av Berra

Ångesten tar mitt liv...

Berra
mån, 2012-12-31 - 13:48

Det är väl mera verkligheten för en som blivit äldre, nej skämt åsido..

Gott slut och God fortsättning på era nya liv allihopa...
Den värme och förståelse som finns här på forumet är väldigt svårt att huvudtaget få någon annan stans, och ni är mina verkliga och samtidigt overkliga vänner, ni både finns och inte finns på samma gång, det är en väldigt mysko känsla, och jag har fullt upp att sätta mina fantasi-ansikten på er allihopa, och jag bygger upp en inre miljö runt omkring er, ni är alla helt unika, vet ni det?

Här hemma håller tjejerna till i köket och förbereder kvällens middag, vi kommer att bli tre familjer och tolv personer, tjattret pågår för fullt, och jag är inte välkommen dit, i köket alltså.
Det är för tillfället previligierat för mammorna, och det gör mig ingenting.

Mötte grannen ute på baksidan när jag rökte, han skrattade när jag sa att vi skulle bli så många,
och han sa.."ja och ni som brukar kunna hålla på och festa så långt in på småtimmarna.."
Skulle jag ta det som en komplimang eller inte, funderade jag på...
Men svarade lite halvdiplomatiskt och styrde iväg påståendet med .."men hallå, jag fyller femtio år snart, och fyllkondiset har dramatiskt försämrats..."
Han skrattade när han stod där på taket med skyffeln i högsta hugg, deras nya tegelpannor är glaserade och låter snön glida ner på altantaket av plast vilket inte pallar det trycket ifrån blötsnön, alla behöver inte veta tänkte jag...

Nej jag är inte ett dugg rädd inför årets nyårsfirande, har lite rutin numera.
Jag har min nollbira (0,5) och alkoholfri bubbel som jag delar med kidzen, är fullständigt nöjd med detta och har ingen längtan till något annat, kanske natten avslutas med en GT-virgin..
Skjuta fyllraketer har jag också slutat med, vid flera tillfällen har pinnen suttit kvar i snöhögen och formligen exploderat fem meter framför oss, eller pinnen gått av och då kan den ta vilken riktning som helst, oftast en meter ovanför marken och in under någons bil.
En skola här intill brann ner för 10 år sedan där troligen en nyårsraket hade åkt ner i containern med matsalens kartonger...
Nej jag har helt gått in för tårtor, en stubin och sedan bara stå och titta, vilket man inte hinner när man ska tända på nästa veke för att det inte ska bli en paus i skjutandet...
Förändringar är bra, har jag ju sagt, och istället för fylla så satsar jag på det verkliga umgänget, och håller en hög närvaro...

Nästa år ska bli det mest intressanta hittils, det var våran gamla VD's favorituttryck varje år vid jullunchen, och det ska jag fortsätta anamma.
Det finns inget annat alternativ än att gå all-in inför nästa år 2013...
Den som inte satsar vinner heller ingenting, mitt liv ligger i MINA händer..
Jag gör det till vad jag vill göra det till, det är mitt ansvar...

Gott Nytt!

/Berra

Sorgsen
mån, 2012-12-31 - 15:09

...Dig ett Gott Nytt År!

Vill tacka för all insikt du gett mig. Jag har läst och lärt mycket genom dig.
Tack för att du finns här och visar att det finns hopp om förändring!

Berra
ons, 2013-01-02 - 00:01

..på det nya året, 2013!

Imorgon är det arbetsdag för mig, och ja...jag ojar mig inför detta...

Årets nyårsfirande var nog det "sämsta" på väldigt lång tid, för det hände i stort sett ingenting.
Lojt satte vi och snackade ut det gamla året vi vuxna vid matbordet, proppmätta!
Barnen/tonåringarna satt/låg i soffan och embarkerade hela vardagsrummet.
En kvart innan tolvslaget begav vi oss ut i regnet allihopa, sköt av våra raketer.
Sedan stod vi på farstukvisten och skålade i bubbel, blöta & kalla..
Tändarna hade som vanligt packat ihop och det var ett elände att skjuta av det sista.
Första familjen drog runt halvtre och vi gick till sängs runt kvart över...
Inte dåligt tidsmässigt och inte dåligt dryckesmässigt heller, de som brukar dricka mycket, drack också mycket, och hade det mest jobbigt på morgonen, förvånad?, icke!

