Jag är en man med välordnade förhållanden; bra jobb, fru, två barn (mellan 5 och 10 år), radhus, vänner etc. Läget är följande: genom självinsikt och idogt läsande på forum likt detta har jag kommit underfund med att jag är alkoholist. Jag har aldrig tagit någon hjälp av t ex AA utan genomfört förändringen på egen hand. Jag har aldrig kunnat dricka normalt, men jag har strävat efter det i över 20 års tid. Mellan varven har jag, främst under senare år, tagit mig rejäla fyllor på 3-4 dagar. Det tog lång för mig att inse och erkänna sanningen. Jag har förvisso gjort mina försök till att bli nykter, eller kanske snarare nyktrare, men aldrig lyckats trots att jag velat det av hela mitt hjärta. Den här gången känns det annorlunda. Jag är så bestämd och övertygad att jag ska lyckas. Jag har t ex insett hur alkoholen har inrutat hela mitt liv, varje tanke och aktion. Naturligtvis har alkoholismen medfört en hel del galenskaper som drabbat min fru främst (inget våld). Lyckligtvis tror jag inte att barnen har tagit någon skada, och det är jag så otroligt glad över.

Hur märkligt det än kan låta är det inte jag som är mitt problem. Istället är det min fru. Vi har haft ett stundtals vingligt förhållande samtidigt som vi varit bra vänner som kan prata och skratta tillsammans. Efter ett jag varit nykter ett par månader säger hon dock plötsligt att hon inte har rätt känslor för mig längre, men att hon är säker på att jag inte kommer att dricka igen och att hon nu känner att det är ett bra tillfälle att gå skilda vägar. Hon beskriver besvikelserna som varit som alltför svåra för att kunna förbise. Jag blev fullständigt knäckt måste jag säga. Detta var för ca 2 veckor sedan, och jag har drabbats av enorm ångest ett antal gånger men ändå inte haft en tanke på att vika från min nya väg.

Till saken hör att hon uppfyller alla kriterier för ett medberoende. Jag skulle kunna rada upp hur mycket exempel som helst på detta, men en talande sak är väl att jag var tvungen att övertyga henne om att jag är alkoholist. Hon har inte heller tagit till sig mina ord om medberoende. Att hon tog upp skilsmässa berodde enligt henne på att hon mått dåligt på senare tid, och allt "bara föll i knät" på henne. Hon har även magrat en hel del, men detta har omgivningen tagit för att hon tränat sig "i form". Det finns heller ingen annan person inblandad vilket förstås underlättar. Vi har nu varit hos familjerådgivningen för ett första samtal. Jag har även gett frun tillåtelse att berätta för sina två närmaste personer om min alkoholism så att hon äntligen ska få ventilera sina problem med någon annan utomstående. Samtidigt är jag så otroligt förtvivlad, för jag vet inte vad som är vad i det här läget...är hennes känslor så avtrubbade att det hon säger verkligen är så hon känner för mig eller är det ett uttryck för något behov av att återfå det destruktiva liv hon och jag levt tillsammans? Kan jag förvänta mig att hennes känslor återkommer efter att hon får bearbeta sitt medberoende?

Jag har inte lyckats avkräva några vettiga svar av henne för då backar hon, och säger att hon är så trött. Det köper jag, för hon är väldigt pressad just nu. Jag köper även en skilsmässa om det är det det måste komma till. Men samtidigt som jag hoppas på att rädda vårt äktenskap främst pga barnen är jag otroligt orolig för henne och vet faktiskt inte alls vad jag ska ta mig till...

Medardus

Tack för peppen! Jo, en fylla skulle säkert sitta fint, men det skulle bara förstöra allt. Jag har under den senaste månaden fått kämpa mot fruktansvärda ångestattacker, något som jag aldrig upplevt tidigare. Tack vare att jag varje helg haft något att döva det med, har jag förstått i efterhand. Jag behöver verkligen gå igenom det här för min egen skull. Man säger att människan rimligtvis klarar av att utsättas för EN stor förändring vartannat år. Jag kämpar med TRE på en gång; identitet, relation/skilsmässa, och nytt arbete. Så jag har väl i ärlighetens namn inte ens energi över till en fylla... Kram

