av supportivechaos

supportivechaos
sön, 2025-11-23 - 09:27

Jag behöver råd och hjälp från personer i liknande situation, eller som själva är medberoende, eller tvärtom missbrukare som kan se detta klart ...
Jag är en kvinna på 30+ som lever med en man som har problem med alkohol. Vi har ett barn tillsammans (2 år). Min partner blir som en helt annan person vid alkoholintag och konflikter.

Exempel på beteenden:
 - 1/10 gånger dricker han tills han tappar kontroll och försvinner i dygn. Han är alltså ingen missbrukare som dricker "ofta", men tillräckligt ofta.
- Vid större alkoholintag blir han personlighetsförändrad, kan vara elak. Dagen efter minnesluckor.
- När jag var gravid och senare fick havandeskapsförgiftning och blev inlagd var han hemma och drack istället för att vara med mig. Detta ett par dygn innan vårt barn föddes.
- Han vaknade upp på häktet när vårt barn var 5 månader. Detta efter en fest han gick på, jag var under tiden hemma med vårt barn.
- Han har ljugit om att jag “varit däckad med barnet” (legat med armen över vårt barn) och pratat om “bildbevis”. Detta efter konflikt då jag har uttryckt sorg och besvikelse över hans drickande.
 -  Han klarar ingen kritik: vrider på allt, hånar, härmar mig, snurrar till samtalet tills jag tappar fotfästet.
- Han säger saker som: “Jag kanske blir lite för full någon gång ibland men det är inte så farligt.” När jag nu, efter att ha sagt att jag inte kan leva med honom längre och att jag inte förstår hur han ska klara framtiden utan att söka hjälp. Han förminskar alltså alla gånger han blivit så full, råkat illa ut, betett sig illa.
- Han växlar mellan total tystnad, ilska, och att låtsas som ingenting.

Vad jag har gjort:

Jag har burit honom i flera år.
Jag har försökt stötta, peppa, läsa på, prata, vara lugn, anpassa mig, skydda barnets trygghet.
Jag har uppmanat honom att söka professionell hjälp och gå till AA.
Han säger att han absolut inte behöver hjälp, att det “bara drabbar honom”, och att han “redan testat sånt”.

Hur det påverkar mig:
-  Jag är så medberoende att jag börjar tvivla på min egen verklighet.
- Jag har PTSD som triggas av hans beteenden.
- Jag får skuldkänslor av helt normala saker.
-  Jag pendlar mellan att minnas allt fint och att inse hur sjukt mycket som är fel.

Nu:

Vi har pratat om att flytta isär.
Han visar inga känslor alls inför separationen.
Pratar om dejting, bilköp, praktiska detaljer - men inte ett ord om drickandet, om ansvaret, eller om oss.
Det är som att sex års relation bara är bortblåst. Han visar inte ens någon form av sorg.

Min fråga:

Jag vet att jag måste lämna.
Men jag är så känslomässigt nedsliten att jag börjar tvivla.

Hur kommer man ur ett sånt här grepp?
Hur hanterar man skulden och förvirringen?
Hur gör man praktiskt med barn och boende när man är mitt i kaoset?

Och för er som själva varit i missbruk eller gått igenom behandling:

Hur såg ni på era relationer innan ni sökte hjälp?
Vad hade någon behövt säga eller göra för att ni skulle inse allvaret?
Är det vanligt att man förnekar allt och förminskar problemen så här?

Alla råd uppskattas.

Thompa_68
sön, 2025-11-23 - 10:39

@supportivechaos Tack för att du delar, jag blir verkligen ledsen när jag läser vad du fått gå genom och är med om. Fint att du skriver av dig! Jag har missbrukat alkohol sedan jag började dricka i 16-årsålder, är idag 57 år. Alkoholen har periodvis gjort att jag dragit mig undan från mina närmaste och käraste, som min fru och mina barn. Jag har ibland sagt och gjort saker som jag skäms över, men också varit närvarande och kärleksfull. Under de senaste 25 åren har jag gjort många försök att vara nykter, men alltid misslyckats för att jag mentalt aldrig var redo för ett nyktert liv, jag såg det som ett ingrepp i mitt liv med enbart negativa konsekvenser och led av den smärta som jag tyckte det åsamkade mig. Jag såg inte de positiva sidorna och möjligheterna utan räknade bara ned till jag fick börja dricka igen. Problemen var jag medveten om, men förminskade och/eller sopade under mattan.

