@has du anar inte hur det kändes som dina ord träffar helt rätt. Jag har tidigare inte insett att de här ständiga gränsöverskridningarna är en form av våld mot mig. Du har så himla rätt, tack så mycket för din syn på saken. Jag har beslutat efter lång tids tvivel att ändå göra allt det går för att få relationen att fungera. Jag kommer ta med mig det här synsättet och framföra till min partner och till familjerådgivaren till att börja med. I mitt fall är just gränsöverskridningarna som sker i samband med alkoholen det värsta. Han struntar totalt i vad jag sätter upp för gränser även då vi är nyktra, och ännu värre när han druckit. han skiter totalt i hur stressad jag blir om man bjuder hem folk som ska sova över och det ska lagas mat varje helg. Eller att han lovar att barnen får ha massor av kompisar som sover över. Imorgon kommer vår äldsta ha 9 kompisar på övernattning. På lördag har den yngste minst en kompis som sover över. Och detta beslutas utan att ens fråga mig som inte är introvert och behöver återhämtning. Att jag sitter i karantän pga sjukdom som är jättesmittsam bryr han sig inte heller om. Han bjöd hem folk när jag hade covid 2020 när det var nytt och sa till mig att vi faktiskt inte visste om det var covid. Nu sitter jag i karantän för en salmonella liknande sjukdom. Han har bjudit hem en familj på middag och hockey ikväll.

@RedRidingHood 💔

Påminner om att du bara kan göra din del❤️

Vi gick också i familjerådgivning, jag gick i egen terapi men ingen där plockade upp vad som faktiskt pågick. Kompetensen inom våld i nära relation är ofta bristfällig inom vården, och förövaren är också väldigt bra på att manipulera.

När en vårdgivare faktiskt pekade ut våldet svarade mitt ex: om jag nu utsätter dig för psykisk misshandel - varför är du kvar?!

Att väcka sin partner vid upprepade tillfällen, så som du beskriver, klassas som fysiskt våld. Jag skulle tro att medvetet utsätta andra för risk gällande smittsamma sjukdomar är detsamma.

Om och när du känner dig redo så kan jag varmt rekommendera kvinnojouren. För mig har det varit livsavgörande. Tyvärr brukar den här typen av relation inte bli bättre, utan värre med tiden.

Ta hand om dig❤️

@has det känns som du förstår mig och min situation på ett kusligt rätt sätt. Jag förstår att du tagit dig ifrån din respektive. Hur kändes det för dig i början när ni valde att gå skilda vägar? Jag har haft en lång 40-årskris om man kan kalla det så. Trodde under lång tid att det bara fanns en väg fram och det var genom separation. Försökte göra slut 20-tal gånger men han lyckades varje gång övertala mig att fundera på saken en vecka till för vi har så mycket att förlora på att gå skilda vägar i hans mening sätt. Jag är inte längre rädd för att separera, men vi har det senaste kvartalet fått en typ av nystart. Jag vet inte om den kommer hålla i sig än, eller leda till dead end. Hur känns det nu för dig och hur länge sedan var det ni bröt?

@RedRidingHood första gången jag flyttade trodde jag att allt berodde på alkoholen.

Så när han ”insåg sin problematik” och sökte hjälp för den så trodde jag på honom när han sa att allt skulle bli så bra. Att alla konstiga beteenden berodde på alkoholen. Det kändes som jag fick tillbaka den man jag träffade från början.

Men när vi väl sålt ett hus och köpt en annat började allt komma smygandes igen (minus alkoholen då, för jag tror att han var nykter, men vem vet).

På samma smygande sätt började han åter förflytta gränser och bete sig allmänt knepigt igen. Jag ville verkligen inte tro att jag skulle behöva flytta igen, speciellt som han inte drack. Vi hade ju bara bott ihop ett halvår sen förra vändan.

Sen gick det snabbt utför och jag tror jag var med om det som kallas ”reversed discard”.

Ena veckan satt jag och kollade resor och han sa att jag var bäst. Veckan efter lämnade vi in skilsmässoansökan. För mig var det en chock. Vilket troligen var ett uttänkt drag från hans sida, han hade troligen redan inlett en ny relation och innan skilsmässan gick igenom hade han hunnit presentera inte bara en, utan två nya soulmates för vänner och familj.

Att bearbeta det som man själv trodde var en äkta relation, men som sedan visat sig var byggt på manipulation och kontroll från hans sida… ja, det har inte varit lätt. Utan kvinnojouren vet jag inte hur det hade gått faktiskt.

Det känns som jag blivit bestulen på flera år av mitt liv, som jag aldrig kan få tillbaka. Samtidigt är jag så tacksam för att det inte blev fler och att jag kom därifrån.

När beslutet var fattat var det som att en slöja lyftes från mina ögon och plötsligt såg jag exakt vad han gjorde för att försöka få som han ville. Allt eskalerade och det blev så uppenbart för mig att han hade gjort allt det här under alla år, men i mildare form. När jag blev en ”grå sten” och inte reagerade som förut kunde han växla mellan olika manipulationstekniker nästan i en och samma mening.

Jag har en bit kvar och livet behöver byggas upp på nytt, men svaret på frågan om hur det känns nu är att det är fantastiskt jämfört hur det var då.

Aldrig, aldrig mer!