Nykter numer, men då vill frun skiljas...?

75 inlägg / 0 nya
Senaste inlägg
Medardus
Nykter numer, men då vill frun skiljas...?

Jag är en man med välordnade förhållanden; bra jobb, fru, två barn (mellan 5 och 10 år), radhus, vänner etc. Läget är följande: genom självinsikt och idogt läsande på forum likt detta har jag kommit underfund med att jag är alkoholist. Jag har aldrig tagit någon hjälp av t ex AA utan genomfört förändringen på egen hand. Jag har aldrig kunnat dricka normalt, men jag har strävat efter det i över 20 års tid. Mellan varven har jag, främst under senare år, tagit mig rejäla fyllor på 3-4 dagar. Det tog lång för mig att inse och erkänna sanningen. Jag har förvisso gjort mina försök till att bli nykter, eller kanske snarare nyktrare, men aldrig lyckats trots att jag velat det av hela mitt hjärta. Den här gången känns det annorlunda. Jag är så bestämd och övertygad att jag ska lyckas. Jag har t ex insett hur alkoholen har inrutat hela mitt liv, varje tanke och aktion. Naturligtvis har alkoholismen medfört en hel del galenskaper som drabbat min fru främst (inget våld). Lyckligtvis tror jag inte att barnen har tagit någon skada, och det är jag så otroligt glad över.

Hur märkligt det än kan låta är det inte jag som är mitt problem. Istället är det min fru. Vi har haft ett stundtals vingligt förhållande samtidigt som vi varit bra vänner som kan prata och skratta tillsammans. Efter ett jag varit nykter ett par månader säger hon dock plötsligt att hon inte har rätt känslor för mig längre, men att hon är säker på att jag inte kommer att dricka igen och att hon nu känner att det är ett bra tillfälle att gå skilda vägar. Hon beskriver besvikelserna som varit som alltför svåra för att kunna förbise. Jag blev fullständigt knäckt måste jag säga. Detta var för ca 2 veckor sedan, och jag har drabbats av enorm ångest ett antal gånger men ändå inte haft en tanke på att vika från min nya väg.

Till saken hör att hon uppfyller alla kriterier för ett medberoende. Jag skulle kunna rada upp hur mycket exempel som helst på detta, men en talande sak är väl att jag var tvungen att övertyga henne om att jag är alkoholist. Hon har inte heller tagit till sig mina ord om medberoende. Att hon tog upp skilsmässa berodde enligt henne på att hon mått dåligt på senare tid, och allt "bara föll i knät" på henne. Hon har även magrat en hel del, men detta har omgivningen tagit för att hon tränat sig "i form". Det finns heller ingen annan person inblandad vilket förstås underlättar. Vi har nu varit hos familjerådgivningen för ett första samtal. Jag har även gett frun tillåtelse att berätta för sina två närmaste personer om min alkoholism så att hon äntligen ska få ventilera sina problem med någon annan utomstående. Samtidigt är jag så otroligt förtvivlad, för jag vet inte vad som är vad i det här läget...är hennes känslor så avtrubbade att det hon säger verkligen är så hon känner för mig eller är det ett uttryck för något behov av att återfå det destruktiva liv hon och jag levt tillsammans? Kan jag förvänta mig att hennes känslor återkommer efter att hon får bearbeta sitt medberoende?

Jag har inte lyckats avkräva några vettiga svar av henne för då backar hon, och säger att hon är så trött. Det köper jag, för hon är väldigt pressad just nu. Jag köper även en skilsmässa om det är det det måste komma till. Men samtidigt som jag hoppas på att rädda vårt äktenskap främst pga barnen är jag otroligt orolig för henne och vet faktiskt inte alls vad jag ska ta mig till...

Adde
Välkommen

Medardus !

Din historia är så häftig lika min förutom i vilket tidsskede detta händer men det är nog en bisak. Tror jag. För jag är också så sanslöst häpen över vad som händer detta trots att bomben slog ner för drygt ett år sedan så har jag än idag inte fattat.