Satt hela dagen och försökte analysera varför jag tycker det var det sämsta på väldigt lång tid.
Förväntningarna var kanske låga, och resultatet kanske blev det också, allt på rutin.
Grannarna hade flytt fältet och vi var de enda som var ute på gatan och sköt, tråkigt.
De nyinbjudna gästerna för i år bjöds in för att de brukar kunna snacka, och de gjorde de..
Alldeles för mycket så att våran gamla familj inte fick en syl i vädret.
Det blev mera av en enahanda diskussion, och blandningen fungerande inte...
Det blev en del skratt men inte tillräckligt många.
Barnaskaran fungerade inte heller, för många grabbar, för många tonåringar...

Kanske hade det gått troll i nyårsfirandet, det fanns där men inte tillräckligt bra...
Att allt skulle gå på rutin och man hoppades innerligt att det skulle finnas tillräckligt mycket med improvisation för att göra det hela roligare....
Det går inte alltid att falla tillbaka på det som alltid har varit, inga garantier på att det fungerar från år till år.
Vi ändrade midsommarfirandet drastiskt för 7-8 år sedan och det blev en bättre lösning,
nu skulle vi behöva förändra nyårsfirandet också...
Det finns en hel del att se över alltså, att klura vidare på..

Fanns det något som var bra då?
Jorå, hälften av alla "champagneflaskor" som stod som lik på diskbänken, var precis lika fina som de vanliga men innehöll ingen alkohol, från 1/3 förra året till 1/2 idag, en förbättring.
Genomsnittligt drack vi också mindre än vanligt vilket också är en klar bättring..

Morgonen kändes seg, men berodde hos mig mest pga sömnbrist.
och det kommer att bli ett litet h..te att vända dygnet tillbaka.
Vilket gör att jag avslutar min helgsammanfattning redan nu innan kl 12...

"Må ditt liv levas som du förtjänar", dvs du ansvarar redan idag för hur ditt liv ser ut imorgon.
Eller "som man bäddar får man ligga", ett annat gammalt ordspråk, funderar ofta på deras innebörd.
Men de känns mera som.."var var det jag sa", eller "rätt åt dig"...
Varför finns det inget ordval som pekar mindre fördömmande?

Mors Berra!

mulletant
ons, 2013-01-02 - 07:01

till dig Berra! Jag känner igen känslan du beskriver runt nyåret. Vi pratade vidare om det igår och mannen hade pratat om känslan, hans känsla av att vara ett hinder (min tolkning och mina ord) för andras festande...

Jag tänker ofta på ordspråk och förundras över hur träffande de är. "Som man sår får man skörda" passar som tillägg till dem du skrev inatt. Att liten tuva kan stjälpa stort lass har jag upplevt i arbetslivet (kanske du också?) och även privat när jag tänker efter. Vet inte om ordspråken i sig behöver vara fördömande? Det är väl oftast så att de tas fram i de situationerna... eller?

Jag hälsar dig God morgon! och önskar att du känner dig just så utsövd och fräsch som du verkligen bäddat för och förtjänar när du satte punkt (och kröp i säng?) före midnatt.
För övrigt har du annat också som tar sin plats i anspråk med tanke på svärfars bortgång.
Önskar dig en bästa möjliga arbetsdag och -vecka! / mt

Berra
ons, 2013-01-02 - 21:54

..om man nu får säga så om dig..?

Nja, jag har slutat lägga några som helst tvivel i om jag "sabbar" andras drickande längre.
Jag anser nog att dricka alkohol är var mans ensak, jag dricker det som gör mig gott,
de andra dricker det som gör dem gott, och alkoholen gör inte mig något gott.
Alltså avstår jag det i alla dess former.