Eken

Har läst din tråd och ville bara skicka dig en stor klapp på axeln :) Hoppas att du inser själv att du gör ett jättejobb just nu! Hoppas att du hittar andra sätt att relaxa lite på. Du skriver om träningen förstås och det är ju jättebra. Skulle kanske ha rekommenderat yoga eller meditation men gissar att det inte är din grej kanske?! :)
Allt ska ju ha sin tid.. Speciellt då det kommer till att bearbeta känslor och förändra någonting i ens livssituation. Säkert kommer din frus tankar förändras och blir mer positiva med tiden då hon kommer ur sin depression och har fått ur sig allt det som tyngt henne tidigare. Som sagt tror jag att det är viktigt att låta tiden ha sin gång och inte stressa fram några snabba beslut. Men det skrev du ju själv också att ni inte gör..
Så egentligen har jag inga speciella råd men skickar dig massor med styrka!

Eken

Ser nu att jag blandat ihop några trådar och att just du inte skrivit om träning.. Ursäkta misstaget! Då är det kanske att rekommendera ifall du inte gör det redan iaf. Bra medicin för själen också.. ;)

Jag är ju mer i din frus sits än i din... Men jag vill gärna ge dig en lyckönskning; på något sätt löser ni det hoppas jag!
När jag satte ett ultimatum för min sambo så var min gräns redan nådd, medan han ansåg att han köpte mitt ultimatum, men samtidigt tycker han att nu börjar ju vår ljusa framtid, medan jag som sagt redan hade fått nog. Min sambo är väldigt vass i tonen, hård och kall när vi bråkar, säger dumma saker inför och till vårt barn, därför känner jag att min gräns är nådd. Jag har tröttnat på att vara hans j-a soptunna, inte bara alkohol utan även annat alltså.

Vad jag förstår så har du inte varit elak mot din fru, men det kanske ändå är så att hon behöver återhämta sig. Det du skriver om att hon har utbrändhetssymptom känner jag väl igen mig i: herre gud, känner mig som jag dunkat mig blodig och nu orkar jag inte mer. Kanske är det så din fru känner?!
Kram och lycka till!

Medardus

Tack ska ni ha båda två!! Det värmer ska ni veta.
Eken: Jag blev lite fundersam angående träningen...för tränar gör jag redan...hur visste du det? tänkte jag. Men du har rätt, yoga och meditation är nog inte riktigt min grej...;)
Flygcert: Jag lider med dig. Du verkar inte ha det lätt, jag hoppas verkligen att du får ordning på allt och att du blir lycklig!! Jo, min fru känner antagligen ungefär som du. Förutom att hon aldrig har ställt ultimatum, utan hennes värld rasade ihop när jag slutade dricka. Hon ska träffa en anhörigterapeut i veckan och jag hoppas att det kan ge henne perspektiv. Men jag vet inte...känslor är ju känslor ändå...

Återigen, tack så jättemycket för era inlägg!! Kram på er!

Att samtidigt hantera identitet, relation/skilsmässa, och nytt arbete är fullt upp. Så bra att du ser på dig och ditt liv och vad du har att jobba med. Det viktigaste för dig är att hålla fast vid din nykterhet och helt säkert är det också en förutsättning för ett eventuellt fortsatt liv med din fru (sambo). Så bra att hon ska träffa en terapeut också. Ni behöver båda hjälp.

Det tar tid att läka, både såren från besvikelser i nu-relationen och de kanske ännu djupare från barndomen. De nya såren kan dessutom rivit i gamla ärr... Det är hennes jobb men du kan bli ett stort stöd om du orkar hålla fast vid din nykterhet.

Mycket av den här processen har vi, jag och min man, genomlevt de senaste två åren och jag är förundrad över hur annorlunda livet har blivit efterhand som tilliten vuxit fram. Jag kan tala bara för mig själv - men det jag sett är det har betytt väldigt mycket att min man började på AA. Det är något med 12-stegsarbetet som gör skillnad. Det har ju också forskningen visat vad gäller resultat i missbrukarvården - men det jag ser är inte "resultatet nykter" utan lugnet och livshållningen.