Vad jag vet och vad jag klarar att greppa är att när alkoholen försvinner bort från ett förhållande rubbas hela balansen i missbruksfamiljen. Detta jobbas rätt hårt med på Familjeveckorna för de anhöriga. Tänk dig en leksaksmobil som hänger i jämvikt och så plockar du bort en liten figur och allt råkar i obalans, där har du missbruksfamiljen. Men i vårt fall pratar vi åratal i nykterhet så mågot annat händer hos oss, mellan hustrun och mig, och jag fattar inte riktigt vad. Vi har alla kunskaper att hantera detta, trodde jag, men när vi pratar hör jag att många kunskaper hon en gång lärt sig har fallit i glömska. Jag har ju varit "tvungen" att hålla mig uppdaterad vad gäller min alkoholism för den dag jag glömmer varifrån jag kommer så är återfallet väldigt nära. Medan hustrun redan efter ett år lade av med att gå på Al-anon och hålla sig uppdaterad.

Kanske kan du tipsa mig om vad som händer ? Familjerådgivning har vi gått på men ett bra ord där är för vår del : Goddag yxskaft. Vi kunde mer med våra erfarenheter och behandlingar än de 2 som skulle vägleda oss.

Lev nyktert för det kommer du längst med !

Lelas
Välkommen!

Hej Medardus!

Precis som Adde redan har skrivit, så kollapsar hela världen när alkoholisten plötsligt blir nykter. Det är märkligt, men så är det. Och det är inte alls ovanligt att det leder till separation eller skilsmässa. Tyvärr.

Men. Jag tänker - det är ju inte för sent för dig att söka dig till AA nu, eller hur? Du har klarat att hålla dig nykter ett tag (bra!) men nu kanske du behöver få bolla det här med andra som har gått igenom samma sak? Och det absolut enklaste sättet att träffa på dem är att gå till AA...

Din fru behöver hjälp. Men lika lite som hon kan vara nykter åt dig, lika lite kan du söka hjälp åt henne. Hon måste själv inse vad hon behöver och vad hennes kris består av. Du kan inte göra det åt henne.

Och, din nykterhet är det viktigaste. Utan den finns det ingen som helst väg tillbaka till frun. Så, börja med att hålla fast vid din nykterhet.

Var rädd om dig.
/H, tillfrisknande medberoende

flygcert
Utan kunskap,

men med lite samma tankar som din fru verkar ha så tänker jag mig att allt kanske kommit ikapp henne? Massa svek, massa löften som inte hållits osv... Hon kanske "bara" behöver bearbeta och få tid.

Varmt lycka till.
Kram

Medardus
Tack för era kloka och

Tack för era kloka och peppande svar!
Jag vet faktiskt inte hur allt ligger till...annat än att det är allmän förvirring. Det som är bra är att vi är vänner, inga bråk eller tjafs, och vi försöker tillsammans bearbeta hennes upplevelser. Tidigare har ju allt fokus legat på min ångest...

Det värsta är annars ungarna. Varken jag eller frun vill vara utan dem varannan vecka. Det gör ont bara vid tanken, för att inte tala om hur de skulle ta det. Jag tror att både hon och jag skulle kunna klara oss utan varandra, även om det känns som att vi har vuxit ihop genom åren (trodde jag). Vi är även överens om att vi aldrig haft någon himlastormande kärleksaffär, det har snarare varit tryggt och bekvämt, men vi har givetvis haft riktigt bra perioder också. Nu såg jag dessutom fram emot att allt skulle bli så mycket bättre. Därför är det enormt överraskande. Och det går upp och ner i mitt humör...märks kanske att jag känner mig mer harmonisk just nu än när jag startade tråden?

Jag har ett par vänner som har varit med om skilsmässor och alkoholism, så jag har ett ganska bra stöd rent allmänt, men troligtvis kan jag behöva stöd i form av AA ändå? För jag tänker verkligen inte ge vika för den här sjukdomen igen, det bara är så. Det är inte värt det en enda dag i veckan.