Jag brukar jämföra det med att vara allergisk, man trugar inte en nötallergiker att "bara ta en enda hasselnöt", för att göra det lite trevligare, det kan vara livsfarligt för den personen.
Och alkoholen var livsfarlig för mig i längden, ångesten höll på att ta mitt liv.
Svårt att förklara för den som är oinvigd av alkoholens baksida.

Nej, det tog timmar att sparka sig trött i sängen igår natt, och första arbetsdagen på många dagar var väldigt dryg, alla var inte där så det underlättade lite i alla fall..

Min lilla svärfars bortgång förvånar mig minst sagt, inte att han dog,
för han var gammal, sjuk och hans tid var inne, han hade levt sitt liv på övertid t.om, 90 bast!
Få förunnat idag, men man kan drista sig om hur värdefullt hans liv var de sista åren.
Då hade nog hellre jag trillat av pinn lite tidigare.
Men att han hade levt ett rikligt liv innan dess råder det inga tvivel om, har fått höra hur hans barndom var när de levde 8 syskon i ett enda litet torp mitt ute i skogen, mamman dog när han var 4 år, och pappan jobbade i skogen 12-14 timmar per dygn.
De hade 2 timmar på skidor för att bara kunna handla mat osv...
Brukar känna nästan hur hur Monty Pyton four Yorkshiremen-sketchen ekar i mitt huvud...

http://www.youtube.com/watch?v=13JK5kChbRw

Men åter till hans bortgång, och varför den förvånar mig...
Frugan och hennes syster är ena riktiga känslomänniskor, de kan gråta för ingenting.
Minns hur jag för många år sedan när min pappa dog hörde min fru säga, .."hur ska jag någonsin orka klara av det när mina föräldrar dör"..
Men här sitter hon nu och är en av de rappaste sorgenärer jag någonsin sett!!!
Till saken hör att hon har redan hunnit vänja sig med sina föräldrars sjukdom (Alzeimers)under många år, de har varit "mentalt döda" sedan lång tid tillbaka.
De har bara varit en förkroppsligad liknelse av deras föräldrar, samtidigt som deras minnen, blickar och glimten i ögat sakta har tynat bort i ...ingenting.
Så de har varit "borta" sedan länge, och hon har hunnit säga farväl under en lång tid,
men att pussa på en hålögd och frånvarande människa har heller inte varit så lätt för henne.
Och hon har tömt sina tårkanaler sedan länge..

Vi har under en lång tid bara önskat att de skulle få lämna detta jordeliv och vad vi antar ett icke värdigt liv ur deras synpunkt, och en oro hos oss andra.
Hennes stress att åka dit minst en gång i veckan har nu lättat till hälften (mamma kvar),
och nu är det en förändring till det bättre för henne, med mindre stress.
Hon har bråttom att få ordning på begravning och entreprenörer, och få det bakom sig.
Men jag är förvånad att hon inte alls är så ledsen som jag var rädd att hon skulle bli,
men hon kanske gjorde som jag, väntar tills det är över och hon får sörja "i fred".
Barnen som brukar vara sympatiledsna med mamma får inte riktigt den näringen de trodde de skulle få, så de får sörja sin morfar lite granna på egen hand för tillfället..
Svägerskan hon bara gråter, men hon kan inte komma ifrån detta faktum, trots att hon är betydligt äldre, det går inte att fly ifrån det, och hon måste ta tag i det, hur jobbigt det än är..

Så det är ett litet konstigt vakuum i våran familj för tillfället, och det flyttar på förberedelserna inför min 50års-fest vilket kanske inte är så lika angeläget just nu...

Men jag försöker se var dag an, och vad den har i sitt sköte...ha framförsikt!
Det är omöjligt att planera någonting just nu,
och man har väldigt få saker att ta fasta på när det blåser ifrån alla håll...helst samtidigt.

