av NyDagNågonGång

NyDagNågonGång
sön, 2025-05-11 - 00:43

Hej.
Jag är i en relation sedan åtta år tillbaka med en person som har problem med alkohol — eller, jag har svårt att se att det är normalt iallafall och jag har svårt att se det som normalt. Även min familj, reagerade starkt första gången de såg honom full. Han dricker inte varje dag. Det kan gå lång tid mellan gångerna. Men när han dricker, blir det för mycket, för snabbt — och framför allt: utan någon känsla för gräns. Han kan dricka hur mycket som helst. Han känner inte av när det borde vara nog. Och det får konsekvenser. Nästan varje gång slutar det i minnesluckor, gränslösa handlingar, svek och noll ansvar.

Det här liknar inte ett klassiskt beroende, men för mig är det tydligt att det handlar om ett missbruk.
Och jag vet exakt när det kommer ske.
Det är när han dricker med sina kompisar. Och det händer varje gång. Det är som ett mönster jag redan känner utantill – jag vet att kvällen kommer sluta i ett svek, ett tomrum, ett samtal där han säger att han inte minns. Han blir helt förändrad och verbalt elak och har ingen koll på någonting. Och det är alltid jag som står kvar med efterdyningarna.

Jag blir orolig redan innan han går ut. Inte för att jag inte vill att han ska ha kul — utan för att jag vet att alkoholen tar över. Och jag försvinner, alltid. Jag existerar inte i hans värld då (det är precis som att han lämnar bördan hemma så han kan ha lite kul)

Det som hände senast på valborgsmässoafton blev en ögonöppnare.
Jag var i ett skört läge. Jag grät. Jag sa rakt ut att jag kände mig ensam. Jag bad om hjälp när TV:n – min enda trygghet just då – krånglade. Och han visste allt detta. Men han gick ändå.
Under kvällen hade han ork att skriva till andra – men inte till mig. Inte ett enda meddelande.

Det handlar inte om att han “måste vara hemma med mig” – det handlar om avsaknaden av omsorg, respekt och grundläggande närvaro.
Han visste hur jag mådde (är i min mest pressade livssituation någonsin och mår generellt väldigt dåligt just nu) och valde ändå att prioritera annat. Det är där sveket bor. Inte i själva alkoholen – utan i frånvaron av ansvar.

Jag har varit den som förstått, förlåtit och hoppats i åtta år.
Jag har burit oss båda.
Och nu är jag så trött.

Så jag vänder mig hit, till er som kanske varit i samma sits:
– Hur vet man att det är dags att lämna?
– Hur släpper man skulden när man inte orkar längre?
– Hur sätter man en gräns när man älskat någon så länge?

Tack för att ni finns. Jag känner mig så ensam i det här.

Anonym123456789
sön, 2025-05-11 - 02:39

@NyDagNågonGång jag är i exakt samma sits. Är precis lika desperat som du, och det är ett sånt sammanträffande att du lagt ut detta precis nyligen och jag har nu under kvällen scrollat runt på nätet för att försöka ta reda på hur jag ska ta mig framåt. När jag skriver att jag är i exakt samma sits så menar jag också att jag och min kille varit tsm i 8 år, och att problematiken är precis densamma.

NyDagNågonGång
sön, 2025-05-11 - 11:47

Åhh.. Tack för ditt svar.
Det betyder mer än du tror att läsa att någon annan förstår , på riktigt. Jag känner exakt likadant: att man letar efter något, vad som helst, som kan ge en riktning framåt när man känner sig fast, trött och samtidigt rädd för vad man kanske måste göra.

Anonym123456789
sön, 2025-05-11 - 18:54

@NyDagNågonGång vi hade ett prat idag, som vi har haft förut också men nu var jag så tydlig med honom att vi verkligen inte kommer kunna fortsätta vara tillsammans om detta beteende inte åtgärdas. Hjälper inte att gång på gång be om ursäkt i efterhand, utan det handlar om att bestämma sig innan hur kvällen ska bli och vara tydlig med sig själv att inte dricka mer än några enheter. Jag har inte gett upp helt än men för varje gång ett misstag sker så blir det ju såklart ett tapp i förtroendet…

NyDagNågonGång
sön, 2025-05-11 - 21:59

Jag förstår verkligen vad du menar, med det samtalet. Jag har haft det också. Flera gånger.. Och varje gång har jag hoppats att just den gången skulle vara den som ledde till förändring. Men nu känner jag att jag inte orkar mer.

Jag är inte i fasen där jag ställer krav längre — jag har liksom slutat tro på att något faktiskt kommer ändras. Och det gör ont att säga det, men jag känner mig mer färdig än hoppfull nu. Medan han ska kämpa säger han, det får han gärna göra men jag tänker inte vara involverad i den processen mer nu, jag har försökt och litat på honom innan.

Men det hjälper att läsa att du fortfarande kämpar. Du speglar mycket av det jag har gått igenom — och jag hoppas, oavsett hur det blir, att du landar i något som ger dig trygghet och lugn. Det är vad vi båda förtjänar.

Åsa M
mån, 2025-05-12 - 08:27

Jag lider med dig!
Jag stod bara ut i relationen med en alkoholist i ett halvår. Lojalitet tycker jag är ett felaktigt ord. Det som händer är traumabindning. Man har INGEN skyldighet att vara självutplånande gentemot en vuxen människa som har eget ansvar för sin hälsa. Det är en helt självupptagen börda. Fungerar inte relationen så får man avsluta den, sjukdom eller ej. Löser samtal ingenting så slösar man bara tid. Det ät sin tid och ditt liv du slösar på denna alkoholist, och man kan inte diskutera någon frisk. Han är sjuk, behöver vård. Du är medberoende och behöver också vård, kurator eller liknande. Tänk mer på dig - det är du som ska orka hålla ihop och leva. Hans sjukdom kan du varken påverka, lindra eller bota. Tyvärr.