Kram på er

mulletant
Fler tankar

Välkommen hit Medardus! För många av de kvinnor som skriver här och lever med en alkoholist är barnen ett stort, ofta det största, ororsmoment vid en separation. De kan inte tänka sig att lämna barnen i missbrukarens vård varannan vecka. Vad skulle kunna hända??? Kanske det är en del av förklaringen till att din fru tycker tillfället är rätt nu när hon litar på din nykterhet. Det finns säkert en förklaring fast det till verkar paradoxalt.

Ofta vid separationer har den ena tänkt på det länge innan h*n uttalat det, många gånger kan h*n ha hotat att lämna utan att göra det - ett hot som blir innehållslöst till slut men sen till synes plötsligt verkställs. Det låter som du och din hustru är på helt olika station på resan nu när hon berättar var hon är - och hon vill stiga av.

Det är lika svårt att inse och förstå sitt medberoende som att inse ett missbruk. Kanske svårare, för medberoendet syns ju inte på samma uttrycksfulla sätt som att bli full... I likhte med missbruket måste insikten komma inirån en själv.

Så bra att du kan låta henne vara trött! Att du ser att hon är det. Hon skulle säkert behöva få en bra proffessionell samtalspartner och småningom skulle ni kunna gå tillsammans. Jag kan ju tro att du också skulle behöva det. Just nu slår mig tanken - eftersom ni fungerar bra tillsammans - att tipsa om "Par i terapi" som nyligen gick på TV. Titta - de ligger nog kvar på play. Det var en bra serie som visade hur omärkvärdigt det är att gå i terapi och hur bra det kan vara - oberoende hur det blir med relationen.

Fortsätt skriva här, det är ett otroligt bra sätt att reda i sina tankar. Om du vill och om ni har en öppen och bra dialog kan du ju också tipsa frun om forumet. / mt

Medardus
Tack för svaret Mulletant!

Tack för svaret Mulletant! Jag försöker få bilden över vad som hänt klar för mig här...jag har förstått att hon inte vågat lämna ungarna i min vård så som jag betett mig ibland med flera dagars krökande. Hon har ju sagt åt mig på skarpen ett par gånger, och jag har trott henne, samtidigt har det nog varit hon som har verkat mer desperat att hålla ihop relationen(pga barnen igen?). Men ändå, jag vill tro att det varit kärlek som glittrat i de där ögonen snarare än desperation. Men som medberoende kanske man lär sig att visa det som förväntas av situationen? Usch, det känns hemskt att tänka att det kanske inte funnits kärlek på flera år...

Samtidigt känns allt detta så konstigt...som jag nämnde, jag såg bara framför mig hur allt skulle bli så bra nu, jag skulle äntligen få visa vem jag är och hur bra jag är(jag har inte varit urdålig utan alkoholen). Men mitt uppbrott från alkoholen är väl en förlösning av hennes ångest och den där "ständiga klumpen i magen"...Där kommer förstås det här med rubbad jämvikt in i bilden.

Till saken hör att hon har ett par nära vänner som det senaste året också genomgått separationer, och att detta influerat henne till att tro på att gräset är grönare på andra sidan. En tanke som jag har gett upp för länge sedan. Jo, jag har också i flera år varit väldigt osäker på om hon är den jag ska leva med resten av mitt liv. Kanske detta har påverkat drickandet en del?