/Berra

Fenix
tors, 2013-01-03 - 19:21

du har verkligen gåvan att hitta de rätta orden när de som bäst behövs. Är du präst kanske:-)
Fenix

viktoria
fre, 2013-01-04 - 10:15

Gör ett lite avtryck här med önskan om ett gott 2013 för dig och din familj, Berra. Tänker kring det du beskriver om din frus och hennes systers olika reaktioner i sorgen. Jag tror att man också kan ha "gjort bort" en del av sorgearbetet innan en älskad människas bortgång, i de fall en svår och långvarig sjukdom förelegat. Så var det iallafall för mig. Kvar efter min systers bortgång var den oändliga saknaden - också det en sorg, men inte lika förlamande och inte lika påtaglig för omgivningen. Att vi sörjde i "olika ordning" i vår familj, eller egentligen att acceptansen och förståelsen (eller kanske insikten) för just detta saknades till viss del, slog djupa sprickor mellan oss. Sprickor som jag tror kommer att läka med tiden, men mina ärr från detta kommer nog att bestå livet ut, och för alltid förändra vårt förhållningssätt till varandra. Hoppas din frus familj är mer tillåtande och lämnar varandra utrymme att sörja och ordna så som var och en behöver. Varm kram!

viktoria
fre, 2013-01-04 - 14:18

lite här och lite där;-)
Nu är jag just hemkommen från jul och nyärsfirande med familjen i sydligare delen av vårt land. Jag är inte en sådan där ständigt uppkopplad person, har inte lyckats/brytt mig om att skapa ett e-post konto till telefonen, har inte facebook, tar nästan aldrig med mig datorn om jag inte måste för jobbets räkning eller ska vara borta länge. Dinosaurie, men mår bäst så. Annars läser jag valda delar av forumet hyfsat regelbundet. Ibland dagligen, ibland med någon veckas mellanrum. Skriver gör jag mest i "Det vidare livet", även om det är mer sällan nu sedan liten kom. Livet fungerar nog rätt väl just nu skulle jag vilja påstå. Poletterna trillar fortfarande ner en efter en, berättelsen om mig, vem jag är och varför, vem jag vill vara, och igen - varför, blir tydligare och tydligare. Jag är dig hack i häl kompis! Snart tre år sedan sista återfallet.

Stigsdotter
fre, 2013-01-04 - 16:14

...och hoppas att du talat med hustrun nu. Hon får fixa själv om det måste bytas så mycket och varför åkte ditt skrivbord ut också. Nej, hon måste få höra hur jäkla jobbigt du upplever detta!!!!

Stigsdotter
fre, 2013-01-04 - 16:48

...fortsättning på det nya året. Beklagar svärfars bortgång, men skönt ändå för din fru att ´få lite mindre oro och stress. Kanske kommer hennes sorg senare, kanske har hon redan tagit ut den. Ibland kan man förvåna sig själv, och omgivningen, när man inte reagerar så som man trott skulle ske. Ibland blir det nog också så att om en sörjer mycket (din svägerska) så kan en annan inte "ta den platsen". Eller något. Kram i alla fall.

Berra
sön, 2013-01-06 - 01:26

Funderar ofta på..."är jag lycklig nu?"...."men nu då?"....
Kanske lyckan är att man inte har så många olyckor att tampas med,
eller när man inte är olycklig så borde man ju vara...lycklig, eller?

Som man sätter man ofta mål eller skiljelinjer, när man har gjort detta eller passerat det här målsnöret, ja då borde man kunna falla tillbaka på något och tänka, nu har jag ro i sinnet...
Men när man hinner sätta nästa mål innan man har uppnått det första, blir det rätt någon gång?
Eller kommer jag för alltid att ligga efter mig själv?

Ser jag alltid ryggtavlan på mig själv om jag kryper utanför min kropp,
försöker jag alltid hinna ikapp mitt egna jag?
Ja, jag vet inte, men svaret är att jag aldrig blir nöjd med mina prestationer.
Rädslan för misslyckas gör att man spänner bågen ännu hårdare inför nästa uppdrag.
Alltid sträva högre och bättre, och bli förbannad när jag inte hinner i tid...
Få gånger sätter man sig ned och funderar, men vänta nu, NU är det tid för att njuta.
Allt görs i en hast för att jag ska få tid över till att...göra andra saker.

