av Adde

..

Adde
mån, 2012-12-10 - 14:31

både hösttrollet och vill.sluta :-) Jag tror också minsann att det börjar hända rejäla grejer med er också !

Sorgsen
mån, 2012-12-10 - 18:29

...du är en klippa.
Tack för att du tog dig tid att läsa och svara.

Jag hängde med ;)

Det blir lite dubbelt för mig i detta eftersom vi är gifta men inte blandat våra ekonomier. Jag bjussar mycket för att jag vill och kan. Ibland tar det ju lite udden av den berömda manligheten oavsett om män är friska eller sjuka. ;)
I detta mycket känsliga ämne, behandlingshem/ekonomi, sitter jag lite i smöret oavsett hur jag gör. Om jag hjälper med kosing så kan det, eller förmodligen med säkerhet, slå bakut i missbrukartänket och utnyttjas negativt.
Han har inte ekonomi att casha en behandling själv. Vi får se vad som händer med utredningen som ska inledas i veckan.
Vi äger en gemensam lägenhet så om han hamnar utanför helt så blir jag ju betalningsansvarig för den...hm...lite kruxigt...

Känns ändå som att hans ofrivilliga ledighet har främst positiv inverkan på honom just nu, trots fylla/ångest och depression så tar han en dag i taget. Jag håller mig mest undan, det känns som det är bra han pular runt med sina egna tankar.

Än en gång tack!

Kram på Dig!

Sorgsen
mån, 2012-12-10 - 18:56

...läste jag, i din tråd, om mannen som tog sig fram med rullator pga sitt missbruk.

Min make kommer hamna där om han inte vänder nu!
Du skrev att du inte hade något val när du tog dig till behandlingshemmet.
Det är där min man befinner sig. Hans kropp orkar inte mer och steget ut ur samhället blir nästa om han inte väljer bryta sitt destruktiva mönster.
Det vet han, känner han..inget han sagt till mig, men han vet och känner att jag vet. Sa(skällde) det till honom för det där halvåret sen när jag märkte det brakar åt fanders!

Han är den finaste av alla fina, där inne i mörkret någonstans finns han...

Det skapar en ny fråga till dig från mina tankar...

Jag läser överallt att man ska lämna missbrukaren att reda ut sin situation ensam, markera att man inte vill vara med i det destruktiva levnadsmönstret. Det förstår jag, men, måste man slå bort kärleken? Blir den enbart negativ bränsle i en missbrukares leverne???
Jag har hittills inte lämnat kärleken liksom. Säger jag älskar honom...blir det bakvänt för honom?
Som jag lärt känna honom så tror jag han skulle försvinna helt från det som skulle bli vår framtid om jag slutar visa att jag finns för honom och oss. Det skulle bara ge honom ytterligare en anledning att dränka sig i alkohol....hur ligger det till enligt din erfarenhet? Du har ju en fru om jag läst mig in mig rätt...

Tack för ordet!
Kram nr 2 ;)

höst trollet
tis, 2012-12-11 - 08:40

Jag kanske inte är rätt person att svara på din fråga..
Jag känner såhär, att man måste få ha känslor kvar för PERSONEN! Vare sig det är en fru, man, barn eller förälder.
Det är ju själva beteendet, man är emot!
Kanske lite bakvänt, men jag tar ett exempel från mitt eget liv. För att kunna förlåta mina föräldrar, för allt de utsatte oss barn för, var jag tvungen att skilja på handling/beteende och person!

Jag kan tycka om personen, men reagera mot beteendet!(eftersom jag inte kan förmå mig att tycka att handlingarna var okej)
Kanske måste jag själv en dag lämna min man, om han skulle öka sitt drickande? Då får det bli med motiveringen att jag älskar honom så mycket, att jag inte orkar se på när han går under...
Hårt? Ja, det kanske andra är klokare i att bedömma, men jag tror inte att jag skulle orka stå bredvid en människa som långsamt håller på att begå självmord (läs dricka ihjäl sig) om han inte VILL göra något åt saken själv..
På ett sätt, känns det som man hänger i luften, i det okända, eftersom man inte kan gå emot en annan människas fria vilja..
För min del, får jag vänta och se..
kram /trollis

Sorgsen
tis, 2012-12-11 - 13:13

gillar läsa dina ord här på forumet.
Tack för ditt svar.

