av Miss K

Hej!
Jag är ny här och skulle behöva råd och stöd.
För ett år sen träffade jag en alkoholist igen... Jag fattar inte att jag inte förstod och nu är jag fast, jag älskar honom över allt annat. Jag har i en annan relation varit den typiske medhjälparen, jag har dolt, täckt upp och ljugit. Dit vill jag inte komma igen, men märker att det är lätt hänt.

Vi har nyligen flyttat samman och både han och jag känner oss ganska låsta nu. Dåliga kontaktnät gör inte saken bättre... Det värsta är att vi båda är psykiskt instabila med depressioner i bagaget. De senaste månaderna har min sambo fått panikångestattacker som har lett till att han druckit på natten eller morgonen. När han druckit får han mer panik om han inte dricker får han abstinens. Allt blir som en ond cirkel. Tidigare har han "druckit socialt" och tyckt att han haft kontroll. Nu har det gått så långt att han blivit uppmanad att lägga in sig. Han är livrädd för detta och bortförklaringarna blir fler och fler. Han ska sluta själv, trappa ner etc.

Vad säger ni, går det att sluta när man druckit hela sitt vuxna liv? Vita veckor har inte existerat, verkar det som.
Jag vet inte hur länge jag ska orka, vet att jag måste sätta gränser, men hur?

markatta
lör, 2012-11-24 - 19:45

att du insett vad du måste göra för att må bra nu, träna, al-anon mm.
Som Lelas skrev tidigare så har du skurit ner på ditt livsutrymme p.g.a. hans drickande. Nu har du möjlighet att ta tillbaka det och när du upptäcker det så hoppas jag att du kommer att känna dig mindre ensam också. När all energi går till någon annan som mår dåligt så är det inte så lätt att vårda varken gamla eller nya vänskapsrelationer, eller hur?

Fortsätt att göra saker som du vet att du mår bra av. Det kommer att bli bättre.

Kramar!

Miss K
lör, 2012-11-24 - 21:53

Tack för era kommentarer!
Har pratat lite med mina barn (som är utflyttade). Vill inte prata om allt med dem plus att jag känner lite skuld för att jag inte haft så mycket tid för dem.

Jag har en vana att gömma och skämmas för mitt liv. På senare tid har jag öppnat upp mig lite. Skulle t.ex. aldrig vågat skriva här för några år sen. Tack för tipset om FH, men jag har kanske fördomar om att det skulle vara konstiga människor där. Provade en gång med kontaktsidor på nätet, men tyvärr är fokus nästan alltid på att träffa en partner.

Har märkt att det blivit lättare att säga till på jobbet, eller beror det på att jag har väldigt kort stubin just nu. Jag har varit tvungen att vara lite hård här hemma ibland och jag tror att det har varit bra för mig.

Kramar
Miss K

Miss K
tors, 2012-11-29 - 17:49

Dagarna går och det känns nog lite lättare nu. Trodde att han var på väg hit häromdagen, (fick ett SMS att han skulle hämta sina grejor) men han stannar nog utomlands ett tag till. Märkte då att jag var på helspänn och var okoncentrerad hela dagen.

Idag fick jag nyheter från hans släktingar. Oftast är det lättare att prata via någon annan. Han har tydligen druckit ganska mycket där, så föräldrarna orkar inte mer. Lägenhet har varit på tal, men ett ännu bättre alternativ finns också. Behandlingshem/sjukhus i 2-3 veckor, antagligen gratis. Husdoktorn kom hem och skickade honom till psykiatriker. Så smidigt är det inte här.

Kruxet är att han antagligen inte vill, verkar ha gett upp. Nu känns det som att allt hänger på mig. Släktingarna har bett mig att försöka motivera honom. Jag ska göra ett försök, men tvivlar på att det ska gå. Vill ju att han ska göra det för sin egen skull.

Hoppas...
K

Lelas
tors, 2012-11-29 - 18:43

Hej!

Jag känner igen det där med att släktingarna ställer krav. Men, vet du.... de har inte kommit lika långt som du. Du, som har levt längst in i det här trasslet, är den som också har tagit flest steg därifrån. Släktingarna står längre ifrån, och det innebär också att de inte har samma insikter om vad som funkar och vad som inte gör det.

