av Berra

Ångesten tar mitt liv...

Berra
tors, 2013-01-24 - 11:43

..att ta ett sista farväl av min svärfar, idag så petar vi ner honom i jorden....
Eller jorden?, han ska brännas!

I mångt och mycket så är det hos mig jag måste förändra mig...
I min värld så jordbegravs man i en gammal fin kyrka...
Frugan och svägerskan har bestämt att han ska få sin ceremoni i ett kapell, utan en massa krucifix och tjafs om gud o grabbarna,
Det ska vara enkelt och i bara av de närmaste anhöriga, och hans aska ska spridas anonymt i en Lund någonstans, ingen gravsten, ingen skötsel...
Inte min uppfattning av begravning, men inte heller min pappa...

Själv så skulle min begravning vara stor och pompös med mycket folk, och en "fest" efteråt, man skulle minnas mig med ett leende på sina läppar...
Ser lite av ceremonin ifrån James Bond filmen, vems begravning är det?, din!, och sen är det glada spel bland trumpeterna när han hamnat i kistan...
Lite så skulle jag vilja att det var, och jag fick en fin sten bland mina förfäder i samma kyrkogård sedan generationer tillbaka..
Traditionen styr mig till viss del...men ändå inte...

Nu ligger begravningskostymen på sängänden, nästan bara vid dessa tillfällen den används nu för tiden, skjortan vit och fin...
Barnen har hittills sluppit alla begravningar, men den här måste de gå på, ingen pardon...grabbens första...

Berra

Stigsdotter
tors, 2013-01-24 - 14:51

...värdighet brukar det finnas i alla dessa ceremonier med eller utan Gud o grabbarna. Att askan sprids för vinden tänker jag på något sätt är ett snabbare sätt att uppgå i världsalltet, att snabbt blandas in i jorden istället för att sakta ligga och multna i en kista, att det lilla som finns kvar av den som dött finns överallt istället för på bara en endaste plats (det är ju ändå inte DÄR den döde är, själen är ju någonanannstans om man ens tror att den finns). Men visst är det lite fint att ha en särskild plats att gå till när man vill "prata" med den döde, men å andra sidan är det bland det sorgligaste som finns att se en grav där inga anhöriga som sköter om finns kvar.

Hoppas det blir en fin begravning i alla fall, ni kan ju festa till lite själva hemma i all enkelhet!

mulletant
tors, 2013-01-24 - 17:34

var en sån härlig tillställning! Hon levde till nästan hundra och dog mätt på livet. Kyrkan var fylld av släktingar (inte så många vänner levde längre) och det var mycket kramande och prat redan före begravningsakten. Vi kaffet efteråt sa prästen att det var en så fin stämning - då tänkte jag att nu är mormor verkligen nöjd: att prästen tyckte att hon hade en bra begravning var nog höjden av beröm i hennes värld!

Mammas begravning lämnade också ljusa minnen - hon dog hastigt i sviter av en olycka. Hon över 80 och frisk - behövde aldrig förlora något av självständighet och värdighet. Jag insåg redan då och ännu mer idag hur mycket hon undkom av hjälplöshet. Begravningen var både sorglig och ljus med mycket musik och sång. Vi sjöng faktiskt glad allsång och inte psalm på slutet:)

Du får berätta Berra åt dina ungar hur du vill ha det! Det är nog en trygghet för dem att veta.

Ha det gott! Kram / mt

Berra
mån, 2013-01-28 - 00:16

..är filmen "FLIGHT"...

Säger allt om hur det är att vara en alkie, se den!
Den berör alla ömma punkter om så i en Hollywood tappning.
Men sevärd, det är den..

Mors Berra!