Som sagt, många tankar...på sätt och vis känns det som att vi kommer att gå isär. Men som jag tänkt, kärleken borde besegra allt, om det är så att den finns där nånstans bland alla besvikelser och all ångest.

vill.sluta
Välkommen

Hoppas du kommer få de stöd och råd du behöver
i din värld just nu.
Håller tummarna för ditt bästa, eller BARNENS bästa.
Fast du måste inse att för barnens bästa
vore det bättre ä med TVÅ lyckliga
familjer än en kärlekslös
en med
några som håller samman "för barnens skull"
Om det nu gått så långt att din fru kommit
till detta, så ligger det rätt långt i "pipeline" så att säga.
What ever så önskar jag dig lycka till och grattis till din nykterhet.
/A

Medardus
Tack A! Grejen är att vi inte

Tack A! Grejen är att vi inte är en kärlekslös familj. Vi har nog aldrig bråkat inför ungarna, utan kunnat skratta och busa etc. Jag tror att barnen skulle bli fullständigt tagna på sängen, och det vill ingen av oss ska hända. Vi har en hel del att fundera på, onekligen...men visst, hålla ihop för barnens skulle enbart skulle ju bli väldigt märkligt i längden...

vill.sluta
Men har du provat......

Att bara du och frun gör något BARA ni?
Res iväg gör en lite smekmånad i repris, hitta tillbaka till varandra. Vad var det du samt din fru såg hos varandra som gjorde att ni föll så pladaskt.
I en tid när ALLT kretsar runr barn barn barn så är det lätt att NI tappar bort er själv.
Visst ni går i terapi eller kanske inte?????

Men vad var det som gjorde att din fru föll för dig?
Hur var du, vad gjorde du. VEM är den där Medardus?

På samma sätt , varför älskar du duin fru. Vad ser du för gott i henne?

Skriv ned varsin lapp med tio bra saker om den respektive, som gjorde att det var det! som jag föll för. Och det är det som gjort att jag stannat.

Och utifrån dessa lappar GÖR NÅGOT HELT FANTASTISKT som bara ni delar och vet om.

Jag hoppas att detta kommer lösa sig tillslut och att ni hittar tillbaka till varandra IGEN!
Och åldras tillsammans under fantastiska förhållanden.
Kramas mycket, pussas mycket, tala om för varandra hur mycket ni håller av varandra.
(det tröttnar jag aldrig på att få höra)
Gör saker för varandra, inte bara materiella saker ska man ge. GÖR vardagliga saker FÖR HENNE!!!!!

Även om ni inte bråkat inför barnen så är det kanske det som fattas.
även barbnen måste få höra att ett äktenskap är som en bergf och dalbana.
Minabarbn har fått höra när det stormat utav bara den här hemma. Men aldrig att jag varit nedlåtande eller kränkande mot min underbara (ibland extra mycket) fru.

Livet är inte en tågfärd rakt fram, det är den värsta bergodalbana
Lycka till

//A

Lelas
Jag - Du - Vi

Hej igen!

Det som vill.sluta skriver får mig att tänka på något som min terapeut sa en gång. Hon sa att de relationer som klarar sig igenom den här kampen är de som där båda parter tänker Jag-Du-Vi.

Båda personerna i relationen måste alltså tänka, och i den här ordningen:

- Jag. Vem är jag? Vad vill jag? Hur mår jag?

- Du. Nämen, hej! Där är ju du! Vem är du? Vad vill du? Hur mår du?

- Vi. Nu när jag vet vem jag är och vem du är, så vill jag satsa på vårt gemensamma vi.

Visst är det lite tänkvärt? Kram!
/H.

vill.sluta
Lelas är så vis, så snäll och .......

så duktig! På alla sätt.

Lite av det, efter att ha läst allt dravvel jag plitar ner.
Är exakt det ni borde ta er OCH försöka att göra.

För ännu är loppet inte kört.

det kan rinna mycket vatten under broarna, det viktiga är att DU känner att ni verkligen försökt.
Och att den underbara frun verkligen VILL!!!!
Ta lapparna och skriv såsom Lelas sade.
Ja-Du- VI.

Och sammanfatta det med mina idéer så skall du se att det blir åka av............... eller du fattar?
My best wishes!
//A

Medardus
Jag flinar lite åt era

Jag flinar lite åt era kommentarer, och njuter av värmen därute. Tack så jättemycket!! =)
Det går annars verkligen i vågor här, det kan jag säga...Häromdagen var jag övertygad om att en separation var det rätta, och igår ville jag rädda allt (kanske lite inspirerad av ditt inlägg, A...;)) Och idag skit igen. Jag börjar förstå att det inte går att fly från detta vad jag än för stunden tror är det rätta.

