Klögg-klögg, klugg-klugg, klygg-klygg, kligg-kligg, klagg-klagg… så låter det tidigt på morgonen när mamma fyller en termos med kaffe. För mig är detta fortfarande ett ljud som ger positiva vibbar. Det betyder att allt är väl och att pappa ska gå till jobbet. Stormen är över. Tills vidare… Pappa brukar komma hemraglande mitt i natten och ofta vill han prata med mig. Om jag har låst dörren till mitt rum händer det att han försöker sparka sönder den. När jag är 7 år säger jag ”snälla mamma kan vi inte flytta ifrån pappa?”. Jag kan inte föreställa mig hur hon mådde då, men jag vet att hon bland annat kände lättnad: jag fick henne att ta sig i kragen och att slutligen säga till sig själv att det nu var nog!

Vi flyttade och pappa försökte hålla kontakten: när han hade supit till sig mod ringde han oss - oftast mitt i natten. Ibland dök han upp, vi bodde ju inte långt ifrån varandra. Som jag skämdes när jag klev på bussen efter skolan och han satt där och gapade. Jag var bara arg på honom och ville inte prata: “ring när du är nykter!”. Det gjorde han ju såklart inte - då skämdes han, det fattar jag ju nu.

Såhär i efterhand har jag insett att även mamma använde flaskan som tröst emellanåt. Måste ha varit tufft att gå från hemmafru till ensamstående förälder med liten lön. Efter fredagsmyset med vin och läsk till maten somnade hon tidigt. Jag förstod inte varför hon sov så länge dagen efter.

Själv började jag dricka i tidiga tonåren, hängde med de stökiga men skötte själv skolan. Jag drack lika mycket på helgerna som de andra men min mamma blev aldrig kallad till föräldramöte för att jag skolkade. Jag pluggade och festade vidare. Tänkte aldrig tanken att jag kanske borde akta mig för flaskan med tanke på mitt arv - man kan tycka att jag borde blivit avskräckt av far min men inte då. Den duktiga flickan med hyfsad karriär blev jag.

Det har ofta hänt att jag druckit för mycket - sagt och gjort saker jag inte bort, fått ångest dagen efter. Dricker så gott som varje dag för att klara av vardagsstressen som småbarnsförälder. Jag blir en snällare mamma med längre stubin. Det händer fortfarande ofta att jag får för mycket, jag önskar att det satt en ängel på andra axeln som knäppte till mig på kinden och sa att “nu räcker det, inte fler glas nu!”. Det enda jag har är en liten alkodjävul som ser till att jag, “vid festliga tillfällen” inte stoppar så länge det finns kvar i flaskorna. Jag är alltid sist av alla i säng.

Nu när jag är 40+ krisar jag ordentligt. Vet inte vad jag vill med någonting här i livet, vet inte vilken ände jag skall börja dra i. Orkar inte engagera mig. Saknar min mor och undrar varför jag sörjer när det gått 9 år. Nu när det är försent önskar jag att jag hade låtit min pappa delta mer i mitt liv, nu när jag dricker själv har ilskan försvunnit - jag förstår att det inte är enkelt att bara “ta sig i kragen”.

Eftersom jag oroar mig för att föra över hopplösheten till mina barn, jag kan ju inte presentera livet som någonting bra för dem! söker jag hjälp och får konstaterat att jag lider av depression och att jag behöver se över mitt alkoholintag. Eftersom jag dricker för mycket får jag inte medicinera mot depressionen (men det är kanske lika bra).

En fråga läkaren ställer är ju såklart “hur länge har du känt såhär?”. “Alltid” tänker jag och försöker spåra tidpunkten när jag började må dåligt och ifrågasätta meningen med mig själv, livet och allt. (Vad är meningen?!!). En tanke som börjat gro är “vad är hönan, vad är ägget?” Jag tror ju att jag dricker för att jag är deprimerad men kanske är det istället så att jag mår dåligt just för att jag dricker? En oerhört svindlande och hopplös tanke - vad mycket tid jag har slösat bort på att må dåligt i så fall, helt i onödan!!