Dompa
mån, 2013-01-28 - 05:45

Jag tycker din fru och svägerska valde rätt. En jordbegravning blir ganska snaskig efter ett par veckor. Att ligga i en kista medans kroppsvätskor sipprar ut känns inte så värdigt tänker jag - som också vill kremeras. Dessutom är det lite som Stigsdotter skrev. En misskött/försummad grav är bland det sorgligaste man kan se. Sen tänker jag också att de efterkommande "slipper" måsten som att gå till graven. Jag har jätteångest för att jag aldrig går. Min mamma valde sin gravplats nära min syster...trots att hon ej hade förankring till samhället ifråga. Just för att hon visste att min syster skulle sköta om graven. Ganska själviskt tänker jag...att välja vad min syster ska ägna sig åt de närmsta 50 åren.

Det var mina tankar kring begravning. Hoppas ni hade en fin stund när ni tog farväl av svärfar. Morsning /R

Fenix
mån, 2013-01-28 - 21:47

var en mkt bra film om att vara fast som alkoholist. Är sällan olaglig på nätet, men den ficka laddas ned eftersom den varken finns att köpa eller hyra ännu. Tack Berra. Släpps visst i juni med svenska text. Blir jätterädd och tror att jag måste prata med min arbetsgivare snarast om att få åka på behandling. Känner mig totalt slut psykiskt och fysiskt. Om inte jag blir ärlig om mitt tillstånd tror jag det går snabbt utför snart. Känner mig ofta apatisk och jag fixar ingenting själv längre.
Tack för tipset, är hemma i dag för magsjuka som jag kommit fram till beror på att jag drack en dålig tysk alkoholfri öl i går, smakade skit och var förmodligen över eller underjäst. Kräktes och satt på toa halva natten. Ödets ironi kallas det visst.

Fenix

Berra
mån, 2013-01-28 - 23:18

Jag mindes hur det kändes att vara slav under alkoholen, skruvade mig lite obehagligt i soffan när jag såg på filmen, förnekelsen var nog en av de största känslorna som svallade upp inom mig...

Många tänker sig nog en framförliggande tidsgräns, bara jag når det datumet, sedan är jag fri...
Men det är nog ingen "knapp" som man trycker på, eller en omvälvande förändring...
Jag känner nog att det mer är en livsstilsomläggning...

Sluta tänka på att falla tillbaka i sina rutiner och ovanor, rutinen är ingen källa till en inre trygghet, mer av ett tvångssyndrom anser jag....
Dåliga rutiner är till för att brytas, utjatade likaså, fyller de ingen funktion så skaffa sig nya.
Därför har jag bestämt mig för att förändringen är bra, förändringsvilligheten kanske är ett bättre namn.
Om jag har druckigt mitt te' och ätit min limpmacka med ost till frukost i tio år, och ser ingen anledning till att bryta den trenden, så ..fine!
Men om jag tycker att det egentligen inte smakar något alls utan bara käkar den för att jag alltid har gjort det, utan någon direkt anledning, varför hålla kvar vid det?

Jag kanske inte vill förändra något egentligen, men en morgon "tvingar" jag mig att dricka kaffe och tar en prickig korvmacka istället bara för att bryta trenden, och låter smaken avgöra.
Kittlade den några nya smaklökar?, inte?, då behöver jag nog prova något annat..
Så har min förändring gått till, byt byt och byt igen tills något känns bättre eller åtminstone annorlundare, för förändringar skapar nya möjligheter till andra förändringar..

Och att bryta en förhöjd förbrukning av t.ex alkoholen som ger en ...en sådan "tröst",
det är svårt, jättesvårt, men först jagar vi ut ovanan, sedan tittar vi på förlustningen.
Ger mig berusningen den grad av lycka som jag egentligen förväntade mig?
I mitt fall nästan aldrig, och om så i endast ett par minuter i "buzz"-känslan.
Och då snackar vi om några få minuter på en för övrig nackdel på ca 12 timmar.
Baksmälla, dåsigheten dagen efter, tröttheten, okoncentrationen, trafikfaran, kräkkänslan, sluddrandet, fyllpladdrandet, högljuddheten, dagen-efter-ångesten osv osv..
Lägger man därtill planerandet för att få kunna dricka, inköpet, en lämplig orsak till att få dricka osv..,ja då drar timmar iväg något otroligt...

