av has

has
ons, 2025-03-26 - 10:10

Ett boktips till er som lever med en nykter alkoholist: Livet med en nykter alkoholist, att börja om på nytt.
utgiven av al-anon

Har sträckläst!

Kärringen
ons, 2025-03-26 - 16:56

@has när jag började livsstegen via kyrkan då rasade mitt liv. Jag insåg att jag redan från barnsben lagt mig till med mitt medberoende, det var alltså hela min personlighet att försöka passa in, att krumbukta mig för att bli omtyckt att lösa andras problem istället för mina egna. Jag rasade ...
Men nu jobbar jag hårt på att sätta gränser, att lyssna in vad vill jag, behöver jag detta mm. Jag ska inte ha något förhållande innan jag läkt, om jag läka när man passerat 50, oavsett vilket så försöker jag lära känna mig själv från grunden.
Stor kram

has
ons, 2025-03-26 - 18:24

Tack @Åsa M❣️ @Kärringen, först - vad fint att höra ifrån dig 🤗 Låter tufft, och samtidigt välgörande? Jag har jobbat med mitt medberoende i 20 års tid och trodde att ”jag var klar”. Känns oerhört frustrerande emellanåt att känna som att man är tillbaka på ruta 1, även om jag förstår intellektuellt att det inte är så.

Tror att jag har förståelsen för det, har lyckats bryta många utåtriktade mönster (reagera, kontroll) men den sista biten, den känslomässiga är fortfarande svår.

När min man drack kunde jag till exempel känna att jag ville kontrollera om han hade gömt alkohol, men valde att agera annorlunda och låta det vara.

Svårare med det som händer inuti, vet inte om det är för luddigt eller om det går att förstå vad jag menar?

Om min man gör något som jag känner mig besviken eller sårad av, så får jag oftast inte fatt i det i stunden utan behöver dra mig undan och känna efter innan jag kan agera och berätta det för honom.

Tyvärr resulterar det i gräl eftersom han känner sig kritiserad.

Samtidigt som jag tänker att det nog är det bästa jag kan göra, istället för att ”tappa det” i stunden utan kontakten inåt.

Vilket ibland får mig att fundera på om jag verkligen ”gör fel” (som min man tycker eftersom han upplever att jag aldrig är nöjd med honom, trots att jag väldigt mycket oftare säger positiva saker till honom) eller om det bara är så att han inte kan ta emot.

Som medberoende är det ju så lätt att ta över ansvar och tänka att det är en själv som ”är fel”.

Jag tror det blir bra med programmet för mig, säkert finns det mer som behöver (som du skriver) raseras innan det kan byggas upp på nytt. Och framförallt behöver jag hitta tillbaka till mig själv. Igen.

Ta hand om dig❣️ Kram

Kärringen
tors, 2025-03-27 - 12:19

@has Du fixar detta och kommer vara starkare efter! Det är jag övertygad om.
Självomhändertagande skrev tidigare att hon umgås numer med folk som bär sig själva, jag tycker det är en talande mening. Vi medberoende kanske behöver hela människor som vi inte behöver fixa,då kanske vi kan bli helt läkta?! Bara en tanke
Stor kram

Åsa M
tors, 2025-03-27 - 12:57

Tror det är precis så. Vi dras till folk som "behöver" vår hjälp för vi kan liksom inte bara SLUTA.
Det är nog en kombination. Vi behöver umgås med "hela" människor och vi behöver lära oss att BLI hela människor själva.

Åsa M
fre, 2025-03-28 - 08:08

Absolut, det är det. Men iobbar man med sig själv och sina negativa mönster så kan man minska dem och bli mer välfungerande. Det är ju för sin egen skull som man ska fundera på att göra det, inte för någon annans.

has
fre, 2025-04-25 - 08:19

Nu är det bestämt! Vi skiljer oss. Igen!

Jag har så många komplexa känslor och tankar just nu.

Och nån slags skam över att det inte gick.

Min mans beteende mot mig har blivit sämre med tiden. Nu känns det som att vi nästan är tillbaka. Bråk varje gång jag lyfter eller ifrågasätter något. Har kommit på honom med att försöka lura mig för att få sin vilja igenom (istället för en normal diskussion där jag ändå hade accepterat det han sagt om han sagt som det var).

Så jäkla tungt att behöva lämna ytterligare ett hus efter ytterligare en renovering.

Samtidigt bekräftar han att det är helt rätt genom att slänga ur sig att hans matkostnader kommer minska drastiskt när jag flyttar (jag äter väldigt mkt mindre än honom och han har en tonåring vv, ”problemet” är att jag tycker om annan mat än honom och har alltid känt obehag när jag ska handla mat för jag vet att han tycker jag handlar sånt han anser onödigt).

Droppen för mig blev när jag för nån vecka sen inte var sugen på sex när han ville ligga. Fick senare höra att man väl bara kunde k***** lite med sin partner?

Det finns ingen respekt längre. Om det är beroendet som är tillbaka, eller om han bara är en högst otrevlig person som är väldigt bra på att maskera det periodvis vet jag inte.

Enligt honom skiljer vi oss för att vi är så olika. Vilket också var anledningen enl honom när han var aktiv alkoholist.

Han berättar att hans vänner håller med honom om allt.

Jag kämpar emot impulserna att försöka förklara ytterligare en gång eftersom allt känns så fel. Jag har varit öppen för att ta hjälp med parterapi och annat men han vill inte, för han behöver inte det. Han bara är så här och kan jag inte bara tänka att han är sån men älskar mig och sluta reagera på vad han anser är skitsaker.

Jag tycker det är så pinsamt att behöva erkänna att det blev så fel endast 6 månader efter att vi flyttade ihop igen.

Jag har bannat mig själv så många gånger för att jag flyttade ihop med honom igen. Att det gick för snabbt.

Men den senaste tiden har jag också börjat tänka att det kanske var tur. Om vi hade varit särbos så hade han nog klarat av att hålla fasaden mycket längre och jag hade inte märkt hur det var förrän vi flyttat ihop om några år. Då hade relationen fått ta upp ännu mer av mitt liv.

En vän sa: du valde att tro på honom, du gav honom en andra chans. Skäms inte för ett ögonblick, du är hjälten i den här historien.

Men det är väldigt svårt att känna så. Speciellt när den man lever med fortsätter ifrågasätta en…

Okay, en dag i taget och det viktigaste först! Jag måste få må bra och känna mig trygg i mitt eget hem igen.

Är så genomtrött, ledsen och arg! Kan inte hjälpa att jag känner mig så lurad.

Han lovade guld och gröna skogar, tog tag i allt och tyckte det var enkelt att bli nykter. Skulle gå till botten med allt och verkligen förstå hur det kunde bli som det blev.

Nu är det mer som lite otur att han blev alkoholist (och har inte hört honom säga ordet på väldigt länge, nu mer att han drack för mycket).

Och jag skulle nästan kunna gå på det om det inte varit för ett anförtroende av en av hans ungdomsvänner (som jag knappt träffat en handfull gånger) som berättade att han upplevts alltid varit i riskzonen, att alla festade i ungdomen men det alltid var lite annorlunda med min man.

Det gick ganska precis ett år innan jag upplevde att det försämrades ordentligt. Och nu börjar tecknen på ren elakhet och total känslokyla (mellan det ändå kärleksfull - så länge en inte har en annan åsikt eller råkar bli sårad av något).

Tips, råd, tankar, omtankar välkomnas varmt! Det var tufft att lämna förra gången, men fanns något fysiskt jag kunde ta på och jag flydde mer eller mindre. Den här gången är det tuffare.