av jonte1981

jonte1981
tors, 2025-07-17 - 02:06

Hej, min tjej är alkoholist.

Såg henne för första gången på mitt jobb, snygg välvårdad, jätte duktigt på sitt jobb tänkte inte mer på det för jag var gift själv på den tiden men ett fallande förhållande.
Några år gick jag skilde mig gick igenom en fas som många gör då, livet gick vidare på ett sätt. Försökte träffa några damer men ingen direkt klaffade. Tänkte inte mer på det trivdes ganska bra med mitt egna och min dotter som jag hade varannan vecka. Plötsligt började hon på jobbet skicka meddelande till mig att hon var osäker i sitt hem, hennes ex slog henne osv. Klart man ställer upp som medmänniska tänkte jag och åker dit samtidigt var det fler än mig som fått detta meddelande om hon kände sig rädd så vi var många som ställde upp såklart med "vad vill du ha hjälp med osv" . Lång historia kort jag och henne blev ett par efter det. Hur det gick till är en annan historia.
Så till en början var vårt förhållande först riktigt seriöst efter 2 månader så var jag alltid där hos henne efter det. Tyckte det var helt ok märkte inte att hon drack så mycket heller men det var ju problem på jobbet för det hade känt alkoholdoft på hennes andedräkt.
Där jobbar ju även jag, jag levde ju praktiskt taget med människan och att det var klart man tyckte det var konstigt med en ett glas vin på tisdag. Nackdelen var ju att hon drack mer än vad man såg. Och det gjorde hon alltid. Man såg aldrig när hon svepte i sig vinet eller spriten.
Så kom december jag och min dotter samt henne son skulle fira nyår på helt vanligt sätt. Men hon ställde in allt och sa att hon hade fått flunsan.
Ja så kan det gå tänkte jag och hon sjukskrev sig längre efter det. Nu bodde jag hemma hos mig själv ett tag.
Någon vecka efter det var allt som "vanligt" igen, saken är hon är rätt tyken och nedvärderande när hon har druckit bara lite grann. Och det började jag märka nu. Man lär känna sin partner.
Fortfarande sjukskriven med ångest och allt, dum som jag är stod jag ut med det i nästan 4 månader. Ibland var hon snäll sen var hon rent ut sagt elak. Hon sov mycket, jag jobbade, kom hem till henne lagade mat såg till hennes pojk fick mat och mådde bra osv. Jag hade blivit en medberoende helt klart.
Hon hade en dom mot sig som gjorde att hon fick samhällstjänst samt indraget körkort, efter det gick det bara utför.
Hon började dricka, sen drack hon tills hon däckade, om och om igen det fanns ingen stop.
Efter två dagar och inte ätit något började hon kräkas för hennes mage kunde inte klara av alkoholen. Vi började ta bort alkoholen och först då fick hon hjälp, åkte till en klinik och var nykter där och sitt goa vanliga jag. Pratade sig ur det och blev utskriven så gick det en vecka och tillbaka till ruta 1.
Nu kan jag säga att nu är det femte gången och hon vägrar få hjälp vi har skrivit orosanmälan hennes grannar har ringt polis för hon däckar utanför deras dörrar. Till mig skriver hon bara kom hit kom hit.
Idag åkte socialen dit för att tvångsinlägga henne för man har inget val man kan inte vara där för någon som dricker som hon gör. Ändå är hon hemma idag och dricker och ringer mig och skickar sms. Hon hade på något sätt tagit sig hem, fast hon åkte med polis in till sjukhuset.
Vad skall man göra, jag hatar det här, det gör ont i en. Jag vill bara att hon får hjälp.
Tack för mig.

has
tors, 2025-07-17 - 17:46

@jonte1981 vilken jobbig situation! Det är ju precis som du skriver inget en kan göra för att ändra någon annans beteende och du har redan gjort mer än vad någon kunnat begära.

Men det känslomässiga är en annan sak, oavsett vad förnuftet säger.

När jag insåg att min exman var alkoholist hade jag stor hjälp av vad en barndomsvän, tillika nykter alkoholist, sa till mig när han varit nykter några år.

Han hade också varit inlagd ett flertal gånger men hamnat tillbaka på ruta 1 när han kom ut.

Jag frågade honom vad som hade hjälpt honom att till sist bli nykter. Han svarade att det enda som hjälpt honom var att människor tog avstånd från honom, visade att de inte kunde ställa upp på det han gjorde.

Vi hade då inte haft kontakt på några år, efter att jag försökt hjälpa honom på alla möjliga sätt jag kunde komma på (vi bor långt ifrån varandra). Till sist orkade jag inte ha kontakt med honom eftersom det gjorde för ont att se hur han skadade sig själv med sitt missbruk. Jag förväntade mig nästan en inbjudan till hans begravning, då det hade pågått många många år.

Men så plötsligt stod han en dag på min trappa och var nykter sedan ett par år och höll på att utbilda sig till beroendebehandlare.

Jag vet förstås inte om det är så för alla, men det hjälpte mig i valet att lämna min man. Som ett sätt att rädda mig själv, men också i tron att det var det bästa jag kunde göra även för honom.

I det här snåriga träsket (beroendesjukdom) behöver vi alla hitta vår egen väg. Har du något stöd kring din situation? För mig har det varit hjälpsamt att gå i samtal samt delta i alanon grupp.

Du har verkligen gjort allt du kan. Kom ihåg att ta hand om dig med!

Stark2025
tors, 2025-07-17 - 20:38

Håller med ovan skrivna.
Försök att hålla fokus på dig och din dotter. Din beroende person kommer inte ändra sig innan hon bestämt sig själv att det är klar, att hon druckit färdigt.

Jag låter säker haha är mitt uppe i att hålla min beroende person på avstånd och det är inte lätt speciellt när de ber om förståelse och ger löften om bättring.
Själv har jag stärkt mig med att lyssna på böcker, poddar om medberoende, gått på Al-anon möten och har anmält mig till anhörigdagar på ett behandlingshem.
Allt till en början för att jag ville ha svar på alla VARFÖR, men nu landat i att lägga fokus och jobba med mig ( låter präktigt som fan 🫣) men det har hjälpt mig i min förtvivlan. Så försök hitta din tråd av tröst att hålla i även om den bara är en liten liten spindeltråd i början.