För att bara få möjligheten att få dricka alkoholen, det känns som ett stort slöseri med...
ingenting, eller egentligen med bara nackdelar...
Räknar jag med t.ex 10 minuters vällustkänsla på 12 timmar, det är 1,3% av tiden,
fruktansvärt slöseri med min tid som jag skulle kunna ha använt till något mer positivt.

Men min livstilsomläggning medförde annat, jag var tvungen att ta hand om mina vardagliga problem hands-on, det fanns ingen verklighetsflykt att ta till med berusningen, inget att glömma bort sig i.

Och vad är mer verklighet än att backa tillbaka bandet och upptäcka när livet började spåra ur?
Vad gick fel, varför smet jag ifrån min egna verklighet?, VAD är min verklighet?
Frågorna är oftast fler än svaren, och det är inte lätt att gå på i sin egna motvind..
Önskan om att få smita iväg ut genom bakdörren har varit lockande allt för många gånger...

Men vardagen eller helg för all del förutan alkoholen har blivit min nya vana,
tankarna eller någon längtan finns inte på samma sätt längre till alkoholen.

Jag är en missbrukarpersonlighet, och det spelar ingen roll av vad, kickar jag igång på det?
Så kommer jag att missbruka det, inte kanske på en gång, men senare...

Att inse' min begränsning har blivit min största tillgång, att visa sig svag är min styrka.
Jag föraktar inte de i min närhet som ännu inte har insett sin,
jag har förstått att den är högst personlig och var och en tar sitt egna ansvar.

Men avsaknaden du känner just nu Fenix vet jag hur den känns, inget är roligt eller motiverande i livet när man går i sorg efter en förlorad vän med namn alkoholen.

Som en liten parentes kan jag bara säga att dagarna efter den mentala härdsmältan begravningen innebar för min familj, så orkade vi inte heller göra någonting, vi var också helt slutkörda.
Felet man gör är att inte acceptera att det är OK, och att man får njuta av slappandet.
Inse' att stressandet har sin tid, och återhämtningen har sin tid, men du kan aldrig veta när de kommer eller när de tar slut, men att veta att det är naturligt och inte farligt är otroligt befriande, när du inte kan finna en bra orsak, låt sinnesrobönen få ta makten, och låt det bero...

Att finnas i nu'et och att acceptera att detta är dagens status, oavsett vad, är en befrielse.
Om du vaknar en morgon och upptäcker att du är sjuk, jahopp!, njut av dagen att få ligga i sängen och tänk inte på alla möten och grejer du måste omdirigera på jobbet..
Kroppen har sagt sitt, och nu har den bestämt att du ska vara sjuk, acceptera eller kriga!
Det finns en dag i morgon att oroa sig för också, men du behöver inte spoliera den här dagen med att oroa sig för nästa, vissa saker kan man skjuta upp till morgondagen...
Jag sköt upp mina tankar på att dricka till morgondagen, och nästa..och nästa...
Till slut hade jag glömt bort vad jag skulle oroa mig för, egentligen...

Slutrepliken i filmen nämnd här ovanför är helt underbar...
Sonen i äldre tonåren intervjuar sin nu nyktra pappa i fängelset för ett arbete i skolan,
och frågan han ställer är...

"Who are you?"

Pappan himlar med ögonen, och svarar...
-Ja, vem är jag egentligen?

Den frågan ställer jag mig dagligen...

/Berra

Maria42
tis, 2013-01-29 - 01:12

För ditt inlägg Berra, det var precis det jag behövde läsa just nu. Vad fantastiskt bra du uttrycker dig.
Kram.

höst trollet
tis, 2013-01-29 - 08:06

Instämmer med Maria!
Så mycket planerande, för så lite... Och så mycket hinder som det skapade..
Tänker på att jag aldrig kunde ta bilen någonstans, så där spontant..
Var ju hela tiden tvungen att tänka på om jag druckit och hur mycket.