När mamma gick bort i cancer slutade jag röka, bl.a. med hjälp av ett diskussionsforum likt detta och jag blev därför glad när jag hittade hit. Har insett att jag nu har snurrat runt här på forumet av och till under det senaste året. Kanske har beslutet att ta tag i mitt alkoholproblem behövt mogna fram, kanske bidrar det att kroppen börjar säga ifrån, jag tänker i alla fall att det nu är dags att jag presenterar mig.

Jag hoppas att ni vill följa mig i sökandet efter mitt nyktra jag, efter henne som kan leva i stunden och vara tillfreds med livet utan att förstöra sig med gift. Det här är min historia. Det här är min tråd.

Stigsdotter

Jag att gå ensam till rådgivningen är väl bra. För jag känner verkligen att jag behöver en struktur i mitt tänk. Jag vet inte vad jag vill, måste jag veta det innan jag går dit med honom undrar jag, eller ska vi komma på det tillsammans? En f.d. arbetskamrat gick på familjerådgivning ensam de första gångerna då hennes man inte ville med, det var bra sa hon. Jag känner att jag måste göra något, står och stampar!!!

Vi har ett gäst/linneskåpsrum som jag skulle kunna flytta in i, fast då skulle barnen bli ledsna för de vill ha varsitt rum och "står i kö" till det rummet (suck ännu en grej som måste ordnas med...)

Absolut, tack, ska vi köpa ny säng får det bli två. I helgen pratade vi sängar och svärisarna berättade att de hade en varsin (för hon ville ha en bredare och mjukare). Det är ju såklart så man gör, så tar jag min säng och flyttar om det blir aktuellt.

Kram på er alla!

höst trollet

Klokt! Beställ tid, för det finns risk för kö..
Vad beräffar mig själv, så visste jag väl redan inombords (jag hade nog på sätt och vis redan betämt mig..)hur jag ville ha det, men jag fick hjälp att "komma till skott" och att inte ha dåligt samvete för mitt beslut!

Egentligen så låter det som att du nästan är redo, för att ta din säng och gå...
Men ta du och inredd rummet till ett av barnen iaf, för om du flyttar, så har de ju varsitt rum hos pappan (hoppas jag inte har missförstått familjekonstelationen)

Sedan får du väl se vad framtiden har i sitt sköte åt dig..?

Kram /trollis

ps, förbered dig gärna, med frågor som poppar upp.. När man väl sitter där, har man glömt hälften man skulle fråga om..

Villervalle

kan ju vara lite känsligt. Jag och min fru har ju som jag tidigare berättat ett förhållande som går upp och ner (mest ner ;-) ) och för ett par år sedan tog hon initiativet till att vi skulle ligga i skilda sängar och ha eget sovrum. Mest för att vi hade så olika vanor. Jag lägger mig tidigt och går upp tidigt och gillar att läsa någon timma innan jag somnar. Hon gillar att vara uppe sent och chatta eller glo på film och sedan gå upp sent.

Först kände jag mig åsidosatt och tankar över att hon eventuellt inte gillade mitt sällskap på grund av att det fanns någon annan. Numera bryr jag mig inte och tycker faktiskt det är riktigt skönt att få husera ensam i sängen och faktum är att det numer är min fru som allt som oftast kommer smygande och kryper ner hos mig på morgonkvisten. Jag är ju också van att bo ensam långa perioder pga mitt arbete, så numer ser jag bara en fördel av att ha eget rum och säng och som Stigsdotter så klokt säger så blir det ju också enklare den dagen man eventuellt bestämmer sig för att leva åtskilda.

VV

Stigsdotter

...har jag velat ha länge. Ett rum som bara är mitt. Sova själv är skönt också. Fast samtidigt har jag en romantisk föreställning om det där par-mys-sovandet (som väl knappast aldrig blir av ändå). En vän hade nyinrett deras sovrum och det såg så mysigt ut med ett enda stort täcke - så vill jag också ha det tänkte jag fast jag ju vet att jag gärna rullar in mig i täcket så hur bra skulle det bli då om vi bara hade ett???

