av supportivechaos

supportivechaos
tors, 2025-12-25 - 06:30

God jul!
Jag har knappt sovit i natt. Jag ligger vaken med ett enormt självhat, skuld och dåligt samvete och försöker förstå mig själv. Det känns som att allt väller över mig.

Jag har valt att separera från min partner på grund av hans alkoholproblem. Vi är mitt i processen. Det har varit mycket ambivalens och konflikt, inte minst kring julafton och hur vi ens skulle fira. Allt har varit känslomässigt utmattande.

Redan innan vi åkte iväg, till hans familj (där alla är extremt undvikande), precis innan firandet, sa han:
“Jaha, ska du dricka?”
Jag svarade att jag nog skulle dricka vin till maten. Redan där slår självhatet till nu i efterhand: varför sa jag ens det? Varför kunde jag inte bara säga nej?

I samma stund berättade han också att han själv druckit tre gånger sedan en allvarlig händelse i oktober, då han satt hemma och drack – en av anledningarna till att jag till slut bestämde mig för att vi måste separera. Det gjorde allt ännu mer rörigt i mig.

Under kvällen:
Jag nattade vårt barn. När jag kom tillbaka satt alla runt bordet. Han hade hällt upp vin – även till mig. Allt var “som vanligt”. Trevlig stämning. Ingen sa något. Hans familj var där. De vet att vi ska separera. Innerst inne måste de också veta varför.

Och jag… gick inte.
Jag satte mig.
Jag tog emot glaset.
Jag satt kvar.

Nu i efterhand känner jag mig lika dålig själv. Som att jag inte har rätt att reagera, lämna eller må dåligt – eftersom jag “gjorde likadant”. Och så kommer den där brutala tanken: hur kan jag själv vara så inkonsekvent? Hur kan jag ta ett så stort beslut – att lämna – och sedan göra så här? Jag fattar inte mig själv alls, och självhatet bara väller över mig.

Jag slår på mig själv:
Varför kunde jag inte bara säga nej?
Varför gick jag inte?
Varför tillät jag det här igen?

Samtidigt finns en annan tanke som är svår att skaka av sig: att han säkert vet just detta, vet exakt vad det här gör med miG? Att normalisera, låtsas att allt är bra, dricka öppet – och att jag blir kvar. Och att han också vet att jag inte kan berätta om detta för någon i min närhet. Det gör att allt vänds inåt, mot mig själv, istället.

Det är som att jag känner jag har inte rätt att lämna nu. Eller, nu har han visat upp mig för sina föräldrar och familj och jag lät honom dricka. Och jag gjorde det själv. Sanningen är att jag innan kände okej vafan gör vad du vill. Jag skiter i detta, du kommer ändå aldrig sluta och jag visste det själv. Har alltid vetat.

Jag försöker förstå:
– Är det här typiskt medberoendebeteende?
– Är det frys/anpassning när man redan är emotionellt slut? Eller är jag bara jävligt dålig och svag själv?
– Hur hanterar man självhatet efteråt?
– Hur gör man nästa gång, när kroppen inte orkar vara stark?