"Var har du varit?"
"Jag träffade ju Anna"
"Du är ju sen, vad har ni gjort? Har du träffat någon annan?"

Jag har fått nog.

Min sambo är alkoholist och har kallat mig för alla fula ord du kan tänka dig (och förmodligen ytterligare några!). Jag har vänt ut och in på mig för att bli sådan som han vill ha mig - jag får inte bli sen, jag får inte handla i vilken affär jag vill, jag får itne vara borta mer än viss tid, jag får inte titta på andra män, jag får inte le mot andra människor, jag ska ha fika och mat färdigt på rätt tid, jag får inte bli arg osv osv, för om jag gör något som inte passar honom så "älskar jag inte honom"... Men trots att jag försökt på alla sätt så är han inte nöjd. (och vad av detta är alkoholrelaterat och vad är inte det?

Nu har han inte druckit på en månad, skönt att slippa den biten. Men helt ärligt: när jag satte ner foten och sa till honom att jag håller på att fixa eget boende så var det som att det hade gått för långt redan; som att han redan passerat min gräns för vad som är okej. Så, jag äcklas lite av honom, är fortfarande rädd för honom och känner ju att jag håller på att bli den där personen som jag skulle ha varit utan mitt medberoende, och om han tyckt att jag varit sur, grinig, kontrollerande, krävande, innan så är det nog inget mot vad han tycker nu. Men i mina ögon så står jag ju bara upp för mig själv.

Å ena sidan vill jag bara packa ihop vårt barn och mig, flytta till min kompis och försöka lösa boendet efterhand, men samtidigt så är jag så rädd att han ska snacka skit om mig, att han ska lyckas ta vårt barn ifrån mig, å andra sidan tänker jag att det kanske kan bli en förändring... (både i mig och i honom).

Vad gör jag nu?

Sorgsen

...läser från dig nu känns strukturerat. Dina inlägg tidigare kunde ge mig knutar i magen men de senare har inte förmedlat uppgivenhet utan struktur och vilja.

Jag hoppas du sover lugnt och tar vara på dig.

Osäkerhet över om jag gjorde rätt i att lämna kom tillbaka till mig mängder av gånger, mest i början, men även år efter. Det är tungt att separera, oavsett orsak.
Det destruktiva förhållandet har ju ett invant mönster, osunt, men ett mönster som kropp och hjärna måste programmera om.
Det goda vi hade pratar jag, sen många år, gärna med mina barn om, allt var ju inte dåligt. Jag är glad vi kan prata, minnas, skratta åt minnen. Det kunde vi inte första tiden, åren.

Dagböckerna är gamla, 10-20 år, minns inte när jag tog i dem sist men det är över 5 år sen. Nu behöver jag dem inte längre, men jag kunde inte kasta dem samtidigt som alla advokatpapper runt skilsmässan brann. Minns jag ville men kunde inte. Bara ett tidsperspektiv för dig att ta till vid behov.

Kram, söstra mi ;)

En viktig del i min förändring - som blev vår - var när jag gav upp. För mig innebar det att jag sa "jag kan inte hjälpa dig, jag har gjort allt jag kan och inser att jag kan inte". Kärnan - oberoende av innehållet - är att jag gav upp. Alltså som Lelas skriver.

Troligen är det inget man kan bestämma sig för utan något man verkligen måste komma fram till. Inuti sig själv.

Till exempel: Det här går inte, jag kan inte "bli" sån som han (du) tycker att jag ska vara.

OM du skulle komma fram till att säga ungefär så hoppas jag att du skulle känna att du vill tillägga:
Jag VILL INTE heller...

Jag önskar att du ska bli stark i den du vill vara och stå upp för det! Fina du.
Ha en vilsam och bra dag! / mt

i hela hjärtat.

Sambon pendlar mellan bedjan och snällhet till lätt skäll och hot. Men som vanligt är det mitt fel. Jag försöker säga att vi inte ska prata eftersom vi blir som barn - sandlådenivå, men han säger att det är jag som hamnar där, för han "hanterar minsann sin ilska"... Jag blir tokig på honom.

