Känns som jag redan tillhör Er här inne. Läst, läst och läst i många månader...tack för all hjälp och insikt Ni alla gett mig, ovärderligt och unikt kunna ta del av missbruket från alla håll.
Tackar ödmjukast!

Har varit på väg skriva många gånger men det var tydligen först nu det lossnade.

Har ett virrvarr i kropp och själ samtidigt som jag är fullständigt klar över vad som måste göras...

Istället för att berätta vägen hit så dyker jag rakt på mitt akuta behov av rådgivning.

Min man behöver hjälp, vill ha hjälp och åkte självmant akut till beroendemottagningen för få just hjälpen. Detta hände för 9 dagar sen.
Han var full men inte redlös trots sina 1,8 promille. Allt rasade för honom denna dag och jag befann mig och befinner mig utomlands pga jobb.
Väl inne hos läkaren fick jag ett telefonsamtal, med högtalare på, där jag möts av en arrogant skötare som undrar vad min man vill. Jag sa att vad de än gör så skicka inte hem honom igen eftersom jag är rädd han kommer göra sig själv illa! Riktigt illa!
Jag kunde för första gången på länge andas ut och känna att han äntligen har proffs runt sig..........
Falsk trygghet! Morgonen efter får jag klart för mig att de sänt hem honom mitt i natten trots att han bönat och bett om att få stanna!

Jag har redan tidigare fått en bra kontakt på ett beroendehem och ringer dem. Han blir hämtad till informationsmöte och vill bara bli inlagd.

Det finns, som ni kloka människor här redan förstått, en lång historia bakom allt detta. Min fråga är :

Hur mycket ska jag trycka på soc och läkare med allvaret för att de ska förstå? Hur mycket är de generellt invaggade i rutiner och glömmer individens unika behov?

Min man har varit i rullarna flertalet gånger och vet mer än de som utreder honom.....hur ska jag göra? Legat lågt en vecka men vill skrika, stampa och banka in i människorna runt om att det är bråttom! Det funkar inte med öppen vård och beroendehemmet säger detsamma. De menar han behöver läggas in en månad plus fördjupning.

Varför blir han mottagen med arrogans när han verkligen vill ha hjälp?
Hur kan jag hjälpa?

Gråter och lider med honom och samtidigt stretar jag mot mitt medberoende....ett liv i himmel eller helvete...svart eller vitt och så far man runt där i den grumliga gråzonen o försöker förtvivlat hitta ljuset och stigen trots de mascarafyllda tårarna....hjälp.....snälla nån där ute...måste ju orka...

Läser, gråter, velar, ändrar, börjar nya meningar men....nu blir det sändknappen...

Sorgsen

...jo, du har nämnt det. Jag försökte få tag på den boken förra helgen utan resultat. Får beställa på nätet, samma med filmen, och ser fram emot båda. :)

Maken var behaglig i sitt humör sent igår kväll och i morse. Det känns som det blir en vändning...jag hoppas och tror på det...

Kram och värme till dig

behagligt humör:) Boken köpte jag på Pocket shop. Filmen hittade jag på CDON efter att ha sökt ett bra tag. Säkert en "smal" film...
Kram och värme till dig och en fin dag! / mt

Sorgsen

...kan jag prata mig varm om länge.
Just nu är jag tacksam över att jag var där från en annan, kanske mindre betydelsefull vinkel. Jag vet någorlunda hur dagarna ser ut där. Jag vet hur lokalerna ser ut, var matsalen är..såna där vanliga saker som lägger små frågetecken åt sidan och jag inbillar mig att det blir lättare att förstå vad maken eventuellt vill berätta om längre fram. Bara en liten, kanske oväsentlig tanke.

Kram alla

Sorgsen

...är en stark känsla. I stor dos kan den förändra en hel personlighet, i kris blir någon konstruktivt och andra paralyserade.
I sådär mer lagom dos kan man utmana rädslan för att vinna självkänsla. Det är en härlig vinst när det blir så.
Jag utmanar mig själv i mitt yrke och där har jag vunnit mycket mod, i andra sammanhang kan jag vara den fegaste, mest rädda personen i hela världen- vilsen och villrådig.

