Jag är en man med välordnade förhållanden; bra jobb, fru, två barn (mellan 5 och 10 år), radhus, vänner etc. Läget är följande: genom självinsikt och idogt läsande på forum likt detta har jag kommit underfund med att jag är alkoholist. Jag har aldrig tagit någon hjälp av t ex AA utan genomfört förändringen på egen hand. Jag har aldrig kunnat dricka normalt, men jag har strävat efter det i över 20 års tid. Mellan varven har jag, främst under senare år, tagit mig rejäla fyllor på 3-4 dagar. Det tog lång för mig att inse och erkänna sanningen. Jag har förvisso gjort mina försök till att bli nykter, eller kanske snarare nyktrare, men aldrig lyckats trots att jag velat det av hela mitt hjärta. Den här gången känns det annorlunda. Jag är så bestämd och övertygad att jag ska lyckas. Jag har t ex insett hur alkoholen har inrutat hela mitt liv, varje tanke och aktion. Naturligtvis har alkoholismen medfört en hel del galenskaper som drabbat min fru främst (inget våld). Lyckligtvis tror jag inte att barnen har tagit någon skada, och det är jag så otroligt glad över.

Hur märkligt det än kan låta är det inte jag som är mitt problem. Istället är det min fru. Vi har haft ett stundtals vingligt förhållande samtidigt som vi varit bra vänner som kan prata och skratta tillsammans. Efter ett jag varit nykter ett par månader säger hon dock plötsligt att hon inte har rätt känslor för mig längre, men att hon är säker på att jag inte kommer att dricka igen och att hon nu känner att det är ett bra tillfälle att gå skilda vägar. Hon beskriver besvikelserna som varit som alltför svåra för att kunna förbise. Jag blev fullständigt knäckt måste jag säga. Detta var för ca 2 veckor sedan, och jag har drabbats av enorm ångest ett antal gånger men ändå inte haft en tanke på att vika från min nya väg.

Till saken hör att hon uppfyller alla kriterier för ett medberoende. Jag skulle kunna rada upp hur mycket exempel som helst på detta, men en talande sak är väl att jag var tvungen att övertyga henne om att jag är alkoholist. Hon har inte heller tagit till sig mina ord om medberoende. Att hon tog upp skilsmässa berodde enligt henne på att hon mått dåligt på senare tid, och allt "bara föll i knät" på henne. Hon har även magrat en hel del, men detta har omgivningen tagit för att hon tränat sig "i form". Det finns heller ingen annan person inblandad vilket förstås underlättar. Vi har nu varit hos familjerådgivningen för ett första samtal. Jag har även gett frun tillåtelse att berätta för sina två närmaste personer om min alkoholism så att hon äntligen ska få ventilera sina problem med någon annan utomstående. Samtidigt är jag så otroligt förtvivlad, för jag vet inte vad som är vad i det här läget...är hennes känslor så avtrubbade att det hon säger verkligen är så hon känner för mig eller är det ett uttryck för något behov av att återfå det destruktiva liv hon och jag levt tillsammans? Kan jag förvänta mig att hennes känslor återkommer efter att hon får bearbeta sitt medberoende?

Jag har inte lyckats avkräva några vettiga svar av henne för då backar hon, och säger att hon är så trött. Det köper jag, för hon är väldigt pressad just nu. Jag köper även en skilsmässa om det är det det måste komma till. Men samtidigt som jag hoppas på att rädda vårt äktenskap främst pga barnen är jag otroligt orolig för henne och vet faktiskt inte alls vad jag ska ta mig till...

Självklart har båda två ansvar för relationen, men berätta mer om hur du menar att båda har del i det som hänt!!

Jag har så svårt att se att jag själv ska vara orsaken till att min man hotat mig, talat om för mig att jag är så dålig mamma, att han kallt mig hora, fitta och diverse annat, att han haft sexuella relationer via mail, och även viss fysisk kontakt, att han så många gånger lämnat mig på alla möjliga ställen, att han kontrollerat mig och vem jag träffar, var, när och hur osv. Alkoholen har ju egentligen hela tiden varit lite för stor del i hans liv, men först de senaste åren varit ett problem, men många av sakerna har ju sagts/hänt innan dess.