Jo, jag är helt med på det du säger.
Jag kommer inte kunna vara kvar i förhållandet som det sett ut.
Nu finns det ju en tydlig förändring och mannen vill ha hjälp.
Hur kan bara tiden utvisa. Jag menar, om nu samhällets kvarnar mal långsamt, återstår det att se hur många varv makens tankarna far och vad de oftast kommer kretsar runt. Jag känner att jag bara kan avvakta nu.

Frågan är om min kärlek till mannen uppfattas negativt?

Är det klokast skiljas helt för att sen, förhoppningsvis, återförenas?

I min värld så känns det helt tokigt. Jag har jättesvårt att lämna nu när han är som sjukast. Jag håller mig utanför, det har jag gjort det mesta av hösten, och han visar tydligt att jag ska hålla mig där, men jag säger att jag älskar honom. Han vet jag har kontakt med forumet och behandlingshemmet, inget han hoppar glada hoppsasteg över.
Jag hade kontakten färsk när allt rasade och då var han otroligt tacksam och han hoppade på tåget. Det räcker för mig, jobbet för honom har ju inletts och jag sitter i kupén bakom eller framför, olika beroende på situationen. Detta är ju fortfarande så purfärskt, instabilt och oskyddat och från min sida trevande. Jag har en stor livserfarenhet och jobbar med människor så jag känner mig inte totalt vilsen. Är jordnära och hastar inte med stora beslut.
Min förändring, tillsammans med annat, har fört utvecklingen framåt men också tillfört en negativ distans i relationen. Om den är till godo eller ondo för framtiden får bero.

Min undran var mer om det generellt blir negativt för en missbrukare att känna att den anhörige finns kvar oavsett?
Att det undermedvetet eller medvetet ger signalen: "hen är ju kvar....hen älskar mig, det ska jag fira" !

Är det "säkrare" att bryta helt för att undvika vara en som ger syre till missbruket?

Om jag fortfarande älskar eller inte är ju min känsla som jag får ta ansvar för.
Kärleken får jag gråta ur mig och sörja om det går åt skogen eller njuta om den är ömsesidig någonstans i en framtid.

Du, hösttrollet, är ju kvar i förhållandet och påverkar din man, vilket verkar gå åt rätt håll...gratulerar

Kram på Dig

Adde
tis, 2012-12-11 - 16:13

är underbar och ska absolut inte undervärderas i våra sammanhang :-)

Alla människor vill känna sig behövda och, som prästen Olle Carlsson säger, "användna av". Vi vill ju bli sedda och känna oss likvärdiga. Och vi alkisar är ju inget undantag.

Jag kan tänka mig att vara kär i en alkis är en vandring i livets alla möjliga upp- och nergångar och man dras med i alkisens liv med hull och hår. Men vi är inte sämre än att vi kan uppskatta den kärleken som ges till oss. Sen beror det ju lite på hur kärleken används....

Vi är ju som sagt mästare på att manipulera och vända saker och ting till vår fördel och vända uppmärksamheten åt annat håll och tvekar inte alls att även använda kärleken så. Eller kanske mer rätt : Nyttja "Tyckasyndomsyndromet" hos den som älskar oss. Vem vill inte göra allt för den man älskar ?

Där kommer begreppet "Tuff kärlek" in. Att sätta gränser, att inte dras med i diskussioner hos en påverkad person, att kunna säga ifrån att detta går jag inte med på och att kunna sätta punkt. När vi uppfostrar barn använder vi tuff kärlek för att vi vet att det vi säger är bra för barnet i långa loppet och vi sätter en gräns för när tjatet gnisslar i våra öron och vi inte orkar mer. Men vi älskar ju det barnet och vi gör det för dess egen skull.

Precis samma sak med oss alkisar.

