att måste bevittna det, löser ju inget. Tyvärr. Man lär så länge man lever! 🤗