Klögg-klögg, klugg-klugg, klygg-klygg, kligg-kligg, klagg-klagg… så låter det tidigt på morgonen när mamma fyller en termos med kaffe. För mig är detta fortfarande ett ljud som ger positiva vibbar. Det betyder att allt är väl och att pappa ska gå till jobbet. Stormen är över. Tills vidare… Pappa brukar komma hemraglande mitt i natten och ofta vill han prata med mig. Om jag har låst dörren till mitt rum händer det att han försöker sparka sönder den. När jag är 7 år säger jag ”snälla mamma kan vi inte flytta ifrån pappa?”. Jag kan inte föreställa mig hur hon mådde då, men jag vet att hon bland annat kände lättnad: jag fick henne att ta sig i kragen och att slutligen säga till sig själv att det nu var nog!

Vi flyttade och pappa försökte hålla kontakten: när han hade supit till sig mod ringde han oss - oftast mitt i natten. Ibland dök han upp, vi bodde ju inte långt ifrån varandra. Som jag skämdes när jag klev på bussen efter skolan och han satt där och gapade. Jag var bara arg på honom och ville inte prata: “ring när du är nykter!”. Det gjorde han ju såklart inte - då skämdes han, det fattar jag ju nu.

Såhär i efterhand har jag insett att även mamma använde flaskan som tröst emellanåt. Måste ha varit tufft att gå från hemmafru till ensamstående förälder med liten lön. Efter fredagsmyset med vin och läsk till maten somnade hon tidigt. Jag förstod inte varför hon sov så länge dagen efter.

Själv började jag dricka i tidiga tonåren, hängde med de stökiga men skötte själv skolan. Jag drack lika mycket på helgerna som de andra men min mamma blev aldrig kallad till föräldramöte för att jag skolkade. Jag pluggade och festade vidare. Tänkte aldrig tanken att jag kanske borde akta mig för flaskan med tanke på mitt arv - man kan tycka att jag borde blivit avskräckt av far min men inte då. Den duktiga flickan med hyfsad karriär blev jag.

Det har ofta hänt att jag druckit för mycket - sagt och gjort saker jag inte bort, fått ångest dagen efter. Dricker så gott som varje dag för att klara av vardagsstressen som småbarnsförälder. Jag blir en snällare mamma med längre stubin. Det händer fortfarande ofta att jag får för mycket, jag önskar att det satt en ängel på andra axeln som knäppte till mig på kinden och sa att “nu räcker det, inte fler glas nu!”. Det enda jag har är en liten alkodjävul som ser till att jag, “vid festliga tillfällen” inte stoppar så länge det finns kvar i flaskorna. Jag är alltid sist av alla i säng.

Nu när jag är 40+ krisar jag ordentligt. Vet inte vad jag vill med någonting här i livet, vet inte vilken ände jag skall börja dra i. Orkar inte engagera mig. Saknar min mor och undrar varför jag sörjer när det gått 9 år. Nu när det är försent önskar jag att jag hade låtit min pappa delta mer i mitt liv, nu när jag dricker själv har ilskan försvunnit - jag förstår att det inte är enkelt att bara “ta sig i kragen”.

Eftersom jag oroar mig för att föra över hopplösheten till mina barn, jag kan ju inte presentera livet som någonting bra för dem! söker jag hjälp och får konstaterat att jag lider av depression och att jag behöver se över mitt alkoholintag. Eftersom jag dricker för mycket får jag inte medicinera mot depressionen (men det är kanske lika bra).

En fråga läkaren ställer är ju såklart “hur länge har du känt såhär?”. “Alltid” tänker jag och försöker spåra tidpunkten när jag började må dåligt och ifrågasätta meningen med mig själv, livet och allt. (Vad är meningen?!!). En tanke som börjat gro är “vad är hönan, vad är ägget?” Jag tror ju att jag dricker för att jag är deprimerad men kanske är det istället så att jag mår dåligt just för att jag dricker? En oerhört svindlande och hopplös tanke - vad mycket tid jag har slösat bort på att må dåligt i så fall, helt i onödan!!

