Känns som jag redan tillhör Er här inne. Läst, läst och läst i många månader...tack för all hjälp och insikt Ni alla gett mig, ovärderligt och unikt kunna ta del av missbruket från alla håll.
Tackar ödmjukast!

Har varit på väg skriva många gånger men det var tydligen först nu det lossnade.

Har ett virrvarr i kropp och själ samtidigt som jag är fullständigt klar över vad som måste göras...

Istället för att berätta vägen hit så dyker jag rakt på mitt akuta behov av rådgivning.

Min man behöver hjälp, vill ha hjälp och åkte självmant akut till beroendemottagningen för få just hjälpen. Detta hände för 9 dagar sen.
Han var full men inte redlös trots sina 1,8 promille. Allt rasade för honom denna dag och jag befann mig och befinner mig utomlands pga jobb.
Väl inne hos läkaren fick jag ett telefonsamtal, med högtalare på, där jag möts av en arrogant skötare som undrar vad min man vill. Jag sa att vad de än gör så skicka inte hem honom igen eftersom jag är rädd han kommer göra sig själv illa! Riktigt illa!
Jag kunde för första gången på länge andas ut och känna att han äntligen har proffs runt sig..........
Falsk trygghet! Morgonen efter får jag klart för mig att de sänt hem honom mitt i natten trots att han bönat och bett om att få stanna!

Jag har redan tidigare fått en bra kontakt på ett beroendehem och ringer dem. Han blir hämtad till informationsmöte och vill bara bli inlagd.

Det finns, som ni kloka människor här redan förstått, en lång historia bakom allt detta. Min fråga är :

Hur mycket ska jag trycka på soc och läkare med allvaret för att de ska förstå? Hur mycket är de generellt invaggade i rutiner och glömmer individens unika behov?

Min man har varit i rullarna flertalet gånger och vet mer än de som utreder honom.....hur ska jag göra? Legat lågt en vecka men vill skrika, stampa och banka in i människorna runt om att det är bråttom! Det funkar inte med öppen vård och beroendehemmet säger detsamma. De menar han behöver läggas in en månad plus fördjupning.

Varför blir han mottagen med arrogans när han verkligen vill ha hjälp?
Hur kan jag hjälpa?

Gråter och lider med honom och samtidigt stretar jag mot mitt medberoende....ett liv i himmel eller helvete...svart eller vitt och så far man runt där i den grumliga gråzonen o försöker förtvivlat hitta ljuset och stigen trots de mascarafyllda tårarna....hjälp.....snälla nån där ute...måste ju orka...

Läser, gråter, velar, ändrar, börjar nya meningar men....nu blir det sändknappen...

Sorgsen

...alla härliga kommentarer...
Jo, jag känner mig starkare, säkrare på vad jag gör och säger mot maken.
Han är med på min jobbresa nu, nykter, gladare för var dag, lite rastlös emellanåt men hittills ingen alkohol.
Igår rörde det runt i maggropen då han var ensam många timmar, likadant nu, men jag kan bara hoppas att han bara kommer sprida doft av gott rakvatten när vi ses igen om några timmar.

Processen för mig hade startat innan jag började skriva här. En smal oupptrampad stig som nu känns som en landningsbana för superjets!
Allt raserade för maken efter en tid jag aldrig mer vill uppleva.
Nu väntar behandling och jag ber till gud att han håller sig fräsch till det blir dags för inskrivning.

Ibland slinker det ut dubbelbottnade fraser ur hans mun men jag tror han är medveten om dem så jag kommenterar inte alltid.

Nu samlar jag positiva upplevelser, vill helst ha ett berg att vila mot om/när motgångarna återkommer. De där som måste se annorlunda ut och vara riktade mot framtiden. Om det destruktiva missbrukandet återvänder går jag! Utan att vända om! Aldrig mer!

Kram på er alla därute!

Tack för att ni finns!

Sorgsen

...så lycklig!

Ytterligare ett dygn utan alkohol!
Inget vi pratar om, magkänslan säger mig att hans kamp är stor nog utan extra ord.
Vi bara mår nu, en dag efter den andra...
Jag är så stolt över honom!

Kram på Er i vinterkylan!

läser. Magkänslan är helt säkert rätt... låter så klokt att du tiger om detta som ni båda ändå vet.
Du skriver att processen för dig hade startat innan du började skriva här - exakt så var det för mig också. Jag hade läst ett tag men inte skrivit och min process var långt kommen.

Jag skrev här från hans första nyktra tid och har skrivit utan avbrott. Min riktning har känts klar hela tiden - även under de korta återfall han haft.

Också tanken om att samla positiva upplevelser att luta sig emot känns bekant. Och klok.

Följer dig och er i tanken och hoppas att det håller... Kram på dig i snöslasket! / mt

Sorgsen

..hela tiden..

Just nu står mannen och nynnar i duschen...han är som förbytt...jag njuter och samlar på hög :)

Gott Nytt År på Er alla kloka

Lelas

Åh, vad härligt, Sorgsen! :-)

Gott nytt år till dig/er också - det verkar ju ha goda möjligheter att bli riktigt gott!

