Känns som jag redan tillhör Er här inne. Läst, läst och läst i många månader...tack för all hjälp och insikt Ni alla gett mig, ovärderligt och unikt kunna ta del av missbruket från alla håll.
Tackar ödmjukast!

Har varit på väg skriva många gånger men det var tydligen först nu det lossnade.

Har ett virrvarr i kropp och själ samtidigt som jag är fullständigt klar över vad som måste göras...

Istället för att berätta vägen hit så dyker jag rakt på mitt akuta behov av rådgivning.

Min man behöver hjälp, vill ha hjälp och åkte självmant akut till beroendemottagningen för få just hjälpen. Detta hände för 9 dagar sen.
Han var full men inte redlös trots sina 1,8 promille. Allt rasade för honom denna dag och jag befann mig och befinner mig utomlands pga jobb.
Väl inne hos läkaren fick jag ett telefonsamtal, med högtalare på, där jag möts av en arrogant skötare som undrar vad min man vill. Jag sa att vad de än gör så skicka inte hem honom igen eftersom jag är rädd han kommer göra sig själv illa! Riktigt illa!
Jag kunde för första gången på länge andas ut och känna att han äntligen har proffs runt sig..........
Falsk trygghet! Morgonen efter får jag klart för mig att de sänt hem honom mitt i natten trots att han bönat och bett om att få stanna!

Jag har redan tidigare fått en bra kontakt på ett beroendehem och ringer dem. Han blir hämtad till informationsmöte och vill bara bli inlagd.

Det finns, som ni kloka människor här redan förstått, en lång historia bakom allt detta. Min fråga är :

Hur mycket ska jag trycka på soc och läkare med allvaret för att de ska förstå? Hur mycket är de generellt invaggade i rutiner och glömmer individens unika behov?

Min man har varit i rullarna flertalet gånger och vet mer än de som utreder honom.....hur ska jag göra? Legat lågt en vecka men vill skrika, stampa och banka in i människorna runt om att det är bråttom! Det funkar inte med öppen vård och beroendehemmet säger detsamma. De menar han behöver läggas in en månad plus fördjupning.

Varför blir han mottagen med arrogans när han verkligen vill ha hjälp?
Hur kan jag hjälpa?

Gråter och lider med honom och samtidigt stretar jag mot mitt medberoende....ett liv i himmel eller helvete...svart eller vitt och så far man runt där i den grumliga gråzonen o försöker förtvivlat hitta ljuset och stigen trots de mascarafyllda tårarna....hjälp.....snälla nån där ute...måste ju orka...

Läser, gråter, velar, ändrar, börjar nya meningar men....nu blir det sändknappen...

Sorgsen

Väl här detta hör mest hemma...

...missbruket är ett rent helvete! För alla i sjukdomen och bredvid!
Alkohol, sex, porr, lögner, humörsvängningar...när sjukdomen fått ordentligt grepp försvinner allt förstånd!

Hur väl jag än ville så fanns inget stopp. Jag steg av det spåret, först med ena benet i våras, nästan bägge i somras och helt i höstas, ont ont ont gjorde och gör det, men nu försöker jag släppa det som huggit punkterande hål i hjärta och lungor. Försöker laga mig själv och greppar tag om kärleken. Men, i den där flykten kroppen och hjärnan vill göra ibland så finns inte kärleken heller och det skrämmer mig. Då får jag många frågor att svara på inuti. Hittills har svaren blivit att jag måste se tiden an. Sova, äta, motionera, jobba, ta en sak i taget. Sen får jag svar på om det är delad kärlek eller bara min alldeles egna livlina i helvetet.

Imorgon har jag en ledig fm, så nu ställer jag telefonen på ljudlös, laddar med öronproppar och går i mini-ide. Det är läkande för mig.

Var rädd om dig

Sorgsen

...och är så glad över att jag hittade hit!

Imorgon tar jag mig till lägenheten och sen kommer jag träffa maken.
Vi har pratat flera gånger i veckan och detta känns så helrätt.
Nu hoppas jag bara på att de rekommenderar maken förlängning. Hoppas, hoppas!

Jag visste inte om jag skulle kunna åka hem pga jobbet men ikväll ringde jag och sa jag kommer.
Han blev så glad, hjärtat mitt.

De positiva dagarna samlar sig på rad och fortsätter det såhär blir det till veckor...

Var rädda om er därute

Kram

Blir alldeles varm i hjärtat när jag läser ditt inlägg! Hoppas att det blev precis så bra som det kunde bli för er idag!!!

Jag står kvar vid ruinens brant: nu är han sååå lugn och vänlig, jag tror att jag överdriver allt annat, men jag ska försöka lyssna på min inspelning från senaste grälet och stärka mig, för oavsett så är det inte okej att göra som han gör, även om det bara händer ibland.

Varm kram till dig, hoppas du är lycklig idag och att det fortsätter så!!
Kram

Sorgsen

...för dina ord flygcert, värmer.

