Känns som jag redan tillhör Er här inne. Läst, läst och läst i många månader...tack för all hjälp och insikt Ni alla gett mig, ovärderligt och unikt kunna ta del av missbruket från alla håll.
Tackar ödmjukast!

Har varit på väg skriva många gånger men det var tydligen först nu det lossnade.

Har ett virrvarr i kropp och själ samtidigt som jag är fullständigt klar över vad som måste göras...

Istället för att berätta vägen hit så dyker jag rakt på mitt akuta behov av rådgivning.

Min man behöver hjälp, vill ha hjälp och åkte självmant akut till beroendemottagningen för få just hjälpen. Detta hände för 9 dagar sen.
Han var full men inte redlös trots sina 1,8 promille. Allt rasade för honom denna dag och jag befann mig och befinner mig utomlands pga jobb.
Väl inne hos läkaren fick jag ett telefonsamtal, med högtalare på, där jag möts av en arrogant skötare som undrar vad min man vill. Jag sa att vad de än gör så skicka inte hem honom igen eftersom jag är rädd han kommer göra sig själv illa! Riktigt illa!
Jag kunde för första gången på länge andas ut och känna att han äntligen har proffs runt sig..........
Falsk trygghet! Morgonen efter får jag klart för mig att de sänt hem honom mitt i natten trots att han bönat och bett om att få stanna!

Jag har redan tidigare fått en bra kontakt på ett beroendehem och ringer dem. Han blir hämtad till informationsmöte och vill bara bli inlagd.

Det finns, som ni kloka människor här redan förstått, en lång historia bakom allt detta. Min fråga är :

Hur mycket ska jag trycka på soc och läkare med allvaret för att de ska förstå? Hur mycket är de generellt invaggade i rutiner och glömmer individens unika behov?

Min man har varit i rullarna flertalet gånger och vet mer än de som utreder honom.....hur ska jag göra? Legat lågt en vecka men vill skrika, stampa och banka in i människorna runt om att det är bråttom! Det funkar inte med öppen vård och beroendehemmet säger detsamma. De menar han behöver läggas in en månad plus fördjupning.

Varför blir han mottagen med arrogans när han verkligen vill ha hjälp?
Hur kan jag hjälpa?

Gråter och lider med honom och samtidigt stretar jag mot mitt medberoende....ett liv i himmel eller helvete...svart eller vitt och så far man runt där i den grumliga gråzonen o försöker förtvivlat hitta ljuset och stigen trots de mascarafyllda tårarna....hjälp.....snälla nån där ute...måste ju orka...

Läser, gråter, velar, ändrar, börjar nya meningar men....nu blir det sändknappen...

Sorgsen

..låter intressant. Bör ju inte spekulera men jag har mycket svårt att tro en överenskommelse skulle kunna komma på tal i vårt liv, inte på länge i alla fall.
Jag har inte gett några ultimatum men tror det är det enda jag kan/bör använda nu. Överenskommelse hade jag mer än gärna ingått men den typen av diskussioner ligger fjärran känns det som.

Jag tänker inte pressa fram något, det är inte läge. Men i en mycket snar framtid måste jag vara tydlig i var mina gränser går. Tror det bör göras tillsammans med en tredje part. Vem? Ingen susning just nu.

Tyvärr tror jag inte den sista månaden har öppnat upp makens inre. Det kan vara min alldeles egen överlevnadsreserv som gör att jag känner så. Jag hoppas ju det...

Vi, jag och maken, lever inte ett liv uppdelat i vardag och helg, därför finns inte festandet med som ett sätt att umgås. Aldrig när vi är tillsammans, däremot är det vanligt med afterwork, för oss båda. Skillnaden är att jag aldrig är med på sånt och han gärna afterworkat långt efter och före alla andra, långt efter! Den tiden hoppas jag ju nu kan vara förbi för evigt.

Nu väntar framtiden på oss, vi väljer vad och hur vi vill leva tillsammans. Jag har klart för mig vad jag önskar, han också vill jag tro. Han är nog bara rädd för att släppa tyglarna och lita på sin förmåga och en gemenskap och jag är rädd inte kunna uppfylla hans behov. Jag vet däremot att vi skulle kunna bestiga berg tillsammans, med hjälp av tillit, respekt och ro...allt sånt som kommer med tiden om viljan är stark nog. Han har mycket lätt för att släppa saker som blir jobbiga och jag är seg som få. Jag har tålamodet.