Vi tar inte skada av kärlek men vi tar avgjort skada av när kärleken övergår i möjliggörande och att anhöriga kastar mjuka kuddar framför oss så vi inte ska slå oss när vi ramlar. Ett sånt beteende växer man in i som familjemedlem och även många vänner och arbetskamrater blir likadana. Att då som anhörig veta hur man ska vara mot/med oss och sätta gränser är inte lätt om man inte får lära sig det från nån som varit i samma sits. Jag har själv gått Familjeveckan, då som alkoholist, och det var några fantastiskt bra dagar. Jag fick ju så uppenbar insyn på hur jag har gjort av proffsen själva, de anhöriga. Det var inga hätska stämningar, vi var ju där av samma anledning, vi ville förändra våra liv till det bättre.

I mitt fall hade det varit katastrof om hustrun hade stuckit då de sista dagarna. Jag hade inte överlevt den smällen. Jag hade en behandlingskompis som fick skilsmässopapperen skickade till sig på behandlinghemmet med uppmaning att genast skriva under. Det underlättade inte hans behandling om man säger så.

När vi alkisar börjar leta efter en väg ut från missbruket så är varje eget steg utan inblandning av andra en delseger på vår väg mot totalsegern. De flesta här på forumet tror jag har letat sig hit utan att nån annan tvingat dem eller hjälpt dem och det är så bra att det funkar på det sättet. Då är vi ju liksom mer mogna och mer beredda att ändra våra liv. OM man är väldigt säker på att en behandling är vad man behöver och har möjlighet att betala en del själv men inte fixar allt så finns det kanske, möjligen, eventuellt en lösning på Gårdens hemsida :-)

Jag kan också tillägga att jag själv varit med om att vara på gränsen att bli medberoende i samband med att jag försökt lotsa andra att gå på samma väg som vi andra nyktra alkisar. Jag har varit tvungen att klippa kontakten med folk för att jag själv drogs med i medberoendet, jag måste inse var min gräns går för går det för långt riskerar jag min egen nykterhet. Jag måste i det fallet sätta princip före person. Oavsett hur mycket jag tycker om den människan.

Sorgsen
tis, 2012-12-11 - 17:49

...för mig. Gick rakt in i själen..tack...

Adde, dina ord hjälper mig otroligt. Särskilt det som nu är riktat mer till min situation men även allt annat du delat med dig.

Jag och maken lever inte under samma tak 7 dagar i veckan och distansen har sina för och nackdelar.
Vissa delar under rubriken medberoende har jag följt som en mönsterelev(läs in ironin) fram till i somras, andra delar har jag instinktivt inte gått med på pga min personlighet. Mycket har fått hänga i luften pga bådas arbetssituation. Nu är, tack och lov, situationen annorlunda.

Jag är ingen kuvad kvinna men jag vill göra så rätt det går nu när öppningen finns.
Älskar honom, inifrån och ut.

Kram till Dig....tack, tack, tack...

Sorgsen
mån, 2012-12-17 - 22:03

Blir plats både för maken och mig på behandlingshemmet nästa år!
Bästa julklappen jag kunde få!

Önskar dig och de dina en god jul!

Fenix
tis, 2012-12-18 - 00:20

låter det. Allt väl till dig Sorgsen, ngn bättre julklapp har inte jag hört talas om så här långt!
Kramar
Fenix

Adde
ons, 2012-12-19 - 09:01

tid.....!

Faktum är att jag aldrig tyckt speciellt mycket om att gå på firma- eller julfester överhuvudtaget. Inte ens när jag var aktiv och det oftast var fri sprit på dessa tillställningar. Jag har skött mig bra förutom en gång där jag gjorde bort mig något så kapitalt så jag valde att inte gå mer på det företagets fester. Men annars har jag alltid tyckt illa om att nån dragen människa prompt måste berätta om livets allvarligheter fastän de inte kan prata utan bara sluddrar och stänker saliv. Och såna är så svåra att komma bort från, de hänger efter som en igel.

Jag har varit med på många julfester i nykterheten men alltid tackat för mig efter maten och dragit. Jag tycker det är synd om jag ska få negativa erfarenheter med mig som svärtar ner den oftast mycket goda förtäringen som någon jobbat hårt med. Tråkigast är det när fd arbetskamrater redan har fått för mycket när de kommer och ska fylleflåsa mig rakt upp i nyllet och vara kärvänliga. Då mår jag illa rent fysiskt, fyllelukten är vidrig.