En annan vän lyckades på "gamla" dagar äntligen hitta en dam att dela sitt liv med. De köpte raskt lägenhet. Lägenheten skulle tvunget vara så stor att de fick ett varsitt rum! Inget konstigt med det fast de var tokkära. De delar sovrum men har varitt rum att hänga i och lilla dottern som sedan raskt kom får ett eget. Ingenting konstigt egentligen, de var ju båda över 40 och vana vid att ha eget.

Ha, ha, nu känner jag mig som min 8-åring: JAG VILL HA EGET RUM!! Jag tänker på dem som skiljer sig och där föräldern "bor" i vardagsrummet medan barnen får egna rum. Näe, får flytta ut på landet så jag har råd med stor bostad. Om jag ska flytta. Hm.

Maria42

Gemensamt täcke och det funkar bra, jag tänker inte på att vi delar, det är tillräckligt stort.
MEN jag vill också ha eget rum, vad skönt det skulle vara att få stänga dörren till sitt alldeles egna lilla krypin.
Tagit upp det ngn gång men maken fattar inte vad jag pratar om, vi är inga pensionärer säger han. Då kunde vi lika gärna skilja oss, så det blev inte så men jag vill ha det ändå.

Dompa

Kanske var det en av anledningarna till att så många av oss drack sig till "somna- i -soffan-stadiet" (gäller nog mest män)? Vi ville ha ett eget sovande?

När J och jag separerade och jag kom hem från hemmet så var det bland det första jag gjorde. Slängde ut halva sängen...fast vi hade dubbelmadrass (blev lite knöggligt) och möblerade om. Jag hade fått ett eget rum!

Nu delar jag säng med Lusekatten...men det känns faktiskt bara bra ;-)

Jag skrev just i min tråd att jag hotat maken med att jag kommer att sova i bäddsoffan om han super sej full. Han snarkar och blir allmänt stökig och såna kvällar är jag nästan rädd att jag ska kväva honom med kudden i ilskan. Nästan:). Jag tror att han själv vill ha en förändring av sina alkoholvanor, jag hoppas på det.

Stigsdotter

Jag inser vilken makt man egentligen har. Det handlar bara om att bestämma sig! Att jag klarade av min resa utan att dricka en droppe tror jag berodde dels på att jag bestämt mig för att inte dricka men även mycket på att jag tillät mig själv att röka vilket jag inte gjort annat än vid enstaka tillfällen de senaste åren.

Jag ska inte trötta ut er genom att berätta om mina inre dialoger med den lille cigarettdjävulen vars argument ledde till att jag köpte X antal SMÅ paket under veckan istället för att gå på de stora direkt. Jag märkte att känslan och argumenteringen i mångt och mycket påminner om det som händer i skallen när det gäller alkohol. Det är väl beroendepersonligheten som talar!

Men, jag sa till mig själv att röka, det kan du göra här men när du kommer hem blir det inget av med det. Är ju ganska löjligt egentligen att röka efter så många år, dessutom tycker jag ju verkligen att det är riktigt äckligt på alla sätt och vis. Och hur skulle jag förklara det för barnen?

Nå, men grejen är att det är inget problem! Visst finns tanken där emellanåt men den är enkelt genomskådad och avfärdad. Nope, tänker inte ta den vägen igen!

Lite grann som den där reklamen: "har du bestämt dig...?". Kanske är det inte svårare än så? (ja, jag vet, det ÄR svårt att verkligen bestämma sig, att bestämma sig med HELA hjärtat!).

Kram till alla mina forumsyskon ♥♥♥

Tilde

att kunna sluta rakt av med alkohol och med cigaretter. Du är en av dem här som jag försökt att göra likadant som, men inte lyckats men ändå lyckats :) på mitt eget sätt som jag tror och hoppas och känner att så är det, basta! (du vet ju vad jag menar, som jag skrev i min tråd idag)

Att du rökte på resan tycker jag i min "ickenikotinvärld" ...jag vet inte hur det känns med den sortens sug. Men att du rökte eller röker någongång mer tycker jag är en parentes, man måste vara lite snäll mot sig själv. Ge dig många snälla klappar för att du inte dricker det där röda istället. Många snälla klappar på kinden varje dag... det är du värd.
Nu får du en från mig också :)
Tilde i tråden bredvid...