När mamma gick bort i cancer slutade jag röka, bl.a. med hjälp av ett diskussionsforum likt detta och jag blev därför glad när jag hittade hit. Har insett att jag nu har snurrat runt här på forumet av och till under det senaste året. Kanske har beslutet att ta tag i mitt alkoholproblem behövt mogna fram, kanske bidrar det att kroppen börjar säga ifrån, jag tänker i alla fall att det nu är dags att jag presenterar mig.

Jag hoppas att ni vill följa mig i sökandet efter mitt nyktra jag, efter henne som kan leva i stunden och vara tillfreds med livet utan att förstöra sig med gift. Det här är min historia. Det här är min tråd.

Stigsdotter

Allt är bra med mig, har slängts rätt in i jobbstressen igen :-/ Känns skönt att vara saknad här på forumet också :-) Jag har haft det bra och stått emot alla alkoholdjävlar även om tillfälle verkligen funnits där på min allting- inklusive vin å sprit, inkluderande resa helt ensammen.

Den enda gången det var lite jobbigt var på bussresa upp i bergen på Lipari där man odlar en särskild druva och gör ett himla gott vin som vi skulle smaka på. Då kändes det lite tråkigt och den lilla bjudande farbrorn såg lite stött ut när jag inte ville prova. Sen var där faktiskt en trevlig kypare på hotellet (Madame Book kallade han mig) som ville bjuda på ett glas av deras finaste vin - kändes lite tråkigt att tacka nej då. Men jag har inte haft något sug.

Kanske för att jag tillät mig röka istället - fasen, NÅGOT måste jag väl få göra, kände jag! Kändes lite busigt på något sätt, efter sena middagen gick jag och satt mig med tända ljus på min lilla altan, en bok och en cigg, lyssnande på alla festande människor uppe på hotellet. Kändes mysigt. Men man är verkligen en beroendeperson, det var över 10 år sedan jag slutade men ganska fort går det att komma in i det: köper ett litet paket och sen är den lille djävulen snabbt där och kommer med diverse argument.

Men, röker gör jag bara på Sicilien bestämde jag mig för och det verkar funka. Har inte varit sugen sedan i lördags när jag tog sista. Det kanske är som med alkoholen: bara man bestämmer sig!

Tyvärr blev det ingen väska! Det var dåligt med lokaltrafik just där jag bodde och jag vart tvungen att passa tider. Min tur till Palermo skulle förutom diverse på karta utprickade sevärdheter, inkludera shopping men tyvärr räckte inte tiden till. Nåja, jag fick se trappan på Teattro Massimo (slutskjutscenen Gudfadern) och katakomberna i Cappuccini (Bockstensmannen: släng dig i väggen!) En makaber dag kan tyckas ;-)

Hoppas ni alla mår bra utan alltför mycket kämpande, ska läsa i kapp så småningom. Varma kramar till er alla!

Maria42

Hem vill jag också hälsa dig, du har varit saknad här. Härligt att du haft det bra och att inte A-spöket blev så jobbigt. Hoppas även du har haft möjlighet att få vara i dina tankar.
Kram

Dompa

Jätteglad att du är tillbaka. Har saknat dig som f... Ciggen får du väl förlåta dig själv. Visst kan man få cancer/kol men du släcker inte ned alla organ som man kan göra med A. Se det som en övergångsperiod. Ja, jag vet att ciggen skulle stanna på Sicilien...

Underbart med trappan på teattro Massimo, den ser mäktig ut på film. Min första katt...när jag var barn, så det var väl inte min katt...han hette Massimo. (Helt oväsentligt....men tankar bara kommer)

Visst är det svårt att tacka nej i vissa situationer, som med den lille farbrorn eller den trevlige kyparen. När vi var på Kefalonia hände det hela tiden. Grekerna tycker ju om att ställa in en ouzo efter att man betalt notan. Dessutom är det ofint att tacka nej, som tur var så hade jag ju farmor med mig som svepte båda ;-)

Välkommen hem svanflickan! Anar att småttingarna var överförtjusta! Kram och så /R

Stigsdotter

ja och så lyckades jag trycka bort mitt långa inlägg också... nå, det var fullt av depp och gnäll om för stora förväntningar på min ensamresa (låg mest och stirrade i sanden, räknade sandkorn snarare än tänkte konstruktiva tankar). Vaknar till mörka morgnar och är lika osugen på dagen som kommer som vanligt - borde man inte vara pigg och glad efter en vecka i solen. Kanske måste jag prioritera forum och andlighet mer, tiden räcker inte till till allt. Uschlig känner jag mig... Funderar på om jag ska börja med medicin igen men har ingen lust att äta tabletter för att må bra.