Försökte maskera det med att vi var "hemmakatter", men egentligen berodde det på att vi hinkat vin och bärs..

Idag är det skönt att slippa alla ursäkter, när någon ringer och frågar om vi vill komma över.

Idag börjar vi upptäcka vilka vi är egentligen.. Inte alltid kul eftersom det finns en gnutta skamkänslor kvar, men någonstans inser åtminstonde jag, att det vore meningslöst att marinera dem i A!

Fast känslorna, kan vara extremt jobbiga.. Min gubbe t.ex. skäms så in i norden ibland för vad han gjort på fyllan, att han undviker filmer, artiklar och allt sådant som påminner om hans "skämmiga situationer"..
Jag tar det som ett friskhetstecken ;-D

Ha en bra dag! kram /trollis

santorini
tis, 2013-01-29 - 18:27

i mycket av vad du säger höst trollet. Att alltid behöva tänka på när man drack senast och hur mycket och ändå alltid vara rädd att hamna i nån alkokontroll. Man blev väldigt bunden. Jag är lite förvånad över att minnen och skludkänslor dyker upp ganska ofta nu. Jag kan ju mota bort tankarna som poppar upp men det blir lite jobbigt. Kanske det undermedvetna som vill hålla den negativa känslan vid liv. Jag vill inte behöva tänka på pinsamma tillfällen nu. Jag skulle inte orka tala om dom med nån. Jag vill helst glömma.

En sak som jag tänkt på när jag läser om folk med alkoholproblem, eller experter som uttalar sej; dom pratar om förnekelsen. Det känner inte jag igen. Jag har länge förstått att jag har problem. Att jag sen inte lyckats ta itu med dom tidigare är en annan sak men för mej själv har jag "alltid" vetat att jag dricker, drack, på fel sätt. Och jag tycker andra som skriver här är väl medvetna om sina problem. Ok, man skulle väl inte sökt upp den här sidan annars förstås.

Morla
tis, 2013-01-29 - 18:43

Förnekelse känner jag inte heller igen. Tvärtom har jag många gånger tidigare funderat över hur mycket och ofta jag drack och hur det påverkade min omgivning. Däremot skulle jag inte medge att jag har alkoholproblem om någon frågade mig. Känner att det är så lätt att bli dömd och insatt i facket alkoholist. Personen Morla kanske blir mindre viktig då än alkoholisten. Jag vet själv om mina problem och är ärlig mot mig själv (och er forumkamrater förstås).

santorini
tis, 2013-01-29 - 19:56

jag skulle inte heller medge att jag hade problem. Inte ens nu när jag varit nykter i snart 8 månader. Jag beundrar dom som vågar blotta sej och berätta om allt hemskt dom gjort i fyllan, t.ex My Skarsgård och andra. Jag skulle skämmas ihjäl mej, jag har fullt sjå att klara av skammen fast jag kommit undan hyfsat. Jag vill bara se framåt. Fast en dag skulle jag nog vilja kunna stå för varför jag slutat dricka. Att våga säga att jag inte klarar av alkoholen. Det tror jag att jag kommer att göra men aldrig berätta om sånt jag gjort, om black outs, gömda flaskor osv. Det är bara i detta forum jag kan berätta om sånt.

Mammy Blue
tis, 2013-01-29 - 23:07

jag håller med Maria, precis sådant man behöver läsa, det går inte att stressa sej igenom en så här stor livsstilsförändring!

