Hej!

Jag har precis separerat från min sambo sedan 5år. Han är alkoholist(enligt mig) och dricker flera dagar i veckan, mer på helgerna. Ungefär en gång i månaden går någon "knas" pga hans drickande, med knas menar jag allt från att han super bort mobil/nycklar till att han hamnar i slagsmål eller fyllecell.

Vi har pratat och båda var överens om att det bästa för vår relation vore att flytta isär, alltså ser vi oss fortfarande som ett par. För min del var det mest pga alkoholen men enligt honom var det pga grälen.

Jag har många gånger försökt ställa ultimatum, som "sluta dricka helt, annars lämnar jag dig". Det har funkat ett tag, om han har haft en "knasfylla" och skämts över saker han gjort har det kunnat vara i några veckor. Men sedan börjar det om... och mina ultimatum har hela tiden mildrats, i.o.m. att han inte kunnat uppfylla dem, till "om du dricker mer än 3 öl så går jag". I slutet så tog jag tältet och drog om han kom hem packad, speciellt när han hade med sig nya vänner då jag kände mig otrygg med att ha ett gäng berusade främmande män i mitt hem.

Nu när jag har mitt eget och han sitt så trodde jag att det skulle bli lättare. Jag vill ju så gärna vara tillsammans med honom, när han är nykter, att jag satte upp en enkel regel, dricker han när jag är hos honom så går jag hem, har han druckit när han kommer hem till mig så kommer han inte in.

Men, igår kväll ringde han på dörren och var ordentligt dragen. Han var barfota och i bara t-shirt men jag stod på mig och sa att han måste gå. Då skrek han att "de har dödat hunden" och trängde sig in. Vi har en hund men han bor hos ex-sambon för jag får inte ha djur där jag bor. Man kan väl inte slänga ut någon på gatan utan jacka eller skor, vad hade ni gjort? Jag kunde inte få ett vettigt ord ur honom om vad som hänt så orolig som jag var så åkte jag hem till honom för att leta efter hunden. Det var upplåst till hans lägenhet, en av hans polare låg däckad på golvet och hunden var där, oskadd.

Jag tog med mig hunden och åkte hem, då hade han somnat i min säng. Jag lät honom sova, han kan bli aggressiv när man försöker väcka honom på fyllan. I morse sa jag att jag inte vill ha någon kontakt med honom alls om han inte söker hjälp för sitt drickande. Först blev han arg och gick, sen började smsen strömma in.

Han ber om ursäkt, vill bjuda på middag osv men mitt logiska jag vet ju att det kommer att hända igen men hur fan ska jag lyckas vara konsekvent den här gången? Jag vill ju känna mig trygg i mitt eget hem samtidigt som jag inte vill förlora honom, den nyktra personen älskar jag ju.

Jag är också orolig för hunden, om han hamnar i fyllecell och hunden får vara ensam hemma eller om han däckar ute och hunden drar iväg...

Hur har ni klarat det?

Villervalle

vad synd det är om honom. Barfota och T-shirt. Han kunde ju dö ;-)

Han känner dig alltför väl och kommer att göra om det varje gång för han vet ju att du kommer att släppa in honom. Du får vänja dig vid detta eller så måste du stå bergfast så han vet att det inte är lönt. Det är naturligtvis synd om hunden men i detta fallet kommer du inte ha något val. Han utnyttjade din svaghet för den när han ljög om att den var död och kommer att utnyttja detta om och om igen.

Älskar du en är det hundra som gråter och mister du en finns det tusen och tusen åter.

VV

chansen att sova i en varm och skön säng så han gå på skiten igen dagen efter. Inackordera hunden hos nån annan så länge så du slipper vara orolig för den om du inte kan ha den hos dig. Han ska ju uppenbarligen INTE ha hand om den. Jag är betydligt mer orolig för hunden för den kan inte välja själv utan är utlämnad till ditt godtycke.

Visst kan man slänga ut nån som valt att lulla runt utan skor !!

markatta

Tack för kommentarerna!

Det är ju så enkelt i teorin, då vet jag precis hur jag ska göra men sen när jag väl står där är det som att jag går in i känsloläge, bara. Jag behöver nog sätta upp någon slags krisplan för mig att kunna gå till om/när det händer igen.

