av fruganirödahuset

fruganirödahuset
sön, 2025-11-09 - 21:50

Min man dricker varenda dag. Alltså jag kan inte komma ihåg en enda dag de sista åren då han lagt sig för kvällen utan att ha druckit en droppe alkohol. Det låter jävligt tragiskt när jag skriver det, och inte är han full varje kväll, men ändå.
Jag börjar tröttna. Tröttna på att åka till bolaget 3-4 ggr i veckan. Tröttna på att bli utskälld för allt och inget. Tröttna på att han inte tar tag i problemet. Det här har pågått i mindre eller större omfattning i snart 20 år.
Han har gjort saker. Han pratar med läkare och med en beroendemottagning. Äntligen. Men det går så långsamt.
Han är inte våldsam och skulle aldrig köra bil etc onykter eller göra någonting för att skada mig eller barnen. Ibland tänker jag att om det hade varit så, så hade det varit lättare att lämna. Men han är en bra pappa, han älskar sina barn och sitt jobb, han älskar mig och vi har det ofta bra tillsammans. Vi har många gemensamma tankar kring hur vi vill att livet ska se ut.
Men hans kropp orkar inte. Han har ont i leder. Han får ont så fort han gör något ansträngande. Eller går för mycket på jobbet. Allt är argument för att sätta sig vid tvn och ta en öl och en grogg.
Jag vet inte vad jag ska göra. Hur får jag honom att förstå att det här inte funkar? Att jag vill mer av livet, att jag vill kunna åka och träna, sjunga i kör, göra saker på vardagskvällar och att han också borde ta den möjligheten? Varför måste alkoholen alltid gå först?

Hoppfulla
mån, 2025-11-10 - 06:13

@fruganirödahuset åh vad jag känner igen mig i det du skriver. Känner du inte att ni glider ifrån varandra? Hur funkar det hos er när barnen ska göra aktiviteter och hämtas när han dricker varje dag? Är det du som tar den biten? Jag får rysningar när jag hör en ölburk som öppnas. Allt handlar om den där ölen. Det finns alltid en anledning till att ta sig en öl. Han tycker inte att det är fel att dricka varje dag. Han säger att han får energi från ölen och samtidigt komma ner i varv. Är så less på alkoholen. Den förstör så mycket. Min man har hållit på nu i 20 år med den här skiten. Jag har flera gånger bett honom sluta och drar han ner ett tag men sedan är det samma visa igen. I somras fick jag nog. Han fick välja familjen eller ölen.

Rike
mån, 2025-11-10 - 12:34

@fruganirödahuset
En bra pappa när han dricker var dag?
Men du detta är inte ditt ansvar och du kan inte få honom nykter, bara se till att du och även barnen får professionellt samtalsstöd och visa dem hur livet kan vara genom att skapa ert eget. Ett liv som innehåller trygghet och allt det du själv så bra beskriver.♥️
Hans kropp är tyvärr det sista bekymret i detta läge.

esterest
tis, 2025-11-11 - 06:05

Vi lever samma vardag du och jag. Känner din uppgivenhet! Fortsätt att gör det du mår bra av. Du behöver all positiv återhämtning du kan få. 🌸

sommar2023
lör, 2025-11-22 - 10:45

Hejsan! Känner igen mig så väl i det du skriver. Har med haft det så i 20 år. Men i vårt äktenskap var det jag som nådde botten. Jag orkar inte mer. Vi började gå hos en psykoterapeut som var så bra. Å jag var helt öppen med min mans drickande å att jag orkar inte ha det så här. Med hans stöttning har min man nu sökt hjälp hos läkare. Han har lämnat Peth prov å ska göra det om ett par veckor igen. Å vi ska fortsätta gå till psykoterapeuten. Min man är anmäld till socialen för att han sökte hjälp så vi ska dit om nån vecka med.
Vi får se vad det slutar med vårt äktenskap i slutändan. Men just nu känns det fantastiskt att han sökt hjälp å att jag inte känner mig så ensam med våra problem

Åsa M
lör, 2025-11-22 - 12:56

Mitt ex har supit i mer än 25 år och ingen och inget har nått fram till honom. Av det han har berättat förstår jag att alla runt omkring honom förr eller senare har valt att distansera sig från hans kaos, så gjorde även jag. Han har barn som har valt att bosätta sig så långt från honom som de kan. Jag vågar inte ens tänka på hur deras barndom har varit. Du frågar hur du ska få honom att förstå. Det är en fråga som är svår! Hur ser du att du själv jobbar med förståelsen av problemet? Om du inte kan ändra på honom eller få honom att ha sjukdomsinsikt, vad vill du göra då? Vilken framtid vill du ha för dig och dina barn? Att vänta på att en sjuk person fattar kloka beslut är en svår väg att ta, men du är frisk och kan fatta kloka beslut, om du du orkar det förstås. 🤗