Jo, jag börjar så smått vänja mig vid att inte behöva vara orolig varje dag men jag vet ju att oron bara står på stand-bye så länge mannen är på behandlingshemmet.
Samtidigt vet jag också att jag aldrig kommer leva som vi gjort så det är en annan typ av oro som kommer krypa in under huden. Men om maken väljer fortsätta leva destruktivt, med eller utan alkohol, så får det bli utan mig. Exakt hur gränserna kommer se ut vet jag inte just nu. Fortfarande vet jag ju inte heller om det är jag som kommer stå med vågskålen. Jag tar en dag i taget och njuter lugnet. Mitt övriga liv med hus, barn, arbete kör vidare som alltid! Några kilon har runnit av mig också :)

En sak vet jag däremot, i det kortare perspektivet ska jag reagera mer direkt. Han har sagt några saker i veckan som hänger kvar i mina tankar och dem ska jag formulera ur mig när det blir tillfälle. Jag är dålig på att ta sånt direkt, menar de där orden som blir personliga påhopp(om än små), det har jag alltid varit dålig på men ska försöka ändra.
Jag har också bestämt att mina gränser för vad som är ok för mig efter han kommer hem ska jag inte ta med honom själv utan tillsammans med någon från anhörigdelen på behandlingshemmet. Han är inte helt okomplicerad som person och hittills har ingen lyckats komma igenom till hans innersta, jag hör det. Ingen har nog någonsin gjort det, visst är det sorgligt?

Kram på er alla kloka

Om några timmar får jag se och hålla om

Lelas

Hej!
Det är fint att följa din resa, Sorgsen. Du (ni) är på rätt väg!

Hoppas att det blir fint att "se och hålla om" idag!
/H.

Sorgsen

Jo, jag är inne i ett postivt flow just nu. Måste bli noggrannare med min sömn bara. Visst är det fantastiskt att det är det som kan stå överst på listan av måsten? :)

Kram på er alla

Sorgsen

...i flycerts tråd om mitt nuvarande mående...spinner lite vidare på det.

Klumpen i magen krymper och mycket känns lättare. Tar inte ut något i förskott, men vändningen är så tydlig och den nuvarande riktningen kommer jag behålla och styra så rakt jag orkar och förmår.
Jag är gladare, rakare i ryggen, öppnare i sinnet, blandar mig mer i diskussioner på jobbet...smälter in i grupper på ett naturligare sätt.
Livet börjar få tillbaka sina färger och dofter.

Längtar nu efter djup sömn, sen de kommande dagarnas jobb men
störst längtan har jag till helgen, då får jag se, känna närhet, lyssna och prata igen.

Kram på er alla som läser!

förening på Gården har vårmöte den 4e maj, gäst är bestämd och sol och fisk är beställt :-)) Bara ett litet tips :-))

Sorgsen

...har kollat på hemsidan. Om vi kan kommer vi, jag och maken.

En Alla Hjärtans kram på dig

Sorgsen

Miss K's inlägg och började svara...
"Gläds med dig, att du känner det positiva väger tyngst just nu. De stunderna är guld värda!

I mitt liv var de nyktra stunderna underbara, då ville jag på inga sätt göra något, säga något, som skulle vända det positiva."
Här kände jag att mina reflektioner nog skulle in på min tråd istället... Kopierade och flyttar det hit...

Nu tänker jag på de perioderna. Jag tassade ju lika mycket då som när det var fylla och destruktivt. Så sjukt beteende!

Jag fick mig en riktig tankeställare när jag och maken pratades vid om hur jag fungerar-att jag gärna funderar och sen återkommer. Han såg ut som ett frågetecken, det hade han ingen aning om, att jag funkar så. Den reaktionen fick mig att återkomma till att han så ofta, mest i ilska, sagt att jag aldrig berättar om mig.
Det tycker jag att jag har gjort, men han har så rätt. Vi har pratat om vad vi gör, hur vi gör, om familjen, om vår historia. Men väldigt lite om vem jag ÄR! Varför jag tänker som jag gör, varför jag är så öppen om så mycket men väldigt sparsam i annat.
Varför?
Rädsla!

Jag älskar verkligen min man, hatar alkoholens makt, men trots allt som hänt så har han även sagt saker som varit så sanna. Saker som hjälper mig i min utveckling och som i vår gemensamma framtid kan föra oss närmare varandra. I vår framtid kommer, utgår jag ifrån, samma saker upp till ytan utan ilska och rädsla. Två tillstånd som ju ofta går hand i hand. Nu har vi ju inget mer att förlora, känns som vi kan fortsätta men utan skyddsmurar, i alla fall inför varandra. Hoppas och tror på oss!

Kram på er alla kloka

också i vårt liv - ingen har som min man bidragit till att jag sett dysfunktionella mönster och lärt om mig själv. Sen kom de svåra åren när många situationer blev fel och samtal urartade. Nu lever vi i det som du ser framför dig - svåra saker kommer till ytan och tas omhand... Sakerna tas omhand och vi tar hand om oss själva och varandra. Kram på dej! / mt

att ni kan arbeta tillsammans, ni har att bygga på!