Jag ser att Unionen har kollat hur folk gör med sina fester och det visar sig att hela 10 % avstår att gå på dessa fester just på grund av fylla. Jag hade ingen aning om att det var så många men jag har full förståelse för det. Och samtidigt kan jag tycka att arbetsgivarna borde börja dra ner på alkoholen i omtanke om sina anställda.

Jag mår bra i min nykterhet och försöker göra det som är bra för mig idag. Jag kan se hur djävlig alkoholen är i min närhet och där jag är fullständigt maktlös. Blir det ingen förändring den närmsta månaden så blir det begravning nån gång i vår/sommar. Kroppen har nu tagit så mycket stryk så läget är akut och tyvärr är det väl så att läkarna inte har nån större lust att hjälp till när personen själv väljer sitt destruktiva liv. Alkoholen är sannerligen listig, falsk och stark. "Anonymt" beskrev det så bra i "sorgsens" tråd om alkoholdjävulens sista kamp. Och jag blir återigen påmind om hur viktigt det har varit (och fortfarande är) att fokusera mig på min relation till alkoholen än att splittra mig på andra i sammanhanget fullkomliga oväsentligheter.

Adde
ons, 2012-12-26 - 09:25

ser jag slutet på årets värsta helg. Jag vantrivs något så oerhört med denna helg som är fylld med frosseri och "extra allt" vad gäller prylar. Köpvansinnet är rent hysteriskt och detta samtidigt med att det sitter massor av människor runt om i landet som är helt ensamma och inte har nån som bryr sig runt sig.Men jag kan också se att det blir mer och mer populärt med andra aktiviteter, än så länge i minimal skala, men de är på uppgång. Juldagen på Friskis och Svettis blir också mer och mer populär och då inte bara för träningen enbart utan kanske mer för att få komma bort ett tag.
Hos många arbetsgivare är det nästan slagsmål om att få jobba under helgen dels för den högre lönen men även där för att få komma bort från stressen hemma. Jag pratade med en strålande glad kille på macken som hade lyckats få ett jobbpass på juldagen och tyckte det var så skönt att bara få vara åskådare till alla andra som stressade förbi.

Jag har också märkt på senare år att i mitt umgänge så krökas det mindre nu när jag är nykter !! Kul !! Jag har aldrig försökt påverka dem att dricka mindre men däremot var jag väldigt drivande när jag var aktiv. En middag utan en isande kall snaps fanns ju inte på kartan !

Vi går mot ljusare tider nu och jag tycker det är skönt, idag gillar jag inte mörkret. Det är ju också en väsentlig skillnad mot när jag var aktiv då jag ständigt rörde mig i det mentala mörkret och var livrädd för det Ljus som kunde leda till tillfrisknande. Att ställas i ljusan dager, helt avklädd på alla mina lögner och undanflykter var skrämmande hemskt, bra mycket värre än trollen som hemsökte mig i mörkret. Idag söker jag ljuset i alla dess former, lika mycket som kunskap som den underbara solen på en klarblå himmel.

Livet har sin upp- och nergångar men jag har trots allt ett bra liv jämfört med när jag krökade. Varje dag som nykter är en gåva som jag ska förvalta väl och njuta av, jag tycker att jag är skyldig att göra det mot mig själv. Och jag behöver göra det för min egen skull. Och för att kunna göra så behöver jag påminna mig ibland om vem jag är just idag och hur det en gång i tiden såg ut för mig.

Idag ska jag inte dricka oavsett vad som än händer.

vill.sluta
ons, 2012-12-26 - 10:11

I allt du skriver och berättar om.
Dina liksom Berras helt underbara berättelser får en verkligen att tänka efter.
- Är det så? Men om....... Nä det stämmer ju.

