av Berra

Ångesten tar mitt liv...

höst trollet
mån, 2013-01-07 - 09:11

Lycka.. hmm.. Varför tror vi alltid att "lycka", ska vara så stort och himlastormande..?
För mig är lycka att vara TILLFREDS!

Tillfreds med livet och mig själv.. En sorts inre lugn, oavsett vad det är för väder eller om det är ostädat runt omkring mig..

Yttre omständigheter garanterar varken lycka eller olycka, de är bara omständigheter!
Ungefär som att känslor i sig bara är just känslor.. Vissa tycker vi bättre om och vissa sämre.

Men den enda som kan välja, är vi själva.. Det finns ingen annan människa som kan välja dina känslor!

Att vi försöker skylla på det, beror på att vi själva inte riktigt tror oss vara kapabla att styra våra känslor..
Det är ju så himla mycket enklare att skylla på utanförliggande saker, människor och "omständigheter"..

Betyder det då att man aldrig få ha "negativa" känslor? aldrig bli upprörd? Alltid "sväva på moln"?
Nej, men som Tilde säger, vi kan betrakta känlorna som "känslor" utan att ge dem för stor betydelse..

Om jag t.ex. är arg, så har jag valt att vara arg! Jag kan välja om efter bara en kort stund.. Kanske för att det inte förändrar situationen att vara "arg".
Jag kan välja en mer neutral känsla, för jag "måste" inte välja känslan: "jublande glad"..

Sedan kan jag gå vidare och se om det finns något i situationen att förändra, fråga mig vill jag? måste jag? kan jag?(rentav, behöver jag?)

Här kan man lära sig en hel del av sinnesro-bönen.. Förändra det man k a n förändra.. Lämna det man inte kan (och förhoppningsvis ha förstånd att inse skillnaden ;-D )
Kram /trollis

Stigsdotter
tis, 2013-01-08 - 13:45

...det gör vi nog just för att vi som Trollis påpekar, tror att den ska vara så stor och himlastormande. Så påtaglig i sig. Jag tror att det är en stor sanning vi får oss serverade här av Hösttrollet:

LYCKA ÄR ATT VARA TILLFREDS!!! Jag tror att detta att vara tillfreds oavsett är essensen, kärnpunkten, kontentan av allt vad mindfullness, buddhism, sinnesrobön, kristendom, nirvana - ja allt vad man kan tänka sig av livsåskådningar och religioner.

Man kan vara riktigt arg och ändå vara tillfreds. Eller hur? Om jag väljer att vara arg för att det är det rätta för mig just då, då är det bara rätt!

Tillfreds kan jag känna mig när jag vet att jag har gjort ett aktivt val, jag har valt den situation jag befinner mig i och jag gillar den. Jag kan också vara tillfreds fast jag bara hamnat i en situation, men ändå trivs där. Om jag inte trivs, känner att jag inte valt situationen (eller att jag valt fel) och ändå inte gör något för att rätta till - då är jag inte tillfreds och då är jag heller inte lycklig.

Det handlar mycket om här och nu. Att inte älta det som varit eller att oroa sig för det som kommer. Lycka kan vara så litet som att bli glad för att jag tillåter mig själv stanna upp och se att den lilla skalbaggen har vackert grönskimrande rygg.

Egentligen är det ganska enkelt, men också oändligt svårt! Jag undrar om man inte måste öva sig på detta, att känna lycka, att tillåta sig själv att känna lycka här och nu istället för att gå omkring och vänta på något odefinierat himlastormande?

Jag vet inte, detta var lite tankar som väcktes hos mig här i Berras tråd!

Mammy Blue
tis, 2013-01-08 - 14:22

Mina funderingar går åt följande håll:
Kvällstidningarna och skvallerpressen har kidnappat ordet lycka och gett det en konstig klang. Löpsedlar skriker ut "SÅ BLIR DU LYCKLIG" med jämna mellanrum, med undertanken att "här har vi serverat lycka åt dej på silverfat, klarar du ändå inte av av vara lycklig är det något fel på dej". Skvallertidningarnas lycka går mer åt nykärs- hållet, och den himlastormande lyckan är fantamej inte lätt att uppnå.