/H.

Sorgsen

...underbara dagar och det känns som jag vunnit på lotteri var timme med maken.

Han vill vara nära, han ler och har matlust, sover gott, är...snäll och varm....
Ibland ser jag att han sjunker in i en annan värld, då blir ögonen rädda, ledsna som på en cocker spaniel. Jag säger inget, bara håller om...

Igår var mannen låg, inte ett dugg oförskämd, men jag såg att han kämpade mer än de tidigare dygnen. Kroppen var tung, blicken långsammare, vi berörde mycket mycket lätt alkoholism hos andra som varit på nämndemansgården. Imorgon ska han prata med damen på soc...

Jag kan inte se om det är suget som drar eller om det är tankar som snurrar, förmodligen ett sammelsurium av allt.
Jag finns intill och är glad att vi har gjort ett miljöombyte. Missbruksrutinerna är brutna och han har haft annat att tänka på sen 21 dec till nu.

Nu har vi varit här, på okänd mark, sen annandag jul och jag märkte under gårdagen att rastlösheten börjar pocka på, det oroar mig.
För en timme sen smet han ut ensam, jag måste jobba och förbereda inför morgondagen.

Jag ber en stilla bön med gråten i halsgropen:
"Gode Gud, låt min älskade vara stark nog att motstå frestelsen...amen"
Snyft...

Gott Nytt på Er alla goa människor

Sorgsen

...för omtankarna...
Vet inte varför jag är så orolig just nu...
Mannen är fortfarande inte tillbaka och han svarar inte på sms, det behöver inte betyda något men just ikväll kör oron i mig runt på högvarv.
Intuition?
Magkänsla?
Dålig vana?
Kunskap?

Hoppas oron är obefogad.....

Skönt ha Er här inne att vända sig till...

Kram på Er!

på filmen When love is not enough... Just de där scenerna berörde mig i den filmen.
Hoppas mannen kom hem nykter som en glad överraskning (?) och att du nu är lättad... Om inte så är behandlingshemmet nära nu och du får ta alla fall som en lärdom och ytterligare en bit i insikten om missbrukets makt... Förhoppningsvis han också när han kommit så långt at han blir mottaglig.
Kram! - och kraft till dig inför arbetsdagen ifall det behövs! / mt

Lelas

Hej Sorgsen!

Vet du, man slutar inte vara orolig hur enkelt som helst.

Särskilt när de invanda mönstren förändras är det lätt att oron kommer upp till ytan.

Andas, och försök att inte ta ut någon katastrof i förskott.

Kram!
/H.

Sorgsen

...än många...
Jo, han kom hem nykter och glad, klar i huvudet och hade tagit massa foto han visade.

Något som far igenom minskalle med jämna mellanrum nu när alkoholen inte står i fokus är att han ska få för sig att han inte behöver behandlingen.
Hittills har inget tytt på detta, idag menade han att han behöver nog köpa nya inneskor att ta med...då log hela jag och klumpen i magen förminskades ytterligare en aning.

Idag ringde han damen på soc, hon fanns inte på plats?!
Jag tycker det är ett så oförskämt och nonchalant beteende. Om hon nu sitter i en position med "makten" att bedöma andra människors behov, i detta faller en bedömning som fallit till min makes fördel, hur kan hon sitta och diktera hur, när och var han ska befinna sig och sen inte själv höra av sig när hennes planer ändras?

Han har gått och väntat på att göra samtalet, för oförstående kan jag förstå om det kan tolkas som en bagatell. För min man, missbrukaren, som nu håller näsan över vattenytan, är det en hållpunt för att komma framåt, det är ju ogreppbart stora steg för missbrukaren.
Hur kan en kvinna med utbildning, i tjänst, bra släppa och gå hem??? Jag skulle aldrig få vara kvar i mitt arbete om jag misskött mina uppgifter gång på gång. Hon slarvade bort mannen från början, då väntade han 14 dagar på att få en akut mötestid???
Jo, jag vet att man har rätt att byta handläggare...nu fick han ju en behandling godkänd, av socdamens chef, så hon känns som en övergående person i länken men kände jag ville skriva ner och berätta hur illa de där människorna tillåts utföra sina tjänster. De vi skattebetalare avlönar år efter år! Grrrr....

Jag är så tillfreds att mannen är med mig, på okänd mark, hade detta inträffat en dag när missbrukaren är kung, i gemensamma lägenheten, så hade alkoholisten vunnit och han hade gjort en ny djupdykning.

Just nu är han inne på andra versens nynnande i duschen ;) ikväll räknar jag ytterligare en dag till nykterheten.

Tänk att livet kan kännas så underbart!

Tack för ert stöd, Mulletant, Lelas, Anonymt, hösttrollet, Adde, Framtidsdrömmar, Svinmolla, flygcert, Mammy Blue, vill.sluta, alla som läser och kämpar...trivs i gemenskapen med er alla

Framtidsdrömmar

Jag är glad för din skull....
Åh vad jag önskade att min sambo kunde göra som din, erkänna och inse och vilja förändra.
Lycka till!!

