av november25

november25
mån, 2026-02-09 - 11:14

Sambons mål med måttligt drickande höll inte (surprise). Jag hade ändå lyckats ställa in mig på att stötta det mentalt och var rätt positiv. Veckan började helnyktert och vi hade fina dagar. Sen bara ökade det, och när jag försiktigt frågade igår hur många enheter han låg på hade han slutat räkna. Jag frågade hur många dagar i rad det var, eftersom jag ville kunna planera dagen (är det en nykter dag eller inte). Jag visste att det var fyra i rad men ville att han själv skulle dra slutsatsen och fatta beslut att det var dags för att inte dricka. Han sa två. Sen var jag bara tyst och sa inget mer. Drack mitt kaffe.
Jag är ju egentligen inne på område som jag ska låta bli. Kanske drar han slutsatser ändå.

Egentligen har han ju minst halverat sin vanliga konsumtion förra veckan, kanske var det till och med en tredjedel, när man vänder på det så går det ju ändå framåt.
Känns bara inte som den tanken riktigt fäster utan jag har andra känslor av hans drickande som inte är positiva. Vilket ju är förståeligt.

Jag firade en nykter månad igår. Och sambon blev full. Kände mig ensam och eländig. När han kom hem berusad fortsatte jag bara att läsa min bok. Sa hej och så, gav honom en kram, sen fick han inte mycket uppmärksamhet. Försökte samtidigt vara neutral och inte otrevlig alls, det var inte silent treatment utan bara ingen uppmärksamhet. Tyckte jag lyckades ganska bra. (Nu var jag ju iofs redan ledsen och läste innan han kom, så det var inte så svårt) Det här är något jag lär mig just nu från Beyond addiction, CRAFT metoden.
Belöna vid nykterhet och ta bort belöningar och uppmärksamhet vid drickande.
Vet inte hur mycket jag kommer orka hålla på kommande tid, tror jag behöver gå tillbaka på mer fokus på mig själv och ta hand om mig.

När han somnat kunde jag inte sluta gråta och kände mig bara helt ensam, utmattad och fylld av hopplöshet.
Kanske var det kombon att jag skulle firat och han gjorde mig besviken igen som gjorde det, eller så är jag bara trött av att leva i detta.
Blir så ledsen av att se honom förstöra sin hälsa, sitt liv och vår relation.

Letlive
ons, 2026-02-11 - 22:46

Känner igen mig väldigt mycket i det du skriver ovan. Hur man aldrig kan räkna med att få ens behov tillgodosedda för att ens partner alltid kan behöva ett viktigare behov, dvs. alkoholen.
Har också svårt med det här att belöna positiva beteenden. Känns så infantilt på något sätt. Min partner är en vuxen människa med utbildning och jobb. Ska jag på riktigt sitta och säga att det är roligare att umgås med dig när du inte spyr ned mattan? Det är så kul att prata med dig när du är kapabel att ge sammanhängande svar och minnas konversationen dagen efter?
Ta hand om dig. Har du något utanför relationen som ger dig glädje? Någonstans där du kan få en paus?

november25
tors, 2026-02-12 - 00:10

@Letlive Tack för att du tar dig tid att läsa och skriva till mig! 💞
Jo, fattar hur du menar. Det känns så uppenbart för oss att det inte är kul att hänga med nån som är full, men tror inte det är lika uppenbart för dem... De är ju berusade den tiden och utcheckade.
Nu är min sambo sällan riktigt full, oftast bara lullig. Vilket heller inte är så kul, när den andra inte är närvarande för samtal eller minns ordentligt vad man gjort.

Jag tänker ändå att poängen är att man ska försöka ha nån slags positiva upplevelser tillsammans när han är nykter. Men är man för arg eller ledsen så ska man ju såklart inte göra det. Ibland tycker jag fysiska saker funkar bättre, att ligga tillsammans på soffan en stund eller en fotmassage, en promenad. Vi har också bra samtal med varandra, men kanske inte är lika pigg på det när jag mår sämre själv. På sätt och vis tycker jag ändå metoden är lite skön, för den ger en"tillåtelse" att inte vara tillgänglig när den andra druckit. Skönt att slippa det med gott samvete.

Jag har min son som jag brukar umgås med. Fina kollegor på jobbet, saker jag tycker om att göra på fritiden. På sista tiden har jag läst mycket och det ger mig vila och återhämtning mentalt. Jag går promenader, lyssnar på poddar. Ibland bor jag i mitt eget boende för att ladda batterierna. Men där styr det dåliga samvetet ibland, det känns jobbigt att sambon blir ensam...

