av has

has
mån, 2025-04-28 - 18:36

Skilsmässan är ett faktum. I mina tidigare trådar har jag skrivit om hur livet blev när jag förstod att min man var alkoholist, när jag lämnade och när min man insåg att han var alkoholist och lockade mig tillbaka.

När jag ser tillbaka upplever jag en långsam försämring från det att vi skrivit på för ett nytt hus. Försämringen eskalerade kraftigt när jag själv blev sjuk och behövde vila mycket i början av året.

Efter ett par månaders kämpande för att bli bättre upplever jag att han mer eller mindre
”försvann” känslomässigt.

Och beteendebilden är obehagligt lik den som var när han drack.

Om han dricker igen eller ej kan jag förstås inte veta säkert, men jag tror inte det.

Själv har jag försökt jobba på med mitt eget. Medberoendet, kommunikationen osv. Efter tillräckligt många bråk där jag försökte lyfta hur jag kände kom jag fram till att för att leva i relationen så behöver jag plocka bort alla förväntningar jag har på min man. Jag får försöka tänka att jag lever ensam och så får det som blir gemensamt bli ett plus.

Jag börjar inse hur sjukt det låter nu. Men är inte riktigt på det klara och på andra sidan av det här ännu.

Frågor som rör huset har jag varit så rädd för att lyfta. Hans aggressivitet har gjort att det känns som jag sviker honom om vi inte kan ordna så han kan bo kvar. Han målar upp scenarier om hur illa det kan gå om vi lägger ut till försäljning. Fast det faktiskt är han som svikit de löften han gav mig när vi skulle flytta ihop igen. Jag tänker stå upp för mig och det jag har rätt till den här gången och inte fly som sist.

Förvirringen är stor. En dag kan han säga en sak. Nästa dag en helt annan. När man ifrågasätter säger han bara att det har han aldrig sagt.

Även denna gång har jag som av ett mirakel hittat ett tillfälligt boende så att jag kan tänka klart. Han tyckte inte att jag skulle flytta, tyckte det var en idiotisk idé eftersom det kan ta tid om vi behöver gå till försäljning.

Jag flyttade ut ändå. Och först när jag kommer ifrån kan jag tänka klart. Vilket får mig att undra om det var därför han ville att jag skulle stanna kvar, så han kunde manipulera mig att släppa ifrån mig allt utan att stå upp för mig själv.

Nu har han gått över till att säga att han ska hålla sig lugn och sköta det här på ett vuxet sätt. Kasten är så många och så tvära att en inte hänger med. Känner mig på tå, som i alert, och väger allt han säger på misstankens våg: vad vill han nu? Varför säger han så? Varför går han från att vara hemsk till snäll?

Jag inledde allt med en tydlig plan på ett vuxet sätt, men det menade han var helt onödigt för så behövde man inte göra.

Några dagar senare insåg han att han hade haft fel och undrade om jag snabbt bara kunde komma över för att fixa det.

När jag svarade att det inte kunde fixas i all hast och att jag blir förvirrad av att han säger en sak men sen en annan kom en ursäkt om att han hade haft fel. Svårt för en annan att det kan vara så svårt att bara säga: du jag har insett att jag hade fel, förlåt!

Jag börjar förstå att det verkligen var allvar och sant på vårdcentralen när de kallade hans beteende för psykiskt våld. Och att min hälsa fortfarande är i så dåligt skick beror på att jag hela tiden tappar energi när den jag levt med inte går att lita på.

Hårt uppvaknande, men samtidigt bra för mig att med klarare sinnen se hur det faktiskt är.

Man ska inte behöva gå runt och vara rädd för att säga vad man känner, tycker och tänker till den man lever med.

Nu är det bara att ta sig igenom det här, ett steg i taget. Det viktigaste av allt är den fysiska distansen tror jag.

Livet med någon som har en beroende sjukdom blir så väldigt rörigt, om den inte väldigt aktivt jobbar med helheten och inte bara slutar dricka.

Var rädd om er där ute❣️

Kärringen
mån, 2025-04-28 - 19:45

@has vad ledsen jag blir för din skull! Men känner ändå igen mig trots min aldrig ens försökte hålla sig nykter.

Tycker det låter som klassisk manipulation något även min sysslade med, men man blir förvirrad. Där tänker jag att det blir som trauma bonding? Hjärnan hänger inte med och det blir kaos i huvudet....

