Jag är en man med välordnade förhållanden; bra jobb, fru, två barn (mellan 5 och 10 år), radhus, vänner etc. Läget är följande: genom självinsikt och idogt läsande på forum likt detta har jag kommit underfund med att jag är alkoholist. Jag har aldrig tagit någon hjälp av t ex AA utan genomfört förändringen på egen hand. Jag har aldrig kunnat dricka normalt, men jag har strävat efter det i över 20 års tid. Mellan varven har jag, främst under senare år, tagit mig rejäla fyllor på 3-4 dagar. Det tog lång för mig att inse och erkänna sanningen. Jag har förvisso gjort mina försök till att bli nykter, eller kanske snarare nyktrare, men aldrig lyckats trots att jag velat det av hela mitt hjärta. Den här gången känns det annorlunda. Jag är så bestämd och övertygad att jag ska lyckas. Jag har t ex insett hur alkoholen har inrutat hela mitt liv, varje tanke och aktion. Naturligtvis har alkoholismen medfört en hel del galenskaper som drabbat min fru främst (inget våld). Lyckligtvis tror jag inte att barnen har tagit någon skada, och det är jag så otroligt glad över.

Hur märkligt det än kan låta är det inte jag som är mitt problem. Istället är det min fru. Vi har haft ett stundtals vingligt förhållande samtidigt som vi varit bra vänner som kan prata och skratta tillsammans. Efter ett jag varit nykter ett par månader säger hon dock plötsligt att hon inte har rätt känslor för mig längre, men att hon är säker på att jag inte kommer att dricka igen och att hon nu känner att det är ett bra tillfälle att gå skilda vägar. Hon beskriver besvikelserna som varit som alltför svåra för att kunna förbise. Jag blev fullständigt knäckt måste jag säga. Detta var för ca 2 veckor sedan, och jag har drabbats av enorm ångest ett antal gånger men ändå inte haft en tanke på att vika från min nya väg.

Till saken hör att hon uppfyller alla kriterier för ett medberoende. Jag skulle kunna rada upp hur mycket exempel som helst på detta, men en talande sak är väl att jag var tvungen att övertyga henne om att jag är alkoholist. Hon har inte heller tagit till sig mina ord om medberoende. Att hon tog upp skilsmässa berodde enligt henne på att hon mått dåligt på senare tid, och allt "bara föll i knät" på henne. Hon har även magrat en hel del, men detta har omgivningen tagit för att hon tränat sig "i form". Det finns heller ingen annan person inblandad vilket förstås underlättar. Vi har nu varit hos familjerådgivningen för ett första samtal. Jag har även gett frun tillåtelse att berätta för sina två närmaste personer om min alkoholism så att hon äntligen ska få ventilera sina problem med någon annan utomstående. Samtidigt är jag så otroligt förtvivlad, för jag vet inte vad som är vad i det här läget...är hennes känslor så avtrubbade att det hon säger verkligen är så hon känner för mig eller är det ett uttryck för något behov av att återfå det destruktiva liv hon och jag levt tillsammans? Kan jag förvänta mig att hennes känslor återkommer efter att hon får bearbeta sitt medberoende?

Jag har inte lyckats avkräva några vettiga svar av henne för då backar hon, och säger att hon är så trött. Det köper jag, för hon är väldigt pressad just nu. Jag köper även en skilsmässa om det är det det måste komma till. Men samtidigt som jag hoppas på att rädda vårt äktenskap främst pga barnen är jag otroligt orolig för henne och vet faktiskt inte alls vad jag ska ta mig till...

Eken

Det vore väl konstigt om du inte känner frustration/sorg/ilska och besvikenhet nu. Eller kanske allt på samma gång kan jag tänka mig. Känner med dig.

I alla fall så verkar ni ju inte alls nå fram till varandra nu, och situationen att fortfarande bo tillsammans på halvtid som du säger måste vara påfrestande. Så säkert har din terapeut en bra point där att det vore bra att pressa henne lite och få henne att landa på riktigt i verkligheten med att fundera över eget boende.

Kanske hon landar lite hårdare än vad hon hade trott att hon skulle göra. Och framförallt kanske ni skulle må bättre med att få reda ut era tankar och känslor på skilda håll i nuläget.

Styrka och Kram!