För mej är lycka något man kan känna varje dag om man ger sej själv tid att stanna upp, lukta på blommorna, eller närstudera myrorna på trädgårdsgången i stället för att desperat gå och hämta ogräsmedel och myrr "för det ser så skräpigt ut, tänk om grannarna får se det här"!

Stanna upp och njuta av detaljer i tillvaron - DET är lycka för mej.

viktoria
tis, 2013-01-08 - 17:21

Förlåt att vi tjötar här nu Berra, men vill bara tillägga (som bekräftats av flera här som använt det) att tacksamhetsbön varje kväll (eller dag) tränar hjärnan att se de braiga småsakerna. "i dag är jag tacksam för...och så 5 saker!" Tänkte vilket blaj först, men faktiskt tycker jag mig haft lättare att vara både nöjd o glad då jag i perioder praktiserat det.

Berra
ons, 2013-01-09 - 02:03

Satte idag med mobilen på toan på jobbet och skulle svara på Addes inlägg i morse, skrev som vanligt en halv roman...
Och det är förbaskat pillemarigt att göra det på en liten smartphone, benen somnade efter ett tag så att det stack i dem av sockerdrivka..
När jag var nästan klar så lyckades mina fumliga fingrar trycka för länge på samma ställe och den kopierade in det jag senast kopierade, min systerdotters önskelista till hennes barn i julklapp, med mailadresser och hela skiten, förbannat också...
Och smått skit som texten är så var det helt omöjligt att veta exakt var den hade lagt in sina rader, så det blev att radera bort en halvtimme av min dag,
Det kändes väldigt snöpligt...

Men att mobilen har blivit mitt substitut för en tidning på muggen, ja det är ett faktum idag, hemma kör jag paddan...

Till saken hör att jag ville berömma Adde för hans arla ord, om att vi inte ska vara så snarstuckna på forumet,
och kanske mer koncentrera oss runt själva problemet, alkoholen...
Men jag vet, beroendetyper är känslotyper, och det kan lätt bli lite teatraliskt...

Men som svar på ditt inlägg Vickan, jag är ju i grund och botten en icketroende, jag har aldrig haft någon uppenbarelse med Gud och grabbarna...
Och ganska ofta har jag haft känslan av att han har glömt bort mig stundom, för jag orkar inte ta all skit på en gång...

Men tacksamhet försöker jag inbilla mig om att jag tar till mig min fru tillika livskamrat, mina två barn, mitt boende, att jag har ett förvärvsarbete och att jag har ett liv även på fritiden, det blir väl fem grejor eller?
Men likt inflationen och kraven på att lönsamheten ska varje år stiga med ca 10% så påverkar det också livskretsen...
Allt ska bli lite bättre, lite effektivare, lite snabbare, lite modernare lite billigare för varje år, ribban höjs, och därmed kraven...
Det är en långsam stress som kryper på en, som ett exempel så budgeterade man inte för femton år sedan med ett par tusen årligen till en ny dator, en mobiltelefon, internet och så vidare...
Försöker idag tålmodigt lära min 80 åriga moder hur man t.ex betalar sina räkningar på nätet, deklarerar, hittar adresser och telefonnummer, beställer sina mediciner och läkarkontakter, allting sker på nätet och det stressar mig lika mycket att lära ut det pedagogiskt som hon blir stressad av att tvingas ta in det nya...
Så allt är inte utav godo med alla nymodigheter...

Jag vet att stressen var en av de största bovarna till att jag blev en alkoholberondetyp, och nu måste jag lära mig att hantera den vardagliga stressen utan en möjlighet till att "koppla av" på en syntetisk väg, och det är verkligen ingen barnlek, no shit!

Jag försöker på alla sätt lära mig nya verktyg för att balansera min dåliga stresstålighet, det klingar dåligt med jobbet t.ex.
Men olika former av mindfulness, och turbovila när det funkar...
Svårt för att somna på nätterna, svårt för att vakna på morgnarna, en lång nedtrappningstid innan jag kommer till ro är en av problemen...
Alkoholen nockade mig direkt förut, sov som en klubbad säl, men nu???