Jag svamlar mest men förstår dig och finns ❤️ stor kram

Kameleont
tis, 2025-04-29 - 08:06

@has Åh nej, så tråkig att höra!
Lider med dig i din kamp. Är imponerad av din styrka, fast det så klar är oerhört jobbigt där du är nu.
Du har varit stark så länge o jag har varit glad för din skull, när det vände o verkade gå bra för dig o din man.

Genom allt har du resonerat så klokt, öppet o mänskligt.
Ifrågasätt aldrig din egen upplevelse o ditt handlande. Du gick tillbaka med kärlek. Att det inte funkade ligger på honom o hans beteende.

Tack för att du delar med dig. Det är också modigt.
Önskar dig lugn o värme ❤️
Kram

has
tis, 2025-04-29 - 13:09

@Kameleont tack snälla 🙏🏼

Det är både intressant och obehagligt att upptäcka hur rädd jag är inför varje möte så här efteråt. Nästan skräck i kroppen.

Eftersom han menar att relationen är toxisk och jag är en anledning till det blir huvudet så förvirrat. Men du har rätt, och jag lovade mig själv att välja att lita på min känsla mer än honom och hans ord när jag gick tillbaka till honom.

Så fastän mitt huvud inte riktigt greppar vilken del som är min och vilken som är hans. Om jag hade behövt göra något annorlunda (eftersom en såklart inte vill vara toxisk). Så får jag lita på min kropp.

Om det var jag som orsakade alla problem hade inte min kropp så tydligt talat om för mig att jag är så rädd för honom. För att föra min egen talan i separationen.

Jag vet att kroppen inte ljuger, och att den försökt tala om det här för mig en tid nu…❤️

has
fre, 2025-05-02 - 14:45

Jösses! Så många känslor det är att hantera. Jag har börjat föra ”samtal” med ChatGPT” låter kanske knäppt. Men det är också rätt så knäppt i mitt huvud just nu.

Jag skriver in situationer som varit besvärliga och frågar vad den tänker om det.

Och varje situation beskrivs som manipulerande med inslag av psykiskt och emotionellt våld.

Det börjar sakta sjunka in vad jag varit med om de senaste åren. Det var visst inte ”bara” alkoholen, det var mer än så. Eller så är sjukdomen aktiv utan alkohol. Sånt snurrar runt, runt. Varför blev det så här. Men kommer fram till samma svar igen och igen. Det spelar ingen roll varför, det enda som spelar roll är att jag tar klivet ifrån och räddar mig själv.

Sen svänger det och så tänker jag att det kanske ändå är mitt fel (som min man gärna påpekar). Har bett om att få kontrollfrågor på om jag är manipulerande.

Svaret blev nej😅

Försöker samla kraft så gott det går i mitt tillfälliga boende för att orka bodelning, leta bostad och flytt.

Första dagarna hade jag väldigt mycket ångest. Det var länge sen jag hade det ”på riktigt”. Tänkte själv att det nog var som en avtändning…? Jag tror att min partner lite har använt mitt nervsystem för att reglera sitt eget. Han brukade ofta säga hur mkt lugnare han blev när jag följde med på saker. Själv kände jag mig nästan alltid mer stressad!

Har nog inte riktigt greppat digniteten av det jag varit med om ännu. Fick som tur var en extra uppföljning hos (den avslutade) samtalskontakten jag haft ända sedan jag lämnade första gången, så hen har hela historien med sig. Det ska bli väldigt skönt!

En sak som drabbar en starkt när en lämnar är känslan av ensamhet. Hur ska det gå? Ska jag sitta här själv nu?

Utmattad till den grad att jag inte kan jobba. Dåligt med ork för nya aktiviteter och människor. Insikten att en blivit rätt så isolerad med åren. Inte för att jag blev hindrad, men för att energin slukades av annat och det helt enkelt inte fanns någon ork kvar när kroppen hela tiden är i överlevnadsläge.

Men försöker omfamna känslan av ensamhet och hålla tankarna lätt. Det ska nog gå det här med!

Sitter i vårsolen med vinden i håret. Det ska nog gå det här med. En dag i taget & det viktigaste först!

