av Livetpåpinnen

Livetpåpinnen
tors, 2025-02-13 - 11:41

Efter många många år blev det till sist stopp. Jag packade väskan, tog på mig jackan och gick. Var det inte svårare än så??? Så många år av vånda och förtvivlan, stötta och skydda den som är fast i alkoholens bojor. Nu har jag lämnat. Tack till mig.

Livetpåpinnen
tis, 2025-04-22 - 22:04

@unicornsarebeautiful Tack snälla för orden. jag kände mig stark och stolt först, nu känner jag mig tom och orkeslös. Tar en dag i taget, det få vara så ett tag. Vi träffas då och då, jag vill tro att det är på mina villkor men anar att jag lurar mig själv, jag är alldeles för blåögd.

Livetpåpinnen
fre, 2025-04-25 - 19:37

hur kommer jag vidare? Jag har varit så arg på mig själv att jag lagt all kraft och kärlek på att försöka rädda min anhörig. Nu är jag så trött och energilös, jag orkar inte ta vara på mig själv. Att jag lyckades samla kraft att gå gjorde mig först stolt och jag kände att jag hade styrka att ta hand om mig, vara i ensamhet, äta det jag vill, se på det som intresserar mig på tv, läsa, gå promenader. Efter några veckor i mitt eget känner jag att jag fortfarande har fullständig fokus på min anhörig och har väldigt svårt att släppa taget. Jag orkar inte göra nåt när jag kommer hem från arbetet, bara ältar gammalt skräp som varit genom åren.
hoppas det är övergående och att ork och lust och glädje kommer åter inom kort.

has
lör, 2025-04-26 - 07:09

@Livetpåpinnen jag är i processen att lämna min nu nyktra alkoholist för andra gången och förstår dig väl.

Jag har börjat få en känsla av att det där ältandet är min/vår (som i vi medberoendes) ”drog”. När en lever nära någon har en beroendesjukdom, oavsett om de aktivt använder sin drog eller ej, förvrängs världen för en.

De uppger att de aldrig sagt det vi hört dem säga, de har aldrig gjort det vi vet att de gjort och de försöker på olika sätt manipulera oss genom lögner, halvsanningar och ibland genom att vara elaka.

Om en försökt göra rätt (som i vara en schysst person och ta ansvar för sin del i relationer) och successivt anpassat sig till den här sjuka verkligheten så kan hjärnan verkligen gå i spinn! En börjar misstro sin egen uppfattning av verkligheten. En börjar misstro sig själv.

Om man har upplevt detta tidigare i livet så är det ännu svårare att lita på den egna upplevelsen.

Vilket gör att en ältar, om och om igen går igenom scenarios för att förstå vad som verkligen hänt. Eller för att stärka sig själv i sin egen uppfattning av vad som hänt. För att hantera alla de gånger en gick över sina egna gränser och ”tillät” det.

Jag sitter här, efter beslutet är fattat men innan jag haft möjlighet att flytta, och ältar med dig, det är så jobbigt! Tar så mycket energi.

Kanske är det också nån slags distraktion för att inte fullt ut känna de förkrossande känslorna av sorg och ilska (både mot den som gjort en illa och sig själv).

Jag märker i alla fall själv att det nästan känns som en drog jag sugs till. Jag är i ältande utan att jag märker hur jag hamnar där hela tiden.

Och när jag försöker rikta om uppmärksamheten får jag kontakt med kraftigt ångestpåslag i kroppen.

Vet inte om detta är hjälpsamt för dig, men vet att du inte är ensam. Vi är fler som ältar och går igenom dåtiden och vilka val som gjorts och varför om och om igen❤️

Livetpåpinnen
lör, 2025-04-26 - 23:35

@has Tack för att du delar med dig. Jag känner igen mig i din text. En påverkas negativt och får ångest och känslan av hopplöshet. gör illa mig själv i och med att jag låter mig manipuleras och gå med på gemensamma familjesammankomster och träffar för en del av mig tror att gemenskap och kärlek gör gott. Mitt förnuft fattar och kroppen skriker av smärta efter att jag gång på gång gör illa mig själv genom att vara snäll mot min anhörig. Senast vi sågs hittade jag bevisen utan att medvetet leta efter dem, flaskan och burken fanns framför mina ögon när jag öppnade ett skåp. Energi att konfrontera finns inte längre, bara den egna stackars "snuttefilten" i form av en ältande hjärna på högvarv.