Hur gick det för dig Adde? Övervann du rädslan i söndags för att kunna kasta dig in i nästa utmaning? ;)

Utan att känna dig, så känner jag likheter hos dig både i mig och i min make.
Tack för att du finns!

Kram

för frågan :-)

Jo jag gick dit och självklart var där inget farligt eller otäckt, allt satt i mitt eget huvud.
Jag fick lära mig mycket och fick en inblick i en värld där jag inte rör mig alls men som jag nog ska försöka utforska mer bara för att just upptäcka mer. Idag, i nykterheten, mår jag så bra av att träffa andra människor och se likheterna och få uppleva andra och känna en samhörighet över alla gränser. Det har avgjort inte varit så i mitt gamla liv utan det är något som faktiskt kommit till mig genom den förändring jag varit tvungen att göra för att kunna skapa mig ett nytt liv utan alkohol.

Den förändringen beror nog till största delen av att göra AA's (Al-anon's) 4e steg : "4) Vi gjorde en grundlig och oförskräckt moralisk självrannsakan" där allt gammalt måste ut för att jag ska må bra. Får jag inte ur mig mina gamla troll, försöka gömma/glömma dem, så kommer de att fortsätta att spöka för mig och få mig att förr eller senare hamna snett igen.

I morgonkväll ska jag gå till min hemmagrupp som har öppet "födelsedagsmöte" och få en efterlängtad AA medalj :-) Jag har inte tagit medalj på några år men nu firar jag en symbolisk tidsepok fastän vi brukar säga att den som varit nykter längst är den som klev upp tidigast på morgonen. ( En dag i taget) Det är viktigt att se för de som är nya att detta verkligen fungerar och det inger förtröstan om att det är möjligt med ett nyktert liv. Och ett födelsedagsmöte sätter verkligen känslorna i gungning både bland "Di Gamle" och bland de helt färska ! Väl värt att besöka :-))

Så min största rädsla någonsin, den att bli nykter, har bara givit mig fördelar !

Kram !!

Sorgsen

...Adde! Grattis! AA är det jag litar mest på för att hålla nykterheten. Där har maken också känt sig mest förstådd, ja, behandlingshemmet också såklart, men den regelbundna kontakten försvinner ju med tiden.
Jag lyfter på hatten över din nyktra tid och att du generöst bjuder på dina erfarenheter till oss som inte kommit lika långt. Jag lär mycket genom dina ord.

Nu har jag varit på Al-anon och är glad över att jag hamnade där. Även om jag inte kan relatera till allt så är det så enkelt att prata med likasinnade, det är så mycket man inte behöver förklara. Att komma in i rummet bland dessa människor ger ett lugn trots att insikten och berättelserna är smärtsamma. Jag känner mig så privilegierad att jag inte behövt växa upp i trasighet utan har en grundstyrka innerst inne.

Det jag igen blev påmind om, liksom på anhörigveckan, är att jag inte har helt klart för mig var gränsen går för vad som hamnar under omtanke och var det anses hamna under rubriken ohälsosamt. Jag har hela mitt liv tagit parti för de svaga, hjälpt och stöttat, tagit hand om andra trasiga barn och vuxna, hjälper mina barn och syskon oavsett vad. Släpper direkt det jag har i mina händer om någon ber om hjälp, antingen genom att vägleda eller hjälpa själv.
Jag ser att mina barn gör detsamma som jag. De är inte rädda att gå mot strömmen och ställer alltid upp. Menjag har svårt att se våra beteende som sjuka...Vi är alla välfungerande i samhället, dömer aldrig utan försöker alltid se orsakerna till andra människors olikheter.
Någon som kan hjälpa mig spalta upp detta så det blir tydligt för mig?

Sorgsen

.det jag skrivit...

Kanske har jag endel av svaret själv?

De barnen jag har haft boende hos mig gav jag omtanke genom att vara konsekvent. Att ömka vore att stjälpa, visst, trösta och lyssna, men att tycka synd om och ge större spelrum skulle bara utnyttjas. Slående likt alkoholistens beteende.