Men jag slår snabbt över, glad i medvind, sur i motvind, en typisk känslomänniska, tillika beroendetyp...
Och hårstråna på min hud känner minsta förändring i vindarna, snacka om ultrakänslig!

/Berra

mulletant
ons, 2013-01-09 - 05:00

en HSP Berra? Vi diskuterade HSP för ett tag sen här på forumet. Länkar en artikel i SvD - finns mycket på nätet, även tips. http://www.svd.se/nyheter/idagsidan/existentiellt/hogkansliga-pejlar-in…

Min mamma skaffade dator när hon var 75 och hade ett stort intresse och utbyte av den - mest för att hålla kontakt med släkt och vänner på fysiskt avstånd. Vi lärde oss vilka system som funkade för henne, jag kan föreställa mig den pedagogiska utmaningen du har med din mamma:)

Ha en fin dag, ler när jag tänker på var du sitter och läser kanske... en fridfull plats hoppas jag / mt

Berra
tors, 2013-01-10 - 01:50

Det där var huvudet på spiken, HSP tänka sig...

Satt så mycket jag kunde och lusläste på jobbet idag, stämmer till 80-90%...
Men shrinken Aaron är amerikansk och jag litar inte helt till fullo på jänkare, de är glättiga och fåfänga i sin inställning till livet.
Men annars, plockar man bort det ovidkommande så stämmer det på pricken...
Har aldrig hört uttrycket och det är inte ett godkänt diagnostik ännu, men det kommer nog...
Printade ut en massa sidor som frugan nu ligger i sängen och läser, hon som känner mig som bäst får avgöra om hon också anser om det stämmer...
Men är rädd för att de är lite horoskop-känsla över det, det är tänkt att stämma in på de flesta, alla ska känna sig träffade.

Fanns riktiga raketer i symtomen, ska undvika alla former av stimuli, såsom alkohol, sockerkickar, koffein, nikotin braja osv.
Även de saker som ger en fördröjd stimuli efter ett par dagar...

HSP betyder High Sensitive Person, högkänslig person som har en lägre tröskel för sinnesintryck, syn ,hörsel och känsel osv.
Vi överstimuleras av våra intryck så mycket att det tröttar ut våra sinnen, och stressar oss om vi inte begränsar det.
Stämmer perfekt med tanke på hur jag brukar använda söndagsnätterna till att sortera in och bearbeta helgens intryck.
Att jag heller inte kan köra bil i storstäderna utan att få en blixtrande huvudvärk,
svårt att koncentrera mig på ett pågående samtal om det är en massa andra oljud i bakgrunden t.ex,
kan inte sortera saker i några få grupper, utan skapar mina egna undergrupper.
Tål inte kritik för jag vet redan om mina brister...
Kan förutse olika personligheter vid första intrycket, kan en massa repliker på filmer jag såg för en massa år sedan, helt utan orsak.
Lyssnar inte på vad folk säger, utan HUR de säger det, vilken underton har de, varför väljer de dessa ordval just nu etc...
Jag har en enastående förmåga att kunna läsa av sinnesstämning på djur t.ex

Och jag behöver flera gånger under dagen kolla in en "blindspot" vilket betyder att jag väljer att stirra in i väggen och inte se på något, bara för att ge hjärnan tid till att behandla mina synintryck, minnesbanken är full och jag trodde jag var en "funderare, en tänkare"!
Många gånger är jag lik tjuren Ferdinand som älskar att sitta under korkeken och bara få vara, naturen är inte strukturell och jag behöver inte kolla efter räta linjer eller symmetri och ifrågasätta så mycket, naturen växer vilt och hjärnan accepterar detta förutsättningslöst...

Ja hjärnan slutar inte förvåna mig, det finns oanade möjligheter att vidareutveckla den och förståelsen bakom den.
Men det är Gud så skönt att få en bekräftelse på att det finns en diagnos på mina tankar, jag trodde jag skulle bli galen!

Det här ska jag fortsätta spinna vidare på, och jag skall göra allt i min makt för att ta till mig informationen om "tillståndet" för det är ingen sjukdom,
Utan mer en personlig egenskap där jag måste lära mig att begränsa alla sinnesintrycken, annars så förgås man...