Om jag däremot få minsta vink om att han ljuger, går bakom min rygg, kommer jag vända på klacken och aldrig vända mig om igen. Aldrig!

De vanliga dagarna är de jag tycker mest om. Ingen jakt, inga extra förväntningar bara...vanligt...

Oj, det blev inte tydligt att våra överenskommelser varade 2 tillfällen: nyår och personalfest - sen insåg jag att det inte funkade (vilket Adde och Lelas också upplyste mig om). Jag klargjorde då att det enda som gäller är helvitt. Inte var det direkt populärt... men jag var orubblig! Jag flyttade inte ut vid något av återfallen sedan och hade inget absolut ultimatum - men min riktning var helt klar och det visste han. Jag hade en vän dit jag kunde flytta, han visste till vem - det är en gemensam vän.

Jag fäster mig vid din rad: Han är nog bara rädd för att släppa tyglarna och lita på sin förmåga och en gemenskap och jag är rädd inte kunna uppfylla hans behov.

För mig var det ett avgörande ögonblick när jag sade till honom att jag insett att inte kan hjälpa honom, "Jag har gjort allt jag kan och inser att jag inte kan hjälpa dig". Jag hade verkligen erbjudit, bönat och bett att han skulle be om hjälp när han var frestad att dricka, att vi kunde göra nåt han mådde bra av... Jag tyckte/tycker att jag hade stöttat och hjälpt och FÖRSTÅTT - och sen när jag var förbannad för att han druckit tyckte han att jag inte funnits när han behövde mig... Ungefär så minns jag det - när det som värst. Många har upplevt värre, det vet jag, men våra dramer var tillräckligt för mig och förde mig till min gräns. Jag hade sagt (många gånger) att jag står på tröskeln - han insåg det den dagen jag gick. Inte före. Men sen fanns det med som en realitet.

Nu är det länge sen det var så... Jag har upplevt och (särskilt i backspegeln) förstått vad "vita knogar" innebär... Efter de vita knogarnas tid är livet helt annorlunda och bra på ett befriat sätt MEN under de vita knogarnas nykterhet "läkte" han - och jag - och livet förändrades mycket till det bättre. Jag såg också och upplevde hela den tiden hans uppriktiga vilja och önskan om ett fortsatt gemensamt liv.

Lugna, vanliga dagar är härliga dagar! Jag önskar dig många!

Kram / mt

Sorgsen

...att inte dricka, så läste jag det. Spännande hur ord kan tydas.
Att inte kunna dricka alls tror jag är klart för mannen. För mig är det solklart. Däremot är jag osäker på om han kommer orka stå emot.

Det är skrämmande. Det skulle bli hans död och det vet han. Frågan är om det är dit han driver sig.

Jag kan inte hjälpa honom, det vet jag, jag kan välja vara kvar eller gå. Han skulle aldrig be mig stanna! Aldrig!
Han påminner i det fallet om trasiga människor som vill testa gränserna. Han tycker själv han blivit övergiven av alla i sitt liv. Alkoholistsnack, jo, kan så vara, men han har blivit övergiven av sin biologiska mor, har ingen aning om vilka hans föräldrar är. Han blev lämna på internatskola, har en bror som han blev separerad från som barn, en icke-biologisk far som kom och gick pga arbete till sjöss....Listan kan göras lång..

Jag har gjort tvärtom, han kan inte straffa ut mig. Jag har sagt till honom att jag går om han ber mig, inte i affekt. Jag hoppas och ber att testperioden nu är över och att han har förstått, en gång för alla, att jag älskar honom.

NU är dags för ett ultimatum känner jag. Det som handlar om framtiden, den utan alkohol. Förutsättningarna att välja har han nu.

Förutsättningen för fortsatt äktenskap är att han är nykter. Även som nykter har vi mycket vi behöver lära.
Jag har, som jag alltid menat är mitt ansvar, en uppfattning om hur jag vill leva, hur jag vill behandla min omgivning. Det är mitt ansvar att se till att jag lever efter mina egna förväntningar.
Ibland kommer yttre ting och ger eller tar som gör det svårare att hålla mig på banan. Men jag styr själv!
Allt detta är ju inget nytt. Turen jag haft nu, omvägen, är guppig men jag har inte tappat fokuset helt. Dimmigt och djupdykningar, villrådig och ofantligt ledsen har jag varit och är jag. Djupdykningarna är färre och botten inte så djup längre. Nu vill jag bara vara tydlig och göra det jag kan för att framtiden blir gemensam.
Jag vet att jag inte hade varit lyckligare utan maken, inte för ett år sen och inte nu.

