av mikr040

mikr040
tis, 2025-04-01 - 23:11

Min pappa är 70 år och har haft ett allvarligt alkoholproblem i ungefär fem–sex år nu. Allting rasade ganska snabbt för honom när han bodde i Stockholm – han förlorade jobbet, bostaden, relationer och till slut körkortet efter att ha kört onykter. Efter det flyttade han tillbaka till Malmö och bor nu där tillsammans med min mamma. De är inte ett par i klassisk mening längre, mer som sambos och vänner.

Det är svårt att gå in på alla detaljer, för det är en rätt snårig historia, men alkoholen har egentligen alltid funnits med i bilden. Båda mina föräldrar har druckit så länge jag kan minnas – vardagsdrickande med folköl och ett glas vin till middagen, och mer på helgerna. Men de har fungerat i vardagen, klarat sina jobb och livet i stort.

Nu är båda pensionerade, och mönstret fortsätter. Men skillnaden är att när mamma åker till sommarhuset och lämnar pappa ensam, då spårar det ofta ur. Han super till rejält – tidigare var det mycket starksprit och knappt någon mat, han blev mager och såg riktigt risig ut ett tag. Det har blivit lite bättre nu det senaste året; han äter mer och har gått upp lite i vikt, men det är fortfarande långt ifrån bra.

Han har ramlat flera gånger, brutit lårben, handleder och skadat axlarna. Det händer ofta när han svimmat – troligen en kombination av alkohol och lågt blodtryck. Det är som att han har åldrats tjugo år på bara fem. Han gör knappt något längre – sitter mest i soffan och tittar på TV, eller tar en kort promenad till puben runt hörnet.

Jag försökte prata med honom igen idag. Frågade hur det här ska sluta, varför han gör så här mot sig själv. Han säger att allt blev för mycket efter det som hände i Stockholm. Att han mår dåligt, men ändå inte vill dö riktigt än. Jag sa att vi som bryr oss om honom går omkring med en ständig klump i magen. Att det inte är rättvist mot mamma, som får agera vårdpersonal hela tiden – det var inte så här hon skulle behöva spendera sina sista år.

Han förstår det – han säger att han fattar – men ändå händer inget. Han är inte elak när han dricker, han ringer inte och bråkar med folk. Han bara sitter där, tynar bort, sakta men säkert.

Och det är så fruktansvärt att se, även om vi inte haft den starkaste relationen de senaste 15–20 åren. Det är ändå min pappa. Och jag känner mig helt maktlös.

Jag har funderat på att köpa några AA-böcker och försöka få honom att gå på ett möte, men ärligt talat har jag svårt att tro att han skulle gå dit. Ska jag försöka ändå? Ska jag försöka nå honom genom hans samvete? Jag vet verkligen inte vad jag ska göra. Jag känner mig bara... handfallen.

Mini800
fre, 2025-04-04 - 08:56

Oj vad jag känner med dig, i precis varenda ord. För man slutar ju inte älska en familjemedlem, trots den smärta de utsätter en för och den skada de tillfogar sig själva med drickandet.
Jag står i precis liknande sits som du.
Jag gjorde en orosanmälan och har funderat på att ta med pappa till ett möte.

Jag vet att många anhöriggrupper säkert förespråkar att man inte ska ställa ultimatum, men kanske blir det en sista chans man kan ge honom?
Vill han sedan inte ta den, så måste du nog släppa taget för din egen sinnesro.

Försöker varje dag att praktisera sinnesro-bönen och blir hela tiden påmind av sponsor. Men det är såå svårt att bara släppa taget. Jag vet.
Kan orosanmälan vara en väg?
Någon vän?
Någon annan anhörig?

Kram och bolla gärna