Klögg-klögg, klugg-klugg, klygg-klygg, kligg-kligg, klagg-klagg… så låter det tidigt på morgonen när mamma fyller en termos med kaffe. För mig är detta fortfarande ett ljud som ger positiva vibbar. Det betyder att allt är väl och att pappa ska gå till jobbet. Stormen är över. Tills vidare… Pappa brukar komma hemraglande mitt i natten och ofta vill han prata med mig. Om jag har låst dörren till mitt rum händer det att han försöker sparka sönder den. När jag är 7 år säger jag ”snälla mamma kan vi inte flytta ifrån pappa?”. Jag kan inte föreställa mig hur hon mådde då, men jag vet att hon bland annat kände lättnad: jag fick henne att ta sig i kragen och att slutligen säga till sig själv att det nu var nog!

Vi flyttade och pappa försökte hålla kontakten: när han hade supit till sig mod ringde han oss - oftast mitt i natten. Ibland dök han upp, vi bodde ju inte långt ifrån varandra. Som jag skämdes när jag klev på bussen efter skolan och han satt där och gapade. Jag var bara arg på honom och ville inte prata: “ring när du är nykter!”. Det gjorde han ju såklart inte - då skämdes han, det fattar jag ju nu.

Såhär i efterhand har jag insett att även mamma använde flaskan som tröst emellanåt. Måste ha varit tufft att gå från hemmafru till ensamstående förälder med liten lön. Efter fredagsmyset med vin och läsk till maten somnade hon tidigt. Jag förstod inte varför hon sov så länge dagen efter.

Själv började jag dricka i tidiga tonåren, hängde med de stökiga men skötte själv skolan. Jag drack lika mycket på helgerna som de andra men min mamma blev aldrig kallad till föräldramöte för att jag skolkade. Jag pluggade och festade vidare. Tänkte aldrig tanken att jag kanske borde akta mig för flaskan med tanke på mitt arv - man kan tycka att jag borde blivit avskräckt av far min men inte då. Den duktiga flickan med hyfsad karriär blev jag.

Det har ofta hänt att jag druckit för mycket - sagt och gjort saker jag inte bort, fått ångest dagen efter. Dricker så gott som varje dag för att klara av vardagsstressen som småbarnsförälder. Jag blir en snällare mamma med längre stubin. Det händer fortfarande ofta att jag får för mycket, jag önskar att det satt en ängel på andra axeln som knäppte till mig på kinden och sa att “nu räcker det, inte fler glas nu!”. Det enda jag har är en liten alkodjävul som ser till att jag, “vid festliga tillfällen” inte stoppar så länge det finns kvar i flaskorna. Jag är alltid sist av alla i säng.

Nu när jag är 40+ krisar jag ordentligt. Vet inte vad jag vill med någonting här i livet, vet inte vilken ände jag skall börja dra i. Orkar inte engagera mig. Saknar min mor och undrar varför jag sörjer när det gått 9 år. Nu när det är försent önskar jag att jag hade låtit min pappa delta mer i mitt liv, nu när jag dricker själv har ilskan försvunnit - jag förstår att det inte är enkelt att bara “ta sig i kragen”.

Eftersom jag oroar mig för att föra över hopplösheten till mina barn, jag kan ju inte presentera livet som någonting bra för dem! söker jag hjälp och får konstaterat att jag lider av depression och att jag behöver se över mitt alkoholintag. Eftersom jag dricker för mycket får jag inte medicinera mot depressionen (men det är kanske lika bra).

En fråga läkaren ställer är ju såklart “hur länge har du känt såhär?”. “Alltid” tänker jag och försöker spåra tidpunkten när jag började må dåligt och ifrågasätta meningen med mig själv, livet och allt. (Vad är meningen?!!). En tanke som börjat gro är “vad är hönan, vad är ägget?” Jag tror ju att jag dricker för att jag är deprimerad men kanske är det istället så att jag mår dåligt just för att jag dricker? En oerhört svindlande och hopplös tanke - vad mycket tid jag har slösat bort på att må dåligt i så fall, helt i onödan!!