Medardus

Tack snälla för det svaret! Jag vet bara att jag inte orkar ha det så här längre, att mitt liv måste röra sig i någon riktning, annars blir jag troligtvis mentalt störd på riktigt...så dessvärre, kan frun inte ge mig ens ett lillfinger så blir det skilsmässa. Det kommer att vara hennes beslut. Jag är dessvärre rädd att hon kommer att ångra sig när röken har skingrats, faktiskt rätt övertygad om det, och då kommer hon att må dåligt på allvar, och jag vet att jag inte tar tillbaka henne när jag väl gått vidare. Tyvärr. Samtidigt, trots att mitt missbruk har ställt till det så kan jag inte ta ansvar för henne om hon inte vill. Jag har försonats med det jag har gjort, men det har inte hon. Härom kvällen var hon upprörd för att jag inte tycktes ledsen över mina fyllegrejor längre. Men det är jag. Jag är fruktansvärt ledsen. Men jag kan inte älta det längre. Det är dags att hon börjar titta på sitt eget agerande och sina egna brister, och hon måste göra det nu. Annars kommer hon att fastna i sin offerroll som går ut på att straffa mig för hennes förlorade år. Och jag lär inte vara kvar för att höra det...

Lelas

Hej vänner! Några svar så här innan läggdags (borde väl egentligen redan sova, men...)

flygcert: du skriver "var han elak mot dig? Kallade han dig saker? Beskyllde han dig för saker som att vara med andra, vilja vara med andra? Var han ibland kontrollerande mot dig gällande vem du träffade, var ni träffades, hur länge du var borta osv?"
Nej. Det beteendet har min man, tack och lov, aldrig haft.

Medardus: du skriver "sedan dess har jag på alla möjliga och omöjliga sätt försökt få frun att förstå att vi kan lösa detta tillsammans."
Bra! Då kan du känna att du har gjort vad du kunde. Det kommer vara en styrka framöver.
Och så skriver du "talat om medberoendet och dess följder (vilket hon förnekat helt)".
Ja, tyvärr är det ju så.... precis som alkoholisten måste komma till insikt, så måste även vi medberoende göra det. Annars finns det ingen öppning.

Var rädda om er, godnatt! :-)
/H.

vill.sluta

Allt du kan på rätt sätt.
Du har stått och hållt fram verktygen
DET kommer stärka dig framöver.
Släpp fågeln fri, DU kommer klara dig/A

Medardus

Eken: Vi bor tillsammans på HELTID för närvarande. Men precis som terapeuten poängterade så sadejag att huset är mitt. Hon blev paff. För en stund. Sen fann hon sig i det också. Insikter började dock sakteliga trilla ner...grillande, vara i trädgården, lapa sol...inget som blir aktuellt i den trista lägenhet hon kommer att tvingas ta i vårt fina villa- och radhussamhälle. Drömmandet tog ny fart när hon fick för sig att samla ihop till handpenning på radhus...vilket skulle ta henne en evighet. Den tiden tänker förstås inte jag vänta. Någon dag senare förklarade jag därför att hon ska ut snarast möjligt om hon nu vill skiljas, inte gå hemma hos mig och dra...för jag måste komma vidare i min sorgeprocess, och det kan jag inte göra medan hon går där, samt far omkring med väninnorna. Där är vi nu.

Lelas och vill.sluta (och alla andra): Tack! Det känns faktiskt så, och det känns bra, och det känns väldigt bra att ni också säger det. Ja, jag har verkligen gjort mitt nu. Jag kan andas ut och börja se framåt. =) Reflekterar även över hur olika min och min frus utveckling i detta ser ut. Jag har sedan hon släppte bomben bearbetat det som HAR hänt; mitt agerande, min sjukdom, mina bra och dåliga sidor, hennes medberoende, hennes bra sidor (och de är många), och de sämre, alla goda minnen, och de dåliga. "Motparten" då? Utöver det att frun har sett besvikelserna över det jag och min sjukdom har orsakat så har hon bara skådat framåt, mot den lycka hon hoppas finna utanför vårt äktenskap. Det kommer dock att komma en dag då hon måste ta itu med det som har varit, och då lär hon få det tufft. Tyvärr. För på samma sätt som mitt drickande kom ikapp mig kommer allt att nå ifatt henne. Det kan jag känna en sorg och en oro för. Det är ändå kvinnan som är mor till mina barn, och som jag valt att leva med, och velat fortsätta leva med, men som jag behandlat så illa (även om jag varit sjuk). Men det här kommer förstås inte att vara mitt problem längre eftersom hon väljer skilsmässan och därmed flykten.