Igår så trängde han sig ju in. Jag varken kan eller vågar mota ut honom fysiskt. Om jag hade ringt polisen så hade det nog blivit ett himla liv. Vet inte om jag är redo att bli ett samtalsämne i kvarteret (liten stad där glogröt är standard till frukost). Men det kanske jag måste om han gör så igen. Nu märker jag att jag resonerar med mig själv. Det är inte lätt. Det är som att jag har blivit dummare med tiden, i alla fall blivit någon jag inte vill vara.

Jag är också rädd att om jag inte träffar honom alls, dvs inte ens när han är nykter, så kommer han inte ha någon som peppar honom att sluta dricka då det verkar helt ok i hans bekantskapskrets att bete sig illa på fyllan.

Stigsdotter

Även jag känner mig orolig för hunden. Se till att den får komma någon annanstans! Som sagt, lullar han ut utan skor så kan han gå hem utan skor. Du måste tänka på dig själv nu, se till att du blir frisk från ditt medberoende så att du kan finnas där för honom NÄR han bestämmer sig för att ta tag i sitt problem. Du kan INTE göra det åt honom. Jag är ledsen för att behöva säga detta men ditt peppande stjälper snarare än hjälper.

Du finns där för honom fortfarande, alltså är det inte helt fel det han gör. Så fungerar alkoholistens tankar. Jättebra att du har flyttat men du måste stoppa än mer. Säkert märker du redan innan du öppnar dörren om han är berusad eller inte. Är han det så öppnar du inte. Och, handen på hjärtat, skulle han verkligen stå utanför din dörr utan att ha druckit först? Nej, skulle inte tro det. Du öppnar inte dörren, börjar han bråka och det blir ett himla liv, så vad gör det? Det är HAN som då skall skämmas INTE du för att du inte släpper in honom när han är full. DU FÅR GÖRA SÅ!!!

Det är inte svårare än så ;-) ...fast jag fattar att det är svårt, sköt om dig så mycket du kan, och se till att hunden kommer bort från honom!!!

markatta

Du behöver inte säga att du är ledsen, jag uppskattar att du är rak, speciellt när jag velar så mycket i min egen skalle just nu.

Jag vet ju att det är han som ska skämmas när han beter sig så men det känns också någonstans oerhört pinsamt att släppa ner masken och att folk i min närhet ska se hur jag mår/har det egentligen. Jag har nog ljugit än mer än han själv om hans egentliga alkoholkonsumption och då speciellt hur han kan komma att bete sig mot mig. Då jag aldrig går med honom på krogen eller på fester så är det ju ingen som vet. Många ser nog honom som lite av en kul kille som gillar att festa bara. Men jag antar att det är en process som får ta ett tag, att våga snacka om det menar jag.

Hunden. Fan fan fan vilken ångest. Kan inte ens föreställa mig hur svårt det måste vara för de som har barn i en sån här situation. Vet någon hur det funkar? Hunden var ju vår tillsammans men den är reggad på honom. Jag vill ju inte behöva anmäla till polisen.

Lelas

Hej markatta!

Du har redan fått så kloka svar här, men jag vill ändå svara.

Så som du beskriver din situation så är du fast i ett destruktivt medberoende, det är destruktivt både för dig, för honom och för er relation. Han kommer inte att bryta mönstret, utan det måste du göra. Även om det är ofattbart svårt, jag vet...

För varje gång som du backar från ditt ultimatum och fortsätter underlätta för honom att fortsätta dricka, så vrider du spiralen ett varv neråt.

Det absolut bästa du kan göra för honom (och dig själv) är att helt kapa kontakten, se till att hunden kommer någon annanstans, och sedan vara stenhård på att han är välkommen att kontakta dig när han har sökt och tagit emot hjälp för sitt missbruk. Först då (sätt mätbara mål, som tex hur länge han skall ha varit nykter och då menar jag typ ett halvår eller så) är han välkommen att diskutera er relation med dig, och först då kan han få träffa sin hund igen.