När jag kämpade som mest med att släppa taget och låta min man ta eget ansvar, så fick jag en del förslag från hans pappa om "lösningar". Han hade funderat ut sätt som vi skulle kunna hindra maken från att dricka. Till slut fick jag säga ifrån och påtala att det inte är varken mitt eller någon annans ansvar, att alla de där lösningarna faktiskt inte är lösningar, att allt redan är provat.

Det absolut bästa sättet som du kan motivera din alkoholist att bli nykter är att låta honom falla och ta smällen själv, oavsett vad släkten har för andra förslag. Eller hur?

Kram!
/H.

mulletant
fre, 2012-11-30 - 05:04

som vilar på dig är ansvaret för ditt eget liv!

Om han har möjlighet att få komma till behandingshem hoppas man att han tar (tvingas ta) den möjligheten. Du ska inte ta över ett ansvar som föräldrarna inte ska ha och inte orkar med. Ansvaret är hans. Så lätt att skriva och så svårt att se när man är mitt uppe i det - det kan jag förstå.

Ta hand om dig nu! Träna, gå till Al-anon, unna dig något du mår bra av - om du inte köper alkohol så kan du njuta för pengarna!

På det FH som jag besöker emellanåt finns många väldigt vanliga och trevliga människor. Och en del personal som har ansvar ifall nån mår dåligt. Det är inte jämförbart med att söka på nätet. Ett tips bara. Du väljer självklart själv!

Fredagskram! / mt

Miss K
fre, 2012-11-30 - 10:50

Vad skulle jag göra utan er? jag behöver påminnas om och om igen att inte ta för mycket ansvar.

När jag pratade med honom sa han att han tänkte sluta, men frågade strax därefter om jag verkligen inte tolererade någon sprit hemma, inte ens dela på en flaska vin?!!

Han har nästan alla sina saker kvar här och sociala försäkringar etc. Ingen egen bostad, varken här eller där. Hans syster kan möjligtvis ordna lägenhet där. Antagligen kommer han förr eller senare att vilja komma till Sverige igen. Jag har många ggr varit på väg att själv leta bostäder där jag bor, men inser då att jag håller på att gå över gränsen.

Vad jag tänker göra nu är att ta reda på om det finns behandlingshem här som kan ta emot honom på en gång. Sen är allt upp till honom själv. Nu tycker ni säkert att det kan han själv göra, men var ska han bo under tiden? Jag vill verkligen inte att han bara dyker upp här. Jag är inte tillräckligt stark för att kasta ut honom på gatan. En del av mig vill fortfarande att vi ska vara tillsammans. Jag har sagt att kanske om några månader, men det förutsätter ju att han verkligen gör ett försök.
Ska kanske ta mig till FH när jag är mer ledig från jobbet. Försöker oftast klara mig själv i det längsta.

Lelas
fre, 2012-11-30 - 18:01

Det är en bra idé tror jag, att ta reda på vad som finns för behandlingshem. Det blir nog enklare att vara konkret i dina krav om du själv vet vilka alternativen är.

Var rädd om dig, vännen!
/H.

Miss K
tis, 2012-12-04 - 22:59

Tiden går, sakta, sakta. Jag har precis fått besked om att han tänker gå igenom en 2veckors behandling utomlands. Jag börjar så smått hoppas igen. Sista tiden har jag känt mig ganska neutral och gjort en massa saker som behövs göras. Tiden måste ju fyllas med något. Kanske varannan dag får jag plötsligt bara lust att gråta, och gör det. Ska unna mig en massage senare i veckan.

Som sagt, jag kan se 2-3 veckor framåt, men sen är det blankt. Vad jag vet har han inte börjat planera för boendet. Han vill komma tillbaks till mig, men har nog förstått att det får vänta lite. Om han nu går igenom de 2 veckorna och tycker han är botad då, vågar jag verkligen låta honom bo här då? Om jag sätter krav på absolut nykterhet kanske han pressas att skaffa lägenhet. Allt hade varit lättare om han hade det. Jag vet fortfarande inte vad jag vill, veligare människa får man leta efter. Känner att jag är feg och borde vara mer rak.
OK, vi är inte där ännu, men måste nog planera.