Jag pendlar mellan att som igår ligga och storgråta så fort flickan somnat. Tårarna var som Niagarafallen och jag förstod lika lite då som nu hur jag ska orka. Är så rädd om barne´t. Vågar inte stå på mig fullt ut - vågar inte riktigt säga till honom att "nu är det helt över, jag vill separera" för jag är rädd att ta fel beslut och rädd för hans ilska.
Tänker på det ni skrivit om att ge upp, men det är ju på sätt och vis det jag gjort: jag har ju bönat och bett och gråtit och allt, men nu har jag bara gett upp.j ag vill itne ha mer skit, jag vill inte ha mer skäll. Jag tvivlar på att jag har rätt, tänker att jag överdriver allt som hänt, men så föröskte jag läsa mina anteckningar och jag hann ju inteläsa många dagar innan jag ser hur han varit mot mig, men framför allt mot barnet... Han har ju varit värst mot mig, men det som gör ondast i mig är det som barnet utsatts för. men om jag bara hade ett boende...

Jag orkar inte vara med honom, men jag är så rädd för alla ord han kommer säga om mig till adnra, säga till mig, vad kommer han säga till barnet om mig..... Åh, jag blir tokig på att jag låter honom äta sig så in i mitt huvud.

Lelas

Gumman. <3

Det kommer ta tid för dig att läka efter det här. Alla dina frågor och all din oro kommer att lägga sig. Men det tar tid.

Det enda du skall fokusera på nu är att INTE gå tillbaka till honom. Allt annat kommer ordna sig.

Kram!
/H.

ur det jag tidigare klistrade in i din tråd - om Normaliseringsprocessen, vad som händer med kvinnor som är utsatta för våld. Det gäller dig och andra kvinnor som lever i sådana relationer som du:

Beskrivningen ovan är en process som gradvis påverkar kvinnans personlighet.
Kraften till förändring försvinner och den negativa självbilden förstärks. I detta
läge är det svårt för kvinnan att själv förändra sin situation, hon behöver hjälp
utifrån. Det är viktigt att minnas att personligheten hos den våldsutsatta kvinnan,
som i den utomstående betraktarens ögon kan verka underlig, är en effekt av
misshandeln, inte orsaken till den.

Du behöver hjälp att tala med honom, envist hänvisar jag till kvinnohuset som borde vara de som har bäst kunskap om detta. Vilka råd får du därifrån?

Gå INTE tillbaka! Det kommer att ta tid. Det blir bra. Kram, kram / mt

Sorgsen

...inte din rädsla ta över.
Att du är rädd, osäker, ledsen, uppgiven, velig, kraftlös....allt...det är "normalt" i din situation.
Det biter sig krampaktigt fast i dig, du står ju mitt i. Skillnaden för dig nu mot förra veckan är att du tagit ett steg, ett konkret steg, i en ny riktning.
Den riktning du så länge önskat men inte orkat.

Jag påminns av så mycket i det du beskriver. Alla ord, hot, skuldbeläggandet, vädjan, allt oberäknerligt i tid och handling. Det var en jobbig tid men ganska snart insåg jag att jag inte alls behöver ta del av allt det där. Jag hade ju valt lämna just det. Han, exet, kunde säga saker som inte alls stämde med min verklighet. Det fick han stå för alldeles själv. Jag behövde varken dementera eller bekräfta, gav mig inte in i det där, det skulle inte gagna någon. Hans behov av smutskastning eller historieprat om vårt liv var hans behov. Vid något tillfälle bad han om min hjälp, " för jag kände honom så väl", jag sa jag gärna lyssnar om han vill säga något men att jag kände honom i vårt äktenskap men inte längre. Sån befrielse det var, att känna det och att säga det.

Ta hjälp om du verkligen måste prata med honom. Se till att ha en tredje part med. Då brukar de värsta påhoppen utebli. Din bror kanske?