Dompa

...klapp i baken! För det är du värd! (Nej, det är ingen gammal bock som skriver, det är ju fästemannen). Du har växt så enormt de sista månaderna. Den ljuva dufvan har verkligen blivit en (lite ilsken? Bra!) svan. Önskar dig detsamma som jag önskade Maria; En riktigt givande dag och må ni finna varandra på riktigt. Kan väl vara skönt med en väninna som man kan vara helt ärlig med. Enjoy the day! Kram och så! /R

Stigsdotter

Har varit hela dagen på AA:s kvinnokonvent i Stockholm. Hela dagen bestod av vanliga möten fast i större format och baserade på olika teman. Det var fantastiskt med all denna kvinnokraft, värme och gemenskap. Det är så häftigt att människor som inte känner varandra delar med sig av sitt innersta tankar, sin ångest och sin glädje. Mycket lärorikt och givande.

Jag har lätt att känna mig lite ängslig när jag ska på den här typen av tillställningar (typiskt ett sådant tillfälle när man trott att ett glas vin hjälper på traven!) då var det skönt att ha sällskap dit av rara Maria42 - vi känner ju nästan varandra och nu har vi fått ett varsitt ansikte till respektive nick också :-)

Jag fick också träffa min sponsor IRL. Henne har jag hittat via AA-mail och bara talat i telefon och via Skype med. Maken tittade lite på mig när jag glatt konstaterade att här är i alla fall en fördel med att vara alkis - man hittar nya supertrevliga vänner!!

Ska gosa ihop mig med kisse här i soffhörnan, kanske somnar jag till den här, inte så väldans bra filmen...

Maria42

Är också jättetrött efter alla intryck och känslor. Kände mig jätteglad när jag kom hem, och fick sådan lust att dricka vin? ?
Jag måste vara jättekonstig, få den känslan efter ett AA-konvent. Men det var nog känslan att "fira" att det var en sådan bra dag.
Det gick över som tur var, tänkte tanken ända ut och då tog lusten slut.
Tack för en bra dag och hoppas verkligen vi kan träffas fler gånger. Kram!

viktoria

Ängnade delar av gårdagen åt att läsa hela din tråd, Stigsdotter, från början till slut. Här finns så mycket fint att ta del av. Det är fantastiskt att få tillgång till riktiga människoliv på det viset vi har här på forumet, i kontrast till många andra sociala medier vi rör oss i idag där iallafall jag har svårt att hitta sånt som känns av vikt för mig. När jag hittade hit till forumet 2009 tillbringade jag mycket tid till att gå igenom alla trådar, allt som skrivits före...alla dessa öden, människor som jag än idag kan fundera över hur de har det. Det jag fått dela här berör på ett sätt som jag känner stor vördnad inför. Ta mig tusan om det inte är så att jag känner sann kärlek inför den krassa männsklighet som finns här. Nu är trådarna så många och långa att det är omöjligt att läsa ikapp när man som jag är här mer sporadiskt. Men det jag eg ville säga var tack! Tack fina Stigsdotter (och alla andra som delat i tråden) för att du med din tråd tillfört min dag och kväll något viktigt.

Stigsdotter

Det var rart av dig Viktoria! Jag känner som du inför forumet. Det är fantastiskt att vi kan vara så öppna och nakna inför människor vi inte känner - eller kanske just därför. Man vågar när man inte riskerar någonting "på riktigt".

Hoppas livet med lilla R är fint och inte alltför tröttsamt (glöm inte att sova när lillan gör det istället för att vara duktig flicka och flänga runt och fixa :-)

Stigsdotter

Det var rart av dig Viktoria! Jag känner som du inför forumet. Det är fantastiskt att vi kan vara så öppna och nakna inför människor vi inte känner - eller kanske just därför. Man vågar när man inte riskerar någonting "på riktigt".

