av supportivechaos

Stark2025
tors, 2025-11-27 - 09:16

@supportivechaos jag pendlar också mellan hopp och förtvivlan hela tiden och snabba vändningar är det. Vi har gjort denna dans i ca 4 år med 1 års helnykterhet men även då fanns det ett sjukt beteende av kontroll, styrning, även jag har vart så korkad och blind att jag lånat ut en stor summa pengar som inte kommer tillbaka. Det säger han om och om igen nu när jag tagit steget och lämnat helt.
Skillnaden denna går är att tvivlet inte är att jag gör fel, jag är bestämd i att jag inte kan leva med honom, kan inte släppa in honom ens en millimeter för då tar han över mitt huvud igen.
Som alla andra gånger.
Jag tycker synd om honom det gör jag, men när jag läser alla hans sms och det är 100 tals per natt så tycker han bara synd om sig själv, hånar allt som jag gör och gjort, han gör allt som vi haft smutsigt och fult allt det som jag var så säker på var äkta kärlek att vi hade nått själsligt.
Så otroligt overkligt att man kan göra så mot en annan människa och speciellt mot någon man säger att han älskar.

Åter mycket om mig igen förlåt. Men jag är mitt inne i mitt kaos och känner mig ensam, det finns några av er här som går igenom eller har gått igenom samma sak.
Men det är ändå en alkohlgrupp. Jag har försökt leta efter samtalsgrupp för de som har samma problem men hittar inte.
Bor på liten ort och har vart i kontakt med kvinnojour och soc men ingen kan erbjuda något.
Al-anaon är jätte bra för att jobb med sig själv och stegen, men jag skulle behöva prata om vad som har hänt.

Inte så mycket råd idag, känner mig ganska liten och sorgsen idag. Flera dagars krig knäcker även den starka ibland.
Men det känns så skönt att ni finns här ❤️

myssockan
tors, 2025-11-27 - 10:59

@supportivechaos Jo det där tvivlet på sig själv handlar väl också om ett grundläggande behov av att världen ska vara sammanhängande och begriplig. Eftersom partnern har en helt annan verklighet, blir det ju kaos när man är nära honom och inget stämmer med resten av världen eller sig själv. Och då för att få en psykologisk lättnad, tänker man att han kanske har rätt. För då blir världen begriplig igen.
Det är som barn som lever med destruktiva föräldrar, och tar på sig skulden själva - för då blir världen begriplig och föräldrarna är fortfarande goda (tyvärr blir man själv den felande, men det känns bättre än att hela världen är otrygg).

Jag har inte gått i någon Al-Anon grupp. Den där partnern drack inte och hade inga missbruksproblem alls.
Precis som @stark2025 skriver är det svårt att hitta grupper för stöd efter destruktiva relationer. Jag har gått privat terapi, men det är ju dyrt. Jag hade en studiekamrat på uni som varit i en liknande relation och pratade en del med henne. Såfort jag mötte någon som hade såna erfarenheter pratade jag med den. Sen har jag använt skrivandet mycket för att bearbeta. Men jag känner egentligen fortfarande behov av att gå i någon slags grupp och möta andra och prata om det här, trots att många år gått. Det gör något med en som människa. Jag är rädd i relationer, för jag vet hur tvärt allt kan vända och hur sjuka vissa kan vara. Samtidigt vill man kunna älska igen. Nu lever jag med en som är alkoholberoende. Känner mig så trött ibland...
Men fint att kunna skriva här och känna gemenskap och stöd ❤️

supportivechaos
lör, 2025-11-29 - 21:25

@myssockan Tack för det du skrev – det var faktiskt en av de mest träffsäkra beskrivningarna jag läst om hur tvivlet fungerar. Just det där du säger om att man nästan “väljer” hans verklighet för att världen annars blir obegriplig… det är precis så det känns. Det blir som en psykisk lättnad att tänka “det är nog jag som överreagerar”, för alternativet är att inse att personen man älskat faktiskt kan vara både destruktiv och oförutsägbar. Och det är en enorm sorg.

Al-Anon var ett jättestort steg för mig. Jag grät hela mötet.
Det var jobbigt, men också fint att möta människor som förstod utan att jag behövde förklara allt. Samtidigt märker jag att en del av mig fortfarande kämpar emot insikten – både om hans problem och om mitt eget medberoende. Det känns som att hjärnan vill hålla fast vid bilden av honom som “min person”, den jag skrattat med, rest med, byggt ett liv med. Och det gör ambivalensen så stark. Ena stunden ser jag klart hur illa han gjort mig, och i nästa sekund kommer det där beroendet av de fina stunderna som en reflex.

Det gör mig både ledsen och rädd över hur stark den bindningen kan bli, trots allt som hänt. Men att läsa dina ord och andras här inne gör att något i mig börjar falla på plats. Jag känner mig lite mindre ensam och lite mer förstådd, och det betyder faktiskt mycket. ❤️