Ultimatum!
Nykterhet är en förutsättning! Den eviga!
Det eviga började, i min värld, för 4 veckor sen...

Skräckslagen är jag just nu!
Får så många dubbla budskap inuti och ibland i ord.
Tar dem till mig, smakar och sorterar.
Ikväll "sorterade" jag på Al-anon.

Kram på er

Lelas

Det är så härligt att följa dig, Sorgsen. Du rör dig framåt hela tiden, och jag känner igen mig i så mycket.

Jag har tänkt väldigt mycket på det här med ultimatum. Det är jättebra, tror jag, att du själv känner efter och bestämmer dig för när det är dags att ställa ett ultimatum. Det är viktigt att vara klar över att man verkligen tänker följa det om det blir nödvändigt, och därför behöver man tänka igenom det noggrant.

Får jag ge dig några ultimatum-råd? Hindra mig om du tycker att jag skriver dig på näsan... Ok?

Jag tänker så här:
- försök vara konkret i dina tankar. Vad innebär det att du förväntar dig att han är nykter? Lämnar du honom för ett återfall, oavsett hur det ser ut? Är det ok att stanna om han tar en öl och sedan ångrar sig? Var, rent konkret, går gränsen för att du skall anse att han bryter mot till ultimatum?
- ha en konkret plan för vad du gör om (Gud förbjude) du måste verkställa ditt ultimatum. Det är jättejobbigt att behöva tänka på det, men fundera över vart du tar vägen om du behöver lämna. Vad tar du med dig? Hur kommer din vardag att bli om du bor tillfälligt någonstans? Hur löser du alla praktiska saker? Risken finns att du inte klarar att genomföra din plan i "stundens hetta" om du inte har tänkt igenom de här sakerna.
- finns det en bortre gräns för ditt ultimatum, eller kommer du leva resten av ert gemensamma liv med väskan packad? Det är nog inte bra att sätta upp en bortre gräns i tid räknat (åtminstone inte som han vet om, för det finns många exempel på alkoholister som håller sig nyktra till den gränsen och sedan "kompenserar"), men det kanske finns något annat sätt för dig att veta när ditt ultimatum inte längre gäller?

Och det allra viktigaste: om du har uttalat ett ultimatum, och han sedan bryter mot det, så MÅSTE du genomföra din plan. Att hota med att lämna och sedan inte göra det, är samma sak som att lova att bli nykter och sedan dricka. Vi förskjuter våra gränser, långsamt...

Däremot måste inte lämnandet i så fall vara för evigt. Det går att arbeta sig tillbaka. Men i stunden är det viktigt att genomföra planen. Förstår du hur jag menar?

Rådet att han en konkret och detaljerad plan fick jag av min samtalskontakt och det blev min räddning, och i förlängningen även räddningen för min och makens relation. Jag hoppas såklart att du aldrig kommer behöva verkställa din plan, men om...

Kram!
/H.

Sorgsen

...i "min" tråd är det högt till tak. Ordet är fritt och jag läser om och om igen. Tack för att ni så generöst delar med er.

Så här tänker jag,
det skrivna jag tar till mig direkt är förmodligen något jag redan vänt på i mina tankar/ord, eller något jag redan upplevt.
Det jag inte kan relatera till alls passar inte in i min situation, eller har fortfarande inte inträffat i mitt liv eller är fjärran mitt levnadssätt.
Oavsett så lär jag genom att märka hur andra uppfattar mina ord och tankar.
Endel saker får direkt en konkret tanke annat kommer jag aldrig beröras av.
Vad jag inte hoppas sker är att förträngning eller försvar av negativa händelser sätts igång inuti mig. Därför läser jag gärna upprepade gånger det som skrivits, både mitt och andras.
Jag vill tro jag har ett öppet sinne och är öppen för både kritik och förändring, även om det ibland både gör ont och kostar.