Hoppas livet med lilla R är fint och inte alltför tröttsamt (glöm inte att sova när lillan gör det istället för att vara duktig flicka och flänga runt och fixa :-)

Stigsdotter

I helgen talade jag och min 8-åring vi om Alla helgona, vad det är, att man brukar tända ljus och lägga mat på gravar ( i vissa länder) & så. Då undrade hon varför vi inte åkte till morfars grav och då hamnade jag i en diskussion jag inte velat ta på många år: morfar var ingen bra pappa så jag vill inte lägga krans och ljus på hans grav. "varför var han ingen bra pappa?". Därför att han var sjuk säger jag. Fast det vet ju hon också att man inte kan hjälpa att man är sjuk, så här försöker jag förklara att han inte ville göra sig själv frisk utan valde att fortsätta med det som gjorde honom sjuk. "morfar hade nog velat vara en bra pappa istället för att vara sjuk! " säger hon då. Och det vet jag ju att han hade velat.

Vi åker hem och väntar på lillasyster som är på kalas. Sen åkeer vi och letar reda på morfars grav i mörkret på den ljusfyllda kyrkogården. Min lilla unge lägger en teckning på graven: Ett stort rött hjärta med texten "till älskade morfar från mig" och så hela hennes namn så att han säkert vet vem det är ifrån - eftersom de aldrig träffats.

Jag är så ledsen för att mina föräldrar inte fick träffa mina barn, jag är ledsen över att spriten har tagit både liv och livskvalité från så många i min familj. Jag är tacksam över mina fina små tjejer och skall göra allt i min makt för att de aldrig mer skall få känna sin mors vinandedräkt och -humör. Jag ber om styrka och kunskap så att jag på bästa sätt kan leda in mina små på en väg där alkoholen inte nödvändigtvis måste få stort utrymme.

Igår kväll ringde min faster och sa att hon hört att jag varit vid graven. Min andra faster, pappas storasyster hade varit där dagen efter och sett teckningen och blivit så rörd.

När jag tänkte på det här i morse kom en sån stor känsla av sorg över mig. Och det slog mig plötsligt att jag nog aldrig gråtit över min far. Jag har varit ledsen över att jag inte haft en vettig far och jag har varit ledsen över att behöva ta hand om allt praktiskt efter honom. Men mest har jag nog känt ilska över att han valde spriten framför mig och mamma. Det är först på senare år när jag själv fastnat i alkoholfällan som jag har kunnat tänka milda tankar om honom och förstått att det inte var så mycket ett aktivt val från hans sida... Jag ser nu också att jag skriver far. För mig var han alltid "farsan". På senare år pappa och nu har han visst plötsligt blivit "far"?

Olämpligt nog kom denna insikt om att jag inte sörjt honom i morse på väg till jobbet, jag kan ju inte sitta här och böla. Men, nu när jag delat med mig av detta bestämmer jag mig för att gå tidigare från kontoret, åka till kyrkogården med en packe näsdukar och sätta mig där och verkligen gråta ut. Hm. Ja. så får det bli.

Tilde

alla dina känslor... och vad glad jag blir för DINA barns skull. Du gör det bra för dem. Och... för dig själv. Kanske är det annorlunda nu i dessa tider för någon med alkoholproblem än för din pappa, då. Eller, är jag helt ute och cyklar nu?
Förlåta...
är också något att tillåta sig själv tror jag...

Tycker inte det var olämpligt att det hände just idag... det är idag det skulle hända. Just idag...
och du skulle unna dig att ta dig den tiden och sitta på kyrkogården.

Unna dig att gråta
Tilde

höst trollet

Det är så fint! Tårarna börjar trilla...
Jag tror att det här är början till en riktig förlåtelse!
Stor kram till er mina forumsyskon / trollis
ps, har inte riktigt tid att skriva nu, ses imorn!

Dompa

Han skulle bli så glad och stolt...över sin flicka som har blivit mkt klok. Så vackert du beskriver. Du är en fin människa Stigsdotter...kanske är det ett arv från din far? Minns din mammas ord; "Världens finaste man..." Kramar/R