Var hos psykolog igår, men det gav inte så mycket. Jag är ingen kandidat för KBT, så då är jag inte så intressant, verkar det som. Ska kanske ändå få någon form av samtalsstöd där.
Ska nu ta mig igenom december (min hatmånad) och julen med familjens viljor som ska samsas. Kan ändå glädjas åt att jag inte är alkoholist, verkar vara en svår tid att hålla sig nykter.

Miss K

Miss K
mån, 2012-12-17 - 00:55

Länge sen jag skrev nu.. Tittar tillbaka och läser. Jag pratade om månader, men månaderna blev veckor. Han är tillbaka nu. Bra förstadag, men sen kom abstinensen.

Det var inte möjligt att bo kvar hos föräldrarna ända till nästa år, då plats på behandlingshem fanns ledig. Han får bo här, MEN han måste ringa läkare och soc i morgon (med mål att komma till Nämndemansgården). Någon som vet hur en utredning hos socialen går till? Krav på avgiftning/antabus? Känner nu att jag verkligen kan slänga ut honom om han inte försöker. Det är nästan så att jag vill göra det. Klarar inte av de här kasten mellen älska o hata. Det är så svårt att se när han blir som ett barn och börjar gråta. Tycker att män också ska gråta, men det finns gränser.

Miss K

Miss K
fre, 2012-12-21 - 22:09

Jag har slängt ut honom nu... Efter att snällt be honom flytta, ringt polisen och försökt leta efter hotell till honom kom han/vi på att jag ju kunde skjutsa honom till puben. Gjorde detta igår. Med sig fick han en väska med grejor.

Känner mig hemsk nu, tänk om han irrar omkring på gatorna i jul. Men jag har fått en yta av stål, kan inte gråta längre.
Mitt försvar är: 1. Min dotter måste känna sig lugn när hon är hemma hos mig någon enstaka gång om året. 2. Han måste få en iskall dusch så han reagerar. 3.Det finns faktiskt hotell att ta in på alternativt söka sig till avgiftning.

Han var villig till att sluta och ringde själv socialen. Detta varade några timmar, sen dess har han inte visat några tecken till att vilja sluta. Tyvärr fick vi inte tag på rätt person förrän efter 3-4 dagar... Nu gäller det att han blir uppringd och att han svarar att han vill ha hjälp. Kan tyvärr inte tro honom längre när han vill göra ett sista försök =avgiftning hemma och säger att han ska "uppföra sig". Han har också börjat bli aggressiv när han dricker och har uppfört sig konstigt inför sina barn. Det är inte rätt att jag ska vara rädd i mitt eget hem!

Han är hos en kompis nu. Är rädd att nästa steg är att komma hit och bulta på dörren alt. att fly utomlands igen.

Bara att vänta ut en vändning och ignorera hans telefonterror, eller? Kom gärna med åsikter.

Miss K

Lelas
fre, 2012-12-21 - 22:47

Hej Miss K!

Bra jobbat! Vilken styrka jag ser i det du skriver nu! Härligt!

"Bara att vänta ut en vändning och ignorera hans telefonterror, eller? " undrar du. Mitt svar: Ja.

Men, jag tror att det är viktigt att du ser till att få bra hjälp själv också nu - oavsett vad som händer med "din" alkoholist. Du behöver stöd för att din återhämtning skall bli så bra som möjligt. Glöm inte bort dig själv i allt detta!

Kram!
/H.

Lelas
lör, 2012-12-22 - 15:42

Nej, det är inte lätt att veta hur...

Hur ser det ut nu? Har du någon samtalskontakt? Annars är det nog det första steget du behöver ta. Vänd dig till vårdcentralens kurator, till kommunens familje-/beroendeenhet, till kyrkan (till någon diakon, det kan finnas specialiserade sådana) eller någonstans där du känner dig trygg och välkommen.

Börja med att säga: Jag är anhörig till en alkoholist och jag har just sparkat ut honom ur mitt liv. Sedan kommer det att lösa sig. Mer än så behöver du inte förbereda dig, utan lämna resten till den du samtalar med.

Sedan tror jag också på att göra saker som får dig att slappna av. Umgås med vänner som ger dig lugn och trygghet. Boka in dig på en ansiktsbehandling eller en massage någonstans. Köp nya kläder. Tillåt dig själv att må bra och att satsa på dig själv.

