Var ska jag börja?
Skriver mitt första inlägg här. Min historia är inte unik, det inser jag. Att läsa andras berättelser har både stärkt mig och gjort mig mer uppgiven. Men att jag nu tar steget och skriver själv är för jag har insett att jag verkligen behöver få ur mig av min sorg, ilska och bitterhet.
För att göra en lång historia kort: jag lever med en man som missbrukar alkohol. Tillsammans har vi två barn, båda under 7 år. När min sambo dricker gör han det framförallt på nätterna när vi andra sover, även om det ibland har skett vid andra tillfällen. När jag tidigare konfronterat honom har han, som säkert många missbrukare gör, nekat och lagt skulden på mig, vilket har gjort att jag i stället tyst har burit mina misstankar. Har har tidigare gått i samtal på Beroendecentrum, och höll upp ett tag med fick återfall. Tillsammans började vi gå i samtalsterapi för att rädda vårt förhållande. Min sambo fortsatte dock att dricka och när han en söndag drack när han ensam hade ansvar för barnen fick jag nog och gav honom ett ultimatum: Om han inte kunde visa mig att han tagit tag i sitt drickande innan nästa samtal med familjerådgivaren, skulle vi på det mötet diskutera hur vi skulle lägga upp vår separation. Min sambo kontaktade då återigen Beroendecentrum och fick bl a Antabus utskrivet. Han började också gå i samtal igen och har varit där vid två tillfällen. Och överlag har det blivit mycket bättre, både inom mig själv och mellan oss. Misstänksamheten som tidigare gnagde i mig började avta något, även om så många års svek och osäkerhetskänslor inte försvinner över en dag. Vi började också hitta tillbaka till varandra något. Men de senaste två veckorna har han vid flera tillfällen återigen verkat onykter. Och jag lovar, efter alla dessa år känner jag igen signalerna. Både i hans beteende, men också i klumpen i magen som kommit tillbaka. Låter det konstigt? Vid ett tillfälle har jag konfronterat honom. Då vände han det såklart mot mig och gömde sig bakom det faktum att han går på Antabus. Så nu är känslorna av misstänksamhet och osäkerhet tillbaka, och jag känner att att allt som blivit bättre den senaste tiden är på väg att raseras.
Så egentligen står jag återigen vid ett vägskäl. Jag vill inte att mina barn ska växa upp och utveckla samma klump i magen som jag har, eller samma osäkerhet gentemot sin pappa. Samtidigt är barnen anledningen till att jag stannar. Bara tanken på delad vårdnad och inte vara där och skydda dem skrämmer mig oerhört.
Jag känner mig så maktlös. Och sorgsen. Jag vet inte hur jag ska prata med min sambo om min rädsla över att han dricker igen. Samtidigt är det ju så uppenbart för mig. Alla tecken är där. Men trots det tvivlar jag på mig själv och håller tyst och letar efter bevis eller ytterligare tecken. Men det måste ju få ett slut. Jag vet bara inte hur vi ska kunna gå vidare.
Behövde skriva av mig. Tack för att du orkade läsa.