Kram på dej!
/MB

Fenix
tis, 2013-01-29 - 23:23

jag varit hemma med min magsjuka. Blir bättre, och fick tid att läsa boken AnsvarsFULL som någon tipsade om. Jag blev så berörd, grät och blev helt tagen av hennes livsresa. Och , till slut som du säger Berra, finns bara frågan kvar, Vem är du? Tack för din tankar om att ändra och vända vanor, visst det är vad det hela går ut på när man ska sluta dricka. Men visst är det förnekelsens sjukdom, jag har inte förnekat min alkoholproblem de senaste 20 åren. Men plötsligt, som genom ett trollslag, kan jag nog dricka lite igen, bara den här helgen, bara en dag till, bara en dag till och sedan sluta. Var är jag då i förnekelsen, jag har blivit överfallen och överlistad av alkoholen igen!
Camilla Kuylenstiernas bok är en riktigt ärligt och bra beskrivning av alkoholismens sanna natur, för såväl fattig som rik.Och inger ett stort hopp, men det kräver att jag tar ansvar för mitt liv på riktigt, vem gör annars det. Nu ägnar hon en stor del av sin tid att hjälpa företag att ge hjälp åt anställda med alkoholproblem, och har äntligen fått frid i sitt sinne och vågat sig in i en riktig relation med en man som hon älskar för den han är, och inte för att hjälpa honom med sina trauman från sin uppväxt. (Alltså destruktiva försöka att göra allt som hon höll på som liten för att överleva.)
Att inte sluta dricka för min del kan bara sluta i riktigt dåliga saker för resten av mitt liv, och jag börjar känna av skador både fysiskt och psykiskt som kan bli hur tragiskt och onödigt som helst.
Till Moria och Santorini, när det gäller att berätta eller inte så tror jag att ni har mycket att hämta ur den här boken, rekommenderas varmt. Det finns också klippet på TV4 att se som lockade mig att läsa. Boken är dock så mycket mer än det här inslaget.
http://youtu.be/dinxkHo1cc4

Kram alla som vill ha,
Fenix

Berra
tis, 2013-01-29 - 23:25

..på att bara dricka öl...

..är en av mina förnekelser, jag trodde det behövdes starksprit till det.
Trots min frus förmaningar för 15 år sedan...

Blev sedemera mera vin till middagar, men huvudelen var enbart staketpilsner (III)
Det handlar om mängd och tillfällen, och räknar man om ölen i mängd starksprit, så förstår man.
Jag har gjort den beräkningen tidigare i min tråd, den är slående..

En annan sak är bara om man slutar dricka före ett visst klockslag, så är man OK dagen efter.
I kombination med mat så blir effekten lägre, eller helst fet mat.
Man blir aldrig lika bakis utomlands, alltså tillsätter de kräkmedel i Sverige, en myt.
Bastu kaffe & motion skulle öka förbrukningen av alkoholen i kroppen, ännu en myt..

Jag har testat dem alla, och de har bara en gemensam nämnare, de funkar inte...
Allt handlar om mängden alkohol, oavsett koncentrationer (öl, vin, sprit, grogg, cider), den andra är leverns sätt att neutralisera alkoholen, och den går i stort sett bara på tid och har lite variationer mellan olika personer, man kan känna sig pigg, men alkotesten säger något annat.

Allt detta dividerande och kalkylerande, prognostiserande gjorde att det tog lite udden av glädjen med att dricka alkoholen, för dricka det skulle man, oavsett om det var arbetsdag efter.
Man satt och var duktig på förkvällen, OM jag dricker så här mycket klarar jag av att köra imorgon till jobbet, det sprack nästan alltid, och man körde ändå fast man visste att det troligen skulle lysa rött om farbror blå hade stoppat mig den morgonen, trots att man kände sig lite ok..
Bara looserna ringde sig sjuk dagen efter, och det skulle hånas i veckor efter det.

Det fanns i stort sett bara två lägen, all in, eller helt ute..
Man tackade hellre nej till utgång än att man valde att vara nykter.

Har även sett att ju äldre man är på jobbet, desto mer tackar de nej till personalfester,
det kan finnas två spår:

* Antingen super de för mycket och är rädda att göra bort sig själva inför de andra.
* Eller så stämmer det som några säger, det sups för mycket på personalfesterna det blir larvigt och tarvlig och är oftast bara kul fram till förätten.