Så tack igen Mullan, det här var verkligen en bra nyhet du kunde ge mig...

/Berra

Berra
sön, 2013-01-13 - 23:16

..och dax för lite av veckans reflektioner, jag summerar som vanligt min vecka för att kunna lägga dossierna till sina respektive fack för färdigbehandlade tankar...

En intensiv vecka med att läsa "allt" på nätet om HSP (Högkänslighet), det kändes väldigt rätt på en gång och jag gick upp det precis som jag brukar, fullt ös..
Idag har det sjunkit in lite mera, och det känns inte som ett lika hett ämne längre, trots att jag bara ville skrika ut det först, .."här kolla!, det här är jag!!!"

Naturligtvis ligger det kvar i mitt minne, och jag ska mera sakligt söka vidare när det har lugnat ner sig lite mera i mina sinnen, för jag blir sällan riktigt objektiv förränns jag kan vrida det till både min för och nackdel, allt måste vägas in, vad är sant, vad är det inte?
Annars skulle man lätt kunna kalla mig blåögd...

Men att det stämmer, det råder det ingen tvivel om, jag ÄR en HSP-typ, inga tvivel..
Men att jag ska behöva missionera ut det själv för att det är ett sådant okänt begrepp bland mina vänner, Nä!, det orkar jag inte med, tänk om det blir en "fluga",
vad dum man skulle känna sig efteråt, inget "Evergreen" här inte..

Läser naturligtvis i alla trådar om hur dagsläget är för oss alla,
med tungt hjärta läser jag också om hur läget är med vill.sluta och tjejerna.
Jo jag håller med alla, alla synpunkter är viktiga och verklighet för de som skriver det.
Men jag tar inget parti, tänker inte lägga mig i diskussionen eftersom jag inte har tagit någons enskilda sida...
Konflikträdd?, jomenvisst, lugnet går före tvisten, så har det alltid varit runtomkring mig.

Kan bara som en liten anekdot bara berätta en liten episod ca 2 år innan min nykterhet.
Detta har inget med vill.sluta att göra, utan en reaktion jag råkade ut för..
(Känner ändå en viss likhet med situationen)..

Jag var medbjuden på en darttävling hos en relativt ny kompis via omvägar från en annan polare.
Förstod inte varför, när jag i verkligheten suger på all form av spel & tävlingar, men jag tänkte antingen så blev jag bjuden för att jag är så jävla trevlig, eller så vill de ha någon som direktkvalificerar i bottenskiktet, vilket spelar inte mig någon större roll, för jag hävdar aldrig att jag är bäst på någonting, men jag är duktig på att munhuggas när jag är onykter...

Jag tackade ja, och det bjöds ju på en hel del öl, och när man inte är duktig på spelet så var jag desto bättre på att dricka bira..
När finalen var avklarad och jag vann (bakifrån listan) så blev det ju en manhaftlig bastu,
och däri fick jag min livs största funderare när en snubbe säger...

"Men för fan Berra, har du aldrig lärt dig någon gång att hålla käften, du snackar ju för fan på inandningen också, håll tyst och låt oss andra föra en konversation utan att bli störd av dina inhopp och avbrytningar hela tiden.."
Jag blev tyst, förlägen och tittade ner i golvet, har aldrig blivit så tillrättavisad i hela mitt liv av en okänd vän(Vän?), sårad och väldigt kränkt gick jag ur bastun, satte jag på mig kläderna med svettpärlorna rinnandes på ryggen och tänkte, nej fan...nu går jag hem, de vill inte ha mig här längre..
Men för att inte verka otrevlig mot snubben som anordnade tävlingen, så satte jag mig i soffan med de andra snubbarna och väntade bara ut tiden, när förste säger att han går hem, då blir jag nr 2.