Imorgon hyr jag en lastbil på macken, för att vi ska tömma svärfars rum på hemmet.
Inget ska vi spara, allt går på sopstationen, det finns ingen plats för det "gamla" hos oss,
det stämmer inte med vårat levnadssätt, man blandar inte gammalt och nytt...
Känns konstigt, vi åker för att slänga bort de sista fysiska minnena av gubben,
resten av honom får vi ha kvar i våra ...minnen...
Han finns kvar i bakgrunden på någon gammal VHS-kassett när vi filmade barnen när de var små,
men det var nog mer än tio år sedan...
Man brukar säga att allt har sin tid, hans är förbi, vi har en tid kvar, barnen ännu längre.
Har tänkt mycket på lessenfrun och hennes systerdotter som ligger på sjukan, 20 år och svävar mellan liv och död, min dotter fyller 20 år till våren!
Hur skulle jag reagerat?, det vet man aldrig förens det är ett faktum, orkar inte tänka på det.

Vi har en jämngammal kompis som körde omkull på en fyrhjuling i fjällen i höstas,
han var mycket illa åtgången och hans framtida liv var omtvistat.
Efter att ha fått livet tillbaka, lära sig gå och tala fick han göra kortare besök hemma,
men hans fru är rädd för att han aldrig kommer att bli som han var förr.
Vi skrattade åt honom när hon berättade att han brukade gå med rakapparaten i bröstfickan på skjortan och han var förbannad att aldrig några kunder ringde i den..
Det fick mig att tänka på en klasskompis pappa som trillade ner ifrån en byggnadsställning när klasskompisen gick i sjuan, efter en lång tids rehabilitering blev hans pappa obehövd handikappad och lättretlig till den grad att mamman till slut begärde skiljsmässa..
Så en tragedi följde efter en annan...

Och när man hör om allt annat, borde man inte vara tacksam och lycklig då?
Det finns alltid de som har det värre, men i mina tankar hjälper det inte mig,
jag förlägger tankarna hos de som behöver dem bättre än mig...

Imorgon är det åter dags att stålsätta sig, inte känna klumpen i magen och bli sentimental,
utan slänga alla gamla möbler på sopen utan att känna ett dugg, vi raderar då ut morfar.
Men likt den lilla plastbiten som fanns på videokassetterna så pillas den bort, och minnena av den lilla gubben kommer aldrig att kunna spelas över igen, i mina livsminnen..

Livet är stort, ibland för stort och måste tas i flera tuggor..
Jag förstår dem som vill tillfälligt glömma bort sig med att bedöva sina sinnen,
men för mig blev det svårare att inte välja verkligheten..
Och som Adde säger, att vara ärlig mot sig själv, det är nog den första man ska börja med..

Livet är nog inte bättre än så här, men att dölja det orkar jag inte längre...

/Berra

santorini
sön, 2013-01-06 - 07:45

automatiskt lyckligare bara för att man är nykter. Inte i längden men nog kortsiktigt. Min smekmånad pågår ännu, sju månader nykter. Man är i alla fall alltid klar och redo att ta tag i alla vardagens problem när man inte är bedövad. Livet blir inte en dans på rosor men det blir mer ärligt, äkta. Man känner det som ÄR och inte genom ett filter.

Det sköna med alkoholen var ju att man kunde bedöva sej, få en stunds avbrott från verkligheten, sitta i en bubbla. Det konstiga i slutet av min alkoholkarriär var att när jag kunde ha sån ångest och skam för nåt jag gjort eller glömt, då lindrade det att dricka igen! Efter några glas vin kändes det mindre jobbigt. Sen kom det förstås tillbaka med ännu större kraft.

Så det är i sej en lycka att slippa dessa dalar och det räcker långt för mej.

viktoria
sön, 2013-01-06 - 08:03

Santorini, så sant det du skriver ovan. Varje ord instämmer jag i. Och jag är otvivelaktigt en lyckligare person idag, även om lyckan inte alltid är den där svindlande sorten, sällan är det så skulle jag vilja påstå. Men den lilla lyckan, vardagslyckan, frånvaro av olycka, den har absolut ökat.