Det du skriver Lelas, om ultimatum, är helt på det planet mina tankar rör sig.
Enkelt och konkret ska det vara.
Jag blev rekommenderad att ha en tredje part med av behandlingshemmet. Det är också något jag känner behövs för att få tillräcklig relevans. Då kan inget dumförklaras eller missförstås.

Det som inte skulle komma beröra mig är allt praktiskt. Där är det enkelt. Mitt är mitt och hans är hans. Gemensamma barn har vi inga och min ekonomi går inte under om jag lämnar utan få något med mig från lägenheten. Min adress var jag tvungen ställa om i höstas eftersom mitt jobb kräver absolut kontroll över all korrespondens. Brev började försvinna i fyllorna.

Däremot måste jag veta hur jag går vidare om han tar sig återfall.
Ska jag ens ta upp det med honom?
Ev återfall?
Då är det ju samma som att jag tycker det är ok...
Vad jag vet ska med i mitt ulrimatum är att lögner och otrohet får mig att gå utan att tveka.
Alkohol i återfall är lite diffusare för mig.
Tid eller datum ger jag inte men jag kommer för mig själv fortsätta sätta upp delmål i min tidsplan.

Sommaren är fortfarande för mig en hållpunkt. Då blir det en revidering över vad som hänt och inte.
Kanske det är då det stora ultimatumet ska vara helt genomtänkt och framföras?
Tidigare var det uteslutet, nu känns det som att jag ska framföra mina tankar runt lögnerna. Att jag förväntar ärlighet och respekt.

Jag kommer ju den närmadte tiden få klart över hans fortsatta liv, utanför behandlingen.

Just nu känns det som vi har alla förutsättningar för en härlig framtid. Jag hoppas han känner likadant.

Kram på er därute

Sorgsen

...30 min sen fick jag en ny portion av hans respektlöshet.

Fattar inte varför???
Vilket behov mättas hos honom?
Jag berättar och han gäspar och trycker ner mig. Jag blir ledsen inuti men slutar prata och samtalet tar abrupt slut.
Han kör över mig fullständigt. Varför?

Lelas

Hej igen!
Du resonerar så klokt och lugnt, så det kommer fungera väl det där med ditt ultimatum. :) Det märks också att anhörigveckan gjorde väldigt gott för dig - visst är det härligt? Skönt också att höra att det inte innebär några större praktiska hinder att bryta upp om det skulle bli nödvändigt.

Du undrar om du skall berätta för honom hur du tänker kring återfall (när du väl har klurat ut hur du faktiskt tänker). Jag tror inte att du skall göra det, inte i det här läget i alla fall. Signalera istället till honom att du tror på hans nykterhet och att du därför är lugn i att ställa ditt ultimatum - du räknar med att han skall klara det och att du därför inte kommer behöva göra verklighet av det du hotar med (att lämna).

För ett tag sedan så funderade du ju över det här med att inte dela allt med varandra... det här är ett sådant exempel, tänker jag. Du ger honom en bättre chans att lyckas genom att hålla honom utanför detaljerna i ditt ultimatum. Han måste naturligtvis få höra att du lämnar honom om han dricker igen, men det räcker så. Du behöver inte utveckla det för honom.

Kram, vännen, var rädd om dig!
/H.

Sorgsen

...med lite förståelse och bekräftelse.

Det var just det jag kände jag fick på anhörigveckan.
Det känns nu som den veckan blev en slags "mitt-i-livet-sammanfattning" . En sammanfattning över det jag levt med, hur jag formats av livet, vad jag gjort ok, vad jag måste bli bättre på.
Jag hade aldrig gett mig den veckan om jag inte haft min make, missbrukaren. Så, oavsett hur framtiden kommer se ut, kommer den veckan alltid tjäna som en investering i mig själv, för mig själv.

Idag, samtalet som avslutades, känns det inte så bra, men samtidigt går jag över, om och om igen, varför jag reagerar som jag gör.
Kom fram till en slutsats, finns fler, men en av dem är tydlig och enkel att genomföra.