Vad han säger till dottern kan du inte styra. Men tro mig, med tiden lär sig barn vad som är vad. Förrvirringen nu i börja är inte rolig att se eller uppleva men det är övergående. Om det inte finns hot eller missbruk så klarar barn sig igenom den fasen utan att ta långsiktig skada. Men, det förutsätter att det INTE finns missbruk, hot, misshandel i någon form! Ilska, besvikelse och rent skitprat/baktaleri överlevde jag och mina barn. Ett gäng friska, glada, sunda barn har jag trots allt osannolikt vi gått igenom.

Var tacksam och stolt över vad du genomfört hittills och se tiden an.
Gråt när du behöver, skrik eller var tyst efter behov.
En sak i taget!
Det viktigaste först!

Kram på dig

Vilken jävla helg. Aldrig mer.

Jag har sagt att det är över nu. Mötttes av ilska, kränkningar och förtalades inför flickan.

Jag vill aldrig gå tillbaka till honom. Jag hoppas att jag kommer vara så stark att jag aldrig tvivlar på detta igen: jag vill inte leva med honom någonsin igen.

Jag är så orolig för flickan och att han kommer att få ha henne mer än jag, men jag måste ta mig ur detta.

Tack för alla era ord, allt ert stöd. Jag är på ruinens brant och det är ett långt stup kvar att falla, men jag hoppas att det finns en ljusning långt där nere...

Lelas

Vad jobbigt... Men, vad bra att du har kommit till den här punkten!

Jag tycker mig se lite djävlar anamma i dina ord nu - bra! :-) Heja dig, du fixar detta!

Försök att vila nu. Andas. Och som min samtalskontakt sa: "Känslor är inte farliga. Det gäller bara att komma på vad de betyder."

Kram, hjärtat!
/H.

Sorgsen

En sak i taget!

Du är mitt i det jobbigaste!

Tänker på dig vännen

Känner mig så svag, så svag.

Nu har hans bror kontaktat mig igen: "det måste gå att hitta en lösning, jag tror att ni på något sätt kan hitta tillbaka till varandra.... Att flickan inte vill vara med pappa måste du hjälpa till med: du måste visa henne att det är ok... Är det verkligen bara sambons fel att ni hamnat här? Vad är din del?..."
Jag bemötte det med att
- jag tror inte på en lösning nu,
- jag försöker peppa flickan att vilja vara med pappa men när hon inte vill så kommer inte jag att tvinga.
- Det är inte mitt ansvar att visa henne: sambon har gjort saker som gör att hon inte vill, jag tycker inte heller att det är ok så jag kommer itne att vara påstridig i att visa henne att det skulle vara ok för mig.
- nej, vi är två som orskat denna situation, men nu är vi här och jag kan ta på mig vissa saker, men det är inte ok att skrika/hota/kalla mig saker.

Ja, känner mig lite bestämd just nu. Men också rädd och osäker och ledsen, nervös osv. Sambon är galen och kallar mig alla saker och ändå tänker jag ju emellanåt att jag överdriver. När jag pratar med hans bror så blir jag helt vilsen: känns som att jag är galen när jag inte vill ta på mig mer av våra gräl, typ: vem är jag som är så felfri? Måste ha fel...
Men å andra sidan, jag skulle gärna vilja säga till brorsan att jag tror att din bror/min sambo är en narcissistisk alkoholist och jag vill itne leva i det längre, jag har gjort det och den lilla biten du ser av det är ingenting mot vad jag levt i de senaste åren, och nu vill jag inte prata mer med dig om detta. Punkt. Men så kommer ju snälla jag aldrig att säga... Tyvärr?!

Sorgsen

...jobbigt du har det.

Vita lögner kan du kanske ta till?
Menar, om du inte tror du kan säga just det du tänker till sambons bror kanske du kan göra samtalen korta?
I början av samtalet säga att du är på väg ut? Fixar mat? Har tandläkartid? Vad som helst, så de inte behöver bli så ingående?

Omgivningen kan inte förstå, bör inte eller vill inte förstå, inte ens om du skulle få sagt exakt hur du känner och precis vad som hänt.
Lägg din energi på din framtid istället, det är en klart bättre investering.