MulleTanten är också en av järngänget som jag ser upp till full utav RESPEKT.
Många är det i andra trådar, Lelas, Tilde, Stigsdotter och Trollmorsan för att bara nämna några. Så mycket klokhet och visdom.
Älskar att vara här och bara läsa, tänka efter...nicka instämmande.
Om jag glömt någon, MARIA!!! Du är inte glömd, Anli och många andra. SnorrDompa, inte är du bortglömd.

Jag har haft en härlig jul, kommer få ett fantastiskt nyår. Jag gör tillsammans med en killkompis

förrätten och varmätten.
Damerna gör efterätten.

Vi skall ha ett grymt nyår, jag kör ett nyktert nyår

Hur det förra var kan ni läsa i min tråd.
"Nu får det faaaan vara slut!!!!!"
Hasta maniana!
/A

kalla
sön, 2012-12-30 - 18:26

Önskar dig ett gott nytt år och tack för alla kloka ord under året de har hjälpt mig mycket//Kramar Kalla

Adde
mån, 2012-12-31 - 08:16

på året då alla konstiga löften ska tas, löften som kanske hålls i en, två, tre, ja rentav i fjorton dagar innan de glöms bort.

Medan andra helger på året var hyfsat sprifria för mig så var nyårsafton en riktig supahelg. Backhoppningen var en befrielse, ligga i soffan, äta godis och må djävligt illa....idag vet jag att jag inte var ensam om det tillståndet. Jag har ju aldrig någonsin varit intresserad av backhoppning men det var ju en bra ursäkt att skylla på traditionen för att få slippa göra något ansträngande.

Ser på fb att det tipsas om div drinkar, shots mm mm men den gemensamma nämnaren är ju att de allra flesta vill bli lite runda om fötterna så de kan "slappna av" men det vill ingen erkänna. Varför ska man just denna kväll dricka champagne ? Ett vidrigt sött slibbigt vin som man måste skölja ner med annan dricka för att bli av med sötblasket.

När jag möter folk idag som inte riktigt är klara med sitt drickande och alltså inte är mottagliga för information så märker jag väldigt snabbt hur skölden reses upp snabbt och säkert för att skydda drickandet. Ofta märks det så tydligt hur de vänder sina argument på så sätt att det passar dem så att de intalar sig själva att det knallar på finfint utan problem. På mitt sista AA-möte satt en kille som nyss kommit ut från en lång behandling och sade att han minsann gjorde alla fel man kan göra första året och fick det att låta som en seger. Den djupa suck som drogs samfällt av andra deltagare i rummet bekom honom inte alls, han såg sig som vinnare i trots mot all erfarenhet. Att ljuga för oss själva är vi mästare på och att sluta med det är en förutsättning för vår nykterhet.

Samma sköld finns hos medberoende och den hårda skölden är ofta svårare att tränga genom, förnekelsen är ofta mycket svårare där. Ett vuxet barn som är predestinerad som beroende genom arv och miljö och som tipsar om vindrinkar och andra typer av alkohol slår ifrån sig med näbbar och klor, det är lögn i helvete att nå fram. Hon presterar bra på jobbet, tränar hårt och flitigt, curlar sin unga dotter och allt är så fint och alldeles, alldeles underbart.

Men i köket står en BiB.

Idag trivs jag i alkoholfria miljöer men jag far inte illa av att andra dricker. Det är deras liv och de får göra som de vill med det men jag finns där om nån vill prata om det. Jag stormtrivs i Thailand där det många gånger är synonymt med faranger (ung vit man, europe') och alkohol och där jag alltid blir uppmärksammad och uppskattad som farangen som inte dricker. Jag får en respekt hos thailändarna som jag gärna önskar att jag kunde få i Sverige bara genom att jag inte använder alkohol.En attitydförändring i drickandet som heter duga om vi kunde genomföra det här hemma. Tyvärr går utvecklingen åt helt fel håll i Sverige där kommunerna nu helt tappat kontrollen på tillstånden för alkoholförsäljning.

Men idag har jag bestämt att jag inte ska dricka och då vaknar jag med all säkerhet utan baksmälla i morgon och då tänker jag ge fan i backhoppningen och istället ge mig ut på promenad :-))

Maria42
mån, 2012-12-31 - 12:30

Och gott nytt år!, tack för den stöttning du bidrar med.
Kram!