Jag har blivit "äldre" och skulle nog falla in inom båda segmenten, då och nu.
Men samtidigt också tacksam att jag har fått uppleva de båda fallen, med rätt riktning.
Men jag går ändå, tycker att det är lärorikt att se, och påminna mig om min historia..

Jag har en filosofi, att våga utmana min rädsla, enda sättet att bli av med den, tror jag.

Jag var vegetarian under något år i min tidiga vuxna ålder, tills den dagen då jag tog mig i kragen och utmanade min rädsla, jag åkte till ett slakteri och fick se hur det gick till.
Det var äckligt att se men det undergrävde mina förväntingar till den grad, att jag kände
mig grundlurad av att ha varit veggo av helt fel anledningar..
Jag åt min första köttbit ca 2 veckor efter detta besök, och jag har förändrat min övertygelse till att djuren ska ha det bra fram till slakten istället, fokus på djurhållningen.
Och Marit Påhlsson är min "gud" när det kommer till djuretik, älskar den kärringen!

Så hösttrollet jag tror på att din gubbe ska försöka vänja sig vid de tankar på vad han har gjort på fyllan, acceptera att de finns i hans historia och kom till av olika anledningar.
Anhöriga till brottsoffer brukar ofta säga att det viktigaste för dem är att veta att inte gärningsmannen får en möjlighet att upprepa samma brott igen, det räcker oftast för dem.

Kanske det skulle hjälpa din gubbe att tänka så, det kanske inte blir förlåtet,
men i betraktelsen över att det inte kommer återupprepas så blir det ändå på något sätt försonat.
Så har jag tänkt när det inte räcker med ursäkten.."jamen jag var ju full då".
Jag brukar tänka på att möjligen svara som så att.."det var ju på den tiden jag drack"
Som åhörare eller drabbad skulle mening nummer två kännas mycket mer som en förbättring.

Jag har blivit lite mera kompis med min egna historia, allt är inte guld och gröna skogar.
Men förändringen finns inom mig, och olika anledningar som t.ex alkoholen finns inte längre.
Det räcker gott åt mig, och det ser ljusare ut i framtiden, ett viktigt och riktigt val, för mig.

Ångesten jag drogs med förut 2-3 gånger per vecka, har blivit en egentid över till mig,
jo jag rannsakar mig fortfarande men utan ångest, och med hjälp av min historia, kan jag ta en ny riktning till någonting som jag tror på är bättre för mig och min omgivning.
Tiden är föränderlig, och jag behöver också vara det, annars stannar min utveckling.

Jag får även idag göra svåra val, har anmält mig till mötet Lördagen den 2:a i Stockholm,
men det dök upp en annan aktivitet, och under moget övervägande föll det till fördel för den andra aktiviteten, ja det känns tråkigt, men jag känner ingen skuld för mitt val.
Det kanske dyker upp en möjlighet vid ett senare tillfälle, och jag hoppas på er som går dit att ni avrapporterar hur det var och hur det kändes.

/Berra

Mammy Blue
tis, 2013-01-29 - 23:43

är ju det som gör att vi är den vi är idag. De misstag man gjort har man förhoppningsvis vett nog att inte upprepa, de positiva erfarenheter man har gjort har stakat ut en bra väg och gjort framtiden lättare att prognosticera. Utan historia är man inget. Gjort är gjort, att skämmas för sin historik, är nog ingen bra grej, för man kommer ju oftast ut lite smartare och med mer erfarenhet.

Ha det gôtt!
/MB

Paron
ons, 2013-01-30 - 23:08

Bra tankar och förbaskat bra skrivet !
Detta ger mig massor av inspiration,
Och jag ska absolut se filmen Förnekelsen.

