av Himmelellerhelvette

Himmelellerhelvette
tors, 2026-03-19 - 06:26

Tack för att du delar @Suburra, jag har också bytt mellan missbruk men har även haft flera samtidigt, blandmissbruk. Bulimin, alkoholberoendet och hälsomissbruket har förekommit samtidigt under många perioder. Jag har varit så sjuk att jag inte sett att jag har ätstörning utan bara klandrar andra som blir tjocka, ”hur svårt kan det vara att bara inte äta förmycket” har jag tänkt om dom medan jag själv överäter och spyr utan att tänka på det för jag lurat min egen hjärna att tro att jag är hälsosam eftersom jag äter så bra, näringstät kost och tränar regelbundet. Då har jag liksom bara ”glömt” att jag kan vara smal för att jag fuskar. Så konstigt hur vår egen hjärna kan lura oss, ljuga för oss och manipulera oss. Helt ofattbart! Kram❤️

Andrahalvlek
tors, 2026-03-19 - 07:56

@Himmelellerhelvette Ibland kan det bara vara att man tömt sina batterier. Saker har gått slag i slag, utan pauser emellan. Jag tjatar om mina pauser men de är så viktiga. Även när man gör roliga saker. Nu är jag förstås extra skör med tre perioder av utmattningsdepression i ryggsäcken, men jag tror att alla mår bra av pauser. Man får inte mer gjort för att man köttar på, i pauserna får hjärnan vila och kommer igen mycket piggare.

Att båda tillfällena skedde när du var ensam kan vara en efter-anspänning-effekt. När vi hållit ihop för länge rasar vi ihop när allt är över. Och börjar moffa socker eller dricka. Maskhållande är också oerhört energikrävande. Jag tror att du håller upp en mask för andra och dig själv. Ofta, kanske merparten av dagen. Typiskt medberoende. Låtsas man inte om det mörka så finns det inte. Men det finns, och det skaver massor. Så rätt så undermedvetet blir det med tiden.

Det är just därför du ska vara aktiv här. Skriva om hur du mår. Släppa masken.

Kram 🐘

Blenda
tors, 2026-03-19 - 08:46

@Himmelellerhelvette Du skriver ”Jag kan tro att min hjärna bara vill ha något att må dåligt över så den tvingar in mig i tankar som oroar eller ger ångest?” Det finns ju ett talesätt som heter något i stil med ”Hellre ett känt helvete än ett okänt paradis”. Så du kanske är något på spåren. Jag känner delvis igen mig. Läskigt att gå på tunn is och varje minut riskera att den brister, då slänger jag mig hellre i det iskalla farliga vattnet själv och får det gjort. Sjukt.
Jag är själv nyfiken på Bottom-up terapi, tror att mitt nervsystem varit överbelastat så länge så att vila inte är tillräckligt, eller ens meningsfullt, för mig.
Håll i, håll ut och tänk ändå så mycket längre du har kommit jämfört om du aldrig hade försökt förändra. Kram 🥰

Andrahalvlek
tors, 2026-03-19 - 12:32

@Himmelellerhelvette Det handlar i grunden om acceptans också. Att allt är som det är, och blir som det blir. Du brukar uttrycka att du vill bli klar. Klar blir man aldrig. Det här ”arbetet” med oss själva bara fortsätter och fortsätter. Vi har alla olika issues att hantera. Thats fine. Alternativet vore sämre. Acceptera. Brist på acceptans triggar ångest som sjutton.

Kram 🐘

Blenda
tors, 2026-03-19 - 16:10

Och jag vill bara förtydliga att ”Bättre ett känt helvete än ett okänt paradis” inte är ett talesätt i den bemärkelsen att det ska följas. Tvärtom. Menade som en förklaring varför det kan vara så märkligt svårt att ta sig bort från jävligheter (inkluderat våld i hemmet).
Håller för övrigt med @Andrahalvlek om acceptans (eller försoning om det känns lättare att förhålla sig till) och om den livslånga processen. ❤️

Amanda L
sön, 2026-03-22 - 00:07

@Himmelellerhelvette Åhå, jag hade ngt liknande, men för länge sedan… Tror det berodde på att jag var ensamstående mamma med ångest. Inser att jag också haft flera missbruk, fast detta gick inte så långt. Minns inte hur det försvann, kanske byttes det bara ut mot alkohol?
Jag känner inga såna behov idag och inte gjort på länge som sagt.
Hoppas du också kan hitta något annat som kan ge dig lugnet. Jag kämpar också ofta med det. Det bästa för mig är att bli riktigt trött av att träna. Då infaller lugnet. Resten av dagen…😌

Himmelellerhelvette
sön, 2026-03-22 - 07:43

Jag tycker att jag pausar @Andrahalvlek, men masken är jag nog rätt duktig på att hålla i vissa lägen.
Nej, jag tänker inte att jag ska bli ”klar” det har nog mer varit ” när ska kris efter kris sluta drabba mig” då menar jag stora saker att gå igenom. Nu tycker jag ändå det varit lugnt med drabbningar ett litet tag. Livet går inte känslomässigt som en bergochdalbana på grund av allt som händer som jag behövt handskas med. Men med allt så har jag tröstat mig med att äta samtidigt som jag inte använt bulimin som utväg på viktuppgång så det behöver jag handskas med nu. Jag mår inte bra av att väga så här många extra kilon.