Det du upplevt är sant. Hur du mår är på riktigt och gör dig precis så illa som du känner.
Lita på dig!

När det gäller flickan måste han själv vårda kontakten så hon vill umgås med honom.
Han har rätt till umgänge och vårdnad lika mycket som du, så länge ni har gemensam vårdnad.
Men, om hon vägrar, då menar jag vägrar, inte "har inte lust", det är då utredningar börjar dra igång.
Min erfarenhet är att soc alltid i början utgår från att vi vuxna påverkar barnen i en eller annan riktning så var noga med att vara övertydlig i vad som hänt.
Jag minns att det inte räckte med att säga saker en gång. En av dem förstod aldrig, hon ville inte tro det var så illa som det var. Pappan var ju såååå trevlig.

Du står i den tiden som jag minns som den absolut tyngsta men samtidigt successivt säkrare på att det var rätt att lämna. När jag väl tagit steget över till "andra sidan" såg jag tydligare.

En sak i taget!

Kram

men inte oväntat att mannen reagerar så som du beskriver. Hans brors inspel (eller utspel) ska du verkligen låta rinna förbi... Ingen annan än du kan veta hur är det för dig att leva med den mannen och därmed kan ingen annan ha nån synpunkt om hur bra eller dåligt det är - och ha en åsikt om att du ska gå tillbaka. Gör inte det! Gör inte det!

Så bra att du skriver av dig och ur dig. Fortsätt med det!

Kram, kram håll ut nu! / mt

Lelas

Jag instämmer med föregående talare: du skall inte lyssna på hans bror. Jag skulle vilja råda dig att faktiskt inte ha någon kontakt med honom alls. Du behöver inte honom nu, tvärtom så är han din största risk, tror jag.

Kram, vännen!
/H.

Tack.

Bra tips Sorgsen: ska försöka att bryta samtalen med vita lögner. Jag märker ju hur jag fastnar varje gång.

Ja, jag kanske är mitt i det allra tyngsta, men jag ser ingen ljusning. Idag satt jag på samtal och bara önskade att jag skulle dö. Det var verkligen fysiskt så att jag kände att jag är färdig nu, jag orkar inte mer och nu är jag redo att inte var kvar här.
Jag är så fruktansvärt rädd att jag ska skada barnet, att jag gör fel. Sambon och hans brors familj träffar ju barnet ihop varje gång nu (flickan vill gärna följa med när brodern med familj är med) och jag bara dör... Jag försöker tänka positivt, peppa mig själv och se det på ett positivt sätt, men oj vad tungt det är. Vi försöker komma fram till hur vi ska göra med flickan (när vem ska ha henne), men det är kämpigt. Han vill ju ha henne, men lämnar henne till stor del hos broderns familj och då känns det ju som att då vill jag ju ha henne istället. Men jag försöker samtidigt tänka att hon tycker det är kul med dem och då kanske det är bra...

Idag träffade jag advokat och fick veta "hur saker funkar", men jag kan inte, har itne ork, har inte känslan, vågar inte ta steget att bestämma att vi ska skilja oss... Min hjärna vet att jag måste lämna för annars kommer jag inte överleva och i vår relation kommer flickan må dåligt, men jag vågar inte tro att jag gör rätt...

Mt, sambon är ju mer aktiv de stunder han träffar flickan och å ena sidan känns det ju så bra, men samtidigt så gör det så ont att det kommer nu och jag är så rädd att flickan ska plötsligt ändra sig och inte vilja vara hos mig, för jag vill inte tvinga henne om hon inte vill... Och idag förstod jag hur det varit när hon träffat pappa och brodern: de har kört världens övertalningskampanj förstår jag ju eftersom flickan när hon kom hem hade tusen tankar och frågor om hur vi ska bo, att "hon vill bo med mig men hon kan tänka sig att åka till pappa en dag ibland men komma tillbaka till mig igen"...