//Paron//

Berra
mån, 2013-02-04 - 00:41

..vill jag mena, och sitter här precis som jag brukar och summerar veckan som gick.
En backspegel som inte sträcker sig längre än 7 dagar åt gången.
Sorteringarna hamnar alla först i korttidsminnet, och de viktigare händelserna i långtidsminnet.

Och man kan fundera på, vad är viktigt att spara på denna gång?
Mitt umgänge tillsammans med de som dricker alkoholen, och hur de reagera på min nykterhet.

Inte mindre än fyra-fem gånger fick jag under gårdagen djupanalysera..
"varför dricker inte du Berra?"
Jag brukar lägga ut lite olika krokar, för att se om de pratar med varandra om min nykterhet.
För skulle jag ha sagt något annat till en som redan kan ha hört varför, så skulle de avslöja sig.
Och då skulle jag genast ifrågasätta varför de frågar en andra gång.
Jag hymlar inte med det, men kan nog tycka att det är min ensak...

Varför?

Orkar inte och vara någon sorts hobbypsykolog åt varken mig och andra i tid och otid.
Jag är oftast rättfram med vad jag tycker, och håller mig oftast till sanningen,
att skämta bort det tycker jag nog att det är lite för allvarligt för att göra det med..

Och sedan...?
Det eviga fyllrabblandet om att "jag gör ju rätt..."
-du..du Be..rra!, fy fan.. jag ...vad heter det?, jo..jag AVUNDAS dig att du inte dricker, hajjar'u?"
Jaha tänker man, varför är det då så svårt att följa mina fotspår då?
Det borde ju vara rätt så enkelt, bara att låta bli att dricka alkoholen då, eller?
Eller så faller de för grupptrycket, eller så vågar de inte ens prova att vara nykter.
Att stå ut som nykterist ställer sina krav på en, att alltid vara beredd på att försvara sig.

Under denna 14 timmars sammankomst så såg jag alkoholens regi, från början till slut.
Tröttheten, blygheten, tystnaden, tillbakadragen, reserverad, försiktigheten, trevligheten,
skötsamheten, hälsa ta i hand, fråga hur det är, en sorts vidsynthet, man ser brett...

Sedan kommer alkoholen, förväntingar, minspelet, machostilen (det här var ju gott, eller?)
Skratten, höjda rösterna, klapp på axeln, rosiga kinderna, knäppa upp kavajen, blicken koncentreras till en eller ett fåtal i ett sällskap, "kommer-du-ihåg-pratet"...osv

Det kommer mera alkohol i dess olika former, champagne, snapsar, starköl...
Värmen stiger i lokalen, det börjar vara svårt att få tyst vid åhörarna, folk byter platser,
och de tror att de viskar, första ölglaset välter ut på golvet, det springs ut till toaletten.

Ännu mera dryckjom vid middagen...
Nu börjar det bli högljutt mellan borden, det sjungs snapsvisor och folk börjar överrösta varandra.
Talarna drar fräckisar och kommer med onödiga kommentarer till servitriserna.
Vad fan, ingick det bara en snaps och en öl till käket, hallå fröken kan ni skicka in en rejäl bricka med starköl till det här bordet, ja ta med en stänkare till alla vid bordet, 6:or!
Sedan klagas det på den höga notan, och dess fördelningen över bordet, vilka har redan gått?

Vid de senare fortsatta umgänget så är kinderna mer än rosa, högröda är väl en bättre benämning.
Ögonen vattniga och flackande, kragen uppknäppt och slipsen lös.
Man har ett tunnelseende som sträcker sig ca 1-2 meter framåt, och nu hänger man på varandras axlar med ett glas i den andra handen. Går man så gör man det lite kutryggigt med böjda knän, blicken fortfarande riktad framåt och ölglaset fungerar som någon form av riktmedel för herrarna.
Några har börjat köra whiskyrejs i baren, och enbart de dyraste är fina nog.
Hos någon kan man fortfarande se delar av förrätten i hans mustasch tillsammans med den andredräkten som lätt kan döda flugor, på avstånd!