När mamma gick bort i cancer slutade jag röka, bl.a. med hjälp av ett diskussionsforum likt detta och jag blev därför glad när jag hittade hit. Har insett att jag nu har snurrat runt här på forumet av och till under det senaste året. Kanske har beslutet att ta tag i mitt alkoholproblem behövt mogna fram, kanske bidrar det att kroppen börjar säga ifrån, jag tänker i alla fall att det nu är dags att jag presenterar mig.

Jag hoppas att ni vill följa mig i sökandet efter mitt nyktra jag, efter henne som kan leva i stunden och vara tillfreds med livet utan att förstöra sig med gift. Det här är min historia. Det här är min tråd.

Stigsdotter

Mår du bra?!" frågar maken lite... jag tror knappt mina öron... lite anklagande! Jag mår jättebra säger jag med ett fånigt leende och undrar om jag kanske beter mig som om jag har börjat knarka istället för att dricka.

Tydligen har jag blivit mer "oengagerad". Barnen bråkade och jag satt med hörlurar på och njöt av en film. Jag är så trött på att gräla på mina barn, de måste lära sig att lösa konflikter. Sen hade jag ställt något fel i diskmaskinen. "jaha", säger jag, men det är ju bara att flytta på den", det är väl inget att bråka om tycker jag när han börjar gorma. I helgen hade jag sönder en lucka i frysen med ett "hoppsan, ja den där är ju egentligen mest i vägen i alla fall". Gräl då med. Orka gapa!

Jag känner mig mer harmonisk. Jag hetsar inte upp mig så som jag brukade tidigare, gapa och skrika och sedan lugna mig med ett glas vin finns inte riktigt lika nära till hands längre. Min harmoni ses visst som ett icke-engagemang!! Är det kanske det? För, faktum är att det han säger gör mig lite ledsen fast sedan tänker jag, "äsch, strunt samma om han tycker det, det är hans problem"

Suck, tänk att man aldrig får vara riktigt glad...

Myyran

Varför är det så... Så fort vi kvinnor backar lite så blir det sånt jävla liv. Det är hälsosamt att ta det lite piano.
Man KAN INTE bråka hela tiden med allt och alla. För att må bra måste man VÄLJA SINA STRIDER.

Min dotter 25 år brukar fråga mig: "Hur kan du vara så lugn hela tiden?"
Jo, för att jag har TRÄNAT på det. Jag orkar inte gå,och irritera mig på skitsaket. Herregud!

Kan det vara så att din familj inte riktigt hänger med i din förändring. Dom känner inte igen dig, och vet inte hur dom ska förhålla sig till den "nya" mamman och makan.

Prata med dom om det. Förklara att du inte vill vara med och tjafsa.
Livet är kort ochnvi vill må så bra vi bara kan. Och vi väljer våra strider.

Stå på dig, annars gör någon annan det.

Kram Myyran

kalla

Jag tror att han blir skrämd av din styrka och ditt nya jag, låt honom inte ta ifrån dig din styrka genom att låta honom styra.

Hoppas verkligen att du får tid att tänka och växa på din semester, för du är värd så mycket mer//Kramar Kalla

MissH

Det där med drömmarna, det har jag också märkt! Det är ju riktigt roligt att sova numera :-)

Och du, han är säkert bara avundsjuk på ditt lugn, tycker du ska skita i hans kommentar. Dina rader inspirerar mig att på nytt ta tag i mig själv, hitta det där lugnet. Känner att jag halkat tillbaka i gamla spår igen. Härligt att du mår bra, kram på dej!

Villervalle

När man är så duktig att man slutat supa då kan man göra precis som man vill. Hade jag varit din man Stigsdotter så hade jag också tagit på mig hörlurarna och slutat bry mig om ungar som lever rövare och saker som pajar och jag hade definitivt dragit iväg på någon go ensam resa för att hitta mitt inre lugn.

Ha det Gött!

Vinter i min t…

Tror som Myyran och kalla, att ditt nya jag är lite ovant och skrämmande.

Även förändring som är till det positiva brukar vara skrämmande för dem som står närmast, det finns en märklig trygghet i att allting är som det alltid har varit, även om det är dåligt. Man får nog bara låta det passera, de vänjer sig tids nog..