Det drog ut på tiden, och jag nickade till lite, vaknade av att höra "..äntligen blev det tyst på den där jäveln.." och samtliga runtomkring mig verkade bara att hålla med...(låtsassov..)
Så jag blev offentligt hånad ännu en gång, men nu med alla runtomkring mig...
Jag tänkte varför gick jag inte när jag så väl tänkte det första gången?
Varför utsätter du dig för det hära?
Res på dig och tala om för de andra att de är jävligt otrevliga, och att de har sårat dig ordentligt och nu kan de fara åt helvete, själv tänker jag fara hem...
Men gjorde jag det?
Nejdå, jag satt lugnt kvar och låtsas-sov någon timme till, innan den förste skulle gå hem.
När han väl sa att det var dags, hann jag rejsa om honom i hallen, sa ett snabbt hejdå och slog igen dörren..., hann aldrig höra ett svar, och jag brydde mig inte heller..

Aldrig mer..
..Skulle jag utsätta mig själv för detta..
..Skulle aldrig mer sätta min fot där mer..
Skulle hata dessa elaka människor för evigt, jajemän..

Lyckade så bra med att förtränga dem att en kille pratade med mig i kassakön på Ica helgen efter, och jag kunde inte placera honom alls, han var liksom "bortraderad" i mitt minne..
Han var en av "dem", och jag skulle våga säga att det inte var alkoholen som tog bort minnet...

Så är det att vara en känslomänniska, och inte veta vart gränsen går (när man har druckigt).
Och att reagera starkt på vad andra har sagt åt mig, förnedrad och lättkränkt.

Är jag en sådan fortfarande, jovisst!
Skillnaden just nu är att jag inte längre dricker alkohol, och överreagerar inte lika mycket.
Min livsituation med depression och hela baletten har gjort att jag måste lära mig ta hand om hur mina reaktioner fungerar, och jag har ett bättre skal idag som skyddar mot hoten.
Samt att jag har försökt lära mig varför jag reagerar som jag gör, vad gör jag för fel?
Ta hand om situationen direkt, rannsaka mina känslor omgående, reflektera och arkivera!

Precis som jag gör på Söndagskvällar, arkiverar veckans händelser...
Sparar de goda minnena, försöker lära mig av del dåliga händelserna och tömmer papperskorgen.
Inget må's bra av att kånka på vidare i onödan, ryggsäcken är tung nog ändå...

Kommande vecka är en väldigt speciell vecka, nyfiken och rädd på samma gång.
Ledtråden är 49,9917808...

/Berra

mulletant
mån, 2013-01-14 - 05:30

om att lära av livet - och på en kortkurs dessutom. Vilken ypperlig illustration till den (obehagliga) sanningen att det är i den egna reaktionen lärdomen finns att hämta (inte i vad andra säger/gör) och att den enda man kan förändra är sig själv. Och först måste man först klargöra för sig själv vad som hänt, hur man reagerat och om man vill förändra sig ... (det vill man inte alltid men då har man gjort ett val). Jag har upplevt liknande situationer som du beskriver, oftast nykter och "bara" driven av mitt engagemang och tro att jag vet och har svaren... På en kurs med övernattning i min ungdom babblade jag på tills en lite äldre person sa "Nu ska lillan sova" - och tänk jag fattade redan då att där hade jag nåt att lära mig. Ändå har jag upprepat mig många gånger... Nu sammanfattar jag för mig själv det jag nyligen skrev i min tråd "Det man inte blandar sig i behöver man inte dra sig ur" - sägs av kloka fru Ekdahl i Fanny och Alexander (bland annat) och försöker hålla det i minnet. Det går allt lättare när man kommer längre i decimalerna:) Kram på dig och ha det bra! Du är ett ankare här, bara så de vet... / mt

höst trollet
mån, 2013-01-14 - 11:10

Jag läser och funderar.. HSP-person.. Ja, det finns nog en bit av sådant hos mig och många andra också.
Jag har också läst in mig i länken och fick en liknande reaktion (men det där är ju JAG, på pricken!)

Sedan började jag fundera över, vad ska jag använda den nuvunna kunskapen till?
Jag kände inget behov av att basunera ut något..
Givetvis infann sig baktanken att använda den som "försvar", när jag trampar i klaveret.. Men det känns inte heller rätt.
För mig blir det lite av en kuriositet.. Jaha, det finns ett "namn" på att vara "känslig"..