Allt gott! mt

Medardus

Tack Mulletant och alla ni andra!!
Jag vet faktiskt inte hur jag skulle ha hanterat min situation om det inte vore för ert underbara stöd. Visst har jag vänner, och jag har även träffat en terapeut en gång förutom familjeterapin, men att få ta del av tankar och kommentarer från människor som gått igenom liknande skit som jag genomlider är så otroligt givande. Jag tror kanske inte att jag skulle ha tagit till flarran om jag inte hade haft er, jag känner mig faktiskt färdig med det, däremot skulle jag antagligen ha blivit knäpp på riktigt...och då vet man förstås inte...

Läget är fortsatt tungt. Jag sitter där jag sitter i nåt slags vacuum i väntan på vad frun ska vilja. Hon är såklart värd väntan, inte minst eftersom hon levt med flera års skit pga mig. För det mesta går det bra, men ibland kommer ångest, skuldkänslor, och sorg. Och tröstlösheten när jag tänker på att det kanske är över...men vad ska man göra? Det är bara att fortsätta...livet måste ju gå vidare. Jag har fått ett nytt liv och det tänker jag fan inte kröka bort.

TACK ÅTERIGEN!!

är inställd på att ta vara på ditt nya, nyktra liv!!!

Visst hade du tagit kontakt med en gammal vän som var AA-medlem? Har du också tänkt på möjligheten att söka dig till en AA-grupp? Där skulle du kanske, eller troligen hitta människor i liknande situation att dela dina tankar, känslor och erfarenheter med.

Hoppas det uppstår ett hål i vacumet så att det läcker in lite livsglädje till dig!
Fortsätt skriva! Det här kan vara ett livsforum - visserligen med alkohol som den gemensamma nämnaren - men livet är mycket större än så! / mt

Medardus

Då var det beslutat, det blir skilda vägar. Vi stod på helt olika plan i frågan under större delen av resans gång, dvs efter krisen som uppstod för en månad sedan. Jag har dock kommit till insikt om att det är det här som min fru verkligen vill. Hon vill inte ladda om, hon vill inte göra ett nytt försök. Hon kan inte. Såren av det som varit är för djupa. Jag måste acceptera faktum. I sanningens namn är jag nog överens med henne att det är så här det måste bli. Men det känns bittert på något sätt, som ett enormt misslyckande. Jag hade verkligen hoppats att vi skulle ha kunnat ta tag i vårt äktenskap och gjort något positivt av det, att vi hade kunnat använda sorger och bedrövelser till en styrka. Att vi hade kunnat...

Men det blir inte så. Vi måste gå vidare på var sitt håll. Hur ont det än gör nu. För det gör det. Som ett öppet blödande sår. Men vi kommer inte att förblöda. Positivt är ju att vi är goda vänner, att ingen av oss har någon annan som står och väntar, att vi lovat att hjälpas åt med allt det praktiska kring barnen. Det är förstås väldigt viktigt. För nu väntar en period av osäkerhet, otrygg ekonomi, och sorg. Framför allt sorg. Sorg över det misslyckande detta ändå är. Att inte kunna hålla ihop ett äktenskap. Men vi vet ju båda vad det beror på. Och vilken baksmälla det lämnar efter sig. Och många "tänk om". Tänk om jag hade insett min problematik tidigare, tänk om jag gjort si eller så eller...Men gjort är gjort. Kanske är det t.o.m. så att alkoholen är det som hållit oss tillsammans så här länge? Ingen aning i nuläget. Vi måste vidare. Var vi landar får vi se. Längre fram kommer jag att kunna se vart jag var och vart jag var på väg. Och det kommer att bli med klarvakna, nyktra ögon. Jag har blundat alldeles för länge.

Framtidsdrömmar

Jag har följt fin tråd sen du startade. Jag vill bara säga att jag beundrar din insiktsfulla inställning till läget som råder, du har verkligen tagit ansvar för dina handlingar och börjat inse vikten av förändring. Starkt jobbat av dig och jag hoppas att alla inblandade i fin familj kommer starka ur detta. Jag säger som alla andra här; håll fast vid din nykterhet för det är din viktigaste förändring just nu, det vet du. Du har ju också valt att lyfta blicken och se vilja sår alkoholen skapat. Jag förstår hur din sambo känner. Att orka resa dig, borsta av sig och gå vidare och ta nya tag och försöka vidare..... Det tar på krafterna. Tillslut tar krafterna slut. Du skriver så bra om att gå vidare.. Det är så jag har fått lära mig att tänka när jag tänker på separation som ett misslyckande... Man får välja att se det som att gå vidare, det låter mycket bättre.
Jag har inte kommit så långt som er, men är en god bit påväg, dock är det ett enormt stort steg att ta.
Jag önskar dig och sambon lycka till. Tycker ändå, mitt i allt elände, att ni verkar ha goda förutsättningar till att detta ska bli bra.. Trots allt!