Nynykter

Hej syrran!

Jag avundas dig dina återvändande hjärnceller. Håller på med vidareutbildning och känner mig ofta lite dum... Det är en ovan känsla. Jag brukade vara bäst i klassen, nästan alltid fatta snabbast. Men det är ju några år sedan nu :-). Jag vet inte om det är flera års överdriven vinkonsumtion eller åldern? Nåja, jag har varit nykter ett halvår men det kanske går att hoppas på ytterligare några nya hjärnceller... Har börjat meditera också för att väcka hjärnan lite.

Sedan jag blev nykter har jag blivit alltmer intresserad av att göra saker som får mig att må bra. Precis som du drar jag mig ibland tillbaka. Jag stortrivs i mitt eget sällskap. Tystnad känns läkande. Och som du går jag inte igång på samma sätt, hoppar inte in i konflikter. Du minns kanske tvättstugetanten som jag skrev om?

Lite ryser jag när jag läser om maken som gormar över att nåt är fel inställt i diskmaskinen... Jag har nämligen haft just en sådan make själv som fick vredesutbrott eller demonstrativt började skramla och smälla i köket när något där inte var till belåtenhet, till exempel fel inställt i diskmaskinen. Huga!

Detta får mig att tänka på "den odiskade koppens syndrom". En lärare i sociologi talade om relationer på arbetsplatser där disken i lunchrummet kan bli föremål för alla möjliga utspel och kampanjer. Din mamma jobbar inte här...Fast hans poäng var att det EGENTLIGEN handlar om andra olösta konflikter.
Värt att fundera över kanske? Den fel inställda diskens syndrom..?

Det gör mig glad att läsa om hur bra det går för dig. Du går från klarhet till klarhet.

Kram från Nynykter

Stigsdotter

...jotack. Och att han på något sätt osar missnöje - det känns i min kropp. Och då kan jag inte låta bli att (fast jag försöker strunta i det!) fråga vad som är fel. Ofta kommer det ett "ingenting" till att börja med. Att man ska försöka gissa sig till att något är fel.

Igår morse vaknade jag jättetrött. HAN hade haft svårt att sova. Puffade till mig när jag snarkade och det är väl OK men då känner ju jag hur han liksom osar missnöje, kastar sig irriterat i sängen och så blir JAG irriterad och genast blir det något slags adrenalinpåslag i skallen och så sover JAG dåligt. Usch.

Men jag har tänkt att det är ju lite grann så jag gör ibland också - vill inte riktigt ut med vad det är som stör mig utan slamrar lite extra istället. Fast jag vet inte om jag "osar" sådär som han gör. (syrran NN förstår du vad jag menar med detta "osande"? Ser lite konstigt ut när jag skriver det!) Kanske har han rätt i att jag borde lärt mig vid det här laget att disken inte blir ren om man ställer höga saker i korgen... Kanske är det bara dumt av mig att ursäkta honom? För man kan ju säga saker på ett trevligt sätt tycker jag, man kan visa och berätta, man behöver inte gräla.

JISSES vad jag längtar efter min semester. Har skaffat en ny lila resväska, en ful bag som jag kan ha som handbagage med böcker & dator i. Fasen, jag tror jag ska köpa mig en stråhatt också!! Jag ska ta bussen till Taormina och sen ska jag kolla in alla affärer jag vill där och så ska jag ta en promenad upp till en by som Ledsenfrun tipsade om och så ska jag sitta där hur länge jag vill och njuta av utsikten och sen kan jag gå och shoppa lite till om jag vill. Och så ska jag sitta utanför min lilla bungalow och mysa om kvällarna och hoppas att syrsorna är det enda som hörs (fast SÅ lär det ju inte vara på det stället jag ska till ;-)

Nynykter

...känner jag till alltför väl. Det är väldigt jobbigt. Faktum är att jag får lite ont i magen bara av att LÄSA om din man... Det måste ju vara känslor som ageras ut? Och visst, jag gör mig också skyldig till det ibland, men när jag kommer på mig själv med det försöker jag ge ord åt det jag känner istället.