Var rädd om dig Sorgsen, du är så bra!
Jag är som du: måste tänka efter först, och sedan återkommer jag...
Kram

Sorgsen

...hoppet finns där...och viljan, i alla fall från mig. Just nu är det mest mina egna funderingar, maken har ju fullt upp med sig själv, och det får vara så så länge det behövs. Det är underbart att höra hans varma, goa röst i telefonen de där få minutrarna och i helgen kommer vi ses igen. Längtar!

Tack flygcert o mt

Sorgsen

...är förbi...

Måndag morgon med oro, magont, villrådig...

Ledsamt...

Sorgsen

....inte om eller hur jag ska skriva....men börjar mitt i så får vi se var detta hamnar...

Det var underbart att träffa maken, jag är lika kär i honom nu som jag alltid varit. Egentligen har det hänt alldeles för mycket negativt för att det skakunna vara så.
Bara det krånglar till det i mina tankar och alla varför???? Vad håller mig kvar? Det gör ju ont? Så jävla ont att stå vid sidan om-och ändå mitt i- allt som hänt och händer. Det goda är det jag tar till mig och vårdar. Hjärtat vinner alltid när hjärnan försöker strukturera. Längre fram, någon gång, får jag väl veta om 'det goda' uppfattas lika hos oss båda och vart förhållandet strävar mot. För en gemensam utveckling krävs ju att båda har ungefär samma uppfattning om riktning. Även om var och en tar hand om sig så måste ju viljan om gemenskap finnas.

Vad är gemenskap?
Ja, där hakade tankarna upp sig...
Innan jag fick Lelas ord på "du, jag, vi" sa jag alltid att min partner är min bäste vän och älskare. Så vill jag se det, inte som något självklart. Jag önskar vara hans bäste vän och han min, en god vän som vi kan dela allt med, bli accepterad för den jag är även när jag är svag eller gör fel, säger fel eller är sjuk hos.
För mig känns det viktigt att det finns en förståelse för varandras olikheter.
Men a och o måste väl vara att sinnet är öppet? Att man inte behöver tycka lika eller tycka om allt i varandra. Ifrågasätta men inte se ner på eller tillintetgöra kunskap eller brist på detsamma??? Om den känslan, den negativa, finns-oavett i grostadie eller i full blom-så är det väl omöjligt att få en sund utveckling? Då blir det väl ett undvikande eller krig? Det betyder ju, i så fall, att enda sättet att få röjt det negativa är att ta upp det-känna på det-smaka-dryfta-väga för och mot, annars ligger det ju kvar för evig-orört eller i kronisk infektion??? Eller?

Igår fick jag detta till mig, som jag uppfattade det.
...paus....att jag generellt inte ska dela med mig av mina tankar eftersom mitt är mitt och hans är hans och inget vi ska dela med varandra. Hm...förstår att en process är vad det är och den är antingen full av saker eller bara ordlösa känslor, ett sammelsurium av allt och/eller inget. Det kan vara helt personligt och inte delamedsigmöjligt för stunden eller aldrig.
Men, kommunikation i någon form, är det bara av ondo?
Behövs den för uppnå "gemenskap"?

Nästa gårdagsupplevelse
När jag pratar i jag-form, inte "man", då uppfattas jag egoistisk, självisk och empatifattig.
När jag säger jag är så tacksam över anhörigveckan och att jag känner att jag fick bekräftelse över mycket i min historia, att min egen logik fanns i terapeuternas föredrag, så har jag inte fattat innerbörden av medberoende och jag är absolut inte är färdig med min historia!
Det menar jag ju är en evig process men att jag har accepterat min bakgrund och lärt mig leva med den. En stor bekräftelse för mig att luta mig mot i min process! Jag har känt jag inte behövt älta för att förstå längre och fick inte ont i kroppen av att bli påmind under anhörigveckan. Jag har lärt mig leva med att jag aldrig kommer förstå allt som hänt eller händer runt mig, i mig eller långt från mig. För mig betyder det att jag inte omedvetet har förträngt utan vågat ta upp smärtan och låta den värka över. Med det inte sagt att jag är färdig, blir man någonsin färdig???

Igår blev jag dessutom rejält rädd.
Jag fick kryptiska ord och "borde" förstå dess betydelse...
Orden kunde uppfattas på två sätt...
Bra! I så fall är ju dörrarna öppna för påverkan
Dåligt! I så fall är samma dörrar låsta på insidan och ingen kommer in och det destruktiva slutar i död...

Åååhhhh...som jag gråtit....

Tagit kontakt och pratat om min oro. Kunde inte bära detta själv....så nu blir jag anske halshuggen för all framtid? Valde ta den risken, på anhörigveckan påpekades att jag skulle lita på min magkänsla och ta tillbaka mitt självförtroende...

Pratat med maken, berättade om min oro, den känns som det viktigaste nu...svamlandet runt gemenskap är sekundärt idag, imorgon och nästa vecka, månad...livet först!

Kanske är oron bara min...idag vågade jag inte chansa...

Kram från en förvirrad

Nu blir detta virrvarr ivägskickat...tagit mig hela kvällen...