Ta hand om dig och stå på dig i din nykterhet!

Lelas

Så tråkigt att höra, Medardus! Men du har ju rätt i att det måste bli så om hon vill det - ett äktenskap kan inte bestå av en som vill och en som inte vill.

Se nu till att få ordentligt med stöd i det här, så att du kan hantera sorgen och förändringen så bra det nu går.

Var rädd om dig!
/H.

Medardus

Tack återigen för att ni orkar med mig.
Idag kände jag för ett återfall. Det har varit svårt som satan att försöka acceptera det som är på väg att ske. Men jag höll mig. Mitt mående tog faktiskt en liten vändning. Till det bättre? Jag vet inte, men jag mår i alla fall inte dåligt just nu. Hade ett bra samtal med en granne, vars fru lämnade honom för ett drygt år sedan. Samma f.d. grannfru är mycket god vän med min fru. I det gänget finns ytterligare tre kvinnor, alla i ungefär samma ålder. De har börjat umgås väldigt flitigt, går ut på krogen, tränar, går på bio och har kul. Vår skilsmässa är den 4:e i raden, och enligt vad jag just fick veta är den 5:e inte långt borta...

Var ställer detta mig? Här har jag verkligen gjort allt, och försökt allt, och erbjudit allt, helt utan press på egentligen någonting annat än att vi ska ge varandra chansen att hitta tillbaka när vi nu har alla yttre förutsättningar och chanser att försöka jobba på lyckan. Allt för min familjs skull. Jag har försökt få frun att förstå att hennes avsaknad av känslor nu kan bero på att tomhet och ångest hunnit ikapp pga att jag slutat dricka, enligt klassiskt manér. Men hon är inte mottaglig. Påeldad av sin bästa väninna som säger att ett medberoende inte innebär att hon gjort några fel alls annat än att hon är en möjliggörare så spelar mina ord eller annan information från diverse sajter ingen som helst roll. Samma väninna säger att hon ska stå på sig i sitt beslut. Frun vägrar därför att inse att hon måste få terapi och lära sig att jobba på sin självkänsla och hantera sin ångest och sitt eget beteende för att tillfriskna, inte bara skuldbelägga alkoholisten.

Jag diskuterade även med min terapeut, och hon sa - ang "tjejgänget" - att min fru "är uppe och svävar i det blå, hon måste landa. Hon är inte mottaglig för det du säger nu, i hennes värld är det rosa moln och grönare gräs tillsammans med väninnorna, hon ser deras skilsmässor som ett sätt att lösa problemen." Terapeuten föreslog t.o.m. att jag skulle pressa frun lite med att hon får sätta sig i en lägenhet, inte vara kvar i huset på halvtid så som hon planerat, att jag behåller huset. Jag har inte velat tro att det är på detta tonårslarviga vis det ligger till, och frun har försäkrat att det inte alls är så. Men i och med att grannen, som känner samtliga i "tjejgänget" till skillnad från mig, så tydligt utifrån ser vad som händer, och han hade befarat att vi var näst på tur...så är det väl ganska klart?

Ja, jag kan inte göra någonting. Som sagt, jag har provat allt. Frun ser eller hör ingenting, annat än separation och att hon ska få må bra nu. Jag ser det som en flykt och ingenting annat. Jag har hittills tagit på mig skulden för allt, och mått som en jävla hund. Och jag har verkligen skuld i det hela, utom tvivel. Men det som sker här är sorgligt att se, ett gäng 40-årskrisande kvinnor som drar igång varandra. Jag känner ingen ilska dock, för jag inser att jag inte har någon chans i detta. Hoppas ni inte tycker att jag är bitter nu, för det är jag inte. Däremot uppgiven och en smula bekymrad, för hon lär landa...var vet jag inte och det är ingenting någon av oss längre kan påverka. Det jag kan göra är att ta hand om mig själv nu, och mina barn.