Min mamma var en "osare". Jag blev redan som liten fruktansvärt bra på att läsa av allt det outtalade. Är fortfarande väldigt bra på det. Tyvärr har jag en liten "osare" bland barnen. Minstingen kan verkligen låta hela familjen få veta att han är på dåligt humör eller stressad. Det påverkar mig väldigt starkt, är som att jag tar över hans känslor och själv blir lika arg eller stressad. Det kanske blir starkt för att han är min son som jag älskar? Och kanske tar lilleman (elva år) efter sin pappa? Jag vet inte riktigt vad jag kan göra åt det. Kan man säga till en elvaåring att det är bättre att berätta vad man känner än att börja smälla i dörrar..?

SJÄLVKLART ska du ha en stråhatt! Slå till på en fladdrig hippieklänning också! Jag är glad för din skull, att du kommer iväg.

Kram från NN

Stigsdotter

....var ju inte meningen att jag skulle skicka det vidare till dig ;-) Jag försöker säga ifrån och sätta ned foten - är ju lättare att göra det nu när man inte behöver gå omkring och småskämmas lite mest hela tiden! Dessutom går jag undan och säger åt mig själv att det är värst för honom, det är hans mage som surnar av ilskan och precis som du säger är det väl känslor som finns där och som kommer ut i missnöje över löjliga saker.

Visserligen är det rätt skönt att smälla i dörrar det har jag väl också gjort när jag var yngre men visst kan man prata med en elvaåring som du föreslår. Jag har gjort det med mina ungar (det där med att smälla i dörrar verkar gå i arv!). På 8-åringen bet nog i och för sig argumentet att "tänk om kisse kommer i kläm" mest. 5-åringen lägger ned hela sin lilla kropp på att smälla igen dörrar, men hon gör det åtminstone som hon skriker högt om det hon är arg över så det är inte så mycket "osande" där.

Det är jobbigt att gå omkring och försöka gissa sig till vad någon tycker och känner. Och visst, precis som du blev, så blir man duktig på det med tiden. Men, det tar på krafterna ändå. Och det kan lätt leda till missförstånd. Det är bättre att man säger det man känner istället.

Sen kan man ju vara lite smågrinig och ha ett behov av att gå undan men då får man ju göra det! jag brukar säga åt min man att gå ut och sparka på ett träd istället för att småtjura här hemma :-)

Stigsdotter

Lite roligt ska man ju ha också. Jag visste faktiskt inte att "dille" kom från begreppet delirium tremens: (saxat från Wikipedias artikel om alkoholabstinens).

"Delirium tremens (DT, "dille") är numera ett tämligen ovanligt tillstånd p g a effektiv förebyggande behandling. Tidigare var dödligheten närmare 20 procent i brist på adekvata behandlingsinsatser. Symtomen är varierande medvetandegrad, förvirring, osammanhängande tal, motorisk oro, mycket hög puls, kraftigt förhöjt blodtryck och temperaturstegring.

Hallucinationer, i synnerhet visuella och taktila, är vanliga. DT uppträder oftast på andra till tredje dygnet av obehandlad abstinens och föregås inte sällan av abstinenskramper. DT kräver oeftergivligt övervakning och farmakologisk behandling i slutenvård."

Att man säger att någon har dille på något är således ett rätt allvarligt tillstånd ;-)

Dompa

Om osande vet jag inte så mkt...anar att min fru osade ibland...men eftersom jag var salong så kände jag det inte. Men jag känner igen det från arbetslivet...det där missnöjet som vissa människor sprider omkring sig utan att ens behöva uttala ett enda ord. Är väl ett slags osande.

Hippieklänningar därmot kan jag tala om i timmar! Hade jag inte haft ansvar för alla dessa barn och djur, räkningar och mat på bordet. Ja, då hade jag föblivit den flummande hippie jag var i min ungdom (Nu tror jag ju inte att NN menade att du skulle tända haschpipan samtidigt som du drog på dig klänningen ;-)). Tycker iaf. att du ska ha både stråhatt, utsläppt hår, hippieklänning och osminkat. Släpp ut Stigsdotter!!! Om så bara för en vecka! Om du vill så kan jag lära dig hur du tillverkar dina egna smycken av snäckor och två andra saker som jag lovar att du har i ditt hem!

