av hoppfullsambo

hoppfullsambo
fre, 2025-07-18 - 00:30

Hej.
Jag lever i en relation med en man som jag älskar väldigt mycket. Han är fantastisk när han är nykter – omtänksam, rolig, närvarande och varm. Men han dricker ofta, nästan dagligen, och när han har druckit förändras hela hans sätt. Han blir irriterad, hård i tonen, distanserad – och jag känner mig liten, orolig och ensam fast att han sitter bredvid mig.

Han har själv erkänt att han tror att han har ett alkoholproblem och att han trodde det skulle vara lättare att sluta än det är. Det var ett ögonblick av ärlighet som gav mig hopp, men sen har det fortsatt som innan.

Jag har börjat känna mig helt dränerad. Jag längtar efter versionen av honom som jag älskar, och den ser jag bara när han inte druckit. Jag vill inte ge ett ultimatum – jag vill inte skrämma eller skuldbelägga honom – men jag behöver få honom att förstå hur mycket det här påverkar både mig och vår relation.

Jag vet bara inte hur jag ska säga det. Jag är rädd för att han ska gå i försvar eller sluta sig. Eller att han ska känna sig attackerad. Jag är också rädd för att han ska börja ljuga om sitt drickande i stället för att vara öppen.

Jag har insett att jag själv också behöver stöd. Jag vet att jag är på väg att bli (eller redan är) medberoende, och jag känner att jag börjar gå sönder inombords.

Har någon varit i liknande situation?
Hur pratade ni med er partner om drickandet?
Hur får man någon att vilja välja hjälp?
Finns det en väg ur det här tillsammans?

Tack för att ni läser.
/En trött men hoppfull sambo

Åsa M
fre, 2025-07-18 - 09:12

Det är svårt att få någon att välja att söka hjälp. Mitt ex söp och kaosade i åratal och inget jag sa hjälpte. Han visste rent intellektuellt att han hade alkoholproblem för han har haft det hela livet. Men söka hjälp -nej. När jag kom hit fick jag rådet att prata med hans chef och berätta hur det var. Hjälp och stöd sattes in, han fick vård, blev omplacerad och sjukskriven. Inget hjälpte. Relationen offrade han lättvindigt och jag är tacksam för det i dag. Det räddade mig. Mitt råd till dig är att vända fokus till dig själv. Hur vill du leva? Du kan inte påverka hans sjukdom, för det är det det är. Han är vuxen och ansvarar för sin egen hälsa.

hoppfullsambo
fre, 2025-07-18 - 11:56

@Åsa M Tack för ditt svar. Det betyder mycket att få ta del av andras perspektiv.

Jag förstår att det här är en svår situation utan enkla lösningar, och att varje resa ser olika ut. För mig känns det just nu viktigt att försöka nå fram på ett sätt som bygger på ärlighet, omtanke och respekt. Jag vet att det är en sjukdom, och att det inte går att förändra någon annan men jag vill ändå försöka öppna ett samtal där jag förmedlar hur mycket jag bryr mig, hur det här påverkar mig, och att jag finns här om han vill göra en förändring.

Visst har vi haft dessa samtal sporadiskt tidigare, i flera år faktiskt men jag tror inte jag uttryckt mig på rätt vis. Han tar emot det jag säger på fel sätt, det kommer från en plats med kärlek och oro och jag vill att det ska nå fram.

Det är inte för att jag tror att jag kan ta ansvar för hans hälsa, utan för att jag fortfarande ser något att hoppas på, och jag vill försöka innan jag tar andra beslut. Jag söker stöd för att förstå hur jag kan göra det på bästa sätt – hur jag kan uttrycka mig så att han förstår allvaret men också känner sig sedd och stöttad.

Tack igen för att du tog dig tid att svara. Jag är tacksam för att du delade med dig.

Åsa M
fre, 2025-07-18 - 18:01

Jag förstår dig 🤗 men jag tror du har varit tydlig. Den här typen av diskussioner kan man ha livet ut, utan att nå fram. Vad får dig att tro att du har varit otydlig? Lita på dig själv, låt honom inte manipulera dig. Om ni har pratat om det sporadiskt i flera *år*, vad finns att säga nu som inte redan har sagts? Jag menar inte att låta hård, men jag undrar verkligen. Hur känner du att diskussionen har gått tidigare?

Letlive
fre, 2025-07-18 - 20:05

@hoppfullsambo Alkoholhjälpen har en miniguide för anhöriga du kan få mailad till dig om du ringer upp dom. I den guiden står det konkreta tips på hur du ska göra för att ha ett sådant samtal. Men som sagt - hoppas inte på för mycket. Hade det gått att älska någon frisk hade detta forumet inte existerat.

hoppfullsambo
fre, 2025-07-18 - 23:43

@Åsa M Ja jag vet inte. Det är väl kanske snarare en förhoppning om att jag ska ha varit otydlig i min oro för honom och mitt mående om hur det påverkar mig och att det därför inte blivit nån förändring.
Jag hoppas att jag har formulerat mig fel och kanske vid fel tillfällen och att det därför inte nått fram.
Det känns som att jag behöver veta att jag har gjort allt i min makt för att han ska välja sitt välmående, välja livet och välja att vara en förebild för sina barn. Men ja framförallt för att jag är så rädd för vart det ska sluta för hans skull oavsett om jag är med i bilden eller inte då han har en förälder med alkoholism som ständigt bor på behandlingshem och jag förstår att det inte finns en annan väg ur livet för.
Min sambo har en chans, han kan förändras, han har så stora potential.
Jag förstår att jag inte kan tvinga honom till förändring men jag vill göra vad jag kan för att få honom att inse vart han är och vart han är påväg om han fortsätter. Han är värd det bästa i livet men han måste bara inse det och vilja göra vad som krävs.
Jag vet inte, jag har inte pratat med någon om detta och det är kanske som du säger att man kan ha dessa samtal livet ut och det är jag såklart inte villig att ha men jag vill bara verkligen veta att jag gjort mitt. Att jag har stöttar, älskat, respekterat och försökt tills inget mer finns att göra.
Jag är inte redo att fokusera på mig själv och mitt egna välmående förren jag vet att jag har gjort allt och jag hör själv hur sjukt det låter men det är så jag känner.