Min resa blir visst rena dagboken...men det känns skönt att skriva av sig, och det är fantastiskt att känna ert stöd. Tack, återigen! Kram på er!

Villervalle

Du skall dock akta dig för att vara skadeglad för det vinner ingen på. Det hela är en tragedi, men som är möjlig att gå vidare från med högburet huvud och även om du tycker att din fru väljer fel så måste du respektera hennes beslut som en vuxen människa.

VV

Medardus

Hej Villervalle! Det kanske ser så ut, men jag hyser absolut noll skadeglädje. Jag hyser snarare en enorm kärlek och önskar min fru allt gott i världen oavsett de val hon gör. Reflektionerna ang det materiella hon ger upp är välbehövliga påminnelser för att väcka henne ur sin flykt/dröm och hoppas att hon börjar resonera på ett mer vuxet sätt. Det är dock inte möjligt i nuläget, vilket antagligen beror på att hon är blockerad känslomässigt. Och i och med att jag inte får ens en vink om att hon vill rädda vårt äktenskap så kan jag inte stå bredvid och må så illa som jag gör. Jag behöver läka, och det kan jag bara göra efter att hon försvunnit ur vårt gemensamma. I övrigt tycker jag att du har rätt.

Medardus

Äntligen har jag pratat med någon som kunnat peka ut problemet på ett bra sätt. En riktig terapeut som ifrågasatte mina motiv samtidigt som hennes dilemma blev tydligt. Frun var dock inte med om denna session eftersom jag tog kontakt med en i min professionella bekantskapskrets. Jag beskrev dock "ärendet" så objektivt som möjligt och jag fick inse ett och annat. Svaret har jag nog haft hela tiden när jag läser igenom min Golgata-vandring...tålamod, och att det inte alls handlar om mig utan om henne och vem hon är. Jag kan dock (om hon vill) välja mellan att vara med på hennes resa eller ställa mig vid sidan av. För det är smärtsamma insikter som väntar. Men det kan det vara värt. Och under tiden måste jag förstås jobba med mig själv. Fan, det här scenariot var det ingen som varnade mig för när jag en gång i tiden tog min första fylla för att imponera på tjejerna...

Framtidsdrömmar

Kan du inte bekriva mer i detalj vad du menar med de olika "resorna". Det var ett intressant inlägg du skrev och jag blev lite nyfiken på hur du menar på djupet.
Jag/vi befinner oss i samma situation som er fast ändå långt ifrån eftersom jag inte tagit det stora klivet ännu dock händer mycket inom mig just nu. En stor skillnad är också att min sambo VÄGRAR prata med mig och vill inte söka hjälp för sina alkoholproblem. Vi har helt enkelt kört fast och jag känner och vet inom mig att jag inte vill leva så här och att en separation är för mig oundvikligt om inget händer...
Snälla, om du orkar, skriv mera...

MVH Framtidsdrömmar

blir väldigt nyfiken på det du skriver Medardus. Jag instämmer i det som Framtidsdrömmar skriver: skriv mer om du orkar, jag som är i din frus sits vill gärna höra mer!!!

Kram och lycka till.
N

Medardus

Tack för att ni frågar. Jag vet inte om jag kan hjälpa er så mycket, men om jag kan så är jag glad för det. I vårt fall, menar min vän terapeuten, handlar det inte om en äktenskaplig kris utan om en identitetskris. Frun har nämligen som medberoende undanhållit sin egen identitet i flera år, och det är denna kris som drabbat henne när alkoholen plockats bort ur ekvationen. I hennes fall har hon sett hur hon vid en separation skulle kunna råka ut för ödet att bli ensam och olycklig som sin mamma (som sumpat sina bästa år genom att ha varit tillsammans med ett par alkisar), vilket fått henne att, inte tveka, men spy ironisk galla över. Terapeuten poängterade dock att hon redan har skapat en avbild av sin mamma, och att denna insikt troligtvis kommer att sänka henne rejält. Han varnade mig skarpt för att på egen hand försöka konfrontera henne med detta, och han sade också att jag absolut inte får pressa henne med kärlek och löften om framtiden, för då försvinner hon: "Hur ska hon kunna vilja ha dig när hon inte ens vet vem hon själv är? Hur ska hon kunna veta vad hon vill ha alls?" Det enda jag kan göra är att finnas där som stöd och hoppas på att hon med tiden ser att hon har kärleken right there...om hon kommer att vilja ha den vill säga...