Absolut @Blenda, jag behöver tänka på hur otroligt långt jag kommit med mig själv! Dessa 3,5år av nykter personlig utveckling har tagit mig längre än de 10 åren innan, jag har kommit så långt och är så stolt över allt jag åstadkommit. Tack för att du påminner mig om att tänka så! Jag ska vara självsnäll nu, jag viste att jag kommer gå upp i vikt när jag la ner garden för att vila och få återhämtat mig från allt som hänt men nu känner jag mig bättre, jag mår bättre psykiskt och har mer energi. Jag behövde vila och nu ska jag återvända till en kropp som känns smidig, för att jag mår bra av det. Jag ska koppla på mitt hälsotänk och styra bort tankarna från mitt kritiska ”jag är tjock, tänk” mitt värde sitter inte i hur jag ser ut inför andra utan hur jag är mot andra. Ingen kommer tycka mindre om mig för att jag gått upp i vikt men jag vill på ett hälsosamt sätt gå ner alla kilon igen för denna klumpigheten som dessa kilon ger känner jag mig inte bekväm i.
Jag förstod vad du menade med ”Bättre ett känt helvete än ett okänt paradis” det är nog inte i det jag menar att jag hamnar utan mer att tankarna har dragits till det negativa och då är det så mycket negativt jag ser. Om jag istället försöker skifta fokus och titta på allt det positiva så kommer tankarna att bli ljusare. Som detta med tacksamhet, såg att du skrev med @andrahalvlek om det. Det är inte att man ska ignorera skiten utan mer att man ska se allt det som är bra, lägga fokuset på till exempel, att man bor bra, har en ekonomisk trygghet, en kropp som funkar som den ska, vänner att vända sig till. En natur man kan gå ut i och få frisk luft, lyssna på fågelkvitter. Man kan lista det lilla, just bara för att skifta fokus, inte för att ”lägga locket på” förstår du hur jag menar?

@Amanda L Jag tycker också det bästa sättet är att träna men när jag varit helt dränerad några månader nu så har jag inte orkatoch det vet jag egentligen är det sämsta jag kan göra att bara lägga mig på soffan men ibland tror jag ändå att det är just vad man kan behöva men det är oerhört svårt att avgöra när man är dränerad ”ska jag röra på mig eller vila” jag valde alla fall vila vilken gjorde de deppiga ännu deppigare men nu har jag kommit in i rörelse igen och det hjälper ”må bra” känslorna så mycket!
Acceptans för mig är att tänka ” kan jag ändra på det här, finns det något jag tänker göra för att ändra på det här” om inte får jag bara acceptera att det är så och släppa taget om det! Det funkar så bra om man bara kommer ihåg det verktyget när det behövs.

Kram mina fina forumvänner❤️

Andrahalvlek
sön, 2026-03-22 - 10:12

@Amanda L När man som jag varit utmattningsdeprimerad tre gånger så vet man att ingenting blir bättre förrän man uppnått acceptans. Nu är det så här. Fram till att man brakar in i väggen, så till vida att ångesten pågår 24/7 och man kan varken sova eller funka varken på jobb eller i vardagen, så skjuter man sanningen framför sig. Hittar ursäkter, skyller på andra, skyller på omständigheter, man vill inte fejsa sanningen. Det är det framskjutandet som skapar ångesten.

Ångesten uppstår när kroppen och hjärnan inser att den här livssstilen barkar åt helvete. Den försöker på alla sätt få dig att fatta, sätta stopp. Vid ett tillfälle, det första tror jag, fick jag andnöd på nätterna och fick rusa ut på balkongen och andas. Min kropp försökte på alla sätt få mig att fatta. Jag pratade med min läkare i telefon, grät och sa: ”jag får ingen luft” och hon svarade mig: ”du pratar med mig, du får luft”.

Att det blev som det blev berodde på ett krävande arbete i kombo med att dottern föddes svårt sjuk och med funktionsnedsättning. Detta pågick i väldigt många år. Jag fick ingen plats i den ekvationen. Jag fick inte mina behov av vila, glädje, kost, motion och sömn uppfyllda. Det gick så långt att jag inte hade en fucking aning om vilka behov jag ens hade. Vad vill jag? Vad behöver jag?

Och början till tillfrisknande börjar med acceptans. Nu är det så här. Nu blev det så här. Acceptera. Inte skylla på alla andra, inte skylla på någonting. Bara landa. Det tar lång tid för nervsystemet att lugna ner sig, man är liksom uppskruvad och intvistad och man kan inte prestera sig ur det. Bara signalera till kroppen att ”allt är lugnt”. I början måste man gå långsamt, äta långsamt, prata långsamt. På alla sätt släppa hets och stress. På alla sätt.

För mig behövs även SSRI, men så behöver det inte vara för alla. Jag behöver det för att depressionen gör mig inkapabel. Den nollställer alla system så jag vandrar runt som en zombie med enbart negativa tankar i skallen. Även där har det krävts acceptans. Jag behöver den medicinen, först då får jag lite drivkraft att faktiskt göra bra saker: sådant jag får energi av. För mig var umgås med närstående superviktigt, liksom frisk luft och långsamma skogspromenader.

Att acceptera är inte att kapitulera. Att acceptera är att fejsa sanningen. Precis som med alkoholen.

Kram 🐘