För jag reagerar fortfarande (i magen)och vill helst kunna "försvara".. Men jag tror att jag lärt mig att vänta med att agera..(och många gånger känner jag inget behov av att göra ens det..)

Jag har försökt lära mig att se det positiva med "kritik"..
Det krävs nämligen mod att kritisera en vän!
Om ingen talar om för mig vad de tycker är jobbigt med mig, så kan jag ju inte heller ändra på det?
(och då får jag ju fortsätta att gå runt och vara "den där jobbige fan")

Visst, det s v i d e r som attan i början.. innan man lärt sig att man inte alltid behöver välja känslan "sårad" ;-D (ibland är det t.o.m bättre att välja känslan "förbannad", om man aldrig vågat pröva den..)

Jag brukar efter de där tio djupa andetagen påminna mig själv om att välja känslan "nyfikenhet".. Vaför blev det så här? vad? hur skulle jag göra istället?

Tack för titten i ditt arkiv!(finns mycket russin i din forumkaka)/trollis

Berra
ons, 2013-01-16 - 01:21

Ta inte bort ett inlägg i trådarna, det finns inget du behöver ångra...
Det är lite som fyllångesten, man vill bara radera gårdagen, och det hör nog till alkoholist-tänket.

Jag gjorde det också till en början, och att ångra sig känns som om man vill radera sig...
Lite till nykterheten hör också att man står för det man vill ha sagt, då och nu.
Inte som ett TV-spel, man dör och börjar om från början igen, allting glömt...

Och jag håller med dig, mina inlägg är lite..eller ganska mycket av en gammal gringubbe..
Men det är min verklighet, så som jag upplever den, eller mer har upplevt den...
Förändringen finns där, från fokus på det orättvisa och mörka, till det lite mera vardagliga.
Och visst är det en j..la massa inlägg att tugga igenom, men se förändringen!

Jag är inte stolt över allt som jag skrivit, men det var sanningen för mig...då!
Det har blivit som en enda lång dokumentär genom mina senaste 5 år av mitt liv,
men... med den stora förändringen till något bättre....

Det är något som för mig känns för stort för att radera, det vore som att ta ifrån mig min dagbok.

Ta det inte ifrån dig själv, man kan inte ångra sig genom hela livet...
När man väl har fått ordning på det, så kan det vara försent...
Därför finns det inget "sen" om man vill göra en förändring, livet levs i detta nu'et.

Igår var försent, imorgon vet vi inget om, det enda vi kan påverka är...NU!

Mors Berra

Berra
mån, 2013-01-21 - 01:10

..och jag funderar, vad blev bra, och vad blev inte lika bra?

Svaren är inte självklara, utan ligger i betraktarens ögon...

Stod utanför fotbollscuphallen idag och rökte, när tjejerna hade matcher...
En mamma ifrån laget står och tittar på mig...
-Oj, inte visste jag att du rökte...
-Jo så är det, svarade jag, inte en av de bästa valen jag har gjort, erkände jag med en gång...
-Någon last ska man väl ha svarade hon...
-Har precist slutat med att strypa söta kattungar och våldta små barn,
så jag tyckte rökandet var en mindre last att bära på, sade jag och tittade på henne i ögonvrån.
Hon såg helt förskräckt ut till en början, och antog sedan att jag skämtade med henne...
Men det är inte lätt när man inte känner personen mer ingående...
Jag log för att få henne att förstå att jag inte menade allvar....

Hon ville återknyta till sin fråga, och fortsatte...det luktar cigarr, är det de?
-Cigarill fick hon till svar...
-Oj är inte de starka för att dra halsbloss med?
-Visst är de det, men när det är smaken som avgör så dricker du inte te' om du är sugen på kaffe.
-Nej det är ju klart...
-Så röka cigaretter bara för att de är mindre farliga, känns inte som ett alternativ...
-..och att dricka kaffe när man vill ha en espresso...?
-Nej,nej det är ju klart...

Jag slänger ut prillan i en snödriva innan vi åter går tillbaka in i hallen....
-Oj, så du snusar också???
-Ja jag behöver nog alla droger jag kan få tag i, blev svaret till henne...
Nu tittade hon storögt på mig ännu en gång, och visste inte vad jag använder för typ av droger..
Gav henne ingen blick, utan lät den fantasin fritt få gro i hennes okunskap...
Ja gisses så kallt & bittert det är ute, skulle sitta fint med en bamsewhisky när man kommer hem,
tillade hon...