Nä nu måste jag jobba och dra in pengar, hatar den här debiteringsstressen också...

blir jag så glad att se dig här! Du har varit saknad ska du veta!
Har du testat ljusbehandling - det brukar finnas lite här och där, även ljuslampor för hemmabruk (men då ska man vara noga med att man får en som verkligen räcker till i effekt). Ett "tråkigt" tips - nästan inget är så bra som motion - har du minsta chans att promeneera en stund den ljusaste tiden på dagen? Forum och andlighet är aldrig fel:)
Varm systerkram! / mt - som har det rörigt omkring sig

Bibbi

Godmorgon. Vaknat i ottan. Läst här inne att det är rätt vanligt så här i början av sin nykterhet att man sover dåligt. Tydligen gäller det mig också. Jag har varit nykter i två dagar nu. Nåväl, istället för att ligga i sängen och vrida mig med kryp i benen, gick jag upp, gjorde kaffe och gick in här och läste. Intressant det där med sockersug och alkohol, som du beskriver. Igår köpte jag smågodis. 'Knark åt' allt framför TV:n. Har inte gjort kopplingen förut mellan de här två beroende framkallande 'medlen', men efter att ha läst här på din tråd, förstår jag mer och mer att så måste det vara.

Jag har alltid funderat över mitt 'genetiska' arv. Har inga alkoholister i familjen. Visst har det druckits vin till maten, en whisky till kaffet osv, men aldrig någon överkonsumtion. Men min mamma, som numera är 75 år, har fått åldersdiabetes, hjärtproblem och ledproblem. Varför? Hon har smygätit godis i hela sitt liv!!! Bingo. Där har vi ju kopplingen. Hon har definitivt också alltid uppvisat ett beroende beteende. Dvs: Förnekelse! Hon hävdar bestämt att hon drabbats av alla dessa sjukdomar pga stress, arbetat för hårt osv.

Jag och mina systrar är däremot övertygade om att det är allt godis hon tuggat i sig genom åren som gjort henne tjock och numera även sjuk.

Så tack för din berättelse. Idag blir det inget socker för min del. Det vore ju som att fortsätta föda alkohol monstret - bara på ett lite annat sätt.

Så eftersom jag vaknade redan klockan 04:00, och inte kunde somna om, så har jag nu tillrätt en god och matnyttig sallad till lunch lådan!! Lika bra att ta tag i det här från grunden liksom. Jag har ju definitivt lyckats plufsa till mig rejält genom mitt vin pimplande och en del av vinsten med att sluta kröka, förutom min allmänna hälsa, vill jag ju ska bli att få övervikten att försvinna.

Tack för inspirationen du givit och ger.

Dompa

Vännen min! Tyvärr tror jag att en solresa faktiskt kan ha motsatt effekt. Det blir ännu mörkare och kallare att gå upp när man har kommit tillbaka.

Ledsen om din resa inte motsvarade dina förväntningar ( och för att jag är en av dem som verkligen har "tjatat" på dig att ta den), men kanske var det inte helt bortkastat. Att räkna sandkorn kan faktiskt vara riktigt rogivande. De där konstruktiva tankarna kommer nog mer i en stuga mitt i skogen i höstmörkret.