För att klara av det här så behöver du också hjälp. Har du någon samtalskontakt som du kan använda? Har du sökt dig till Al-Anon (www.al-anon.se)? Vad finns det för beroendestöd i kommunen där du bor?

Och du... Du håller inte på att bli dum i huvudet. Du reagerar precis som alla vi andra. (I så fall är vi koko hela bunten... ;-) Däremot är du fast i ett medberoende, och det går att göra någonting åt med rätt stöd.

Dessutom är det inte meningen att man skall vara rädd för sin partner i en relation, eller hur? Du behöver inte ha det så.

Var rädd om dig, fortsätt läsa och skriva här!
/H, tillfrisknande medberoende

markatta

Hunden är hos mig nu. Jag får smyga lite för hyresvärden men det får vara så, har börjat titta efter ett annat boende, det känns bra. Hellre ta skit ifrån en hyresvärd jag inte bryr mig om än att behöva oroa mig och känna dåligt samvete.

So far, so good, men nu till det kniviga. Han (ex-sambon) försökte ju ringa och smsa mig i några dagar. Jag stod på mig och sa att jag inte ville ha någon kontakt med honom alls, så länge som alkoholen är en del av hans liv men att han är välkommen hit när han är redo att söka hjälp.

Han kom hit, nykter, grät, ville ha hjälp att leva utan alkohol. Han blottade sig känslomässigt, inga bortförklaringar eller undanflykter. Jag sa att jag vill finnas här för honom nu.

Var det dumt av mig? Lelas skrev att jag bör sätta en tid han ska ha varit nykter före jag går med på att träffa honom igen och det låter ju smart men jag vill också finnas här för honom om han verkligen vill ändra beteende. Det vill jag ju uppmuntra men jag känner mig också väldigt förvirrad. Gör jag rätt? Klarar jag verkligen av att finnas för honom nu? Vart ska mina känslor för all skit som har hänt ta vägen? Vad gör jag om han börjar igen?

Är det alltid dåligt att stanna kvar i en sådan relation? Har någon av er stannat kvar under hela processen mot nykterhet?

höst trollet

Så länge han verkligen är KONSEKVENT och söker hjälp, är det helt okej att stötta!
Men vid det här laget vet du säkert, om det är en "läpparnas bekännelse" eller om han menar allvar.
Det sista vi förlorar, är ju hoppet!
Men var konsekvent! Flytta t.ex. INTE ihop, eller ha kontakt vid någon som helst misstanke om att han druckit.
Alkoholister/beroende, är mästare i att manipulera sin omgivning, speciellt om de har "ågren" och är rädda att förlora något som är till deras favör...
Du gör helt rätt i att uppmuntra honom att ta tag i sitt beroende. Kanske kan du stötta honom genom att följa med till en beroendemottagning? Då ser du ju att han verkligen börjat någonstans i alla fall.
Annars, är jag nog benägen att hålla med Lelas, säg till att du inte vill ha kontakt om han inte hållit sig nykter en tid!
Var konsekvent, för annars kommer han att fortsätta precis som förut (du får väl dra en paralell med hunduppfostran *ler*)
Önskar dig all lycka! Vi kommer att finnas här för att stötta dig, hur du än gör.
kram /trollis

markatta

Era svar betyder så mycket för mig.
Jag blir rörd till tårar varje gång jag loggat in och ser att någon har läst och svarat, förstår. Så länge har jag undrat om jag överdrivit, ibland trott på hans ord att det bara är för att min farsa var alkis som jag har problem med berusade män... att jag inte skulle veta vad som är "normalt" drickande pga olika trauman.

Många vänner har jag undvikit, till slut försvinner de. Hans vänner tycker jag är en bitch som alltid ska förstöra deras goda stämning.

Det är oerhört skönt att bli bekräftad här. Jag får uttrycka att jag mår dåligt av det här. Jag behöver inte låtsas. Jag behöver inte vara rädd för att (bli anklagad för att) överdriva, vet att jag snarare kanske underdriver.