Vuxna gav/ger jag vägledning. Det var ju mitt delmål med maken också.
Energitjuvar håller jag mig ifrån.

Fyll gärna på....

Sorgsen

...tipset Adde.

Dagarna är lugna och utan oväntade vändningar nu, skönt!

Sorgsen

...känslosvall har jag upplevt idag.

Första när jag ställde mig i hissen i morse.
Jag fick en sån stark reaktion, först magont och när jag kom ut i luften mådde jag fysiskt illa, så jag kunde kasta upp frukosten.
Den som stått där innan lämnade en doft av kedjerökande och gammal fylla. Jag blev chockad över hur starkt jag kunde reagera på det.
Först var det som att ögonen slutade leva, sen illamående och på cykeln grät jag. Det var skönt få cykla av mig tillräckligt många kilometer, lungorna hann renas och hjärnan få nytt syre innan arbetsdagen började.

Nu öppnade jag min mail och där fanns ett mail från min älskade...tårarna strömmar okontrollerat men denna gången bara av lättnad.

Jag har inte vågat tro han tänkte höra av sig till mig...nu gjorde han det och bad mig ringa honom imorgon.
En värme sprider sig inuti...jag älskar honom så...

Det finns hopp...tacksam, tacksam, tacksam

Kram på er alla goda människor

Sorgsen - som gråter av lättnad idag:) Så skönt.
Precis igår pratade jag med Mg om såna korta blixtsnabba flashbacks, typ den du beskriver i hissen, som jag kan drabbas av helt oförberett. Numera kan jag också drabbas av att jag upptäcker en situation där jag INTE t ex oroar mig... en situation som förr innebar automatlarm. Läkning.

msn fungerar åtminstone ännu. Jag vet inte om victoria lämnat forumet, ganska många tittar in här med långa mellanrum - nu senast barbalala. Alltid lika härligt - särskilt när livet är bra! Jag har förstått att många är här och läser utan att lämna avtryck.

Kram och sov gott! / mt

Sorgsen

...hur jag ska reagera på samtalet vi hade ikväll.

Just kommit hem efter en trevlig kväll med teamet där jag finns. Skönt träffas utanför jobbramarna, något jag sällan brukar hänga på men bestämt jag ska ändra.

Samtalet med maken tidigare har jag inte kunnat smälta. Det var underbart att höra hans röst men jag tycker inte tonen/stämningen i samtalet var hoppgivande.
Jag behöver ju inte analysera utan låter det få ligga i en vagga vid sidan om, den kommer säkert röra på sig efter fler samtal.

Men detta är en reaktion på det faktiska jag hörde, utan att kommentera detaljer.

De är ju alla där frivilligt men ändå håller de sig inte till reglerna utan går bakom ryggen. Oerhört omoget kan jag tycka!
Sa till maken att det är bara han själv som kan bestämma hur seriös han vill vara. Tyvärr har inte behandlingen blivit uppdaterad utan materialet är samma som när han var där för decennier sen, tagiskt kan jag tycka. Budskapet är ju såklart detsamma men det är ju trots allt så att om allt runt omkring är sltet blr inte känslan lika stram. Jämför i min tanke skillnaden för en elev att få en ny egen lärobok eller en väl begagnad.

Blir nedstämd av kraftverks inlägg också. Jag är så glad över att mannen finns i behandling, men det är ju så skört att leva vidare som nykter alkoholist. Undrar om makens motivation är stark nog, jst nu är jag tveksam, mycket tveksam. Men, vi är ju bara en vecka in i vändningen...tålamod! Det lär bli min utmaning för närmaste framtiden!

att du haft en fin kväll med teamet. Skönt att du lagt åt sidan... kan låta bli att analysera, låta vara.

Trist med bakom ryggen... känner igen det från en annan medberoendetråd för länge sen. Att det utrymmet fanns och utnyttjades. Att missbruket "inne" blev en annans ansvar och "fel". Klok puff att det är bara han (man) själv som... kan ta det personliga ansvaret, hitta den egna motivationen och viljan att ta till sig av det som bjuds.