Ta hand om er alla som kämpar därute! 🤗

Carisie
fre, 2025-05-02 - 15:21

@has Halloj i solen ☀️
Jag sa för mig själv, när jag lämnade min alkoholiserade make, att jag skulle vara singel till jag dog! Sa även att jag var klar med karlar! Efter 5-6 år övergick det till "kanske sällskap men aldrig mer sambo" plus att jag tänkte mig att det fick vara max 30 min resa för jag har inte tid att resa runt för någon karlslok 😂.

Låt mig uttrycka det enkelt - det gick åt helvete! Träffade man 1h 20 min bort. Varannanveckapappa. Jobbar dag och jag då treskift. Vi köpte en lägenhet tillsammans. Ja så gifte vi oss också... alla fel- boxar ikryssade utom att han är helt rätt 😳😂.

Det tar tid att läka och det får ta tid. I slutändan kanske du väljer ensamhet - kanske inte?! Det finns inga rätt eller fel. Du gör just nu sjukt tunga beslut för din del - det blir lättare och ingen människa kan på riktigt att kunna säga, och mena, att du inte har försökt! Stor kram 🤗
🩵

Kärringen
fre, 2025-05-02 - 17:09

@has jag grät när jag läste ditt inlägg! O tänkte tack gode gud, en till, det kanske inte är jag som tappat det helt. Förlåt för det, alltså jag vill ju ingen ska lida som jag någonsin!

Men det är "sjukt" i mitt huvud, isolerade mig också med exet, men har även svårt nu att umgås, är då slut och trött, kroppen värker, hjärnan kan inte ens tänka,känns som sirap i huvudet.

Hsn slängde in min nyckel via brevinkastet, före ett förmiddags pass, jag for upp....det ekade i hela huset, jag visste direkt och bröt ihop totalt....Sen skriver han på kvällen- såg du nyckeln? Jag svarar snabbt , vi messar lite o då helt plötsligt är jag lugn. Det måste blivit ett trauma band? Varför är man annars så här?

Tror vi blivit utsatta för liknande behandling och det handlar nog tyvärr inte bara om alkoholen 😔

En dag, en minut i taget....till ett bättre liv!

Här är det som storm, passar mitt humör bättre 😅

Åsa M
fre, 2025-05-02 - 17:53

Vi är alla starka, vi tar oss igenom det här, och vi tar ingen skit! Vi tar hand om oss! 🤗
Bra att bolla med Chat GPT. Bra att få se det absurda i svart på vitt, liksom.

Prinsessan1
sön, 2025-05-04 - 08:35

@has Så STARK du är!
Jag har varit i ”dina” skor och det är sååååå slitsamt, förvirrande och sjukt. Jag tog också steget, precis som du, skildes och flyttade.
Det är inte lätt och jag ska inte ljuga och säga att jag mår toppen. M’ennuie har jag möjlighet att läka, vilket är receptet på min framtid.
Jag är så imponerad av dig och ler invändigt åt ditt starka beslut att ta hand om dig själv. Tack för att du delar.

has
mån, 2025-05-05 - 12:04

Tack snälla ni för fina ord!

När jag lämnade honom och han aktivt drack var det på något sätt lättare. Nu när jag (i alla fall tror) att han varit nykter i drygt året så känns det svårare.

Det finns inga direkta ”bevis” för att allt är skevt. Men jag försöker komma tillbaka till min sanning: jag lämnade, han kom till insikt och skulle göra allt för att bli frisk, vi började om och allt var fint och nära, sen började allt backa igen. Sakerna han lovade har han nu aldrig sagt, han är ledsen om han gett mig felaktiga förväntningar.

Men jag vet. Jag VET vad han sa, eftersom jag aldrig någonsin hade gett mig in i det här igen.

Reaktionen som kom efter det gemensamma beslutet om skilsmässa blev en chock.

När jag inte längre är intrasslad på samma sätt kunde jag plötsligt se det så klart. Diskussionerna som fortsätter, fast vi nyss kommit överens. Jag fick stoppa honom tre gånger då han tog sats och på nytt attackerade kring bodelningen, trots att vi precis kommit fram och fattat ett gemensamt beslut.

Överslätade hot om hur det kan gå om vi inte gör enligt hans förslag, spelande på skuldkänslor, martyrskap om att han måste stanna kvar här när jag kan flytta var jag vill, göra mig en tjänst genom att ta över gemensamma bostaden - allt detta inom loppet av 5 minuter!