Kram på dig min dufva, som snart ska ut på flygtur. Slänger in en näspuss med! Din Dp

Stigsdotter

Känns skönt att läsa och skriva här på forumet igen, har inte hängt här så mycket senaste dagarna, det är ju så mycket som måste fixas med småttingar i skolan och ambitiösa chefer.

Inom AA talas det om harm, att man harmas över någonting. Ofta en annan människa. Man kanske irriterar sig på alla idioter som står på fel sida i rulltrappan (om man är 08:a ;-) eller på sölkorvar i kassan på Ica. Det var faktiskt först nu i helgen som jag riktigt insett varför man pratar om detta och om sinnesro, vad viktigt det är och vad sådana känslor gör med dig. Som alkis måste man vara aktsam, man har inte råd att tillåta sig för mycket av vissa känslor, t.ex. ilska, eftersom de ofta triggar igång ett sug efter alkohol. Åtminstone får man inte låta känslorna härja fritt, man måste ge akt på dem, släppa fram dem och släppa iväg dem (alltså, detta är min egen tolkning av sinnesro osv. baserat på lite mindfulnessflum inser jag nu).

I helgen blev jag arg, ledsen och besviken på min man. Där var också känslor av skuld eftersom jag gjort något man egentligen inte ska göra (snokat). Men när alla känslor virvlade runt där när jag gått och ställt mig i duschen, gnisslade tänder av ilska och grät över allt som inte är bra, så kände jag att "fasen vad gott det skulle vara med ett stort glas vin nu". Till och med tanken att "det är ju ingen idé att jag ändrar mig och blir nykter, det gör ju varken till eller ifrån för allt det här dåliga" flög förbi, och slutsatsen av den var ju naturligtvis att jag ju lika gärna kunde dricka något.

Som tur är kan jag numera tänka tanken ut: ja och på vilket sätt skulle alkohol hjälpa? osv. Varje gång jag känner ett sug så kommer det ett rungande "nej tack!" i tanken strax därefter. Ibland blir det jobbigt för det dyker ju bara upp ett nytt "dryckesargument".

Men, de går att avfärda de tankarna. Värre är det med de ledsna och arga tankarna.

Varför är det så svårt att ta till sig sin egen magkänsla? Som ni vet har ju jag funnit att AA är bra för mig. Det är, kan man väl säga, ett andligt handlingsprogram som handlar mycket om att "lämna över sig". Att bli, och fortsätta vara, nykter är inte alltid något man klarar av själv utan det krävs hjälp av en "högre makt". Låter lite flummigt men alla medel är tillåtna tänker jag och har därför köpt detta. Eftersom jag ju redan är medlem i svenska kyrkan så har jag tänkt att jag ju kan passa på att utnyttja medlemsskapet fullt ut: jag försöker lära mig att be och ta till mig lite av kyrkans budskap (alltså, som jag ser det är det väldigt mycket samma-samma i olika religioner, filosofier och livsmetoder (yoga, mindfullness, buddhism, kristendom you name it) - det handlar om att lyssna inåt och att öppna sitt sinne utåt. Och det fungerar ju. Min vilja att dricka blir mindre och mindre. Jag känner mig rofylld och glad på ett sätt som jag inte gjort på länge!! Inte jämt förstås, men ofta. Jag försöker känna tacksamhet, jag känner en glädje när jag vaknar på morgonen och inte är bakfull.

Nå, det jag nu har gjort är rent konkret, ja ja, konkret, men ni fattar. Jag har bett att få bli vägledd. Det handlar om mitt äktenskap. Det är så mycket som inte är bra, mycket som skulle kunna vara bra. Jag inser att jag ju inte bara ska lägga benen på ryggen för det är ju aldrig ens fel att två träter. Visst. Jag har bett att få bli visad hur jag ska göra, eller snarare vad jag vill. Att jag bestämmer mig för vad jag vill och inte bara låter tiden gå. Att inte agera är också att acceptera. Livet blir vad man gör det till. Lever jag det liv jag vill leva? Och så vidare... Jag glömde för en stund bort att det ju är det här jag ska fundera över på min kommande resa, fick visst lite bråttom där ;-)