Läste fel först - skönt att leva som nykter alkoholist. Så känner jag det med Mullegubben... läser om; skört att leva som nykter alkoholist - är det också. Den där inre vändningen måste nog till för att ge styrka i skörheten.

Kram i natten / mt

andra sidan är traditionerna väldigt starka inom Minnesotabehandlingen och även vidare sen i AA. Samma budskap har fungerat i snart 80 år och är numera väl dokumenterat resultatmässigt.
Har man inte intresse att förändra sitt liv så är det svårt att göra något åt det. Jag har sett folk blivit nedbrutna och återuppbyggda där men det sker ju med vissa förutsättningar om att det finns en möjlighet att göra så.

En vändning kan komma sent i behandlingen men det är utan tvekan så, tyvärr, att många åker dit för att göra någon annan nöjd.

Men du har ju fått en bra grund att stå på :-) En behandling som startade närapå lika långt tillbaka i tid som primärbehandlingen :-)

Sorgsen

...inte metoden och resultatet jag fick höra när jag var där ligger på 60%. Det betyder ju då, statistiskt, att 4 av de 10 missar budskapet. Stor skillnad från landstingens resultat. De har dock gjort personalnreduceringar där, liksom på alla andra ställen i samhället. Det är trist i en sån verksamhet.

Jag klagar definitivt inte och oron ligger mest hos mig.
Eftersom han varit där tidigare så kan jag bara hoppas att det är nu myntet trillar ner, ända ner i botten.
Jag vill bara tillägga att han tillhör dem som är seriösa och verkligen vill. Han har tagit sig dit av egen vilja både nu och tidigare och inte fallit tillbaka i missbruket förrän efter många år. Han vet skillnaden och strävar efter nykterheten.
Min oro ligger i att han lägger för mycket fokus på det som inte fungerar. Men, som jag sa till honom, det kan han bara ändra själv.

Detta blev kanske en aning för personligt men jag sänder iväg, kan alltid radera om jag ångrar mig. Vill inte känna att jag lämnar ut min makes innersta tankar....

I den bemärkelsen är du i samma sits o position som jag - skriver med mycket fokus på en annan person. En balansgång. Jag känner respekt för hur du hanterar det och hoppas att mannen din tar till sig, att det essentiella i 12-stegsbehandlingen når in denna gången. Önskar dig en fin dag! Kram / mt

Sorgsen

...känner jag är i gränslandet och vill verkligen inte lämna ut något eller någon.
Tänker på det du skrev i någons tråd, kanske din egen, om hur du övar varje dag.
Jag vistas i en miljö där det finns människor som lever på andras misstag. Mycket prat och alla tycker, det är intressant och utvecklande men ibland slinter ämnet av vägen och snacket blir, för mig, baktaleri. Det är något jag är allergisk emot och undviker så långt jag kan. Gränsen är hårfin!

Älskar min man och vill inte på några villkor lämna ut honom!

Kram och tack för din klokhet

Sorgsen

...nedstämd i helgen men jobbat så det har inte varit genomgående.

Gissar att min kropp behöver gå igenom alla faser nu när det är lugnare. Det är nyttigt att vi inte kan hålla kontakt när och hur vi vill, vi båda måste fokusera på oss själva. Det mår jag bra av trots att det följts av nedstämdhet några dygn. Det hjälper ju oerhört att veta att detta är vändningen, oavsett hur framtiden kommer te sig så är tiden som varit förbi. Nya ställningstagande och mycket som måste jobbas på och med. Men nu är det bearbetning och en spiral som förhoppningsvis metadels kommer peka uppåt och framåt istället för det mosatta vi levt i fram till nu.

Kram från nattsuddaren

förstå hur du resonerar och förhåller dig. Även det du skrev i flygcerts tråd om att projicera sin trötthet på jobbet. Har man ett krävande jobb finns ju den orsaksförklaringen nära - både för mig och andra.

Så bra att du tar hand om dig - hoppas att han också hittar vägen... den "rätta" och den innersta viljan. Kram, kram / mt