Vad jag absolut tycker du ska göra är att gå på det där kvinnokonventet som du tipsat andra om. Kanske kan du träffa ngn annan forummedlem "live" där. Tänkte mest på (kloka) Maria...ni kan ju ha en varsin blomma i handen...eller ngt annat för att känna igen varandra. Jag läste igenom och tyckte det verkade spännande. Kommer ju att befinna mig i Finland veckan innan...så ser du en nästan två meter lång skelande dam, kan du ju säga hej ;-)

Mulletants ljusterapi tips tycker jag låter ganska vettig. Fast det är ju jag det...mår ju sjukt ledsamt själv under den mörka årstiden. Försök ta en promenad på lunchen och ät vid skrivbordet under arbetstid istället. När det gälller tabletterna så tycker jag att det är bättre att ta hjälp av dem...än att riskera att ta hjälp av flaskan istället...för den vet vi ju är ett vanligt botemedel mot depp. Vadda in liksom.

Nej...vardagen kan vara allt annat än rolig! Önskar jag kunde tipsa om ngt vettigt som gör det lättare...men tyvärr...därför kan jag bara repetera vad du och mt redan skrivit. Andlighet och mera Forum. Prioritera det...strunta i TV!

Morgonkram och så från fästmannen som aldrig slutar hoppas! /R

höst trollet

Ja, det där höstdeppet, kan komma av väldigt många saker.. Kanske är vi alkoholister extra känsliga?
Förut "stängde vi av" eller bäddade in oss med hjälp av alkohol.
Precis som Dompa, tycker jag att det inte är några fel att ta hjälp av piller, istället för att ge efter och inhandla en flaska..

När man är en "beroendeperson", så ter sig vardagen ibland extra grå, när man "jämför".. Och tyvärr, har vi nog en benägenhet att jämföra, både oss själv med andra och tillvaron.. Dvs, vi vill ha den där "kicken".. ( vi blir vad en klok kursledare sa för många år sedan "kick-narkomaner"..)
På den tiden, pratade man inte så mycket om "adicts"/beroende överhuvudtaget.. Då ansågs t.ex. spelberoende och "shop-o-holism" bero på dålig karaktär..

Hon pekade på att det fanns folk som t.o.m. var "kurs"beroende.. Det gav deras självförtroende en sådan boost, att de fortsatte att gå kurs efter kurs efter kurs..( innehållet spelade inte så stor roll, det var själva gemenskapen och att bli sedd, som var det viktiga)
Kanske är det lite likadant med oss?
Om vi inte känner den där "kicken" så blir vi besvikna.. Och när vi sedan jämför med vardagen, som känns ännu gråare, pga vår besvikelse, så blir vi ju knappast gladare..

Nej, nog med svammel.. Ha en bra dag! kram /trollis

Stigsdotter

Ja ibland är det lite gnäll-gnöligt här i mina tankar. Jag har fått lära mig av min sponsormadam att självömkan och harm är något som vi med den här allergin inte har råd att kosta på oss - då riskerar vi att hitta tillbaka till den bedrägliga alkoholen.

Resan var alls inte bortkastad! När jag har gnölat lite om det där sandkornsräknandet här på jobbet har jag fått till svar att "ja men du behövde förmodligen det också!". (Sen förstår jag ju att det inte är särskilt lämpligt att gnälla om sin solsemester när det finns de som inte kommer utanför hembyn utan tragglar på i slask och mörker...)

Att räkna sandkorn är underskattat, och jag kom till en, otroligt korkad, törs knapps skriva den, men ändå - insikt. Nämligen att "om jag tittar ordentligt på sandkornen här så kan jag se vilka färger jag kan förvänta mig att hitta bland stenarna därborta..." Jag såg gröna sandkorn och hittade sedan mycket riktigt gröna stenar. Det var den bästa presenten jag hade med mig hem till barnen - en varsin påse med fina stenar. Ibland är de så rara de små!

En annan insikt var också att åka bort med mig själv, det ska jag göra fler gånger. Egentligen skulle jag vilja åka bort längre, men då skulle jag sakna mina små för mycket... Kände mig som en dålig mamma när en kollega sa att "nej, jag skulle ALDRIG kunna åka ifrån mina ungar sådär..."