Och om jag har en del i detta så känner jag nog att jag kanske faktiskt inte vill leva med en människa som får mig att få honom att behandla mig så...

Lelas

Hej igen!

Medardus, jag riktar mig till flygcert här i din tråd.

Först, för att klargöra: jag menar absolut inte att du har förtjänat att bli behandlad på det viset.

Det jag menar är så här: när vi medberoende spelar med i spelet så bidrar vi till att gränserna för vad som är ok flyttas, långsamt, långsamt, långsamt åt fel håll. Vi säger "sluta dricka, annars går jag" och männen dricker och vi stannar. Männen tänker "jaha, du menade inte allvar, alltså?" och dricker ännu mer. Vi säger "sluta dricka, annars går jag" och männen dricker och vi stannar. Männen tänker "jaha, du menade inte allvar, alltså?" och dricker ännu mer.... Och plötsligt en dag har gränsen flyttats så långt att vi är fast i en rävsax.

Det är inget vi gör medvetet, men det är en del av den nedåtgående spiralen.

Förstår du bättre hur jag menar nu?
/H.

Läste lite bakåt i din tråd för att försöka få ordning på några av mina funderingar. Din tråd väcker känslor i mig och jag är synnerligen medveten om att det handlar om mig. Jag delger ändå om än med viss tvekan.

Om jag förstår rätt så har du och din fru helt olika ekonomiska förutsättningar. Det verkar som om hon inte varit medveten om det. Du skriver "så sade jag att huset är mitt. Hon blev paff. För en stund. Sen fann hon sig i det också. Insikter började dock sakteliga trilla ner...grillande, vara i trädgården, lapa sol...inget som blir aktuellt i den trista lägenhet hon kommer att tvingas ta i vårt fina villa- och radhussamhälle. Drömmandet tog ny fart när hon fick för sig att samla ihop till handpenning på radhus...vilket skulle ta henne en evighet. Den tiden tänker förstås inte jag vänta. Någon dag senare förklarade jag därför att hon ska ut snarast möjligt om hon nu vill skiljas, inte gå hemma hos mig och dra...för jag måste komma vidare i min sorgeprocess, och det kan jag inte göra medan hon går där, samt far omkring med väninnorna."

När jag läser i din tråd måste jag påminna mig om att jag förstår dina ord genom mina ögon. Jag saknar hennes röst som förstås bara hon själv har tillgång till. Detsamma gäller ju mullegubben och de flesta andra "hälfter" här på forumet.

Ibland när jag läser får jag känslan att det är du som vet vad som är bäst för din fru. Det är du som ordnar. Det är du som har bråttom nu. Det är något i tonen som gör mig betänksam - "tonen" finns ju mellan raderna och det är ju i det mellanrummet jag förstår dina ord genom mina ögon.

Samtidigt som du skriver så fint om alla möjligheter du vill erbjuda läser jag att livet är på dina villkor.
Det händer att människor är lyckligare i frihet i en till det yttre enkel miljö än i en till det yttre fulländad fångenskap.

Än en gång - det här mina tolkningar och tankar. Jag kan tolkat helt fel men väljer att delge mina tankar. Jag känner mig nämligen övertygad om din uppriktiga vilja och att du vill det bästa för er alla.

I början av din tråd skriver du att du har "ett ganska bra stöd rent allmänt, men troligtvis kan jag behöva stöd i form av AA ändå? För jag tänker verkligen inte ge vika för den här sjukdomen igen, det bara är så. Det är inte värt det en enda dag i veckan." Gör det, gå till AA och tipsa din fru om Al-anon. Du skriver också om en viss villrådighet i hela situationen.
Jag tänker att ni alla är i en kris och då kan ingen se riktigt klart. Kanske du kan ger er lite mer tid?

Hoppas jag inte sårat dig - det är inte min mening!