Var rädd om dig!
/H.

vill.sluta
sön, 2012-12-23 - 00:59

Snällaste och omtänksammaste personer.
Vet inte om du får höra det tillräckligt ofta?
Men du är så genomgod och snäll!
Gillar att läsa dina råd och rön.
Kramar i natten!
/A

Lelas
sön, 2012-12-23 - 11:30

Men du, vill.sluta...... *rodnar lite klädsamt*

Tack!

Om andra har glädje av mina lärdomar, så har det inte varit förgäves. Jag börjar faktiskt hamna i att jag tycker att det har varit värt resan, även om jag aldrig någonsin skulle vilja göra om den.

Kram!
/H.

Miss K
sön, 2012-12-23 - 17:17

Lelas, Håller med "vill sluta". DU GER VERKLIGEN BRA RÅD.

Försöker ta det lugnt och ta hand om mig själv, men inget känns roligt. Måste nog försöka tvinga mig själv till träningen. Ursäkta jag låter så negativ.

Jag är tyvärr lite besviken på vårdcentralen o soc (det är väl det du menar med beroendeenhet)? Men ska ställa mig i kö, kommer nog behöva det.
I morgon ska jag jobba. Har berättat för några få, kanske bäst att säga saker rent ut, det brukar sladdras en hel del ändå.

En god jul till alla ni beroende och medberoende där ute!!

Miss K
ons, 2012-12-26 - 00:11

Tack Adde för din hjälp!

Fortsätter min "dagbok":
Just nu är det kaos. Jag känner skuld för vad jag än gör. För att jag inte öppnade dörren idag när han säger att han inte druckit (verkade inte normal), för att jag kallat på polis, för att jag inte ger klara besked.

Ibland har jag istället skuldkänslor för att jag har gått med på att träffa honom ute på julafton Då sa jag att han kunde ringa mig idag, kanske gav jag honom falska förhoppningar.

Jag vet inte vad jag ska tro längre. Han är absolut inte stabil, planerna kan ändras 3 ggr på en dag. Men jag märkte ändå en vilja igår att prata med soc. (hoppas det inte bara gällde bidrag).
Tänker nu att jag ska avvakta om han avslutar avgiftningen och börjar med Antabus igen. Hur ska jag ställa mig till hans lugnande tabletter? Önskar jag kunde hitta en bra gräns för när han kan komma hem.

Kram
Miss K

Adde
ons, 2012-12-26 - 05:52

tabletter jobbar ihop med alkoholen och skjuter bara upp den fas man måste gå igenom för att få en stabil nykterhet. Tyvärr är det många läkare som är snabba med recept för de har inte kunskapen om oss alkisar.

Miss K
lör, 2012-12-29 - 01:17

Min "särbo" har nu blivit utslängd från sin kompis och hittade då vidare till Stadsmissionen. Där är han fortfarande och stormtrivs väl inte precis. Fördelen är att han automatiskt får kontakt med socialen, när vet jag inte.

Det är så jobbigt att inte vara med och se, att släppa kontrollen. Jag vet inte om han tar tag i saker, vad han dricker, om han tar lugnande. Fast skönt ändå att slippa se på när ångesten kommer. Jag vill bara hoppa över all denna väntan. Jag har målat upp en bild av att bara han kommer på behandlingshem så blir allt bra. Det verkar så avlägset nu.

Jag har träffat honom två ggr för att ge honom vissa saker som han inte tagit med sig. Senaste gången gick ganska bra, han var nykter och klar i skallen. Det som är svårast är när han tjatar om att komma hem eller får för sig att jag träffar andra. Ibland undrar jag hur mycket som är själva personligheten. Vill gärna se honom som stark!

I ett svagt ögonblick lovade jag att fira nyår med min "för tillfället särbo". Skrev om detta i en annan tråd och såg då hur sjukt det låter. Vi har längtat efter att fira jul/nyår ihop efter ett år tillsammans. Romantisk middag med alkoholfritt och sen var och en hem till sig.. Hm undrar hur det ska gå? Synd att min dotter inte är kvar,det hade varit en trygghet. Borde nog avboka det hela, men jag vill inte vara ensam på nyårsafton.

Natthälsningar
Miss K