Rädd för att dricka, rädd för att inte dricka
Är inne på min andra nyktra dag efter ännu en utökad helg (onsdag-till-måndag-fylla) fylld av pinsamheter, idiotiska upptåg, oräkneliga taxiresor mellan Bolaget, hemmet och diverse krogar, blåmärken både här och där (varför alltid dessa blåmärken överallt??) och därtill en del onödigt brutal ärlighet gentemot en av mina närmaste vänner. Är jag sexton år eller är jag närmare trettiofem? Hur länge kan jag fortsätta innan saker och ting inte går att reparera?
Läste här större delen av dagen igår och grät, grät och grät.. och skrattade ibland. "Vindåre", vilket utmärkt ord. Var ska jag börja? Det har varit såhär länge. Ett par uppehåll under graviditeter och amning, men sedan har det börjat igen. Till en början eftersom jag ofta var ensam med barnen under helgerna och då "unnade" jag mig en liten flaska vin till maten efter att de somnat. Efter en tid blev det en hel flaska och sedan dröjde det inte lång tid förrän jag pilade ner till närköpet för att köpa folköl när vinet tog slut. Efter det övergick jag till boxar och då räckte de även till dagen efter och det var ju praktiskt.
Visst har jag tänkt tanken redan för åratal sedan, att det här inte är normalt. Men sedan nyktrar jag till igen, och ungefär vid dag nummer 4 brukar jag känna mig så pigg och kry och fräsch att jag tycker att det är en bra idé att "äta middag med några vänner", gå och "ta en fika med en kompis" eller något liknande. Och det är alltid bara en ursäkt för att få "spontan-dricka".
Men det har jag insett för länge sedan att det verkligen inte handlar om något "spontan-drickande". Det har det nog aldrig gjort för mig, inte ens när jag var yngre. Det är ett väldigt planerande bakom allt drickande även om det sker nästan automatiskt (ville skriva "omedvetet" men det vore en lögn). En stor del av livet planeras efter mitt drickande. Kundmöten (bara på eftermiddagar), barnöverlämning (måndag eftermiddag), socialt umgänge (tidigt på dagen med vänner som inte dricker så mycket så de inte fattar hur full jag tänker bli efteråt, och senare på dagen med vänner som också dricker mycket).
När jag väl börjar dricka så håller jag på i flera dagar.. Sedan den fruktansvärda skammen och ångesten och all skadereglering som måste göras. Det hemska är att jag har känt mig stolt ibland för att jag kommer undan med nästan allt, som en supermänniska. Sedan tänker jag på hur mycket jag hade kunnat göra här i livet om jag inte hade behövt lägga såhär mycket energi på att dölja hur mycket och ofta jag dricker.. om jag inte behövt bygga upp vardagen igen efter varje dricka-period: Mat som blivit gammalt i kylen för att vi äter ute alla dagar när jag dricker ("det är ju så trevligt", "jag orkar inte laga mat idag", "så kan vi ta ett glas vin också"). Lyssna av mobilsvararen och förklara för kunder och kollegor varför jag inte varit anträffbar ("har varit på utbildning", "har varit på konferens", "barnen var sjuka"). Eftersom jag driver eget kan jag komma och gå som jag vill, också detta något som jag planerade redan när jag startade eget ("det skulle passa mig eftersom jag tycker om att styra över min egen tid", yeah right, mer sanningsenligt hade varit att "det är enda alternativet för mig för det är inte jag som styr över min tid").
Sedan blir jag deprimerad över det här berget av saker som måste åtgärdas för att jag har druckit, och tycker att det är lika bra att dricka igen, "tills jag blir gladare".
Två olika alternativ snurrar runt i huvudet på mig (beroende på vilket tillstånd jag befinner mig i för tillfället):
a) Sluta dricka
b) Sluta bry mig helt och hållet om vad andra tänker och tycker
Idag vet jag inte hur alternativ b kan kännas så tilltalande medan jag är onykter, men det gör det. Mitt liv är väldigt stabilt utåt sett och på något sätt verkar sambo och barn leva i en tyst acceptans om att det är såhär jag är. I början anmärkte han på mitt drickande men det slutade alltid med att jag drack mer i ren protest (inte heller i detta verkar jag vara särskilt originell).. så numera håller han tyst i förhoppningen att det ska få mig att dricka mindre. Märkligt hur mycket tysta överenskommelser som uppstår i en familj där det här problemet finns. Ibland är jag öppen om det, men det är alltid när jag har druckit och då vågar jag berätta hur omfattande mitt drickande är. Några dagar senare viftar jag bort det och kommer med någon bortförklaring om att jag hade en dålig dag bara och överdrev alltihop.
Märkligt är det också hur länge man kan hålla på utan att allt raseras, men jag vet att det är bara en tidsfråga. Andra ser kanske inte (än) men jag vet att det går långsamt utför. Jag orkar mindre och mindre. Jag tycker att saker som inte handlar om att dricka blir mindre och mindre viktiga för varje dag som går. Det är detta som skrämmer allra mest, detta att jag kanske har förlorat förmågan att känna mig glad över saker som en "vanlig människa". Jag är rädd för att jag aldrig kommer att känna glädje eller förväntan igen om jag inte får dricka mer. Om allt går åt helvete så kan jag ändå dricka tänker jag, men det är nog för att jag dricker som allting kommer att gå åt helvete.
Jag gör vanliga saker och aktiverar mig och familjen men allt är för syns skull medan jag bidar min tid tills jag får dricka nästa gång. Under tiden känner jag mig bara rastlös och liksom fångad i ett vakuum. Jag gör vanliga saker både för att dölja det onormala och för att bygga på mitt duktighets-konto så att jag får känna att jag har "rätt att dricka" efteråt. Samtidigt som jag känner en hemsk skuld över det jag gör så är jag en mästare på att skapa skuld hos mina nära redan i förväg så att de inte ska våga anklaga mig eller säga något när jag väl sätter igång.
Puh.
Tack till alla som har skrivit här och delat med sig. Många tårar blev det, men också en hel del hopp. Tack.