av loppan-1

loppan-1
lör, 2021-09-04 - 14:16

Min man är socialt och ekonomiskt välanpassad, jag tror inte att någon annan känner till att han är beroende. Han älskar att vara medelpunkt och att berätta historier. Hemma känner han sig orättvist behandlad och utnyttjad. Han lagar gärna mat eftersom då verkar det vara legitimt att dricka vin.
Han blir aggressiv och grinig. Aldrig fysiskt som tur är. Jag går på tå, man vet aldrig vad som utlöser ilskan. När jag säger ifrån är jag en surkärring, han är absolut inte beroende. Han har sökt hjälp för att minska sitt alkoholintag, efter en flerårig otrohet där jag var på väg att lämna honom. Jag har ställt ultimatum, tillsammans med vårt äldsta barn. Jag vill egentligen bara ha tillbaka den roliga, omtänksamma härliga man jag träffade för över trettio år sedan. Precis som dom flesta här på forumet, det är skrämmande att läsa historier som andra skrivit som jag kunde skrivit själv..Varför är det så svårt? Vår äldsta tror bestämt att jag måste lämna, och hotar med att min man inte ska få ha kontakt med barnbarnet. Vår yngsta är mer pappas barn och tycker inte att problemet är lika stort, förutom när han är full och dum. Jag har under årens lopp bönat, gråtit, hotat och det har blivit bättre under perioder. Sen smyger sig alkoholen in och personlighetsförändringen kommer. Jag tittar på hyresannonser men har inte kommit till skott ännu. Problemet nu är att han drack vin i förrgår, trots att han lovat nolltolerans. Vi blev såklart osams när jag frågade honom om den tomma flaskan i skafferiet. Det resulterade i att jag stannade hemma från festen vi var bjudna på igår, men han åkte och sov i bilen och kom hem till lunch idag. Han gick upp för att ta en dusch men somnade och nu är klockan snart 15.30. Vi har hus och företag tillsammans, bor granne med både våra barn och hans 80+ föräldrar som vi lever väldigt nära. Jag älskar den människan jag gifte mig med, vi jobbar bra tillsammans och har mycket roligt ihop. Men jag mår sämre och sämre när han dricker, när han tar första klunken blir jag som en sten på insidan. Det går inte att prata med honom när han druckit, han blir ofta arg och verbalt elak. Han känner sån press eftersom han försörjer oss alla, vilket han inte gör. Jag känner mig så ledsen och villrådig.

ensam optimist
lör, 2021-09-04 - 19:05

Känner igen det där, stressen när man ser eller hör att nu är det dricka-dags. Just att man aldrig heller vet hur det kommer sluta, om det blir ett praktgräl, att han somnar tidigt i soffan eller bara inget speciellt alls. Som medberoende har jag insett att man kämpar på tills man en dag når botten, inte orkar mer. Först då liksom tvingas du att inse och lämna, åtminstone för ett tag. Lämna för att lappa ihop dig själv. Kan du flytta in hos någon av barnen några dagar/ veckor?

loppan-1
fre, 2025-07-25 - 08:04

Tillbaka här 3,5 år senare och detta hade jag kunnat skriva idag. Inget ändrar sig, han lovar att vara nykter men dricker i smyg. För en vecka sedan sa vår yngsta, som tidigare inte sett något problem ifrån om hans drickande. Stort drama förstås, han är så orättvist behandlad som bär oss alla på sina axlar och vi är bara missnöjda och otacksamma. Han vill verkligen inte se att han är beroende, han säger att han har full kontroll på sitt drickande och att jag gör det till ett problem och vänder barnen mot honom. Vårt stora barn har flyttat med sin familj pga jobb, och jag är så tacksam för att dom inte behöver se detta. Det är som att hans värld blir tråkig och grå om han inte ”får” dricka. Jag önskar att han kunde ta hjälp, men det kommer väl inte att hända eftersom han inte ser något problem. Det är ju jag som är problemet i hans värld. Jag som är orättvis och gnällig. Jag kämpar väl på ett tag till så får vi se hur det blir med allt.

Kevlarsjäl62
fre, 2025-07-25 - 19:10

@loppan-1 Eller också slutar du kämpa och inser att ditt liv är ditt. Inte hans. Jag ska inte ljuga och säja att allt blir bra när man ger upp och lämnar "det sjunkande skeppet", men det blir definitivt lättare att andas.Plötsligt en dag märker man att axlarna sjunkit en bit och andetagen når ända ner i magen. Fri blir man nog aldrig eftersom sorgen över att se en älskad person gå under
är plågsamt, även på avstånd. Men jag har i alla fall försonats med tanken att det inte finns någonting jag kan göra för att hjälpa honom ur beroendet. Han har också kommit så långt att han gett upp, försöker inte ens. Han säjer att han är nöjd nu och har inga andra önskningar och förväntningar än att sitta i sin fåtölj och dricka tills hjärtat inte slår mer. Han är "klar", vid sextio år fyllda. Känns som ett ovärdigt slöseri med det enda liv han har och ett svek mot hans närmaste, framför allt mot barnen. Jag förstår ju att han är sjuk, så klart, men jag tycker inte att han gör vad han kan för att hålla sjukdomen i schack. Han tar inte emot den hjälp han kan få, han slåss inte för sin familj, men han vill fortfarande att vi ska finnas för honom ibland. Kanske är det så att alkoholen suddat ut den han var och skapat en oempatisk egoist? Jag tror faktiskt det.
Sluta kämpa och ta ett, eller flera, steg tillbaka. Hur vill du leva ditt liv? Tvåsamhet är inte en förutsättning för ett bra liv och absolut inte när den ser ut som för dig och mig. Ta hand om DIG, det är hög tid nu. Kramar ❤️

Åsa M
fre, 2025-07-25 - 20:23

Jag håller med ovan. Tänk så mycket tid som slösats redan. Han vill inte ta hjälp, och du kan inte påverka honom. Men du KAN påverka dig själv. Bestäm hur du vill leva ditt liv, och bara gör det! Önskar dig all styrka i att välja dig själv. 🤗