av Amnesie Amnesie

november25
fre, 2026-02-27 - 23:57

@Amnesie Amnesie Jag läste🙏 Förstår din situation lite eftersom jag också är i en ny relation med en man med alkoholproblem.
Tänker att du inte behöver känna stress att fatta ett beslut, ta din tid.
Vi finns här, skriv mer när du har möjlighet.

Rike
lör, 2026-02-28 - 12:57

Är man i en ny relation så bör man verkligen tänka på att det är så mycket svårare att lämna om nåt år när man är än mer medberoende o nedbruten.
Gör inte samma resa som jag ♥️

Amnesie Amnesie
lör, 2026-02-28 - 19:37

Jag skriver om igen.

Jag är enormt besviken på min pojkvän efter att han berättat vidare något jag var väldigt tydlig med skulle stanna mellan oss. Det som gör mest ont är nästan att han inte verkar förstå hur allvarligt det är, vilket fått mitt förtroende för honom att skaka ordentligt.

Samtidigt har jag börjat inse hur mycket hans missbruk påverkar mig. Han har börjat dricka igen trots att hans liv i övrigt ”aldrig varit bättre”, och jag märker att det är just missbruket som får mig att tveka på vår framtid – inte min kärlek eller omtanke för honom. Jag älskar honom, men jag kan inte se hur man bygger ett tryggt liv med någon som kämpar med alkohol. Särskilt att han trillar tillbaka när det är bra. Hur blir det då när kriserna kommer?

Jag har dessutom hamnat i en situation där jag känner ansvar för något som egentligen inte är mitt att bära, eftersom han inte vill vara öppen med sitt drickande inför andra. Utåt sett uppfattas han som fantastisk av ytliga bekanta, medan jag snarare framstår som överreaktiv när jag reagerar eller sätter gränser.

Det som gör allt svårare är att jag verkligen trodde att han var mannen i mitt liv. Jag såg framför mig att vi skulle flytta ihop, gifta oss och bygga en framtid tillsammans. Nu börjar jag istället inse att det kanske aldrig kommer fungera på sikt. Och dem jag pratat med har bara sagt åt mig att lämna. Att även om han är mannen i mitt liv, så är det inte värt risken. Kampen mot alkohol är för svår.

Det märkliga är att min ångest samtidigt har minskat. Som att jag innerst inne redan accepterat att relationen nog är på väg att ta slut. Besvikelsen och sorgen är enorm, men någonstans finns också ett lugn i insikten.

Jag förstår ju redan på era kommentarer att det kanske bara är bäst att lämna direkt. Men herregud vad svårt.