Livetpåpinnen
lör, 2025-04-26 - 23:42

@Åsa M Tack för orden. Jag trodde kanske att styrkan jag hade i stunden när jag lämnade skulle stanna, men den liksom kommer och går. Det har varit några tuffa dagar, troligen på grund av att jag fortfarande har mycket fokus på min anhörig.

Livetpåpinnen
lör, 2025-04-26 - 23:49

@has Av hela mitt hjärta önskar jag dig allt gott och hoppas du kommer ifrån och hittar möjlighet till flytt. För mig tog det 9 år från jag bestämde mig första gången. Jag är fortfarande fast men jag befinner mig inte i samma hus.

Livetpåpinnen
sön, 2025-04-27 - 00:14

Vi är många som har det så här men mitt i mitt eget trasiga kaos blir den självvalda ensamheten både en trygghet och fiende. Skam och skuld har blivit ständiga följeslagare och orken att dela med mig av skräpet sinar. Isolering och tystnad blir vardag. Ibland känns personligheten kapad - hur har jag kunnat delta i den här fyllekarusellen? Jag är ju så klok och sund....
Jag är så innerligt tacksam för detta och andra forum jag är med i. Jag läser mycket av vad ni skrivit, men har inte kommenterat så aktivt hittills. Nu har jag börjat skriva av mig både här och även skriva ner minnen ur livet för mig själv. Har även deltagit i digitala möten hos al-anon och bokat tid hos terapeut. Jag försöker även göra något bra för mig själv varje vecka.

Åsa M
sön, 2025-04-27 - 17:04

Det är helt rätt sty du fokuserar på dig. Man sugs in i den beroendes sjuka värld utan att förstå hur mycket det tar av en. När jag bestämde mig för att sluta ha kontakt med mitt ex infann sig lugnet. Nu flera år senare kan jag ärligt säga att det räddade mig. Jag räddade mig för ingen annan hade gjort det åt mig. Och nu ställer jag betydligt högre krav på *allt* mitt umgänge! Vill *aldrig* bevittna eller uppleva det där igen.

has
sön, 2025-04-27 - 18:32

@Livetpåpinnen känner verkligen igen mig i dina funderingar, skammen och förvåningen att en själv hamnat i denna soppa!

Och jag har dessutom flyttat ut, känt mig klar och lockats tillbaka in. Hur tänkte jag?!

Men det är såklart komplicerade processer som pågår. Man nöts också ner successivt och förvirras av alla underliga saker som sker, men som förnekas när de lyfts.

Personen som var en själv byts under tiden ut till en annan som man inte alls känner igen.

Låter som du är på en bättre plats igen och att du gör bra saker för dig! Ett litet steg i taget och det viktigaste först.

Tröttiz
sön, 2025-04-27 - 19:10

@Livetpåpinnen
Det där "hur man kunnat delta i fyllekarusell ... "
Så har jag också tänkt.

Men, vad det än gäller i livet så tänker jag att i efterhand så är det ju så lätt, eller lättare att se vad man borde gjort - tidigare. Då man är inne i något så är det ju den verkligheten som man upplever. Hur allt blir, kan man ju inte veta - då - resonerar jag. Det är många processer längs vägen så att säga.
🤔🌹

Åsa M
mån, 2025-04-28 - 07:01

Jag tror man blir blind för vad som pågår för det är någon lojalitetsaspekt i medberoendet som slår till. "Men inte kan jag lämna någon som är sjuk", "h*n är fin när h*någon är nykter", "vi har barn ihop" och alla de praktiska aspekterna med flytt och bodelning gör att man blundar. Man duckar för det jobbiga. Det är nog mänskligt. Men det ändrar ju inte på situationen.
Man kan argumentera sig gråhårig men det ger ingen effekt. Det är när man inser det som det brister.