av Självomhändertagande

Självomhändertagande
sön, 2025-07-06 - 07:37

Jag har upptäckt att jag har en del vänner som inte är friska. Kände mig arg en kort stund och skrev ner allt tills jag insåg att jag inte kan skriva det här. När jag hade skrev ner allt så försvann irritationen. :-)

Ville bara skriva det "högt" någonstans att det är bra att städa upp bland vänner som inte är friska. Eller sunda.

Nu menar jag beteenden och inga direkta sjukdomar.

Självomhändertagande
mån, 2025-07-07 - 16:00

Jag har flera friska vänner. Träffade en av dem idag. Berättade lite kort om en situation med en icke frisk vän. Jag vet att det låter absurt, men jag behöver bara få det ur mig.

I många år. Typ i 15 år så har jag varit oerhört hjälpsam. Jag har hjälpt andra före mig själv. Jag har räddat livet på en vän. Fick henne inlagd. Det tog oerhört mycket av min energi. Men det var värt det.

Hon lever idag. Och hon tycks ha glömt att jag räddade livet på henne. Vilket hon själv sa när hon lämnade avdelningen där hon var inlagd. Det var svårt att få henne inlagd. De ville inte ta emot henne. Men jag stod på mig. Och satt med i flera läkarsamtal. Jag sa det som behövdes säga. Eftersom jag kände till hennes självmordsplan.

Hon har krävt mycket sedan denna räddningsoperation. Mer än vad som är realistiskt. Men jag levde kvar i rollen som hjälpare. Och har gett mer än vad jag orkat och velat.

Jag har sagt det högt till flera i min omgivning under de senaste dagarna.

Jag var själv sjuk en gång i tiden, men betalade ett högt pris för att bli frisk. Jag blev frisk, jag tog mig ur alla mediciner. Jag skaffade ett jobb och nu har jag bytt jobb som är mer krävande.

Jag behöver landa och återhämta mig. Jag hjälper mig själv.

Jag sätter gränser mot andra.

Och en del visar sin rätta sida.

Jag bugar och bockar och tackar för erfarenheterna. Det är inte lätt därute. Många som spelar ett spel. En del som utnyttjar ens godhet.

En del som inte tar ansvar för sig själva utan kräver för mycket av sin omgivning.

Men jag står på mig.

Jag sätter gränser som aldrig förr.

Och det kostar en del märkliga och intressanta reaktioner.

Det var bara det som jag hade att säga.

Fast det är inte så bara.

Att hjälpa andra ger en dopaminkickar. Det händer något när man inte får de kickarna.

Det är intressant att upptäcka hur hjärnan och belöningssystemet fungerar.

Det är intressant att upptäcka hur livet blir när man hjäper sig själv före andra.

Ta hand om dig därute.

has
mån, 2025-07-07 - 18:55

@Självomhändertagande jag hör dig och förstår så väl det du säger! Tack för att du delar din reflektion. Funderar också en hel del kring detta just nu.

När jag blev väldigt sjuk för ca 10 år sedan upptäckte jag plötsligt att alla de jag hade funnits där för, i vått och torrt, hjälpt mer än vad jag orkade och kunde - de bara försvann! När jag som brukade hjälpa behövde hjälp så stod jag ensam. Började släppa taget om såna relationer och har vandrat en ensammare väg sedan dess.

Sedan mötte jag min exman, som var väldigt flitig i det praktiska men som jag nu förstår inte riktigt delade det emotionella ansvaret för vår relation. Till en början upplevde jag att han gjorde det, de två första åren var ”fantastiska”. Men sedan ändrades det sakta tills jag stod själv med ansvaret och försökte och försökte.

Fick en liten Flashback när jag stod mitt i min flytt och en vän dök upp mitt i kaoset och ville ha min hjälp (hjälp som jag upprepade gånger försökt tala om att jag inte kunde ge just då eftersom jag ju själv behövde hjälp). Jag behövde nästan bli otrevlig för att få budskapet att gå fram: jag kan inte på något sätt hjälpa dig i det här just nu! Jag har fullt upp med mitt!

Fick en lite passivt aggressiv kommentar till svar. Har inte hörts sedan dess.

Jag observerar intresserat att den ändå finns kvar där i mig, impulsen att be om ursäkt. Kanske delvis för att jag nyligen lämnat en relation där jag blivit manipulerad och ofta fått vara syndabocken vid konflikter.

Men när jag istället analyserade situationen så är det för mig rätt bisarrt att någon kommer och ber mig om hjälp när jag precis, alltså jag menar exakt då - står med ett flyttlass utanför porten. Och jag känner att min irritation faktiskt var adekvat. Speciellt som jag redan hade satt gränsen ett flertal gånger.

Och jag tänker att det ju är precis det här jag just har lämnat: att någon hela tiden försöker pusha mina gränser tills jag reagerar.

Jag ska vara försiktig med att släppa in människor i mitt liv som inte kan acceptera när jag säger nej! Som inte är lyhörda och kan ta ansvar för sin del av relationen, oavsett vilken typ av relation det är. Speciellt eftersom jag ju så gärna säger ja när jag kan!

Så jag avvaktar och släpper förväntningarna om utfallet. Och fortsätter undersöka hur livet blir när jag hjälper mig själv före andra 🤗

Åsa M
mån, 2025-07-07 - 22:47

Det är sunt att sätta gränser, särskilt om man har varit dålig på det. Och det är ju egentligen absurt att man ska må dåligt av att göra det - jag undrar ofta om de som beter sig gränslöst mot mig mår dåligt av det? Troligen inte. 🤔 Så jag knallar vidare och värnar mig själv. Vill jag inte, så vill jag inte. Ett fånigt exempel är telefonförsäljare. Förut försökte jag alltid vara trevlig mot dem, men nu säger jag bara kort "nej tack, jag är inte intresserad, hej då" och så lägger jag på. Och jag har upptäckt att världen går inte under av att jag drar en gräns mot sånt jag inte har bett om. Otroligt roligt, och lärorikt. 😂