Världen börjar få konturer, bli verklig. Jag gråter men lättad börjar acceptera verkligheten som den är. Kanske först när jag accepterar att jag befinner mig i ett brinnande hus, kan jag göra något åt det, släcka eller ta mig ut. Men fortsätter jag som vanligt, står och diskar bland lågorna, så slukas jag till slut.

går in i fyllan passerar jag olika stadier innan jag slocknar. Dessa stadier är en följd av promillehalten i kroppen.
Följaktligen passerar jag samma stadier när jag går ur fyllan fast jag kanske inte märker det eftersom jag oftast är medvetslös då.

En annan fas är när jag blir gråtfärdig och sorgsen och fruktansvärt ledsen över vad jag gjort och ställt till med och jag kan gråta floder.

Det är ingen äkta känsla utan beror på att jag är på väg ut från fyllan och inte är helt promillefri. När jag är på väg in i fyllan hinner jag ofta inte uppleva mycket av det stadiet för jag slocknar innan.

Han ska inte ha hjälp av dig för då lägger han över ansvaret på dig !! Han måste själv ta tag i sitt liv och ta eget ansvar.

Ta hand om hunden och se till att du själv får ett bra liv först.

höst trollet

För att vara medberoende och ha vuxit upp med missbruk, så är du helt normal. För den som vuxit upp i en dysfunktionell familj, är det onormala, "normalt"".. Som barn, kan man ju inte VETA, att det finns något annat och ofta fastnar man i de mönster man växt upp med..
För trots allt, är det "gamla invanda" något som känns tryggt (trots att det i verkligheten ÄR långt ifrån tryggt)
Varje gång ditt nya liv känns "konstigt", så försök att påminna dig om att det inte behöver betyda att det är negativt, bara ANNORLUNDA!
Vi finns här, och vi har så många olika historier och bakgrunder. Men vi VET, hur det är att leva med ett eller mitt i ett missbruk!
Styrkekram / trollis

markatta

det är möjligt att det är ett sådant stadium du beskriver, jag vet faktiskt inte.
Jag förstår också din poäng i att han måste ta ansvaret själv. Men kan det inte vara en förutsättning för att klara det, att kunna be om hjälp när man behöver? Menar du att han själv måste komma på vart annars, bortom mig alltså, han kan söka hjälp, om det nu blir AA, beroendecentrum eller liknande?

Ha det fint!

vägen men ta inte på dig något ansvar för hans sjukdom. Visst är det avgörande att jag som beroende törs be om hjälp men då måste jag vända mig till någon som kan hjälpa annars blir det bara ett rop ut i luften. Eller så finns risken att det blir värre, att den medberoende blir en möjliggörare. Det finns några trådar här på forumet om det och jag känner ett par stycken där partnern håller på att fullständigt rasa sönder för att de inte kan sätta gränser. Vi har faktiskt en som granne.

Du kan ju prova med att följa med första gången till AA eller beroendecentrum, men bara första gången ! Sen måste han ta ansvaret själv, det är viktigt för hans självkänsla också för att inte tala om din när du sätter en gräns för ditt engagemang.

Och som skrivits tidigare här : Sök hjälp för din egen del ! Testa Al-anon, ge det en chans.

markatta

Hade nog gett samma råd till någon annan, än mig själv då...
Läste mitt första inlägg här, provade att byta ut de platser där jag skrivit "jag.." mot "namnet på min bästa vän" och "han" mot namnet på min bäste väns partner. Det gav perspektiv. Kanske en bra övning även för andra?

Al-anon på måndag. Ska till och med våga. Den här gången. Öppna dörren.
Bra, hoppas jag, men läskigt.

"Ja visst gör det ont när knoppar brister. Varför skulle annars våren tveka?"

markatta

Jag frågade rakt ut, eller snarare över sms, om han hade druckit någonting alls sedan vi hade det samtalet när han sa att han insett att han inte kan dricka alls längre, ångrade sig, grät, bad om hjälp. "3 öl på Xs födelsedag" fick jag till svar. Adde hade rätt där, de där "3ölen" hade han druckit kvällen innan han kom och ångrade ångrade ångrade.