Motion och ljus är bra. Jag vet ju det!! Fast nu blir det inte mycket motion alls för det har hänt något med min fot, den gör jätteont, så ont att jag inte ens iddes klättra upp på Vulcano när jag var där! Men jag ska ta mig en promenad i alla fall. Och ägna mig åt en annan av mina laster, nämligen shopping! Nej, så farligt är det inte, bara så pass att jag ibland kan känna mig uppiggad av att låta mig köpa en viss sak. Nu ska jag gå och se om jag kan hitta ett blått nagellack som jag spanat på. Då får jag ljus och lite motion!

Får se hur jag gör med tabletterna, de fanns inte på apoteket igår så de skulle beställa hem dem tills idag. Kanske var det en hint om att jag inte ska äta dem! Man måste ju kunna hantera lite vardagsdepp också, eller hur? Man kan ju inte gå omkring och vara glad jämt!! Men det beror nog på att jag tycker mig stå inför ett livsavgörande beslut som jag måste fatta. Nu börjar sängen hemma att sjunga på sista versen. Jag har tidigare känt att jag får ont i ryggen av den och nu klagar även maken så då kommer ju frågan upp om vi ska köpa ny säng... detta blir en stor sten på mina axlar, har verkligen ingen lust att investera i ny säng om jag sen ska flytta ifrån skrället!? När jag sa att jag hade ont i ryggen av sängen och ville köpa ny madrass åtminstone viftades det bort. När jag kom hem och sa att ryggen mådde bra av Siciliensängen sas det inget. Och bara ett par dagar senare fick han själv ont. DÅ började det diskuteras sänginköp... lite signifikativt för oss känner jag. Och nu har jag visst halkat in i gnällträsket igen - nu ut på lunch!!!

Förresten Dompa, det där med en 2-meters skelande madam förstod jag inte riktigt, tänker du dyka upp under cover??!

Stigsdotter

Jag ska gå på det där konventet i Stockholm den 27/10, det ska bli spännande och lite läskigt, tänk om jag ser någon jag känner??? Fast då får jag nog också träffa min sponsormadam som jag bara träffat via e-post och skype!

Och ett P.S. till:
Jag har faktiskt inte det allra minstaste sug efter alkohol! Just nu i alla fall. Det kommer lite då och då, men det är hanterbart. Jag är mycket förvånad själv faktiskt!

Puss & kram till alla kämpar, det är så otroligt fräscht att inte ha alkoholgiftet i sitt system!!!

höst trollet

Konflikt - pseudokonflikt...?!
Jag minns också tillfällen, när jag i mitt tidigare förhållande tvekade, gick som katten runt het gröt, för att jag inte kunde bestämma mig..
Ofta fanns en lämplig pseudokonflikt att lägga energin på.. hmm..

Istället för uppbrott eller ej, kunde det gälla nya tapeter, eller tumlaren krånglar, eller ska vi ha en ny TV?

DÅ, tog jag nog varje chans att liksom gömma mig bakom de "oviktiga" besluten, för att slippa titta på mina inre, viktiga beslut..
Och hade jag tagit ett av de "oviktiga" besluten och investerat i något nytt till hemmet, så var det ju inte läge att bryta upp..

Jag väntade alltid på "rätt tillfälle" (som givetvis aldrig uppenbarade sig)
Och som egentligen bestod i att jag ville slippa välja själv.. Bara "någon annan" tog beslutet, trodde jag att det skulle vara lättare..
Det blev det inte..
Kanske inte gjort det lättare för dig att välja, Stigsdotter, men jag tänker på dig! Du är inte ensam om att vela...

Ha en smaklig måltid och en nykter dag! Kram /trollis
ps Det ÄR överskattat att räkna sandkorn ;-D

Dompa

Taskig och bitter! Det var tanken som kom upp när du citerade din kollega; "nej, jag skulle ALDRIG kunna åka ifrån mina ungar sådär...". Kanske är hon en av dem som är hänvisad till att traggla på i slask och mörker pga. omständigheter. Jag tror nämligen att det var en kvinna som sa de där bevingade orden. Män tycks inte tänka så. Vilket INTE innebär att vi älskar de små liven mindre. Jag lämnar mina titt som tätt, de tycks klara sig, jag är inte oumbärlig. Även mitt pappahjärta klarar av avståndet utan att gå i tusen bitar.