Villervalle

Jag var i din situation när mitt förra förhållande krasade för ca 10 år sedan. Det var visserligen inte för att jag drack utan för att hon hade hittat en annan och yngre kille. Hon kände väl sig ensam eftersom jag jobbade borta under långa perioder. Nåväl, jag blev lika chockad som du och hade svårt att släppa taget, vilket mitt ex utnyttjade till fullo. Hon fick ta över huset billigt och jag fortsatte att hjälpa till med diverse hantverksjobb på hus och i trädgård eftersom den nye hade tummen mitt i näven. Efter något år så insåg jag det idiotiska i mitt beteende och slutade att hjälpa till och då var jag inte mycket värd, skall jag säga. Nåväl, Den nya romansen blev inte långvarig och inte heller husägandet utan min stöttning, utan det blev istället lägenhet och ensamhet för mitt ex och så småningom kom det lite trevare om undringar om vi inte skulle ses osv. Men, tack och lov, så hade mitt liv fått en riktig nystart och det fanns absolut ingen längtan till att gå tillbaka till något unket.

Jag skriver detta för att jag tycke att du skall släppa taget, även om det är svårt, och sluta bry dig överhuvudtaget om vad din fru gör. Det kan vara svårt att hålla uppe fasaden, men det är värt det, tro mig. Om din fru har några känslor kvar så kommer hon att bli väldigt orolig över ditt nya beteende och göra en helomvändnig, men din frus hyena vänner kommer nog inte att ge upp utan strid, tyvärr.

Självfallet så skall hon flytta till en ny lägenhet omgående. Gör inte om mitt misstag att vara hjälpsam hela tiden, En spark i röven är bättre ;-)

VV

Lelas

Hej igen!

Jag tänker lite på hur det var under en period i min och makens svåraste period. Jag hade ställt ultimatum, han bröt det, jag lämnade och flyttade in hos ett par kompisar. Mannen i det hushållet och jag pratade mycket om vad som pågick och hur jag mådde och allt sånt. Och han sa en dag:

"Vad jag inte förstår är varför inte din man står här utanför och skriker och gapar och gråter och ber dig att komma hem."

Jag hade inget bra svar på det, för egentligen hoppades jag ju också att han skulle fajtas lite för mig och för vår relation. Men, ganska långt efteråt gick det upp för mig varför han inte gjorde det.

Han tyckte att jag gjorde rätt som lämnade honom, för han själv tyckte inte att han var värd mig. Han var så hård mot sig själv att han inte tyckte att jag skulle behöva komma tillbaka. Det är en ganska smärtsam insikt för mig, för det visar hur dåligt han mådde.

Hur som helst, för att göra en lång historia kort: jag flyttade hem så att jag fanns hemma när han kom hem från behandlingshemmet. Det är två år sedan nu, och vi har ett fint liv ihop (vi är långt ifrån "klara" men vi rör oss sakta i riktning mot varandra hela tiden).

Med detta vill jag ha sagt: kanske är det värt att markera till din fru att du faktiskt VILL leva med henne och att du älskar henne. Oavsett om det gör någon skillnad, så kanske hon behöver förstå att du tycker att hon är värd att fajtas för. Tala om det för henne, i klarspråk.

Kram, vännen!
/H.

jag förstår din önskan om att han skulle kämpa, men jag måste också fråga: var han elak mot dig? Kallade han dig saker? Beskyllde han dig för saker som att vara med andra, vilja vara med andra? Var han ibland kontrollerande mot dig gällande vem du träffade, var ni träffades, hur länge du var borta osv?
Jag undrar bara för min egen skull, inte för att ifrågasätta dig. Min man kan ju vara sååå kärleksfull, men ibland är han ju manisk och jag upplever snarare att han nästan hotar mig, spelar spratt med min hjärna, så att jag inte ska lämna honom: "DU får aldrig träffa barnet, du ska ut ur huset NU, gör du inte si eller så så ansöker jag om skilsmässa NU" och då pendlar jag mellan att tänka "ta ut skilsmässa, skönt!!" till att vara rädd för honom, det känns som att han skrämmer mig till att stanna, aldrig i de situationerna att han säger "jag älskar dig, jag var dum" eller så.

Önskar sååå att jag kunde få en uppenbarelse...