Jag tror att det ligger mycket i det du skriver A, men det får bli en senare fråga...hoppas jag. Hela den här situationen är ny för oss, och Lelas kommentar är nog exakt dit vi måste komma först. För det verkar som att min ångest i nuläget triggas rejält av tanken på frun som medberoende och att det är min uppgift att rädda henne och vårt förhållande med allt vad det innebär. Är det normalt att tänka så?

Dock inser jag ju att vi har otroligt mycket jobb framför oss, oavsett hur det slutar med förhållandet. Frun behöver fortfarande bearbeta sina känslor och upplevelser och jag måste göra detsamma. Vi har båda bestämt oss för att ta hjälp utifrån, frun av en terapeut och jag av...ja, jag är osäker på om en alkoholterapeut eller AA är det bästa att börja med?

Kram och tack för ert kloka stöd

vill.sluta
Du gör rätt.........

Ta hjälp utifrån om du kan, personligen kan jag inget om AA. Nyfiken att prova själv men vågar inte.
Men detta med frun?
Är dörren HELT stängd eller är hon lite antingen eller?
Råden jag kan ge känns så tomma då jag inte
har någon som hellst erfarenhet alls,utan jag kan bara tro.
Lycka till med allt!
/

Medardus
Tack!! Jag har väl haft

Tack!! Jag har väl haft förhoppningen att hennes känslor varit avtrubbade pga det vi varit med om, och att det finns en möjlighet att ordna upp allt efter att hon förstått sitt eget agerande bättre. Dessvärre är det nog så att hon beslutat sig för att det inte finns något "vi" längre. Och jag orkar inte ha hopp om något som sannolikt inte blir, måste ha fokus på mitt eget tillfrisknande och att vara en så bra pappa som möjligt i alla lägen.

Har tagit kontakt med en gammal vän som är AA-medlem i alla fall, det är alltid en början...=)

vill.sluta
Jag tycker det låter sunt.

Gör dig beredd på att låta duvan få flyga iväg.
Känns tungt och jobbigt nu, men med tiden
så kommer det kännas bättre.
Fokusera på dig nu.
Lycka till.
/A

Medardus
Tack A! Jo, duvan måste få

Tack A! Jo, duvan måste få flyga iväg. Hon förtjänar att bli lycklig med någon som kan ge henne det jag inte lyckades med. Jag fick precis höra alla hennes tankar om hur hon har mått när jag har varit packad. Alla tillfällen, all vämjelse, alla vidrigheter, och hur hon har försökt köra på som om ingenting har hänt. Av kärlek. Men att hon mått så dåligt vilket nu hunnit ikapp. Jag kan inte förstå att det är jag i de där bilderna. Men det gör jag ju.

Ja, det är verkligen ingenting man önskar någon och jag kan förstå att hon inte vill försöka på nytt även fast hon vet att jag varit sjuk. Det är bara att inse fakta och gå vidare, men aldrig mer hamna där. Tack för ert stöd! Nykterhet gäller, alltid.

vill.sluta
Du fixar detta

Speciellt nu när du kommit till den berömda insikten. Fokusera på DIG nu.
Och se framåt mot den underbara våren.
Lycka till!
/