Som ni förstår, det här har alltså inte bara med fruns känslor och besvikelser att göra. Enklaste utvägen för mig vore ju att bara lägga ner, inse att mina chanser är som att vinna på Lotto, bara gå vidare och låta henne komma till insikt med tiden. Men vad fan, när det gäller kärlek, och chansen att få tillbaka henne hur liten den än må vara, så ger jag inte upp utan lämnar hoppfullt in en kupong. =)

höst trollet

Hej Medardus!
Det är nog tyvärr inte alls ovanligt, att livet inte blir "en dans på rosor", när alkoholisten blir nykter..
Det förändrar ju den medberoendes identitet, precis som du beskrivit..

Många gånger, lovar vi oss själva att vi minsann a l d r i g ska bli som våra föräldrar.. Och så en vacker dag, inser vi att vi ÄR precis som våra föräldrar..
ja, antingen gör man något åt det, eller så förnekar man det också i fortsättningen..

I ditt fall, gör du helt rätt i att "lämna in en kupong".
Men tänk på att "högsta vinsten", kanske inte längre är den du tror!
För i och med att DU har förändrats, så tvingas hon att förändras.. Kanske visar det sig, när hon hittat sig själv, att det inte är kvinnan du egentligen drömde om..?
/ trollis/

Medardus

Du har så rätt, höst trollet!
Naturligtvis har min fru rätt till sin egen utveckling. Jag vet dock vem jag blev kär i och vem jag, trots alla bedrövelser, ändå älskat genom alla år. Jag räknar med att hon blir en ny och förbättrad människa, precis som jag börjar bli, och jag hoppas förstås att hon kan få lite perspektiv på alla besvikelser. Först därefter tror jag att det kan vara möjligt för hennes känslor att åter blomstra, och då allra helst för mig...;) Det jag är rädd för är att hon gått för långt i tanken redan, och att hennes väninnor påverkat henne negativt. Just här känner jag mig så ensam, för det är ingen kring min fru eller hon själv som förstår hur och varför jag kämpar för vår döende kärlek. De ser tyvärr bara alkisen och besvikelserna, inte mig. Så, nu har jag fått vara självömkande också, men fan så jag behöver det just nu...

höst trollet

Ibland behöver vi tycka synd om oss själva.. men stann inte kvar för länge i offerkoftan.
Jag tror inte att du ska titta så mycket bakåt i ert förhållande.. Det kan du ju inte ta med dig i alla fall eller åberopa i framtiden.
Just nu, är det bara NU som räknas..
En del tror att de vet "allt" om en annan person, bara för att de känt personen sedan barnsben..
Och visst vore det till viss del bekvämt, om vi inte förändrades.. Då skulle vi knappt behöva prata med varandra.. Men då funnes det heller ingen mån för utveckling.
Även om du hoppas, så kan du inte "göra om" din fru efter dina önskemål och det kan ta lång tid att "hitta sitt jag" (tro mig, jag har letat i över 50 år, och jag är inte säker på att hela sökandet är slut;-D )
Till syvende och sist, så är det ju varken du eller hennes väninnor, som bestämmer, vilken väg hon tar. Lyssnar hon för mycket på dem, så är hon en vindflöjel, som inte hittat sig själv..
/trollis/

Lelas

Hej!
Vad skönt att höra att du har träffat en bra terapeut, Medardus! Härligt!

Jag tror att det är bra att du och frun inte träffar terapeuten tillsammans. Man måste få lov att vara arg på sin partner, att testa olika tankar, att gråta... och allt sånt där - utan att partnern hör och ser det.

Mitt i sorgen är det skönt att läsa att du mår (relativt) bra. Kram!
/H.