Nå, kort därefter fick jag för mig att jag skulle göra det där som man inte ska göra (snoka). Jag har inte gjort det på ett tag, jag har bestämt mig för att lite på min karl, jag har talat om för honom vad jag tycker om det och, vad viktigare är, jag har sagt till mig själv att händer det igen så vill jag inte mer, då släpper jag honom, i vart fall om det inte sker samtidigt som det skett en förbättring i vår relation i övrigt eller han inte visar vilja att förbättra. Men, nu fick jag alltså plötsligt för mig att göra det igen, och fick då bekräftat att han inte har upphört med det. Några förbättringar i övrigt har inte skett annat än att vi bråkar mindre vilket jag tror är en följd av att jag inte drar igång gräl på samma sätt, dessutom sätter jag ned foten på en gång när jag tycker han beter sig illa eller grälsjukt. Numer kan jag göra det för jag behöver inte skämmas för mig längre, jag behöver inte oroa mig för att jag sagt något som jag inte kommer ihåg osv.

Egentligen blev jag väl bönhörd där. Jag har ju nämligen sagt till mig själv att händer det igen så går jag. Men eftersom jag ju faktiskt är en skeptiker kan jag inte bara köpa det där flummet rakt av utan tänker naturligtvis det ena och det andra som kastar skuld dels på mig själv, dels ursäktar honom, och, den här var ny - tanken att det kanske är ett beteende som han inte kan sluta med, för att han är beroende eller sjuk.

Varför kan inte livet vara enkelt? skulle vi tröttna på det med kanske? Tack till den som eventuellt orkade kämpa sig igenom detta som jag inser att snudd på obegripligt eftersom jag skäms för mycket för att skriva i klartext. Suck.

höst trollet

Jodå, man FÅR vara arg... egentligen är det ju sig själv man är arg på eller skäms för..
Det är inte så himla lätt, det där med tilliten.. Speciellt inte om man blivit förd bakom ljuset några gånger.. (då skäms man ÄNNU mer, eftersom "alla andra" visste men inte jag)
Man tycker att andra skrattar bakom ryggen åt en, men så tror jag faktiskt inte att det är i verkligheten!
Vill också tacka för kommentaren om alkodansen! känns skönt med "okända" som bryr sig! Tack hjärtat, det värmde!!!!
Ta du nya tag, vi är här tillsammans och måste inte vara så förb*t perfekta och duktiga hela tiden.
Själv har jag stunder då jag vill be alla "klämkäcka" dra så långt pepparn växer.. Tills jag inser, att det är för att jag trycker ner mig själv, som "alla andra" verkar klämkäcka...
Strunta i att vissa saker verkar flummigt, en bön från hjärtat sätter igång, om inte annat, ens egen inre kraft..
Visst, ingen kan bevisa att Gud finns, MEN det finns ingen som med säkerhet kan bevisa att hen INTE finns heller..!
kram trollet

MissH

Vill börja med att tacka för raderna du skrev om ilska, jag är en person som lätt triggar igång den där "sölkorven-i-kön-ilskan" och behöver ständigt påminna mig om att tagga ner. Så tack igen för det, ska strax gå från jobbet och då är det som värst, då retar jag mig på allt. Ska andas i fyrkant hela vägen hem.

Trist att läsa om din situation med din man, relationer är banne mej det svåraste som finns tror jag. Att veta om man ska stanna eller lämna...jag är egentligen fel person att komma med råd, är en sån som alltid velar, går och studsar tillbaka som en jojo tills jag till slut får tummen ur att lämna på riktigt. För det är så jäkla svårt att veta om man gör rätt. Och så vill jag alltid ha en liten glimt av framtiden, är gräset verkligen grönare? Kommer jag leva ensam i en stuga i skogen med 28 katter om tio år?