Medardus

Villervalle, vill.sluta, och, flygcert, ni har rätt, jag måste släppa taget nu. Jag har förklarat för frun att jag inte kan må dåligt längre, att hon antingen måste bestämma sig för att ge något som helst hopp om att vi ska försöka hitta varandra igen eller att vi gör klart med skilsmässa. Hon vill dock bara vara "här och nu", vilket i vårt fall innebär där vi hamnade för en dryg månad sedan när hon släppte bomben; att hon inte har känslor kvar för mig och vill gå vidare. Detta ledde till att jag började försöka förstå vad som händer, skrev här, fick bra svar, läste in mig på allt möjligt ang vår problematik...och tänkte att det är hennes värld som rasat pga min "torka". Jag tror fortfarande att det är det som är problemet, tillsammans med hyenaväninnorna. Men hon vägrar tro på det, säger sig ha upplevt att hon börjat sakna känslor redan innan pga alla mina fyllegrejor. Dock ville/orkade hon inte då ta steget. Inte jag heller, även fast jag känt att jag tappat känslorna från och till. Och det är så jag har upplevt vårt förhållande; från och till, upp och ner. Jag menar att det är den vardagliga tristessen vi känt. Men hon håller som sagt inte med.

Lelas, sedan dess har jag på alla möjliga och omöjliga sätt försökt få frun att förstå att vi kan lösa detta tillsammans. Jag har sagt att vi ska gå på terapi tillsammans och var för sig, gett henne tillåtelse att tala med sina två närmaste om min problematik, följt med på familjerådgivning och skaffat en anhörigterapeut åt henne och alkoholterapeut åt mig, bedyrat min kärlek till henne och familjen, lovat på heder och samvete att det är färdigkrökat för min del, försökt resonera att vi båda skjutit förhållandet i sank utan att lösa problematiken och att vi inte gett varandra chansen att bli lyckliga, talat om medberoendet och dess följder (vilket hon förnekat helt), påpekat att vi har alla yttre ramar för att bli lyckliga och att vi har besvikelserna bakom oss, det vi behöver göra är att prata om dem och försöka förlåta varandra för att inte ta med oss något gammalt skräp in i framtiden. Enda reaktionen har varit att hon tycker att jag griper efter varje halmstrå. Jag tycker jag vore världens största idiot om jag inte vill försöka rädda familjen från separation.
Ja, jag har sagt i ord och handling att jag älskar henne och vill bli gammal tillsammans. Men får fortfarande ingenting tillbaka...Läget är helt hopplöst, och jag måste tyvärr gå vidare...för jag kan inte leva i ett avgrundshål av ångest länge till.

Medardus

Jag ska lägga till att hon ALDRIG någonsin ställt något ultimatum, men att hon ett par gånger har tagit upp sin besvikelse, men de gångerna blev vi osams då jag inte var klar i tanken att jag har en problematik. Hon har städat undan mitt supande gång på gång, ofta handlat alkohol åt mig, och jag fick övertyga henne om att jag är alkoholist. Nu erkänner hon att hon är medberoende, men hon kan inte se sin egen del i detta, eller att hon skulle ha gjort något fel. Hon ser inte heller kopplingen mellan mitt avbrott från drickande till att hennes värld rasade en dryg månad efteråt. Jag däremot misstänker att hon är alldeles för virrig att veta vilka som är hennes känslor för mig, vad som är den rubbade balansen, och vad som är en fåfäng jakt på lycka, dvs en 40-årskris.

och din frus lika så!

Jag känenr igen mig och min man i det du beskriver: jag vill gärna skylla allt på min man och han tycker inte att jag kan se min egen del i detta (vilket jag inte riktigt kan eftersom jag är fullt upptagen med att se alla saker han gjort som gjort mig ledsen, besviken och arg) så du har säkert rätt: vi medberoende begår fel och misstag, men orkar liksom inte med att känna det, utan det bara tar stopp. Känslorna försvinner ju inte, utan man är bara mitt uppe i det. Det är ju inte omöjligt att lösa!!!

Men kämpa på, som du tror blir bäst: det låter som att du på alla sätt visat att du vill leva med henne, och om hon inte klarar att lösa upp sitt så måste ju du kämpa med din lycka (och sinnesro)!

Kram