Medardus

Tack för peppen båda. Jag vet faktiskt inte vad jag ska hoppas på av framtiden. Jag inser bara att jag vore en riktig pajas till man om jag inte tog mitt ansvar och ställde upp för frun i det här läget, trots att det är hon som sagt att hon inte har några känslor, och trots att jag ändå i slutändan riskerar att bli lämnad. Igen. Som jag har förstått det är det troligtvis så att hennes flykt från mig, och vilja att lämna precis allt i vårt gemensamma liv, beror på att jag ger allt det som varit svårt under åren, allt det hon inte tagit tag i och bearbetat, ett ansikte. Alltså det hon vill fly bort från. Men på ett djupare plan är det inte mig hon flyr ifrån utan det är flyktbeteendet i sig som är var skon klämmer, och det är det här hon inte förstår. Varför vill hon fly? Vad är det som får henne till det?

Jag har förstått att hon under den kommande terapin, när knutar löses upp, och hon bryts ner till att vara helt avskalad av de tunga insikterna, kommer att bygga upp sig med de stenar hon vill ha kvar. Och där finns kanske min chans när hon börjat förstå att hon själv hela tiden har haft ett ansvar för sina handlingar, men som hon valt att projicera på mig för att slippa ta itu med sitt eget beteende. Jag kommer att finnas där för min fru, för det är henne jag vill ha. Jag hoppas att hon låter mig vara med bara. Om inte, så kämpade jag och förlorade, och med den insikten tar jag mig lättare vidare.

Medardus

Tack för peppen båda. Jag vet faktiskt inte vad jag ska hoppas på av framtiden. Jag inser bara att jag vore en riktig pajas till man om jag inte tog mitt ansvar och ställde upp för frun i det här läget, trots att det är hon som sagt att hon inte har några känslor, och trots att jag ändå i slutändan riskerar att bli lämnad. Igen. Som jag har förstått det är det troligtvis så att hennes flykt från mig, och vilja att lämna precis allt i vårt gemensamma liv, beror på att jag ger allt det som varit svårt under åren, allt det hon inte tagit tag i och bearbetat, ett ansikte. Alltså det hon vill fly bort från. Men på ett djupare plan är det inte mig hon flyr ifrån utan det är flyktbeteendet i sig som är var skon klämmer, och det är det här hon inte förstår. Varför vill hon fly? Vad är det som får henne till det?

Jag har förstått att hon under den kommande terapin, när knutar löses upp, och hon bryts ner till att vara helt avskalad av de tunga insikterna, kommer att bygga upp sig med de stenar hon vill ha kvar. Och där finns kanske min chans när hon börjat förstå att hon själv hela tiden har haft ett ansvar för sina handlingar, men som hon valt att projicera på mig för att slippa ta itu med sitt eget beteende. Jag kommer att finnas där för min fru, för det är henne jag vill ha. Jag hoppas att hon låter mig vara med bara. Om inte, så kämpade jag och förlorade, och med den insikten tar jag mig lättare vidare.

vill.sluta

Men akta dig för att vara fööör duktig.
Jag menarkämpa är bra, men kom ihåg att du kan bara leda en häst till vattnet.
Du kan aldrig tvinga den att dricka.

Det jag menar, du kanske kan få den underbara att stanna upp, reflektera över vad som sker.
Stanna i förhållandet what so ever.
Men du! Kan aldrig få fram känslorna om att det skall vara ni två.
Hur mycket du än ändar på dig själv, ställer saker till sin spets.

Lägger världen precis så som hon alltid velat.

Så är det endå HON i slutänden som måste göra valet.

Tvekar hon och hoppar endå så kommer du alltid att få leva med hennes åsikt om att de var faktisk du som fick henne att stanna i relationen.

Sug på den.

Så även om ni får till det och en helt fantastisk relation så kommer det vara en tagg som vrids i kroppen(hjärtat) på henne varje gång ni blir oense och bråkar. Detta kommer hon kanske påpeka för dig, om inte så finns tankarna där i huvudet. Och då börjar hon att utvekla en avsky för dig med all sqannolikhet.

Bråka kommer ni göra, om och om igen.
Och då få leva med den vetskapen om att hon anklagar dig för att det var du som fick henne att stanna kvar kommer göra att BÅDE du och hon kvävs av respektives åsyn.