En väninna frågade mig i veckan om jag tror på ödet, om saker som händer har samband och kan visa hur man ska agera. Jag svarade att jag tror på tecken, om man vill se dem. Om jag har ett beslut att fatta men inte riktigt vågar, är det lättare att tänka att det var ödet som bestämde åt mig. Så får jag en liten gratisskjuts framåt. Nu köper du ju inte flummet rakt av som du skriver, men du verkar ändå vilja ta något beslut, eller få någon slags vägledning? Jag förstår dig, det där velandet skapar ångestklumpar i magen! Du undrar varför det är så svårt att ta till sig sin magkänsla. Jag tror att det kan bero på att man är van vid att smita undan ifrån den, eller att man inte riktigt litar på att man känner rätt. Men det är ju det vi håller på att komma tillrätta med nu när vi inte dricker. För varje dag växer självkänslan lite, och jag vet att du så småningom kommer att komma fram till ett beslut. Det kanske behöver få ta lite tid bara?

Skäms inte för att du snokat, har tilliten fått sig en törn innan är det väl inte så konstigt att du försöker försäkra dig om att det inte händer igen? Jag kom på min förra pojkvän med en massa trams i och med att jag snokade i hans telefon och det är jag glad över att jag gjorde, vill inte slösa bort mitt liv på en idiot! Sen får det ju finnas gränser naturligtvis, men att man ser om sitt hus tycker jag inte är konstigt alls.

Jag vet inte alls om det jag skriver ger något, försöker att inte styra åt något håll, det är ditt beslut. Men så vill jag bara säga en sista sak: att du står och gråter i duschen...känner så väl igen känslan. Ta den känslan på allvar, sopa inte bara undan den med ett "överkänslig" eller "PMS" eller liknande.

Kram på dig!

kalla

Du behöver verkligen komma iväg och tänka på hur DU vill ha det. Ibland lever man med en en fantasi om hur bra det var förr, men tittar man på det så är förr också en fantasi.
Finns ingen som kan råda dig och tecken kan man tyda hur man vill, så ta dig tid under din resa att hitta dig själv och ta fram målbilden hur du vill att livet skall vara.

Skickar kramar, styrka och lite sund ilska//Kalla

med relationer första året är att de stjäl fokus från mig själv och min nykterhet.

Jag var/är ju gift (fortfarande :-)) ) och jag hade inte tid med att kolla min fru och det var så kymigt att jag runt första årsdagen funderade över varför vi egentligen var gifta. Jag hade en egen relationskris där ett tag innan jag blev överens om att detta var min alldeles egna lilla fru som jag faktiskt älskade. Och gör så fortfarande. Hon var omedveten om min lilla kris och jag är glad för att jag inte drog in henne i den.

Det finns ju en anledning till att man rekommenderas att hålla byxorna på första året men i en fast relation kan ju det bli lite knepigt. Jag själv hade inga som helst problem med att leva i celibat första året för jag hade mer än heltidsjobb med att jobba med mig själv och upptäcka den man som jag faktiskt är. Och hustrun gick igenom ungefär samma utveckling så när vi återigen förenades så var vi som 2 fjortisar första gången.

Men jag förstår dig Stigsdotter och problemet kan växa och bygga bo i skallen så......vanliga rekommendationen............gå på möte och häv ur dig.

Var försiktig nu vännen ♥

Ps Hur gör man för att andas i fyrkant ?? Svar till En som aldrig frågat förr :-)) Ds

Dompa

Om skorna skaver så ska du ta av dig dem! Yep! Bara rakt av... (Återkommer om detta som är ett mkt intressant och smärtsamt problem, men nu ska jag utfodra flocken). Du ska inte behöva gråta i duschen. Kram och så/R

Askan

Jag har egentligen ingenting att tillägga, jag vill mest säga att jag tänker på dig.
Du ska inte skämmas för att du snokat och du ska inte skämmes för att du inte vågar lita på din magkänsla utan ber om ett tecken.
Att gå på magkänslan innebär ju att man måste stå till svars alldeles själv och bära allt på sina axlar och det är för tungt ibland. Be om hjälp, vägledning, tecken - innerst inne (i själen om man så vill) så vet man nog redan, precis som du skriver.
En liten fråga bara, vet maken om att du ogillar det han gör så till den milda grad att det kan vara det som kostar honom hans äktenskap?
KRAMAR!