Hur har du det? Vad gör du som ger dig återhämtning? Hur kom du i kontakt med metoden?
Kram🤗

november25
sön, 2026-02-15 - 10:54

Jag känner mig så ledsen. Det är som om sambon kompenserar så starkt för drickandet, att han gör allt annat perfekt. Han tar hand om allt hemma, lagar middagar, skriver små lappar, köper blommor. Som om han bara kan göra allt bra nog kommer det andra problemet också försvinna. När jag har energi fokuserar jag på allt fint han gör och försöker vara i glädjen över det. Men det blir också en så konstig dubbel upplevelse. För han dricker ju varje dag. Känns lite som att dansa på ett sjunkande skepp. Och alla insatser för att dölja problemet gör mig nästan lite matt och ledsen.

Försökte ha ett samtal igår om hur hans två veckor med måttligt drickande gått. Han föll ju tillbaka i att dricka varje dag, så fort han började igen. Men det har varit betydligt mindre mängder, förut på helgerna då han blivit berusad.
Jag hade tänkt ut öppna frågor i förväg, som Hur tycker du att det har gått, och har du lärt dig något nytt? Vad skulle du kunna göra annorlunda?
Han blev så otroligt stressad och sa att han inte visste och att han inte orkade prata om det just nu. Det enda han visste var att det blivit för mycket och att han kanske borde använda sina tabletter. Började fysiskt svettas. Jag blev frustrerad för jag tyckte jag tog det försiktigt och bara ville prata. Vi avslutade samtalet. Dagen fortsatte med alla de här positiva insatserna för att täcka över flodhästen.

Men tänker i efterhand att jag kanske valde fel tillfälle. Svårt att någonsin hitta ett rätt tillfälle.. Han ska ju inte ha druckit, och kanske inte direkt på morgonen heller. Nu blev det på em när hans dryckestid snart skulle starta. Kanske kom det för plötsligt också, och lite för många frågor på en gång.

Blev ändå så förvånad över bristen på reflektion. Och att han inte kunde säga tex "Ja det blev ju att jag druckit varje dag igen, kanske borde testa ditt eller datt så att det inte blir det" Istället ljög han och sa att han haft några alkoholfria dagar.
Kunde heller inte komma med nåt svar på varför det är en utmaning att lyckas räkna enheterna (vilket han ju absolut inte gjort).
Hur lyckas man liksom med att INTE tänka på de här sakerna? Var är den normala reflektionen?
Gjorde mig frustrerad, besviken och faktiskt förvånad.

Det finns absolut dagar nu när han bara tar 2-3 öl. Det är ju en väldigt liten mängd för honom som inte ens märks på beteendet utifrån. Känns bara inte som en hållbar förändring. Vet inte hur jag ska lyckas ta till mig att det faktiskt är en positiv utveckling. Kanske tänker han ändå, men jag gör honom stressad och han känner mycket skuld, skam och rädsla över att jag ska lämna. Och då låser sig allt i samtalen.

Jag har haft en del mardrömmar på sistone, och då har han sagt: hoppas det inte är på grund av mig.
Han förstår ju också att saker inte är så bra. Trots alla hans ansträngningar. Känns så sorgligt, och känner mig så trött.

Är i processen att boka en tid till en psykolog på kommunens anhörigstöd. Men har tvekat om jag orkar med det. Jag borde nog ändå gå, kanske mår jag bättre av att prata om det.