Har tänkt mycket på vad Lelas mfl skrivit om att bryta kontakten under en bestämd tid och jag insåg nu att det är det jag måste göra. Jag svarade i ett långt sms men i korta drag att 3öl är 3öl för mycket om man riskerar att bli som han kan bli på fyllan och att jag i alla fall inte tänker ta den risken. Därför får han inte kontakta mig på 6månader, dvs 6nyktra sådana. Återigen försökte han vrida det till att jag överdriver med ett "3 öl är väl inte att supa". Hur fan kan man gå och dricka öl bara några dagar efter att man kommit till någon man älskars hem, skrikit, hotat, knuffat, trängt sig in. Jag vet ju svaret men har ändå så svårt att förstå.

Det är dels en lättnad, att inte behöva gå omkring och hoppas att han ska hålla sig nykter, aldrig riktigt tro det men låtsas att det är en nykter person man håller i handen och inte en tickande bomb, samtidigt är jag så jävla ledsen.

Gamla grejer kommer upp igen. Trodde jag hade förlåtit pappa för tiden han drack men just nu känner jag mig så arg, ledsen, bitter över att hans alkoholism påverkar mig än idag. Det måste ju vara lättare att falla in i en medberoenderelation om man en gång varit barn till en alkis.

Ni får ursäkta min negativitet just nu men jag är så trött. På det här.
Fattar inte hur jag ska orka jobba, ta hand om en hund som jag måste smyga med, hitta någon annanstans att bo. Jag bara gråter, hur kan man jobba om man bara gråter? Ibland önskar jag att det var jag som var alkoholisten, det verkar lättare att bara kunna stänga av.

höst trollet

Jag förstår din besvikelse... Men önska för all del inte att du var alkoholist! (alla medaljer har en baksida, och denna är mörkare än du tror)
Gråt ut din besvikelse! Vad gäller din far, så kan du förlåta honom för den person han är innerst inne och för din egen skull, men du behöver inte "förlåta" beteendet!
Din "fd".sambo, har problem, som han försöker lösa på gamla sätt, dvs, han tror att det hjälper med en "läpparnas bekännelse", sedan "hukar man sig" och väntar tills allt blåst över, så att man kan fortsätta som förut..
Stå för all del kvar och stå på dig!
Jag tror att vi är många här, som som stöttar dig i ett för dig, svårt beslut.
Har du någon möjlighet, att låta någon annan ta hand om hunden för en kortare period, till du ordnat annat boende?
Appropå de där ölen.. hmm, min gubbe, tycker inte heller at det är att "supa", när han dricker 2 - 3 öl, eftersom han inte känner sig berusad..
Men om man är storkonsument, så klarar man sig inte utan en viss mängd alkohol i kroppen.. Och har man druckit under en längre period, så måste en del trappa ner, för att inte få alltför stora abstinens-besvär.
Dock måste man i så fall vara inriktad på att sluta!
Hos oss, håller gubben på och förhandlar med sig själv.. Han ser ju att jag inte dricker någonting och är smått konfunderad, eftersom jag varken ställt ultimatum eller tjatat på att han måste sluta.
Tänkte ge det en tid, för att se vartåt det barkar..
Så länge han allvarligt försöker dra ner/sluta och vi kan föra samtal i en normal ton känner jag att jag kan leva med det.
Spårar det ur, så har jag redan börjat förbereda en "plan B", för vart jag ska ta vägen..
Till skillnad mot honom, kan jag nämligen numera ta bilen när jag vill :-P

lessen att det blev mycket sagg om mig..

Många styrkekramar/ trollis

markatta

jag önskar såklart inte att jag var alkoholist. Det var bara ett uttryck för min frustration, speciellt över att han verkar så "problemfri" (de stunder han inte har ågren alltså). Det gör ont att jag sitter här och mår skit nu medan han kan sitta och skratta med sina polare över en öl på krogen. Jag fattar ju att han mår dåligt egentligen, eftersom han dricker, men han verkar också kunna liksom stänga av sina negativa känslor. Jag måste erkänna att jag avundas det en aning.