Mammy Blue

som har tagit som sin uppgift att hjälpa och stödja alkisar, drogberoende, kåkfarare etc, och hon har tyvärr mer än en gång noterat att soc definitivt gör skillnad på folk och folk. Om en av hennes "pojkar" går till soc ensamma kan de bli fullständigt uruselt behandlade, gången efter är hon med, och då blir det HELT annat ljud i skällan. Fruktansvärt att det får gå till så.

Vad det gäller droger och alkohol, så är det ju så oerhört viktigt att man tsr vara på de kortare perioder man mår hyfsat för att på frivillig väg få bättre ordning på livet. Om soc då sparkar ner folk när man äntligen lyckats kravla sej upp en bit... Usch jag blir så arg!!!

Sorgsen

...förstår dig...vill bara tillägga att vägen hit har varit lång.

När jag träffade min man så dröjde det inte lång tid innan han berättade att han är alkoholist.
Gud vet hur många frikort han ar gett sig själv genom att han haft insikten. Gjort och gör mig galen!
Han har använt sin alkoholismtitel till att ge sig själv större spelrum. Någon som kan känna igen sig?

Just dessa friheter har varit/är svåra som tusan att slå hål på. Han berättar öppet och förståndigt för alla att han är alkis.
Plötsigt har dörrar öppnat sig och han har, gentemot mig och på arbetsplatser, tagit ut svängarna. Han har sällan låtit bli gå till arbeten, sällan kommit sent, i princip aldrig varit sjukskriven. Alltid skött sina uppgifter. När fyllan gett odörer har medarbetare/arbetsgivare bedömt hur mycket han kan ha druckit...ibland haft samtal...han förnekar aldrig! Några gånger druckit på jobb och blivit hemskickad men alltid varit där morgonen efter, skött uppgifter hemifrån och fått dem han har under sig att göra det han chefat dem till att göra. Allt verkar ha flutit så hela hans liv! Insikt jag fått sista året...

För en dryg månad sen blev han uppsagd! Tack o lov! Han hade tänjt gränsen för långt! Jag har gått och väntat på detta och hoppades det skulle ske innan han utsatte sitt liv. Så långt hade det skridit! Leva eller dö!
Det kunde gått vilken väg som helst, mot en förbättring eller ner i jordegrav.

De senaste dygnen har jag känt en större oro men så länge vi är tillsammans och det finns sysselsättning som intresserar honom så verkar han hålla sig på den friska sidan. Jag är inte på något sätt någon lektant, han gör det han vill medans jag jobbar och det har hittills gått bra. För var dag blir han gladare men samtidigt rycker det i de destruktiva mönstrena som tagit större och större plats i hans kropp. Otäckt hur ett missbruk helt kan ta över en frisk människas sans och förstånd...

Jag önskar dig allt gott jag kan ge i din kamp.
Missbruk är ett gissel och vi vid sidan om kan inte göra någonting så länge missbrukaren väljer vara kvar i dess grepp!

vill.sluta

Utan att komma med diverse pekpinnar eller liknande, hur kunde det gå så långt?
Var det värt det, självklart måste det vara det.
En medberoende har det nog ofta mycket värre än själva alkolisten.
Tycker verkligt synd om dig, och denna fina uppsyn som du trots allt besitter.
heder åt dig, du är guld värd!
Hoppas verkligen att din kära make någon gång kommer se och uppskatta ALLT du gjort!
Du så bäst, för honom!
//a

Sorgsen

..tack för dina glada hejarop. Uppskattande läsning.

Vi är ju långt ifrån i hamn, jag och maken, men just nu njuter jag/vi av hans nyvunna nykterhet.
Vi berör inte alls det negativa som varit. Jag har god lust emellanåt men har bestämt mig för att låta bli.
Nästa mål är behandling, sen får vi se hur fortsättningen ser ut med allt.

Helvete?
Jo, så har det varit, eller är...jag velar varje gång jag skrivit här senaste veckan. Är jag fortfarande mitt i eller är den hemska tiden dåtid?
Jag vet faktiskt inte riktigt hur det ligger till, allt kan ju vända på nolltid. Det är inget jag går och väntar på men jag känner hur skört allt är.

Det finns bara en anledning till att jag inte lämnat äktenskapet, min envisa(på gott och ont)personlighet. Jag har haft alla anledningar till att gå och inget har tvingat mig att vara kvar.
Jag är ingen barmhärtig samarit eller martyr men jag har omöjligt kunnat lämna honom i sjukdomen, det har inte funkat för mig att gå helt enkelt. Men, jag satte, som jag skrivit tidigare, en tidsbegränsning till sommaren 2013 som min absolut senaste gräns. Är han inte nykter till dess så drar jag!
En spekulation, men, jag tror inte jag hade orkat vara kvar om vi tillbringat all tid tillsammans, våra arbeten gör att vi reser mycket.

Det räcker inte för mig att ha en nykter make i framtiden. Äktenskapet ska fyllas med respekt och ärlighet och det återstår att se om det kommer uppnås. För det målet har jag ingen tidsplan. Först behandling, sen nya mål!

Lycka till i ditt nyktra år vill.sluta :)