Nu har jag, sent i livet, äntligen kommit till insikt och acceptans om att jag inte kan hantera alkohol, jag har utvecklat alkoholism, jag är alkoholist. Sedan 25 dagar är jag nykter och njuter för första gången i livet av det på riktigt. Det är kort tid, men den känslan och renheten i själ och hjärta jag nu upplever har jag aldrig varit i närheten av under alla de gånger jag försökt tidigare.

Vad fick mig då till denna insikt? Svaret är att det vet jag tyvärr inte. Jag har kämpat hela livet med mitt förhållande till alkohol, men det tog till nu för att inse att jag inte kan dricka kontrollerat och att alkoholen tar bort mig från det jag sätter värde på, som min fru och mina barn. Även mina fritidsintressen och vänskaper har lidit av mitt drickande. Min fru har aldrig riktigt gått i klinch med mig, vilket jag verkligen förstår, det är vare sig trevligt eller lätt att prata med någon om oro för alkoholvanor, inte minst sin livspartner. Risken hade också varit att det uppstått konfrontation. Så här i efterhand hade det nog varit bra om vi gått på någon form av gemensamt samtal med en terapeut eller liknande som hjälpt oss kommunicera och förstå våra egna problem, styrkor, svagheter och möjligheter.

Vi har varit tillsammans i princip hela mitt vuxna liv. Det har absolut funnits perioder när jag funnit vår relation ganska tom, vilket ofta har sammanfallit med ett skov av drickande. Vad som varit orsak och verkan har varierat, men jag har alltid kommit tillbaka till grundkänslan av kärlek och att hon är min livskamrat, att livet skulle vara tomt utan henne.

På din beskrivning låter det som din partner inte har några känslor för dig, och/eller är så djupt beroende av alkohol att han endast tänker på sig själv och sitt behov av att berusa sig för att hitta mening med livet. Ska det finnas någon mening med ansträngningar för att läka er relation behöver han ha en nykter period på åtminstone 2 veckor för att han ska kunna reflektera över sig själv och er och prata på riktigt med dig. Då kanske du kan få en mer ärlig bild av vad du betyder för honom och hur han ser på er framtid. Fixar han inte det har han stora problem med alkohol och då kommer livet att kana utför så länge han inte själv kommer till insikt och acceptans om att han är alkoholist och måste hålla sig nykter för att leva. Det är helt och hållet hans eget beslut och hans egen kamp, du kan stötta, men har inget ansvar för hans förändring, den måste komma från honom. Framför allt har du ingen skuld. Kanske tycker han som jag också har gjort att livet och livskamraten ibland behandlar honom på sätt som han inte tycker om och skulle vilja ändra på saker och ting. Då är det faktiskt hans förbannade ansvar att kommunicera om det som en vuxen människa istället för att vända sig till alkoholens klena tröst. Den tanken hade jag behövt tänka väldigt mycket tidigare i mitt liv, jag har mitt ansvar för och del i det som händer i mitt liv, jag kan inte bara sitta tyst och förargas över det som gör mig besviken.

Han kanske har testat allt, men inte det viktigaste: att vara nykter och se positivt på vad det medför istället för att ömka sig med offerkoftan på och tycka synd om sig själv. Hur potentialen för ett fortsatt liv tillsammans är kan bara du avgöra. Han förefaller ha gjort tillräckligt mycket ont för att du ska ha lämnat honom flera gånger om, precis som jag kan tänka mig varit fallet för min fru. Men hon måste ha sett möjligheten till förändring och att det goda kompenserat för det onda. Jag är innerligt glad för att jag nu nått en punkt i livet där jag till 100% kan göra henne glad, men samtidigt sorgsen över att det tagit så lång tid.

Jag önskar dig all lycka, ta hand om dig och tänk verkligen på dig själv och ditt barn i första hand.