av supportivechaos

supportivechaos
tors, 2025-11-27 - 18:35

Jag är mitt uppe i ett uppbrott, och vi ska ju sälja nu och så vidare.
Det är skitjobbigt, allt. Jag går också sönder av reaktionerna från min omgivning.
När jag försöker dela lite om situationen (inte allt, bara i mindre bitar) så får jag ibland kommentarer som
“Han kanske bara känner sig anklagad.”
“Vissa blir defensiva för att de inte känner sig hjälpta.”
“Ni kanske triggar varandra i sättet ni kommunicerar."
“Han har ju stöttat dig i vissa saker också. Och anpassat sig"
"Har du försökt säga det på ett lugnt sätt, utan att nämna alkoholen?" Eller: "Du kanske kan typ utgå från er båda istället för honom?"
"Man är olika"

Och jag orkar liksom inte… jag går sönder just nu. Jag känner att jag kommit så långt nu. Typ står på mållinjen och så får jag höra såna kommentarer. Inte så konstigt att man redan är så jävla medberoende.
Det är som att jag ska stå där och ta ansvar för hans känslor en gång till, trots att jag gjort det i flera år. Jag blir så jävla ledsen. Samtidgt biter dessa alla kommentarer. ÄR ALLT MITT FEL? Har jag gjort fel. Han är ju så fin. Han mår ju inte bra, jag kanske varit anklagande?

Hur hanterar jag det här? Jag står inte ut.
Jag känner att jag inte får ha ett eget liv, vara JAG. Bara uppbyggd av skuldkänslor, vilken skitkväll.

Tröttiz
tors, 2025-11-27 - 19:38

@supportivechaos
Åh, så frustrerande. 🌺 I detta tänker jag att de kan ju inte veta hur ni har haft det, och lätt att tycka och tänka hur andra ska och bör resonera.

Vi alla som är här på forumet har ju vänt oss hit för att få hjälp och stöd i en situation. En situation där man gärna önskar få respons av människor i liknande situation. De som inte har levt med någon med beroendeproblematik kan ju inte veta hur det är att vara anhörig, och jag tänker att de som säger saker kanske säger saker i all välmening men att det slår fel?

Kanske att säga att det är så här jag upplever saker och ting, det som hänt och jag gör så gott jag kan?
🌹

Kevlarsjäl62
tors, 2025-11-27 - 20:26

@supportivechaos Jättesvårt det där och man är så sårbar i situationen du är i. Skuldkänslor finns där ändå, det tillhör medberoendet, tvivlet likaså. Att någon lägger mer tyngd på dessa känslor är mer än man klarar av. Jag hade mina närmaste vänner bakom mig, de som såg och kände. Resten tror jag att jag stängde ute faktiskt och har fortsatt med det. Rätt eller fel, det är så det får vara. Du gör precis det du måste, inte bara för din egen skull. Ingen, absolut ingen tjänar på att du stannar kvar. Tvivla inte. Lyssna inte. Du fixar det här. Du kan inte hjälpa honom, jag är helt säker på det. Jag har lärt mig det den hårda vägen.

supportivechaos
lör, 2025-11-29 - 21:17

@Tröttiz Tack, verkligen. Det du skriver är så sant och det betyder mycket att få höra det från någon som vet hur det faktiskt känns. Jag tror att jag blir extra sårad just nu eftersom jag redan är så emotionellt slutkörd. Jag håller ihop allt praktiskt kring separationen, barnet, boendet – samtidigt som jag försöker ta mig loss från ett mönster där jag alltid har behövt anpassa mig, dämpa mig, förklara mig eller “förstå honom”.

Så när någon säger saker i stil med “han kanske känner sig anklagad”, “du kanske triggar honom”, eller “ni kommunicerar olika”… så blir det som att jag kastas tillbaka in i precis det jag försöker bryta mig loss från. Det är som att jag ska bära ansvaret för hans känslor ytterligare en gång. Och jag orkar verkligen inte det mer. Detta är så himla tärande. Jag kastas fram och tillbaka mellan: stanna vs gå, hela hela tiden. Jag går sönder.

Du har nog rätt i att det kommer från välvilja, men det slår fel. De har ingen aning om hur sådana här mönster fungerar, eller hur det är att leva med någon som förvränger verkligheten, vrider ord, blir defensiv av ingenting, och där man alltid måste förhålla sig till deras instabilitet.

Jag försöker påminna mig själv om att det inte är mitt jobb att utbilda hela omgivningen mitt i det här. Jag gör så gott jag kan.
Tack för att du tog dig tid att skriva <3

supportivechaos
lör, 2025-11-29 - 21:21

@Kevlarsjäl62 Tack, verkligen. Det du skriver går rakt in. Du sätter ord på precis det jag känner: att jag är så sårbar nu att minsta lilla kommentar om “vad jag borde göra annorlunda” nästan känns som att jag faller tillbaka in i hela mönstret igen. Skuldkänslorna och tvivlet finns där ändå, som du säger, och det är så lätt att någon annan råkar förstärka det utan att förstå vad det gör med en.

Det du skriver om att du höll dig till de som verkligen såg och kände – och stängde ute resten ...träffade. Jag tror att jag måste göra samma sak nu. Jag märker så tydligt vilka människor som faktiskt förstår och vilka som bara säger saker som gör mig mer förvirrad. Jag har inte plats i mig just nu att ta in fler röster som får mig att tvivla på min egen verklighet. Sen känns det som att man verkligen måste välja. alltså även att inte t ex berätta för personer med lågt EQ, det gör mig också bara ledsnare. T.ex. berättae jag för en annan vän som i princip inte sa ett ord tillbaka. Blir liksom tydligt vilka som är riktiga vänner också.

Det gav mig styrka att läsa “ingen tjänar på att du stannar kvar”. Det är sant, även om allt i mig är helt sönder av både sorg och ambivalens just nu. Men jag vet att jag försökt allt, och att jag inte kan hjälpa honom mer, men samtidigt kastas jag tillbaka till att tro det, och bli så ledsen när jag ser alla hans fina sidor, och allt bra vi har. Hur fin pappa han är. Och att vi snart kommer gå isär. Det gör så fruktansvärt ont.

Tack för att du skrev. ❤️