Adventsglädje! / mt

Medardus

Hej på er alla, och tack för era inlägg!
Först och främst: Nej, jag tvingar inte eller försöker inte tvinga någon till någonting som denne inte vill. Däremot har jag ett ansvar för mina barn, mig själv, och den kvinna som jag har levt ihop med under en stor del av mitt liv. Jag har ett ansvar att hålla ihop familjen om vi kan. Jag har kämpat mig tillbaka, och sett fram emot att vi äntligen ska slippa oket alkohol, vilket frun också sagt att hon gör eftersom jag vet att vi båda hatat det alkoholen ställer till. Vi har äntligen de förutsättningar vi alltid velat ha. Vi har även alltid lovat varandra att inte slita upp familjen, åtminstone inte för nån liten skitgrej...vi är dessutom helt överens om att frun behöver nysta i sina upplevelser med hjälp av terapi. Efter mycket om och men har hon gått med på att besöka al-anon också framöver.

Liten bakgrund: Drickandet slut alltså...och vårt nya liv börjar...ena dagen kommer min fru med svindyra tapeter till hemmet och vill att vi renoverar lite, och nästa sitter vi och planerar utlandssemester till sommaren med våra barn, hon är hur gullig som helst, och vi har det bra, sexlivet funkar bra, vi åker iväg på en weekendtripp där vi njuter av varandras sällskap...
och plötsligt ett par veckor senare (faktiskt veckan efter tapeterna) ska vi separera. EEEEHH...VA? Hon säger å ena sidan att hon vacklat i känslorna på senare tid, vilket inte är konstigt att det gör i förhållanden, så har mina också gjort...men om det är allvar så planerar man väl inte för en gemensam framtid utan börjar snarare ta steg åt andra hållet, eller hur? Frun säger även att den här insikten med känslorna "föll i knät" på henne. Återigen, VA? Om man har bearbetat en sak i flera år så faller det väl inte i knät? Det är pga ovanstående jag ser att det absolut inte finns någon logik i detta. Skulle min fru plötsligt vilja kasta bort vårt gemensamma liv? Vi har som jag nämnt allt vi egentligen vill ha i form av barnen, boendet, vänner, etc., det är något vi ofta pratat om. Men när jag pressade henne om detta så var hon ändå villig att ge upp allt. Även det väldigt märkligt...för vi har inte haft det så illa i vardagen...men hon kan ju inte minnas de goda stunderna pga att nånting blockerar. Det rimliga i situationen vore väl snarast att göra ett nytt försök när alkoholen inte finns med i bilden, eller?

Alltsedan bomben briserade har jag ägnat all min vakna tid (under en och en halv månad) till att fatta vad fan som händer. Slutligen har jag ju förstått att det är en identitetskris, och att jag inte kan nå fram till hennes känslor eftersom hon är blockerad, och att flykten bort från "det onda" är det som gäller i det läget. Visst kan jag släppa frun fri om det är det hon vill. Jag är dock inte säker på att det verkligen är så. Och vi är båda överens om att vi inte kan backa om vi går vidare, därför ska vi utröna om det finns någon chans till att bygga upp någonting varaktigt av detta eller om vi måste separera. Jag vill hursom att frun får insikt i att hon faktiskt just nu bara beskyller mig för allt och vill fly. Hon behöver bearbeta det som hänt och inse att det är en flykt snarare än att hon tar tag i problemen som skapat detta. Först därefter kan vi ta ställning till om vi kan lappa ihop detta.