Det har gått från att försöka pressa mig till att snabbt få allt avklarat genom aggressivitet till att vända (när han förstod att det inte skulle funka denna gång) till att han nu säger sig ska vara lugn och vuxen i den här processen.

Vid det sista grälet stod jag fast vid att jag var villig att fortsätta jobba på att få äktenskapet att fungera om han söker hjälp. Men det vägrar han för ”han har inga problem och mår bra!”. Under det grälet kom också rejäla övertramp som gjorde att min gräns var nådd. Hit men inte längre.

Jag har varit så fruktansvärt förvirrad och första veckan var jag nog lite i chock. Blev det inte mer än så här efter alla löften om bot och bättring.

Istället har det handlat om att jag bara ska lita på honom, trots att han fortfarande slirar på sanningen då och då för att få som han vill i helt banala saker som borde kunna lösas genom en vuxen diskussion.

Det ska bli så skönt när det här är över. Då får jag försöka bearbeta det som hänt och sedan gå vidare.

Den där initiala känslan av skam och misslyckande börjar lägga sig. Jag lämnade honom när jag förstått att han var alkoholist, gav honom en till chans av kärlek och på grund av att han agerade utifrån det han sa då. Lovade mig själv att jag skulle lita mer på mig själv och mina känslor än på hans ord fortsättningsvis. Och nu gör jag det och lämnar efter ännu ett husköp och renovering.

Jag förstår nånstans att jag är stark, men jag är också så förbaskat trött och traumatiserad av det jag nu ser klart är psykiskt och emotionellt våld. Manipulation och gaslighting har varit ständiga följeslagare under relationen, vilket vården har försökt få mig att se.

Hade inte den oerhört konstiga reaktionen efter beslutet så hade jag nog inte fattat det än. Har nu förstått att dessa tekniker gör att den som blir utsatt går runt med en slags förvsarsdimma och därför inte kan se klart kring vad som sker. Medvetandet klarar inte av att ta in att någon som säger sig älska en samtidigt behandlar en på ett så fruktansvärt sätt.

Därav vikten med fysisk distans och helst ingen kontakt för att åter kunna få fatt i den egna personen igen.

Jag har turen att ha vänner som hjälpt till praktiskt och kunnat hålla kvar mitt medvetande i verkligheten, eftersom de varit med under alla de här åren och kan spegla tillbaka saker jag berättat för dem (som maken nu påstår sig aldrig ha sagt).

Om du är i en liknande situation: ta hjälp!

Om du känner dig förvirrad och tvivlar på din egen verklighetsuppfattning är risken stor att du utsatts för psykiskt och emotionellt våld.

Berätta för någon/några så de kan hjälpa dig att hålla dig kvar i den faktiska verkligheten så du inte dras med i förövarens.

Det är viktigt att försöka bryta så snart som möjligt, ju längre tiden går desto mer bryts du ner. Båda gångerna jag lämnat har våldet intensifierats på slutet, känslan för mig är för att försöka få mig att göra det personen önskar och inte tänka själv.

Var rädd om dig❣️

Åsa M
tors, 2025-05-08 - 07:36

Det är väldigt hjälpsamt att berätta för andra vad som händer, och skriva ner. Mina kompisar var helt i chock när de fick höra att mitt ex var alkoholist. Men, den märkliga reaktionen jag fick av flera av dem, var "är han våldsam?". Som om det vore det värsta med en alkoholist. Det lärde mig att det finns så många felaktiga föreställningar om problemet och många har verkligen ingen ANING. Så mna får välja ut vilka man anförtror sig till. Utan det här forumet hade jag blivit galen, tror jag.

has
tors, 2025-05-29 - 20:36

Jag börjar bli fri igen. Kan tänka mina egna tankar. Känna mina egna känslor. Leva mitt eget liv.

Känns surt att det blev en vända till så här i efterhand. Men kanske behövde jag det för att kunna se klart.

Eller snarare hade jag behövt mycket längre tid ifrån, utan kontakt, för att redan då kunna se klart.

Har nu kontakt med kvinnojouren. Jag står i det de kallar för eftervåld. Mannen jag varit gift med har släppt loss hela spektrat, varierar taktiker från dag till dag. Ibland har det till och med varit under samma samtal.