fruganirödahuset
lör, 2026-05-02 - 21:41

Det har sedan jag skrev sist varit både bättre och sämre perioder. Men främst sämre tyvärr. Min man är ingen dumbom (utom när han dricker...) så han har tagit reda på att om han slutar tvärt efter så många års missbruk, är risken för delirium tremens stor. Så nu är han livrädd för det. För samtidigt förstår han att han måste klippa bandet, det har gått för långt för att kunna dra ned till bara helger eller så när det pågått så länge. Han har hittat hjälpmedel, har en strategi för hur de första veckorna ska kunna lösas men än så länge har han inte vågat börja. Jag har sagt att om han bara vågar ta steget och sluta helt, så ska jag stötta allt vad jag kan. Och jag vill ju helst inte ge ultimatum. Men jag måste ju samtidigt se till hur mycket jag själv orkar och vad som är bäst för våra barn. Och det känns jävligt tungt att behöva ta ett beslut kring det. Jag har liksom ingen att prata med. Min mamma vet att det är jobbigt och hon skulle givetvis ställa upp om jag ber, och jag tjänar inte dåligt med pengar själv, men det är min mans familj som hjälp till med kontantinsats för vårt hus och det känns så himla trist om vi skulle behöva sätta oss i en hyreslägenhet igen. Men någonstans känner jag ändå att gränsen snart är nådd på riktigt. Jag ger honom den här chansen och fastän jag vet att han inte vill att jag villkorar så måste jag nog ändå göra det. Nu eller aldrig, liksom.
Låter det vettigt?

Rike
lör, 2026-05-02 - 22:01

Nu är det nog dags att gå utan fler chanser o villkor… blir lätt ursäkter.
Barnens trygghet är viktigare än ett hus!!!
Tog själv hyresrätt sen bostadsrätt efter att ha bott i fint hus. Oviktigt.
Du kan!

has
sön, 2026-05-03 - 07:51

@fruganirödahuset jag tänker att det inte behöver ses som ultimatum eller villkor utan som en fullt naturlig konsekvens på ett skadligt beteende.

Det viktiga är att du och barnen får möjlighet att leva i ett tryggt hem, jag flyttade också från fint hus till hyreslägenhet och är väldigt nöjd med det så här i efterhand.

november25
sön, 2026-05-03 - 14:31

@fruganirödahuset Kanske är vi i lite liknande läge. Fast vi har inte hus ihop, utan jag har bott hos honom.

Jag har flyttat ut. Vi är fortfarande ihop. Jag har inte ställt ultimatum, bara sagt att jag måste bo isär för att ta hand om mig själv. Orkar inte leva i det skadliga mer. Det är hans beslut om han väljer att gå i behandling, men om han inte gör det kommer vi att skilda vägar i längden och det förstår han.

Kände att jag försökt allt jag kunnat men det blev inte bättre. Känns hjärtskärande, men kanske måste den med beroendet bli ensam med sig själv för att kunna inse situationens allvar.

fruganirödahuset
sön, 2026-05-03 - 19:11

@november25 jag förstår precis hur du menar med att det kanske är vad som krävs för att han ska förstå. Vi pratade i morse och då var han helt på min linje om att det här inte är okej för barnen och att vi båda vill deras bästa. Sen gick dagen som den gick. Jag uppskattar era svar och rent rationellt borde jag väl sticka direkt. Även om jag också förstår att man inte kan ändra ett beteende på en femöring, det är en process. Men jag har sett mer vilja till förändring det senaste så jag lever på hoppet lite till. Men det måste få finnas en gräns, en linje som kan passeras. Och om inte viljan blir större snarast så kommer vi att passera den. Och då måste jag gå.

november25
sön, 2026-05-03 - 20:34

@fruganirödahuset Ja det är ju just det som är så himla jobbigt. Man pratar och han verkar vara överens och sen blir det alltid samma ändå. Den kidnappade hjärnan styr och allt som blivit sagt flyger ut genom fönstret.

Jag känner lite som du, att han ändå verkar nå nya insikter och ha större vilja (eller mindre rädsla) att prata om problemet.

Så jag är kvar i relationen. Men orken är slut med alla turer. Prata med en vettig människa på morgonen och en helt annan på kvällen. Man blir knäpp av att leva så!
Jag accepterar hopplösheten just nu.
Försöker bygga ihop mitt liv igen.

Rike
sön, 2026-05-03 - 21:34

@fruganirödahuset
Men det har ju pågått många år… och många år av barnens uppväxt?
Han kan inte bli frisk på lång tid - lyckas han med den enorma utmaningen så kan ni ju åter bo ihop. Har barnen stöd av kurator osv? Vad väljer du om det blir en orosanmälan? Vågar de ta hem kompisar o prata med andra om sin situation?
Detta är så allvarligt. Men med det sagt så är normaliseringsprocessen otroligt stark.

Hoppas ni får en lugn kväll!