Avslutningsvis: Jag tycker att folk skiljer sig alldeles för lättvindigt, bara ger upp. Är det lite tråkigt en tisdag kväll så går man ut på fredagen och roar sig, får lite uppmärksamhet av nån "som förstår en" och så är det bara att gå vidare, skit i barnen, skit i min partner, jag måste få bli lycklig och förverkliga mig själv. Vad är det för inställning? Istället för att kavla upp ärmarna...och kommunicera. Vad i helvete, är inte kärlek värt att kämpa för? Jag vet att jag aldrig har behövt göra det tidigare, och inte min fru heller. Vi har bara låtit tåget skena iväg under alla dessa år. Är det vettigt att vi bara lägger ner i det här läget, förkastar den trygghet vi har, de goda och förbättrade förutsättningar, och dessutom sårar ungarna och kanske oss själva? Är det inte vettigare att vi vet säkert, att hon slutar fly från problematiken istället för att bearbeta den och gå stärkt ur det hela? Kanske är jag världens största egoist, kanske är jag dum i huvudet som ens försöker, och om någon tycker att jag resonerar idiotiskt så får den göra det. Just nu är det inte min fru som lider (inte pga kärleksångest). Hon har inga känslor för mig, men hon är villig att jobba på sig själv och sina upplevelser genom terapi. Det är jag som lider, det är jag som går bredvid och trånar efter en robot. Så ja, det är jag som hoppas, och det är jag som blir lämnad om det nu blir så. Men jag har i alla fall försökt, oavsett om det är för mycket eller inte...

skrev i början av din tråd så är detta en kopia av mitt liv, Medardus.

Och jag sitter fortfarande och försöker fatta vad som händer. Vi är inte skilda fast hon sa det först, vi gör saker tillsammans, allt i övrigt är som vanligt.....men med skillnaden att hon flyttat ut till gäststugan. Steget längre än att ha skilda sovrum :-/

Och jag förstår inte vad som pågår.

Medardus

Adde, hur har du orkat? I ert fall har det varit så här över ett år, eller hur? Jag beundrar er verkligen för att ni står ut, för det är verkligen ingen söndagsskola...och jag hoppas att vi kan ha lika mycket kraft som ni...Får jag fråga om ni har gått i terapi och hur det har fungerat? Vi har ju hittills sagt att vi ger det några behandlingar och sen får vi se om det börjar hända saker...

All heder åt dig/er för att du/ni kämpat så länge med detta.

vill.sluta

Nu ser jag saken med andra ögon, och tyvärr.............
Jag kan bara hålla med dig om att folk skiljer sig på tok för lätt.
Vind för våg, jag tycker du är duktig.

Kämpar som en toking och är verkligen tapper som inte ger upp.

Det vrider sig i mitt hjärta då jag sätter mig in i din situation.
Du är otrolig, jag önskar dig all lycka till.

Glöm inte bort dig själv i all veva.

Du är en oerhört viktig person, för dina barn, dig själv, för alla!

För din skull så hoppas jag detta löser sig på bästa sätt!
//A

halvåret gick på ren vilja och då går ju liksom kraften ur en när man dräneras ur.

Jag kom till en punkt när jag kände att jag för min egen nykterhets skull var tvungen att stämma i bäcken och sökte samtalshjälp. Jag fick remiss rätt snabbt till en psykolog och jag med mina tidigare erfarenheter av dem var rätt negativ från första början. Men det visade sig att vi var väldigt rätt tillsammans, allt stämde och hon har den förmågan att ställa de rätta frågorna så det funkade fint. Hon var till mycket stor hjälp för mig. Jag kan nog påstå att hon har en stor del i att jag finns kvar här.

Vi sökte tillsammans familjerådgivning via kommunen och det var ingen hit. Vi hade först en äldre kvinna som gick i pension och så provade vi en man som var rätt värdelös. Både hustrun och jag var eniga om att sluta gå hos honom för han gav inte ett smack.

Efter mitt bottennapp så har jag långsamt, mycket långsamt, byggt upp min självkänsla igen. Den kan vara lite skakig men jag vet hur jag funkar nu så livet återvänder sakta men säkert.

I min nykterhet och i AA har jag fått lära mig termen att "Lämna över" dvs att inte slåss mot väderkvarnar utan se vad jag kan påverka. Jag kan inte påverka henne utan låter henne ta besluten som krävs och väntar helt stillsamt på att hon ska komma fram till nån form av väg ut från det här.
Jag vill ha henne kvar men, som sagt, beslutet ligger hos henne.

Det finns materiella ting av högt affektionsvärde med i bilden och även ett av våra barn som är direkt beroende av vad hustrun tänker sig att göra. Och hon har blivit varse det nu, så var det inte från början.

