av Kernil

Kernil
sön, 2025-10-05 - 09:45

Där igen…ett dygn av otrevligheter och bråk,slutade med att han sa till mig att åka hem..tack och lov att jag har ett eget hem.
För längesedan skrev jag här,då hade saker och ting hänt som gjorde att drickandet fick konsekvenser på hans jobb.Det blev antabus och alkoholterapeut..gick bra några månader,sen började drickandet igen.
Och jag skäms för att säga det,men jag drack tillsammans med honom..det finns det ingen ursäkt för!Själv har jag inga alkoholproblem,men tycker om att dricka lite vin på helgen även om det inte är något måste för mig..
Nåväl,sen i Augusti har allt bara eskalerat..han dricker säkert varje dag,är full på helgerna,och då menar jag så han ramlar omkull,blir arg och otrevlig…jag försöker hålla tyst,men det rinner över ibland här också..Sen kommer ångesten,han ber om ursäkt och säger han älskar mig.Det tror jag nog han gör..iaf tror jag på det ibland!
Sen blir det nån helg med ”normalt” drickande,och sen börjar allt om igen !
Och när han är nykter är han världens snällaste,när han är riktigt onykter är han som en annan människa.
Känns som de Jekyll och Mr Hyde..
Vi har blivit ordentligt involverade i varandras barn och barnbarn..det är också en jobbig del i allt..jag skyddar honom i allt,jag har inte rent ut ljugit men…
Mitt i allt älskar jag honom..men detta att man aldrig kan bli ovänner utan att han gör slut.Känns fruktansvärt omoget och frustrerande.Och alla elakheter..
Jag fattar ju att det ligger nåt annat bakom allt,barndom och mycket jobbiga saker.Men inget av det är ju mitt fel!
Känns märkligt att nån kan slå över från att presentera mig som ” hon som räddat mitt liv” till alla dessa elakheter..på ett par timmar.
Till saken hör ju att jag har levt med medberoende sen jag var liten..så jag känner väl nånstans att jag förtjänar inte mer än så här..det låter illa,ungefär som att stora offerkoftan åker på,men det är sanningen..
Och jag vet också att bara jag kan välja,bara jag kan lösa allt!Måste bara skriva av mig lite..
Det sägs att alkoholism är skammens sjukdom,men det är även medberoendet.

gros19
sön, 2025-10-05 - 13:09

Var och en har ansvar för sitt luv oavsett vilka omständigheter man vuxit upp under. Behöver man hjälp så tar man ansvar och söker den hjälp man behöver. För din del kanske alanon skulle passa. Där kan du prata av dig och få stöd av människor som lever/levt under liknande omständigheter som du beskriver. Börja där är mitt råd, men det finns även anhörigprogram, kurator m.m. Något som förvånat mig när jag läst olika berättelser är att alla förefaller leva med världens snällaste man 🤔. Hur kan det komma sig? Bortsett från det ta hand om dig själv. Du har insikterna men det är plågsamna känslor man ska hantera vid en seperation, men vad har man att välja på - försöka uthärda de omständigheter du lever under. Valet är ditt.