Ibland har sambon hotat med att han ska ta livet av sig, och jag är hemsk, men ibland önskar jag att det inte bara var ett hot. Hans alla sms, telefonsamtal och välmenande små ömhetsord blandat med all sörja håller på att göra mig galen.

Min högre makt: ge mig ett tecken, ge mig en bostad... Eller var det tecknet som kom idag - en gammal vän har ett nyrenoverat hus att hyra ut; alldeles för dyrt och alldeles i fel ände av stan, men det är ett hus... Jag ska åka och titta i helgen. Och just nu känns överlevandet lättare igen, för min lilla ängel ligger inne i min brors gästrum och sussar så gott, tryggt hos mig.

Lelas

Du vet hur det är med tecken, flygcert... det är som att stå på taket och vänta på att bli räddad medan roddbåten, motorbåten och helikoptern passerar. ;-)

Kram, vännen.
/H.

Sorgsen

...du gör det du måste, annars hade du inte varit där du är!

Ljuset finns där...i din sista fras..ängeln trygg i gästrummet.

Försök ha någon med när ni samtalar om framtiden. När jag skildes brukade det göra de där viktigare samtalen kortare och lättare att hålla sig till ämnet. De praktiska samtalen var för oss ganska få. Senare blev ju all kontakt genom advokat eller tillsammans med soc.

Var bara som du är, det är det enda flickan behöver.
Se dig om efter boende och sov, ät och andas.

Mitt ex gjorde också mängder av utspel, ömsom bedjande, ömsom hot eller martyr. Allt det där var säkert helt ärliga känslor men inget att bygga upp relationen på igen.

Det är jobbigt att vara mitt i all sörja, det går ju inte undvika alla samtal med alla. Som för dig, mannen-hans bror och familj-?
Men, kan du försöka hålla alla ord-påståenden-skuldbeläggningar borta från hjärtat ditt? Om orden kommer för nära (du vet ju förmodligen oftast vad som kommer sägas eftersom du hört det förut) kan du kanske hitta ett sätt att lyssna med "halva öronen"? För att undvika bli lika sårad varje gång? Lyssna och räkna får,....vad som helst....
Jag menar verkligen inte att nonchalera men ibland orkar inte kroppen ta in allt med full uppmärksamhet.

Gå vidare, din väg är din och nödvändig!

Tänk på att en skilsmässa är oftast räddningen för alla inblandade, trots att det är jobbigt. Just skilsmässan öppnar möjligheten att kunna leva och utvecklas. Leva vidare, tillsammans men på olika adresser, utan osunda spänningar mellan föräldrarna. Just det ger barn en stor skopa av den trygghet och ro de så väl behöver.

Det är skräckinjagande och extremt obehagligt att hålla i rodret. Men släpp inte taget när energin bara räcker till andetagen.

Varm kram
Tänker på dig

- men nu är du där! Du har tagit det kanske viktigaste, mest avgörande steget.

Håll ut! Undvik att träffa f.d sambond och hans släktingar ensam. Gå inte tillbaka!

Du skriver att flickans pappa till stor del lämnar henne hos broderns familj och att du, samtidigt som du då tycker att hon kunde vara hos dig, försöker tänka att hon tycker det är kul med dem och då kanske det är bra... Så kan det vara! Om hon har det bra där är - kan du se det som en resurs? Kanske de också kommer att "se" honom (f.d sambon) i ett annat ljus nu när deras relation blir en annan. För det blir den, alla i ett sammanhang påverkas i en förändring.

För barn är det bra att ha flera trygga hållpunkter - om f.d sambons brors familj kan vara en trygg och bra plats för flickan så tacka och ta emot. Hon kommer inte att älska dig mindre för det.

Jag delar helt Sorgens uppfattning och erfarenheter vad gäller barn och separationer. Jag lånar hennes ord: Gå vidare, din väg är din och nödvändig!

Med önskan om en ljus dag - andas, vila, samla krafter
Kram / mt

en bit för varje dag.
Har sovit så dåligt, vänder och vrider mig och är så orolig för mina lilla flicka. Försöker tänka att det värsta som kan hända är att jag bara komemr ha barnet hos mig varannan vecka, men det är verklgien värsta-scenario som jag hoppas inte blir verklighet.