Medardus
Det var ett tag sen jag

Det var ett tag sen jag skrev. Livet har inte varit lätt den senaste månaden, jag har ständigt kastats mellan hopp och förtvivlan, känt mig galen emellanåt. I vissa stunder försökt att reda upp allt, men givetvis utan framgång. Men jag har inte druckit, hur jobbigt det än varit, och det har som sagt varit skit. Familjerådgivningen är också igång. Jag hade hoppats att det skulle kunna ge någonting positivt. Det har det förvisso gjort till viss del, men jag har även fått erfara hur blockerad min fru är. Hon beskriver händelser ur sitt perspektiv, och i min värld låter det ganska förstärkt i negativ bemärkelse. Hon kan heller inte minnas de positiva perioderna, åtminstone inte på rak arm, och än värre är det faktum att hon inte kan säga om hon varit älskad under alla våra mer än 12 år tillsammans...Terapeuten påpekade dock att hon måste ha fått påfyllning annars hade det aldrig hållit så länge. Till saken hör att hon har en del minnen från barndomen som inte bearbetats. Vi har sagt att vi inte ska besluta någonting innan vi är helt säkra, men jag förstår ju att det väntar en lång rehabilitering för hennes del...samtidigt som hon verkar ha bråttom vidare. Självklart vill jag stötta henne, och rädda familjen om det går...men jag börjar känna att jag inte kan göra så mycket mer, att uppförsbacken är alldeles för lång. Förtvivlan fortsätter...Någon som känner igen detta?

Medardus
Till saken hör förstås att

Till saken hör förstås att frun visar alla tecken på utbrändhet, och vanligt är då att tappa lust och känslor. Vilket kanske gett mig hopp att jag inte är ute ur bilden...sjukt nog.

Lelas
Hej!

Hej!
Min situation ser inte ut som din, så jag kan inte bidra med så mycket mer än detta:

Jag läser allt du skriver här, och jag hoppas att ni hittar ett sätt att kunna må bra, båda två. Kanske är det tillsammans, kanske inte. Men oavsett så går det faktiskt att bli lycklig igen, för både dig och din fru.

Och jag tror att det absolut viktigaste just nu ("Det viktigaste först", som AA säger) är att du ålder dig nykter. Fortsätt så här!

Kram!
/H.

Medardus
Tack för peppen! Jo, en fylla

Tack för peppen! Jo, en fylla skulle säkert sitta fint, men det skulle bara förstöra allt. Jag har under den senaste månaden fått kämpa mot fruktansvärda ångestattacker, något som jag aldrig upplevt tidigare. Tack vare att jag varje helg haft något att döva det med, har jag förstått i efterhand. Jag behöver verkligen gå igenom det här för min egen skull. Man säger att människan rimligtvis klarar av att utsättas för EN stor förändring vartannat år. Jag kämpar med TRE på en gång; identitet, relation/skilsmässa, och nytt arbete. Så jag har väl i ärlighetens namn inte ens energi över till en fylla... Kram

Eken
Hej Medardus!

Har läst din tråd och ville bara skicka dig en stor klapp på axeln :) Hoppas att du inser själv att du gör ett jättejobb just nu! Hoppas att du hittar andra sätt att relaxa lite på. Du skriver om träningen förstås och det är ju jättebra. Skulle kanske ha rekommenderat yoga eller meditation men gissar att det inte är din grej kanske?! :)
Allt ska ju ha sin tid.. Speciellt då det kommer till att bearbeta känslor och förändra någonting i ens livssituation. Säkert kommer din frus tankar förändras och blir mer positiva med tiden då hon kommer ur sin depression och har fått ur sig allt det som tyngt henne tidigare. Som sagt tror jag att det är viktigt att låta tiden ha sin gång och inte stressa fram några snabba beslut. Men det skrev du ju själv också att ni inte gör..
Så egentligen har jag inga speciella råd men skickar dig massor med styrka!

Eken
Ser nu att jag blandat ihop

Ser nu att jag blandat ihop några trådar och att just du inte skrivit om träning.. Ursäkta misstaget! Då är det kanske att rekommendera ifall du inte gör det redan iaf. Bra medicin för själen också.. ;)

flygcert
Hoppas att ni löser allt, på ett eller annat sätt

Jag är ju mer i din frus sits än i din... Men jag vill gärna ge dig en lyckönskning; på något sätt löser ni det hoppas jag!
När jag satte ett ultimatum för min sambo så var min gräns redan nådd, medan han ansåg att han köpte mitt ultimatum, men samtidigt tycker han att nu börjar ju vår ljusa framtid, medan jag som sagt redan hade fått nog. Min sambo är väldigt vass i tonen, hård och kall när vi bråkar, säger dumma saker inför och till vårt barn, därför känner jag att min gräns är nådd. Jag har tröttnat på att vara hans j-a soptunna, inte bara alkohol utan även annat alltså.