-Nej där går gränsen svarade jag...
-Nu stannade hon upp i sin fundering och visste inte alls vad jag menade, dricker gör väl alla?
Hon blev nog ännu mera oförstående över vad jag var för en typ, vad menar han??
Lite tröttsamt stannar jag upp, och tänker..here we go again...

Vänder mig om och ser henne lite argt i ansiktet...
Kan du köra bil och röka samtidigt...?
Dricker du mer kaffe än vad du först hade tänkt du skulle göra,
och sedan sjukskriver dig dagen efter....?
Säger du oftare saker du inte menar med en prilla under läppen, och sedan ångrar dig?
Frågorna haglar ur mig som om jag hade läst på dem ordentligt..

(..och tänker..F.N vad folk är insnöade, hackar på rökandet, och totalförsvarar alkoholen...)

-Nejnej självklart inte, jag förstår lite vart du vill komma...

-Ja du får ursäkta att jag blir lite upprörd när man manfalt får angripa rökarna vilket oftast bara bekommer dem själva och möjligen dem som får lukta på deras dåliga andedräkt,
medans det här i hallen finns säkert ett tiotal föräldrar som aldrig borde ha satt sig bakom ratten i morse för att köra sina fotbollsbarn på matchen efter en alltför blöt gårdagskväll.
Min rökning och eventuella lungcancer kommer inte att kunna döda mina passagerare och medtrafikanter...

Återigen så kände jag mig så dum, hjärtlös och inskränkt..
Som lät då denne stackars mamma få ta hela min uppbyggda aggression mot de påhopp jag råkar ut för som rökare, vända det till min fördel i jämförelse mot alkoholen, vilket hon först tog i försvar..
Jag gjorde politik av dagens dötugg ute i snön, som bara skulle vara en trevlig konversation först.

Men på något sätt kände jag mig orättvist påhoppad, och förvarade mig för hårt och fel..
Känslornas stig är som ett minfält, och trampar man fel, så exploderar det...

Jag skämdes över mitt lilla utbrott, och en ursäkt hade känts konstigt på något sätt,
men det var ärligt på något annat sätt på samma gång...

..eller så är det som de säger, jag har nog bara gått och blivit en gammal gringubbe...

Rökningen kanske kommer att ta livet av mig på vägen mot döden,
men som drog betraktat kommer den inte att skämma ut mig och skapa livsångest som alkoholen gör.
Eller så är jag bara för dum för att inte fatta det, tids nog får jag veta...

Livets val har aldrig varit enkla, och livserfarenheten borde göra dem visare...
Men allt är inte en självklarhet, inte ens livet...

/Berra

vill.sluta
mån, 2013-01-21 - 03:23

Speciellt det där med argumenten mot att inte dricka jämfört med att röka/snusa.
Nu gör ju jag varken eller men så tydligt har jag aldrig fått höra argumenten förut.

Sagt det förr, säger det igen.....

Berra du äger!
/A

markatta
mån, 2013-01-21 - 11:14

om fotbollsmamman och rökningen. Jag tycker inte du var dum eller hjärtlös men jag var ju inte heller där och kunde se kroppsspråk och tonfall. Ärligt talat så tror jag att kallprat och sådana "trevliga möten" är för de flesta rätt så ointressanta, mest ett socialt tvång. Korta men ärliga möten är desto mer intressanta, de kryddar vardagen. Du bidrog säkert till att hon hade ett intressant samtalsämne att ta upp sedan vid middagsbordet med familjen. Kanske även till en för dem givande diskussion om det för många tabubelagda ämnet alkohol. Eller så enades de bara om att du är en bitter gringubbe och kunde stärka sin relation i att ha en "gemensam fiende" med lite sweet loving som resultat. Oavsett utgång så fick du mig att le. Tack för det!

Kram

Mammy Blue
mån, 2013-01-21 - 16:24

Nu har jag läst det jag behövde i din underbara tråd. Har läst rubbet fram till 15 maj 2011. Så länge det tog. Och så länge det tog för mej att få ordning i mitt eget huvudkontor.