Gylfen är uppknäppt och man vet inte om det är öl eller piss som fläckat hans byxor,
en skjortflärp hänger utanför skärpet och slipsen sticker ut ur kavajfickan.
Det skrålas i sällskapet och någon har somnat i soffan med whiskyglaset i handen och fläckar ner sin skjorta, raggningsreplikerna har blivit allt grövre, och blir de nobbade så är det alltid en "fulkärring" i alla fall..
Man kan ju verkligen undra varför de inte lyckas med sina trevande försök,
om man inte är blind och döv så skrämmer de ju de stackars damerna i sin rovdjursflock.
Snart börjar irritationen komma igång, och man retar sig på andras sätt att vara.
Gammalt onödigt groll dras upp, men det stannar vid lite hårdare diskussioner..

Fyllan fortsätter att öka, men den negativa spriralen är redan i full gång, det blir inte bättre.
Jag bryr mig inte i att lägga mig i varken det ena eller det andra, jag är aktiv men mest som betraktare när läget är som det är, se och lär Berra tänker jag, se och lär..

Det här är skillnaden, de hade ett positivt rus i början av våran träff som man kan vara avundsjuk på under någon timme eller två, nu är alla skitfulla i sällskapet och de TROR de har roligt.
Många har redan uppnått den negativa sidan av fyllan och mår nu dåligt, ALLA kommer att må dåligt och det kommer att bli mycket värre i timmar framöver, är det värt det?
Nehejdu tänker jag och sopar bort deras bakfylla likt mjäll på mina axlar...
Deras bakfylla är deras fylla, och deras fylla är...deras problem!
Vem är det som har alkoholproblem NU DÅ, tänker jag.

Tar på mig jackan och kliver ut till bilen, startar den och skrapar rutorna med ett visslande,
jag vet att om en halvtimme ligger jag i MIN säng och kommer att somna skönt.
Rummet kommer inte att snurra runt och jag behöver inte fundera på om jag hinner till muggen innan jag spyr inatt...

Jag sover hela natten utvilad och klar, då jag väcks på morgonen av att hela familjen kryper upp i min säng, och barnen tjatar på mig.."Pappa, du måste gå upp och göra fattiga riddare åt oss"
Solen skiner in genom ett frostigt fönster denna vackra vintermorgon, och för en stund stannar jag till, och tänker ..vänta nu, det här är ett sådant tillfälle du måste njuta av..

Du vaknar upp en Söndagsmorgon, är utvilad, har sovit tillräckligt, har ingen huvudvärk, är inte illamående, har ingen konstig känsla av att du har gjort något dumt igår kväll, inga kval, ingen skuldkänsla, känner ingen ånger, är knappt pissnödig ens.
Du har en familj som älskar dig och bryr dig om dig, och du är behövd, du är hel och ren (sånär som ett behov av en rakning då..) det smakar inte död i munnen, kreditkortet är inte på minus..

Du har fått ännu en bonusdag i livet utan problem, och man borde kyssa dagen.
Jag springer ner för trapporna till köket, sätter på en kopp med kaffe.
Tittar i kalendern på väggen för att hugga tag i dagens aktiviteter, japp den är röd, vhilodagen.
Och med rappa tag tar jag tag i dagens göromål, slänger mig i soffan, här ska slappas!

Drar mig till minnes gårdagen, och mina mungipor går uppåt.
Det finns många därute som inte har en sådan fin söndagsmorgon som jag,
jag borde vara världens lyckligaste, om jag tänkte efter...

..och det är precis det jag gör nu..

Veckans sammanställning är därmed avslutad, nykterheten vann igen..

/Berra

Mammy Blue
mån, 2013-02-04 - 00:53

Jag håller med dej, nykterheten vinner, för precis så som du beskriver det går det ju till på de flesta "kalas" där alkoholen har VIP- platsen. Nej, jag ångrar inget Non je ne regrete rien eller hur det stavas...

Ha en bra vecka Berra!
/MB