Vad jag förstår så har du inte varit elak mot din fru, men det kanske ändå är så att hon behöver återhämta sig. Det du skriver om att hon har utbrändhetssymptom känner jag väl igen mig i: herre gud, känner mig som jag dunkat mig blodig och nu orkar jag inte mer. Kanske är det så din fru känner?!
Kram och lycka till!

Medardus
Tack ska ni ha båda två!! Det

Tack ska ni ha båda två!! Det värmer ska ni veta.
Eken: Jag blev lite fundersam angående träningen...för tränar gör jag redan...hur visste du det? tänkte jag. Men du har rätt, yoga och meditation är nog inte riktigt min grej...;)
Flygcert: Jag lider med dig. Du verkar inte ha det lätt, jag hoppas verkligen att du får ordning på allt och att du blir lycklig!! Jo, min fru känner antagligen ungefär som du. Förutom att hon aldrig har ställt ultimatum, utan hennes värld rasade ihop när jag slutade dricka. Hon ska träffa en anhörigterapeut i veckan och jag hoppas att det kan ge henne perspektiv. Men jag vet inte...känslor är ju känslor ändå...

Återigen, tack så jättemycket för era inlägg!! Kram på er!

mulletant
God morgon !

Att samtidigt hantera identitet, relation/skilsmässa, och nytt arbete är fullt upp. Så bra att du ser på dig och ditt liv och vad du har att jobba med. Det viktigaste för dig är att hålla fast vid din nykterhet och helt säkert är det också en förutsättning för ett eventuellt fortsatt liv med din fru (sambo). Så bra att hon ska träffa en terapeut också. Ni behöver båda hjälp.

Det tar tid att läka, både såren från besvikelser i nu-relationen och de kanske ännu djupare från barndomen. De nya såren kan dessutom rivit i gamla ärr... Det är hennes jobb men du kan bli ett stort stöd om du orkar hålla fast vid din nykterhet.

Mycket av den här processen har vi, jag och min man, genomlevt de senaste två åren och jag är förundrad över hur annorlunda livet har blivit efterhand som tilliten vuxit fram. Jag kan tala bara för mig själv - men det jag sett är det har betytt väldigt mycket att min man började på AA. Det är något med 12-stegsarbetet som gör skillnad. Det har ju också forskningen visat vad gäller resultat i missbrukarvården - men det jag ser är inte "resultatet nykter" utan lugnet och livshållningen.

Allt gott! mt

Medardus
Tack Mulletant och alla ni

Tack Mulletant och alla ni andra!!
Jag vet faktiskt inte hur jag skulle ha hanterat min situation om det inte vore för ert underbara stöd. Visst har jag vänner, och jag har även träffat en terapeut en gång förutom familjeterapin, men att få ta del av tankar och kommentarer från människor som gått igenom liknande skit som jag genomlider är så otroligt givande. Jag tror kanske inte att jag skulle ha tagit till flarran om jag inte hade haft er, jag känner mig faktiskt färdig med det, däremot skulle jag antagligen ha blivit knäpp på riktigt...och då vet man förstås inte...

Läget är fortsatt tungt. Jag sitter där jag sitter i nåt slags vacuum i väntan på vad frun ska vilja. Hon är såklart värd väntan, inte minst eftersom hon levt med flera års skit pga mig. För det mesta går det bra, men ibland kommer ångest, skuldkänslor, och sorg. Och tröstlösheten när jag tänker på att det kanske är över...men vad ska man göra? Det är bara att fortsätta...livet måste ju gå vidare. Jag har fått ett nytt liv och det tänker jag fan inte kröka bort.