Eftersom maken varit så frånvarande mentalt (jag har förstått att det finns minnesluckor) och jag inte utgår ifrån att han minns, blir det långa förklaringar. Jag vet ju inte när det är saker han har missat, men det som blir upprepningar för honom gör honom, på ren svenska, skitförbannat irriterad. Han tycker jag blir seg och fastnar i långa utläggningar.
Ikväll har jag skrivit ner, vänt på händelser, funderat och kommit fram till att jag i det fallet enkelt kan/ska ändra mig.
Det är ju, självklart, så att jag i em försökte "bädda" för hans missbruks konsekvens. Jag vill inte han ska känna sig "dum" för saker han eventuellt inte minns.
Hn förstår långt ifrån allt i mitt jobb, helt ok, men vad jag tycker väldigt illa om är att han drar/dragit egna slutsatser baserat på okunskap. Det är dock hans problem! Vad som hänt/händer är att han dumförklarar mig?! Jag som har avsikten att samtalen just ska undvika den situationen/känslan för honom. Hans slutsats i em var baserad på just okunskap och där kommer jag inte intill eftersom han redan långt tidigare är irriterad på mig. Ofattbar irritation i min värld men, jag är ju den med tålamod och jobbar alltid omgiven av en stor samling individualister...jag är inte heller missbrukare i en just inledd behandling...
Jag har överseende idag.

Slutsats!

Sluta förklara "före" i våra samtal. Aldrig mer!

Någonstans är det respektlöst av mig att inte utgå från att han minns eller vill minnas.
Det är bara så tråkigt att han projicerar på mig.
Jag väljer, i detta, utgå från att missbrukartänket/beteendet inte lämnat honom.
Men utgår också från att han får söka en annan väg för mätta sitt behov av kasta galla.
Där står jag inte till tjänst längre!

Kram på er därute

Lelas
Ultimatum!
Ett enda ultimatum men bara rubriken uttalad och underrubrikerna tydliga för mig.
Det känns som rätta vägen.

Sorgsen

...ultimatum börjar krympa ner från yviga ordlösa tankar till nedskrivna ord på en bit papper.
Min plan är att få ner ett ultimatum i en storlek som får plats på en lapp i plånboken.
Jag har ett "akut-ultimatum" redan.
Det långsiktiga är inte läge för ännu. Det har heller ingen precis form ännu.

Behöver inte skynda, inom en ganska snar framtid blir det tydligt för mig i vilken riktning maken tänkt sig gå vidare.

Kanske behöver jag inget ultimatum
Kanske behöver det uttalas med stora bokstäver
Kanske räcker en huvudnickning
Kanske han ger mig ett ultimatum

Imorgon väntar en ny dag, en helt vanlig dag!

över sitt ultimatum, eller sin gräns är det viktigaste.
Att veta inom sig.

Vilket jobb du gör!

Önskar dig en riktigt bra, vanlig dag! / mt

och jag tänker på dig!

Du verkar rätt så klar över dina tankar och det känns som att du kommit så långt! Skönt att du vet lite mer om vad som är viktigt för dig, vad du kan acceptera och inte!

Jag gillar väldigt mycket Lelas tanke med ultimatum-lista, vad man inte kan acceptera och vad man gör då. Jag har kommit förbi den dock, känenr att jag stoppade huvudet i sanden och flyttade hem till bror min för att det var det enda alternativet enligt min hjärna...

Kramar till dig

Sorgsen

...jag ser det du gjort som ett handlande efter att din gräns-ditt ultimatum blivit överskridet.
Inte alls som du skriver, stoppa huvudet i sanden!

Du har aktivt gjort ett val, en stor förändring!
Var stolt över dig och din handlingskraft!

Ofta ofta hamnar min tankar i vad relationen är värd, om kärleken är äkta, om maken bara har mig för att jag finns kvar....
Lika ofta som jag strandar i den tanken, lika ofta infinner sig svaret att jag inte kan få svar ännu. Då blir nästa drag att antingen lämna det vi har eller vara kvar och få veta när tiden är inne. Jag går tillbaka till våra goda stunder, de är vackrare än jag kan beskriva. Om några månader är sommaren här, då blir det revision!

Idag är en ok dag, endel bra och något mindre lyckat, vanligt med andra ord.

Tjingeling

Sorgsen

...den goaste kärleksförklaring man kan önska sig.

Åh, vad jag behövde detta!

Tänk att några få ord inbäddade i rätt tonläge, rätt tid och från rätt mun kan betyda så mycket?
Jag blev så rörd, tårarna pärlades och de återvänder nu när jag skriver.

Detta ligger nu i det goda högen, den enda hög jag sparar på och återkommer till i tankarna.