Kameleont
mån, 2026-02-16 - 19:05

@november25 Jag känner för dig o känner igen mig i sorgen o tröttheten. I grubblandet om hur det blev, vad varför o om jag gjort annorlunda i en situation eller ett samtal. Man blir galen av allt grubblande o väldigt trött.
Det finns ju mycket gott som ändå kan komma ur din mans ansträngningar att hjälpa till, att han vill väl. Men att det landar med en sorglig känsla hos dig är fullt förståeligt. Det egentliga problemet är ett annat o då står man ändå ensam när det skyls över eller inte adresseras.
Min man försöker också, om än mer blygsamt än din, o det är eg på tok för lite. Där känner jag en sorglig ömkan över hans oförmåga att inse hur futtigt det lilla han gör är,om man ser till helheten här hemma. Men samtidigt kan jag se att kanske förmår han inte mer just nu. Han mår uppenbarligen inte bra. En gammal obehandlad diagnos finns med i bakgrunden.
Min man o jag pratar inte om hans drickande. Det är månader sedan jag lyfte min oro senast. Sen dess har inget blivit bättre. Senaste tiden märker jag en ökning i drickandet, som alltså mestadels sker i smyg.
Det blev en effekt av senaste samtalet. Han blev medveten om att jag är medveten o började gömma o smyga. Så jag kontrollerar mängden i smyg (periodvis) o det hela blir en sinnessjuk dans i tystnad. Var o en för sig. Sorglig nedåtgående spiral.
Min man dricker numera dagligen ca 3 långburkar starköl. Sett att det köps med högre % senaste veckorna. Enstaka dag kan förekomma utan att han dricker. Tror jag. Han är aldrig redlös. Smålullig o gladare, mer pratsam o aktiv blir han. Men ingen att ha ett meningsfullt samtal med. Han sköter jobbet som han ska. Han har med tiden blivit mer o mer kritisk, negativ o nedvärderande mot andra. Inte så mycket vi närmast, även om jag får spydigheter ibland. Tröttsamt med den synen på samhället o medmänniskor i allmänhet. Känner att hans negativa sidor förstärks. Han har aldrig strösslat med komplimanger eller beröm. Tystnad är han bra på. Numera kommer det istället ut sarkasm o negativitet som han verkar tro ska vara roligt. Det är det inte.
Han är i förnekelse över sitt beroende. Han hävdar att han inte är beroende. Jag märker ju att det finns mycket skam för honom kring detta. Jag upplever det oerhört jobbigt att se hans skam. Det är mycket därför jag drar mig för riktiga samtal med honom om drickandet.
Känner mig väldigt ensam i allt detta. Ensam i tvåsamhet är så sorgligt.
Hsr också tänkt att det vore bra med samtal för mig själv o även funderat på äktenskapsrådgivning tillsammans. Men orkar inte ta steget. Eller vågar inte.
Hoppas du hittar ork att ta dig till ett samtal. Jag tror vi behöver få lufta o få bekräftat att vi inte är knäppa med allt vi funderar på o jonglerar runt med.
Styrkekram till dig!

Hoppfulla
mån, 2026-02-16 - 19:15

@Kameleont och @november25 känner så igen mig. Efter ett uppehåll med ölen där jag ställt ett ultimatum så har han själv beslutat att han ”får” dricka öl på helgen. För att jag inte ska gå i taket överöser han mig med komplimanger och gör mer saker än han brukar annars. Allt för att jag inte ska kunna säga något om ölen. Men det är ju ölen som är felet. Jag blir mest avig till honom när han är så där kärvänlig. Han vill bara fysisk men jag känner inte för det, pga stor besvikelse. Jag känner mig så ensam i denna tvåsamhet. Funderar starkt på att gå på ett AA-möte men det känns läskigt….

Kameleont
mån, 2026-02-16 - 21:06

@Hoppfulla Ja visst känns det läskigt! Har funderat på olika möjligheter till stöd men vet inte om jag vågar ta steget. Skräms lite av den okända gruppen. Hamnar ofta i situationer där jag lyssnar på andra utan att själv bli hörd. Delvis pga att jag tar ett steg tillbaka o vill avvakta till en början, men behovet att bli mött finns ju kvar, o sen hinner samtalet ofta ta slut. Erfarenhet av att grupper ofta blir 'kidnappad' av folk som älskar att lyssna på sin egen röst sas. Men nu är jag rätt dömande o skäms lite, men detta gör att jag drar mig för att ta mig till ev möten. Självklart är inte alla möten o dess deltagare så. Psykologsamtal på egen hand kanske passar bättre för en något introvert person som just nu är socialt slutkörd.

Trötta, ledsna, arga o frustrerade. Jag kan se oss från ett helikopterperspektiv, o jag förstår så väl o ömmar för oss. Önskar jag kunde göra något för att hjälpa oss.
Vi sätter oss själva långt ner i prio, blir inte hörda, inte stöttade, kör på o hanterar allas välmående runt om oss, samtidigt som vi har en ständig oro o osäkerhet om alkoholkonsumtion att ta hänsyn till o parera. Den som ska stötta oss förmår inte eller har ett annat fokus/prio - alkoholen.
Inte klokt!
Inte undra på att orken tar slut.

Den fysiska närheten...
Ju mer besvikelse desto mindre lust till närhet. Helt naturligt. Känner jag också igen.
Samtidigt har jag märkt att nu när jag saknar min man, saknar den trygghet han brukade ge mig. Den omhändertagande, att han brydde sig om oss/familjen. Känner inte att han finns längre på det viset, att luta sig mot. Så när längtan efter närvaro o trygghet blir stark har jag tagit fysik närhet o sex som en slags kompensation. För stunden ger det ju något men... Hur sorgligt är inte det?