TACK ÅTERIGEN!!

mulletant
Så bra att du

är inställd på att ta vara på ditt nya, nyktra liv!!!

Visst hade du tagit kontakt med en gammal vän som var AA-medlem? Har du också tänkt på möjligheten att söka dig till en AA-grupp? Där skulle du kanske, eller troligen hitta människor i liknande situation att dela dina tankar, känslor och erfarenheter med.

Hoppas det uppstår ett hål i vacumet så att det läcker in lite livsglädje till dig!
Fortsätt skriva! Det här kan vara ett livsforum - visserligen med alkohol som den gemensamma nämnaren - men livet är mycket större än så! / mt

Medardus
Då var det beslutat, det blir

Då var det beslutat, det blir skilda vägar. Vi stod på helt olika plan i frågan under större delen av resans gång, dvs efter krisen som uppstod för en månad sedan. Jag har dock kommit till insikt om att det är det här som min fru verkligen vill. Hon vill inte ladda om, hon vill inte göra ett nytt försök. Hon kan inte. Såren av det som varit är för djupa. Jag måste acceptera faktum. I sanningens namn är jag nog överens med henne att det är så här det måste bli. Men det känns bittert på något sätt, som ett enormt misslyckande. Jag hade verkligen hoppats att vi skulle ha kunnat ta tag i vårt äktenskap och gjort något positivt av det, att vi hade kunnat använda sorger och bedrövelser till en styrka. Att vi hade kunnat...

Men det blir inte så. Vi måste gå vidare på var sitt håll. Hur ont det än gör nu. För det gör det. Som ett öppet blödande sår. Men vi kommer inte att förblöda. Positivt är ju att vi är goda vänner, att ingen av oss har någon annan som står och väntar, att vi lovat att hjälpas åt med allt det praktiska kring barnen. Det är förstås väldigt viktigt. För nu väntar en period av osäkerhet, otrygg ekonomi, och sorg. Framför allt sorg. Sorg över det misslyckande detta ändå är. Att inte kunna hålla ihop ett äktenskap. Men vi vet ju båda vad det beror på. Och vilken baksmälla det lämnar efter sig. Och många "tänk om". Tänk om jag hade insett min problematik tidigare, tänk om jag gjort si eller så eller...Men gjort är gjort. Kanske är det t.o.m. så att alkoholen är det som hållit oss tillsammans så här länge? Ingen aning i nuläget. Vi måste vidare. Var vi landar får vi se. Längre fram kommer jag att kunna se vart jag var och vart jag var på väg. Och det kommer att bli med klarvakna, nyktra ögon. Jag har blundat alldeles för länge.

Framtidsdrömmar
Insiktsfullt

Jag har följt fin tråd sen du startade. Jag vill bara säga att jag beundrar din insiktsfulla inställning till läget som råder, du har verkligen tagit ansvar för dina handlingar och börjat inse vikten av förändring. Starkt jobbat av dig och jag hoppas att alla inblandade i fin familj kommer starka ur detta. Jag säger som alla andra här; håll fast vid din nykterhet för det är din viktigaste förändring just nu, det vet du. Du har ju också valt att lyfta blicken och se vilja sår alkoholen skapat. Jag förstår hur din sambo känner. Att orka resa dig, borsta av sig och gå vidare och ta nya tag och försöka vidare..... Det tar på krafterna. Tillslut tar krafterna slut. Du skriver så bra om att gå vidare.. Det är så jag har fått lära mig att tänka när jag tänker på separation som ett misslyckande... Man får välja att se det som att gå vidare, det låter mycket bättre.
Jag har inte kommit så långt som er, men är en god bit påväg, dock är det ett enormt stort steg att ta.
Jag önskar dig och sambon lycka till. Tycker ändå, mitt i allt elände, att ni verkar ha goda förutsättningar till att detta ska bli bra.. Trots allt!

Ta hand om dig och stå på dig i din nykterhet!

Sidor