höst trollet

markatta, det är ALKOHOLEN som "stänger av" hjärnan! Och det är just därför en alkoholist dricker MER alkohol, när de har ågren..
När promillehalten stiger över ca 0,5, hamnar man i den berömda bubblan, där tidsuppfattningen försvinner och man tror sig sitta inlindad i rosa bomullsvadd..
Eftersom det är ett tillstånd, som är behagligt, vill de flesta behålla det, olyckligtvis genom att hälla i sig mer alkohol.
När promillehalten stiger, har man bara tillgång till mellanhjärnan, vilket får en del att bli kompis och bästa-polare med alla.. Det är också då fyllesentimentaliteten dyker upp.
Om man dricker ännu mer, vilket en alkis gör, så kopplas även denna del av hjärnan ur (och då har förståndet loggat ut för lääääänge sen)och det är den berömda reptilhjärnan som tar vid.
Det är NU, personer blir otrevliga, grälsjuka och provokativa..
Lyckas man dricka ännu mer, brukar medvetslöshet (eller nästintill) inträda..
Det finns egentligen INGET av dessa stadier, där man kan prata förstånd med den som druckit.
När sedan eftertankens kranka blekhet sätter in, i form av hela ångestproppen (skamkänslor + det allmänna illamåendet)så tar de flesta till det enda botemedel de känner till, en rejäl fylla..

markatta

Börjar sakteligen förlika mig med att relationen till ex.sambon är över. Pendlar mellan saknad/ilska/sorg/lättnad över att cirkeln är bruten, antar det är så det brukar se ut vid sådana här uppbrott vad jag har läst i andras trådar här. Det positiva är att jag har stått på mig, gällande nollkontakt, och att jag igår för första gången under längre stunder kunde känna den där lättnaden över att inte behöva leva ett sådant liv för alltid.

Igår efter jobbet så frågade några kollegor om jag ville med ut och ta en öl. Jag brukar alltid säga nej, mest av oro för att stöta på sambon ute på krogen, undvika en för mig pinsam situation inför mina kolleger. Men igår så tänkte jag att nej, han ska inte få begränsa mig även efter uppbrottet, träffar jag honom så tänker jag inte ta något ansvar för honom och bråkar han så går jag till krogvakten för jag har rätt att gå ut och roa mig.

Jag märkte att flera av kollegerna faktiskt var riktigt roliga när de tog av sig jobbmasken. Faktiskt så roliga att jag skrattade tills mascaran rann och idag har jag träningsvärk i magen :) Minns inte när jag skrattade så sist men det var så himla skönt att känna att jag kan det och att bryta isoleringen något.

Jag drack två öl och stannade vid det, kändes lagom. Jag anser inte jag har problem med eget drickande, tycker inte om att tappa kontrollen. Men... hur trevligt jag än hade det under kvällen (och ingen sambo) så fick jag sådan helvetesångest när jag kom hem. Tänkte att jag är en hycklare som dricker alkohol alls nu när jag till och med lämnat människor jag älskar för att de dricker. Oroar mig för att sambon ska få reda på det och då tro att det är fritt fram att höra av sig igen eftersom jag "också dricker". Förut, när vi bodde tillsammans, så drack jag ju väldigt sällan och framförallt inte med honom.

Jag har skämts så mycket över andras drickande(pappa, sambon) att jag också projicerar det på mig, tänker att jag gjorde fel som drack två öl. Vet liksom inte vad som är normalt. Har varit helnykter längre perioder i.o.m sambon, velat visa honom att man inte behöver dricka men uppenbarligen har det inte hjälpt honom. Så nu när vi inte bor ihop så borde jag ju kunna dricka om/när jag vill, eller tänker jag fel?

Som medberoende har man ju alltid ett alkoholproblem, även om det inte är man själv som dricker, så kan man egentligen dricka alls som medberoende eller är man per automatik i "riskzonen" och bör avstå helt? Vet ju att jag har anlag, genetiskt och socialt, men jag tror inte jag vill vara nykterist, tänker att "varför ska jag sluta dricka bara för att andra inte kan hantera alkohol", speciellt nu när jag vill börja leva mitt eget liv, utan att behöva förhålla mig till alkoholister.

Kanske fel forum för att fiska efter ett "det är ok att dricka 2 öl" men jag vill gärna veta vad ni tycker och också hur ni tillfrisknade medberoende(som inte själva varit alkoholister) har hanterat alkoholen?

kram/markatta