Ja, Lelas, det är ju roddbåten, motorbåten och helikoptern som jag tänker på... Men hur ska jag kunna klara detta... Känner mig så ja, jag vet knappt vad jag ska skriva- har inte ord och ser knappt tangenterna för alla tårar... Vill inte vara med i det här mer...

Sorgsen, jag vet ju att ängeln är trygg hos mig, men jag vet ju också att hon kan vara trygg i pappas famn ibland. Ibland är hon ju pappig och vill vara där, och det är ju inte alltid som han är galenarg...
Idag ringde sambons brors fru och sa att hon förstår oss båda, hon vet att sambon inte är en lätt människa och hon vill finnas där för oss båda, det har hon och brodern helt kommit överens om. Hon var väldigt bra: sa att de vet att jag fokuserar på barnet medan sambon går in i paniktillstånd och inte kan tänka klart... Men hon/de förstår ju ändå inte hela problemet, men jag fick i alla fall lite medhåll och det är ju tyvärr viktigt för mig...! Hon menade att vi tjänar på om vi inte går in i något förhastat utan försöker ta hand om oss på var sitt håll och vårdar oss själva och väntar med stora beslut för framtiden. Låter ju fint, men jag tror aldrig att vi kan få det att fungera. Däremot kan jag invänta att vi ska kunna göra det bästa för barnet.

"sov, ät och andas" Försöker ju sova, men åh, så svårt, äta går knappt och jag har gått ner flera kilo på bara ett par veckor, men andas klarar jag ju ok i alla fall...!

Sorgsen, nästan varje gång du ger mig av dina erfarenheter så tänker jag "stackars Sorgsen, hon måste ha haft det så jobbigt, men min sambo är ju inte så hemsk, så jag borde ju bita ihop..." Jag tror att om jag bara är ute ur bilden så kan han säkert bita ihop och vara en bra pappa, snällare och lugnare och mer aktiv... Men jag ser på sociala medier att han inte sover på nätterna ännu......

Jag funderar på två evantuella boendealternativ... Ett som ligger några hundra meter från sambon och ett som ligger i andra änden av stan.
Nära:
+ lätt att flytta barnet mellan sig
- jobbigt att vara så nära varandra (både för barnet som kanske kommer vilja "gå hem till pappa/mamma", jobbigt om sambon "bara kommer förbi")
+ ganska billigt

Långt bort:
+ skönt att komma iväg
- dyrt och helt fel håll
Kan inte tänka... Vilket är roddbåten och vilket är motorbåten?

Mt, idag ska jag samla lite kraft: jag ska träffa en kär gammal vän, en vän som jag indoktrinerats till att inte ha kontakt med, men idag ska vi ses en stund. Som jag längtat! Han är en fantastiskt vän!
Kram

känns ju inte som ett alternativ, det är ju bara min rädsla att vara borta från flickan länge som får mig att tänka så...
Jag vill leva ett liv där jag inte trippar på tå. Jag vill inte det.

Sorgsen

...trippandet kommer släppa. Just nu cirkulerar allt runt dig och jag kan känna igen skulden och bördan. Jag var också den som tog stegen, tog initiativen, annars hade vi fortsatt mala i samma kvarn. Det orkade inte jag.

Jag tänker precis som du, stackats flygcert, hon måste ha det så mycket svårare än jag. Jag hade ju redan min "frizon" trots att den bara bestod av en studentlya, men där kunde jag tänka friare. Det är ju, som jag sagt tidigare, omöjligt och ointressant att mäta. Varje situation är unik och gör just precis så ont som den gör, om orsaken är en sten i skon eller en blick har ingen betydelse.

Njut med din käre vän. Ta upp boendealternativen med honom. Oavsett om vännen ger råd eller inte så känner du inuti när du pratar om det vad som känns rimligt och bäst för dig och flickan.

Lita på din magkänsla.
Du är på rätt väg, en god väg trots smärta och tårar.

Kram