Min mycket svaga plan är att under våren sätta ner foten, om hon inte själv tar upp tråden igen, och säga hur jag vill ha det. Jag har funderat mycket och hittat en väg ut för mig och som passar mig och som även är ett alternativ för dottern. Det händer en del annat under vintern som jag vill ska ha sin gång först, sen tar jag steget.

Jag har en överblickbar tid kvar i detta livet och den tiden vill jag tillbringa med någon som ser mig som människa och som kan älska mig för den jag är. Som ser mig och som vill kramas och kelas.

Jag tycker nog att jag är värd det.

Medardus

Tack så mycket för dina värmande ord, vill.sluta. Jag behöver all pepp i världen... Ja, du har rätt, jag måste börja tänka på mig själv mer, det är en känsla som börjat pocka på. Annars kommer jag inte att orka detta...tyvärr.

Adde, klart att du är värd det. Du har fört en otrolig kamp så här långt. Men till slut vill vi väl alla ha resultat också? Av något slag, i någon riktning. Du har verkligen gjort allt, och du kan gå rakryggad åt vilket håll du vill. Om det inte blir med din fru så kommer du att finna den där som kan ge dig det du vill ha. Lycka till hur det än blir mellan er!

Tack alla för era inlägg!

vill.sluta

Stör ordningen i hiarkin här, tar jag ett kliv tillbaks och ägnar mig åt.........
Ja vet inte, tungt ja. Ledsamt, nä. Var positiv och se framåt.
Glaset är inte halvtomt.
Mitt glas är halvFULLT!
Adiosos/A

vill.sluta

Zippar just nu 3,5:or.
Vart det slutar...... Men ordningen är återställd.....

Jag är en vuxen man och får ta konsekvenserna.
Viva la Spania!
/A

Eken

Medardus, hur är läget med dig nu? Lugnt med drickandet fortfarande? Och så hoppas jag att också i övrigt med livet lite bättre eller åtminstone ok!? Gott Nytt År till dig!

Medardus

Hej igen. Och tack, Eken (och alla andra) även om det var ett tag sedan. Hoppas du också fick ett gott nytt 2013...;)
Jag bytte alias här på forumet, för jag hamnade åter i en negativ trend. Nykterheten höll i sig i nästan ett år, sen hade jag bestämt mig för att "prova" att dricka socialt. Det gick ett tag, men sen så har det eskalerat, dock inte lika illa som förut, men inte heller långt ifrån. Nu är jag hursomhelst åter vid vägs ände, och Medardus får därför återuppstå. Det var ju med det här aliaset jag började sudda ut mitt falska jag, det som nu återtagit en allt större andel av mitt medvetande. Men jag ska tillbaka, det är inget snack om det.

Så vad har hänt sen sist? Jo, frun och jag gick skilda vägar. Ingen av oss har väl fått det bättre, men hon har börjat inse att jag hade rätt i allt egentligen. Jag tror dock inte att det finns någon väg tillbaka till det som var, vi är nämligen inte alls rätt för varandra utan alkoholen. Jag är dessutom väldigt besviken på all den skit jag fick ta av frun och hennes vänner i samband med uppbrottet (som att allt skulle ha varit mitt fel när hon själv var så djupt förnekande att hon aldrig ens sagt ett ord om mitt drickande, snarare vägrat inse min problematik). Det var verkligen jättetrist, och jag förstår också att det är orsaken till att jag återigen hamnat i en nedåtgående spiral. Ja, vi har väldigt mycket sår båda två, men vi kan ändå kommunicera med varandra väldigt bra vilket ju är viktigt eftersom det finns barn inblandade. Hon går förövrigt i terapi men jag ser även hur hon börjat fjärma sig från sanningen, kanske för att det är bekvämast så?

Jag har som sagt beslutat mig för att det inte går att ha några mellanting eller testperioder, utan skiten måste upphöra helt. Och det kommer den att göra också.
TACK FÖR STÖDET JAG FICK NÄR DET BEGAV SIG!! Det gjorde stor, stor skillnad.