Med reservation för att jag inte läst längre än jag har - det kan ha hänt saker efter 20110515 som jag inte vet - så är vi fasligt lika. Fast tvärt om. Du vantrivs på jobbet, har energitjuvar som suger musten och livet ur dej, kommer inte ur det, gillar egentligen själva arbetet som är specialicerat och är i behov av lönen. Du åker hem till familjen och "tankar liv", känner frihet, värme och kärlek när du är ledig.

För mej är det tvärt om. Jag har förstått det nu. Mina energitjuvar finns i hemmet. Tvättning, städning, matlagning tar aldrig slut, familjen består av fyra "hamstrar" som ska samla och spara på allt. Vilket skåp man än öppnar så är risken stor att hälften trillar ut i huvudet på en. Ingen ordning någonstans. Kaos överallt. Man hittar ingenting man letar efter. Hittade igår en soppåse inknökad i en garderob, förmodligen inknökad där i halvpanik för att vi skulle få besök. Eller så....

Den mentala blockeringen inför detta kaos blev alkohol. Det började nog tidigt. Jag och sambon började vårt samboende i en tvåa på 35 kvm. Jag är projekt- startare, har svårare att avsluta. I en liten tvåa kan man inte låta projekt ligga framme. In i garderoben med dem. Fulla garderober. In med det som måste bort i städskåpet då. Städskåpet fullt??? Skafferiet! Äsch, lägenheten är för liten. 65 kvm stort med många garderober. Vår dotter föddes där. Hamstersläktingarna överlyckliga, nu fanns det ju någonstans för dem att göra av sina hamstrade småbarnsattiraljer. Vårt hamstrande eskalerade. Fick bli villa. 140kvm. Hamstringsexperterna som vi båda lärt oss av, fick nu möjligheter att till oss överantvarda de skatter de sparat sedan vi var små. Ett par billass senare är garaget fullt med gamla skidor av trä, pulkor, delar till Push Florida, volvo amazon, gamla skolböcker, någon gammal ickefungerande utombordare, delar till sedan länge sålda båtar, fyrtio år gamla flytvästar etc. etc. etc.

Resten av husets återstående lagerytor är fyllt av delar av sambons farmors bohag. Inte underligt att jag varje gång jag ska städa får ett ångestanfall och börjar gråta. Eller övee huvud taget inte ens ger mej på att städa. Sitter apatisk och stirrar på skiten i stället. Lätt gjort att döva bort det med alkohol.

På jobbet är det ordning och reda. Längtar dit...

Tack för uppvaknandet, Berra.
En sak i taget.
Mår jag bra av detta?
Kan jag göra något åt det? Gör det.
En sak i taget...

Kram!

Berra
tis, 2013-01-22 - 11:11

Vi är också hamstrar, allihopa i familjen...
Men som jag skrev, vi har våra städhelger där toleransen mot bra-att-ha-grejor är väsentligt lägre.
Minns hur jag sparade min första dator på vinden, den var snuskigt dyr och hade skapat en enorm lyckokänsla i mig..
Men idag, femton år senare, är min telefon vassare än vad den var då...
Så affektionsvärdet är större än det verkliga värdet och nyttan, men jag vet hur det känns, som den gamle kommissarien som inte ville kasta sin gamla pärmar när de datoriserade hela poliskåren, han kunde inte slänga sitt livsverk utan det kom andra och slängde dem i sopvagnarna...
-men snälla, kan ni inte åtminstone ta en kopia på allt innan ni slänger det?
Förståelsen för honom hade inte gått in i skallen...

Det var en förändring han inte kunde ta till sig...

Här hemma har vi en regel, har vi inte använt prylen på senaste året åker den upp på vinden eller i garaget, och där lever den farligt vid nästa röjning.
Det är väldigt få gånger de får komma tillbaka, och sedan kastar vi skoningslöst...
Det är faktiskt befriande att slippa ryggsäcken med obehandlade beslut.

När det är kastat finns ingen återvändo, bara möjligheten att skaffa ny skit.

/Berra