Fick utrymme säga att jag inte vill ha onödig irritation över småsaker, vi är värda så mycket mer.

Kram på er alla kloka

Sorgsen

...tanke i ord...

Livet går upp och ner, som sig bör.
En blick kan spränga hjärtat i bitar eller hela och omsluta. Ett ord omvandlas till fysisk smärta eller ge styrka och värme.

I krislägen arbetar hjärnan i högvarv, kan ta hur stora beslut som helst samtidigt som en sten i skon känns som foten amputerats.
I andra typen av krisläge, när man måste springa för livet. Då får man oanade krafter, av muskler som egentligen inte finns, löpandet är det enda viktiga och hjärnan grubblar inte.

Kroppen väljer ibland rent instinktivt. Det är jag tacksam över.

Sorgsen

...mår helt ok.
Mycket till dialog har vi inte men jag ändrar mig successivt.
Jag känner oro men inte samma typ av oro.
Mitt tålamod är min trygghet. Jag har tid och låter saker falla som de kommer.
Han väser och fräser emellanåt men skulle jag reagera på detta i nuläget blir det "krig".
Till vilken nytta?
Absolut ingen!
Nu bara kärlek, stabilitet, överseende men utan att låta mig trampas på.
Jag är så stolt över honom och faktiskt över min utveckling också.
5 veckor i vårt nya liv nu.

vad du talar om. Jag tror att det där ungefär så som vi stundvis hade det för två år sen. Vi pratade om det igår. Så skönt att du har tiden och tålamodet. Ha en skön dag! / mt

Sorgsen

...känner jag att vi tagit ett nytt steg framåt.
Inte ett kliv, men sista veckan har krupit långsamt framåt och i allt har det blivit ca 50 cm långt ;)

Jag är så tacksam över min vecka på behandlingshemmet, att jag var där före maken. Nu börjar små berättelser komma fram och jag kan relatera till dem.
Det är så värdefullt!
Mina besök på Al-anon också. Jag blir inte dumförklarad av maken, vi båda försöker undvika gå i de gamla fällorna, alla de där med varierande djup. Det är så lätt falla tillbaka eller slinta men jag märker att båda anstränger sig. Inget vi pratar om men båda vet och märker. Det ger, på ett bakvänt sätt, en gemenskap. En gemenskap att vi inte trampar in i varandras utveckling.
Kryptiskt, jo, men en härlig känsla!

Kram på Er

Sorgsen

...är jag trögare än vanligt!

Jag fick en reaktion häromdagen liknande den nr jag hamnade i hissen full av rök-ochfylledoft.
En missbrukare hjälpte mig öppna dörrar, trycka på knappar och bugade sig djupt, jag hade massa påsar i händerna, men han valde inte åka med.
Det gjorde mig så ont att se hans rädsla och hur väl han ville så tårarna trillade när jag kom in i lägenheten.
Detta berättade jag för maken idag och jag sa att jag är så lättrörd, att spänningar i kroppen successivt släpper.
Då säger han att jag kanske har fått kontakt med mina känslor...det tog tag i maggropen...så som jag har gråtit och mått illa pga hans alkoholism under så lång tid!

Gissar det är så att han inte har sett/velat se/orkat se/vågat se hur ledsen jag varit. När jag gråtit har han bara nonchalerat.

Magkänslan säger mig att det inte ger något att ta upp sånt.
Rädd det skulle uppfattas som skuldbeläggning?
Eller?

och gott : Lär dig att bejaka och återupptäcka dina egna känslor nu så får han sköta sina. Hans känslor tar längre tid på sig för att bryta fram, för mig tog det över året.

I övrigt känner jag igen allt vad som händer hos er nu och det visar ju på att vi knallar samma väg :-)) Och 50 cm ?? Kan vi kanske kalla det den berömda Gyllene Halvmetern ??

Kram !!

Ps Har bokat rum till GiG idag :-)) Ds

Sorgsen

...favorit-Adde!
Hur mår du?

Just det där med att vi sköter oss själva men samtidigt pratar om saker är det jag menar med den kryptiska gemenskapen.
Känner för första gången på väldigt väldigt länge att jag inte blir bortprioriterad eller idiotförklarad.
Distansen nu känns sund.

Den Gyllene Halvmetern, taget!

De här första cm känns viktiga för mig, tårna pekar åt rätt håll och alla tjugo i samma riktning ;)

Kram