Men jag har fattat nu. Jag ser exakt vem han är och vad han gör. Kan näst intill börja se det komiska i hur galet det blir ibland. Men bara nästan, eftersom det ju är på riktigt.

Hur i hela friden hamnade jag här?

Även denna gång löste sig boende på ett mirakulöst sätt, har fått hjälp och stöd av vänner, men också bekanta och ibland helt okända.

Det är fantastiskt befriande att börja äga sin egen berättelse igen. Det här kommer bli bra. Upploppet kvar nu med det praktiska, men jag är så tacksam för att jag börjar hitta igen mig själv igen❤️

Kevlarsjäl62
sön, 2025-06-08 - 00:27

@has Läser din tråd och känner alla känslor. Sorg över din situation, ilska över hur du behandlas av mästermanipulatören = alkoholisten, glädje över att du lyckats skapa en viss distans och stolthet över ännu en fantastisk människa som reser sig och går 🧡 Alla härinne har sin egen resa, men ibland häpnar jag över hur mycket vi har gemensamt i våra upplevelser. Var rädd om dig

has
sön, 2025-06-08 - 11:44

@Kevlarsjäl62 tack fina du❤️

Ja, jag sitter med en så märklig känsla. Lite som: hur i hela friden kunde jag så totalt glömma bort vem jag är?!

Högutbildad världsresenär som bott utomlands och har vänner utspridda över världen.

Hur kunde jag och min värld krympa tills jag bara såg denna man och vår relation…

Min kontakt på kvinnojouren menar att det här inte har något att göra vem en är. Att man fastnar beror inte på vem en är eller ens bakgrund.

Det är våldets natur som håller oss fast. Normaliseringsprocessen som sakta vaggar oss in i något som till sist blir ”normalt”, hur onormalt det än är.

Det var fint att höra eftersom så många frågor landar i ”vad har jag gjort för fel?”.

Skammen i att känna sig ”lurad” och ”korkad” är väl ofta det som får oss att tystna tänker jag. Det är också det som gör att vi behöver varandra❤️

Ta hand om dig du med!

Självomhändertagande
mån, 2025-06-09 - 20:02

Går in och läser här idag. Är sjuk och vill inte smitta min pojkvän. Stannar hemma från jobbet. Min pojkvän gick till jobbet och jag var kvar hos honom till efter lunch. Sedan ett år har jag en nyckel till hans hem. Vi är nästan bara där. En dag hos mig de senaste 8 månaderna. Han bor "bättre". Fast jag har det mysigt ändå. Men nu när jag är hos mig själv idag så kan jag känna ett slags obehag. En sorg. Som väldigt sällan är närvarande i mitt nya liv.

Det finns spår av att jag levt i ett förhållande med en man som levt i ett missbruk. Jag har ont i halsen och är trött. Att vara hemma idag känns tungt. Jag har ingen energi alls och jag orkar inte göra så mycket.

Det är intressant. Vart vänder jag mig då. Jag går in här och läser i din tråd @has.

Och jag tänker att det är inget fel på någon av oss. Vi har en erfarenhet som jag inte önskar någon annan. Men när vi väl inser hur det ligger till.

Då tar vi oss vidare.

Vi är starka. Och den här gemenskapen sveper om mig som en varm filt med värme.

Jag önskar att jag befann mig i en trädgård mer er alla tillsammans. Där vi delade god mat och berättelser. Där vi tröstade, grät och skrattade. Där alla fick sin tid att berätta. Och där alla lyssnade utan att någon avbröt.

Där tiden inte tog slut, utan där den stod still en stund.

I min värld tar jag hjälp av karaktär som blivit stöd under min tidigare process.

Jag är realistisk, men ändå så fantiserar jag om en vänskaplig förening där vi möts i det verkliga livet.

Det hjälper mig dagar som denna.

Det är inget fel på någon av oss. Vi trodde på kärleken och så fastnade vi i klorna på duktiga manipulatorer.

Ta hand om dig.

Du kommer få precis som du önskar. Du är på god väg.

Kram!

Och

Självomhändertagande
mån, 2025-06-09 - 20:04

Synd att inte redigeringsfunktionen finns som tidigare. Jag läser inte alltid innan jag sänder iväg det till universum.

Jag får öva på det. Att läsa innan jag klickar på spara.