Kanske har jag fel, ni lever som lyckliga resten av livet och aldrig har några problem eller bekymmer.
Men det är inte en sund relation, det skall vara som en djävla bergochdalbana imellanåt.

MEN,om hon då har hon själv valt att stanna i relationen.
Då kommer sqaken i ett annat läge, nu är det inte du som är the bad gay.
Hon har Inte fått hjälp att se sina brister och vad diverse saker beror på.

Hon vill lämna, du försöker på alla sätt få henne att inse vilket misstag hon håller på att göra.
För du älskar henne.

javisst, men har hon inte själv valt att leva med dig utan du har fått henne att stanna genom diverse olika terapeuter eller liknande .

Då kommer det heta att det är du som fått henne att stanna.
För hon ville inte det från början.

Mitt råd, släpp henne fri. Vill hon komma tillbaka så får du se om du vill/kan. Men det skall vara hennes beslut SJÄLV.
Känner med dig, men släpp fågeln fri.
Ta vara på det ni haft.

Bli bra vänner, inte mer för barnens skull.
Thats the shit //A

Det kanske vore mer i sin ordning att hösttrollet eller Lelas svarade på detta, de brukar ge fantastiska råd och synvinklar på saker och ting, men jag kan inte hålla mig...! Och som vill.sluta skriver: var inte föör duktig. Du är jätteduktig som slutat dricka, men det har förändrat saker på många sätt.

När jag läser följande:
"när hon börjat förstå att hon själv hela tiden har haft ett ansvar för sina handlingar, men som hon valt att projicera på mig för att slippa ta itu med sitt eget beteende"
blir jag väldigt upprörd!!!! Kanske mest för att jag och min sambo står någonstans mitt i kaos och han påtalar alltid för mig att "det är minsann mitt beteende som gjort att han mått dåligt, tagit till alkohol" osv. Han menar också att han "minsann försökt jobba på sina sämre sidor, men det har sannerligen inte jag gjort, utan bara låtit mina dåliga sidor löpa på". Detta är lite det jag anar i ditt inlägg.
Jag kan direkt säga att jag har konstiga, dåliga och jobbiga sidor (jag är kontrollmänniska, jag är envis och bestämd och säker på saker jag vill, jag är lite av en pessimist osv) MEN- alla dessa sidor har förstärkts av att leva med en alkoholist (jag har kontrollerat allt från hur mycket som finns kvar i flaskor till om han ställt klockan, jag har fått ta ett stort ansvar för att bestämma om vad barnen ska ha på sig eller när de ska äta osv för min sambo har levt i sin luftbubbla och inte gjort någonting osv), men jag kommer aldrig att gå med på att dessa saker är orsaker, förklaringar till att min sambo svikit mig, kallat mig saker osv.
Jag kan sträcka mig till att säga att min sambo och jag inte är kompatibla - våra dåliga sidor har förstärkts av varandra.

Ha en bra helg.

Lelas

Oh, man tackar, flygcert! :)

Det finns ett talesätt som poppar upp i mitt huvud: "Ett vedträ kan inte brinna, och en käring kan inte träta."

Båda två har ansvar för relationen och de konflikter som finns i den. Både alkoholisten och den medberoende. Om relationen skall ha minsta chans att överleva en sådan här prövning, så måste båda två inse att h*n har del i det som hänt. Och ibland tror jag faktiskt att det är svårare för oss medberoende än för alkoholisten. Det är ju inte vi som har missbrukat!

Flygcert - jag förstår precis hur du menar. Jag har känt likadant. Många gånger kunde jag känna mig väldigt provocerad när någon påstod att jag också hade skuld i det som hänt. Det petade verkligen i öppna sår.

Medardus - det är faktiskt väldigt vanligt att den medberoende reagerar som din fru gör. Det är en ofattbart stor identitetskris att inte längre vara den som har kontrollen, den som är behövd, den som håller samman........ Lite bakvänt, eftersom man har lagt all sin energi på att alkoholisten skall sluta dricka. Kvinnan som leder anhörigträffarna som jag gick på i ett år berättar ibland om kvinnor som har övertalat sina män att börja dricka igen eftersom de inte klarade förändringen.

Godnattkram, båda två och alla ni andra!
/H.