Sängen? Den du var djävligt svår. Din rygg behöver en ny säng...men din själ kanske behöver ett nytt ställe att sova på? Säg att du är bra i ryggen och om ny säng ska inhandlas så är det hans beslut och hans kassa som gäller! Lite fult...men jag tycker att jag var smart där. Visar det sig senare att du trivs i den nya sängen så kan du ju alltid bjuda på nya lakan ;-).

Tabletterna? Jag tycker du ska hämta ut dem...sen kan du bestämma dig. Äta eller spara i ett skåp. Det är ju inte som att ha en vinare undangömd ngnstans för "Just in case".

Yep, lite sugen på en under cover på kvinnokonventet...jag tyckte faktiskt ämnena var intressanta. Men...jag får väl se om de ordnar ngt liknande för bara män här i F. Skulle inte tro det!

Inte heller jag har känt sug den senaste tiden...trots ensamtid i Tyskland. Man skulle kunnat tro att jag skulle få kämpa som i Kina. Men icke sa Nicke. Antagligen för att i T kunde jag ta promenader och göra annat på kvällen. Även jag shoppade lite...så vi tycks dela åtminstone två laster ;-)

Trollis är en mkt smart kvinna, men hon har faktiskt fel; Det ÄR underskattat att räkna sandkorn! Jag tycker dessutom om att - vågar knappt skriva det - plocka snäckor! Sten är också fint! Yep!

Kram och så! /R

Maria42

Antidepressiva tbl är en långtidsbehandling, oftast slutar man för tidigt. Känner du att du håller på att falla in i deppighet igen så tveka inte, bättre att börja tidigt innan du hunnit bli mer deprimerad.
Det höjer din serotoninhalt, värre än så är det inte, varför må sämre än vad man behöver?
Jag har ätit SSRI tbl i flera år, sista året har jag ätit halv dos, som en underhållningdos, funkar jättebra, varför sluta?
Visst ska man ha betänkligheter med vissa mediciner, men det här är ingen sådan medicin.
Kram!

höst trollet

Jag tycker också att snäckor och stenar är fint.. men sandkornsräknande..? Där tycker vi olika..;-D
Fast det kanske finns stunder i livet, då vi sysselsätter oss med precis vad som helst, för att slippa göra något annat..?

Skönt att se att det går bra för dig i Tyskland, Dompa.
Kanske är jag lite ovanlig, som "mamma", för jag har aldrig haft behovet att ha mina ongar "klistrade" intill mig..;-)

Ha en fortsatt Underbar dag! / kram trollis

Dompa

Ha en Underbar dag! Nu ska jag jobba...har nog ätit ett kilo till frukost! Älskar hotellfrukostar ;-). Hmmm...den är ny. Förut var jag alltid lite bakis...räckte med kaffe, juice och värktablett! /R

höst trollet

Visst är det underbart Dompa! lägger sig som bommul runt midjan :-) Brukar säga till gubben, att han ska vara glad, han får ju ÄNNU mer att tycka om *skratt*/ T

höst trollet

Först, Ha din medicin till hands! Annars kommer du så småningom att uräkta ett återfall med att du mådde dåligt..
Och det "dåliga måendet" kommer sig av det beslut som du har placerat framför dig..
Du kan ju antingen beluta dig för att inte ta ett beslut nu, eller göra slag i saken..
Varför inte prata med en familjerådgivare..?

Jag gick dit ensam, för min egen skull, när jag var på väg att skiljas förra gången!
Det var oerhört skönt (fast tufft) att få hjälp med "strukturen" i sitt "tänk".
Beslutet, fick jag givetvis ta själv..

Ett första beslut (som fungerade i vårt fall, eftersom vi hade plats, då den störste flyttat ut) var att ha separata sovrum.
Det innebar också separata sängar..

Kanske ska ni köpa två sängar och ställa bredvid varandra? Det finns ju inget som säger att ni måste ha en jätte-dubbel-säng?
Då är det också lättare att få en säng som är individuellt anpassad till var och en (och där kan du lugnt fundera vidare över HUR du vill ha det i ditt liv ;-) )
kram / trollis