"Var har du varit?"
"Jag träffade ju Anna"
"Du är ju sen, vad har ni gjort? Har du träffat någon annan?"

Jag har fått nog.

Min sambo är alkoholist och har kallat mig för alla fula ord du kan tänka dig (och förmodligen ytterligare några!). Jag har vänt ut och in på mig för att bli sådan som han vill ha mig - jag får inte bli sen, jag får inte handla i vilken affär jag vill, jag får itne vara borta mer än viss tid, jag får inte titta på andra män, jag får inte le mot andra människor, jag ska ha fika och mat färdigt på rätt tid, jag får inte bli arg osv osv, för om jag gör något som inte passar honom så "älskar jag inte honom"... Men trots att jag försökt på alla sätt så är han inte nöjd. (och vad av detta är alkoholrelaterat och vad är inte det?

Nu har han inte druckit på en månad, skönt att slippa den biten. Men helt ärligt: när jag satte ner foten och sa till honom att jag håller på att fixa eget boende så var det som att det hade gått för långt redan; som att han redan passerat min gräns för vad som är okej. Så, jag äcklas lite av honom, är fortfarande rädd för honom och känner ju att jag håller på att bli den där personen som jag skulle ha varit utan mitt medberoende, och om han tyckt att jag varit sur, grinig, kontrollerande, krävande, innan så är det nog inget mot vad han tycker nu. Men i mina ögon så står jag ju bara upp för mig själv.

Å ena sidan vill jag bara packa ihop vårt barn och mig, flytta till min kompis och försöka lösa boendet efterhand, men samtidigt så är jag så rädd att han ska snacka skit om mig, att han ska lyckas ta vårt barn ifrån mig, å andra sidan tänker jag att det kanske kan bli en förändring... (både i mig och i honom).

Vad gör jag nu?

Lelas

Jag tänker på flera olika av AA's (och Al-anons) berömda deviser. De passar så bra för dig just nu, flygcert. Eller vad sägs om de här två?

"Det viktigaste först."

"En dag i taget."

Kram, gumman!
/H.

... drömde jag den värsta mardrömmen någonsin.
Jag drömde att jag gick till läkare för en rutinkontroll, men plötsligt upptäcktes en tumör mellan skuldrorna och det visade sig att hela min kropp var full med tumörer och jag hann inte ens ta farväl av flickan, för livet var bara över.
Och det är precis där jag är: jag orkar itne leva i detta, men samtidigt är jag så fruktansvärt rädd att aldrig mer få träffa mitt barn.

Vi har varit på ett samtal, sambon och jag. Han var så lugn, sansad och tillmötesgående på så många sätt, och jag bara satt och hulkade, så fruktansvärt ledsen, så ledsen att jag itne har ord, att hela bröstet känns som att det ska sprängas...
Jag är så ledsen för att vi hamnat här, för alla fina stunder, för att jag kanske aldrig mer ska hålla om honom eller få känna att han håller om mig, för att den som varit mig allra närmast inte längre ska finnas där, för att jag inte kommer finnas där för mitt barn 24 timmar om dygnet sju dagar i veckan, för att sambon kommer bo kvar i huset, för att jag inte är säker, för att jag inte vill leva som vi haft det ibland, men för att jag ändå hoppas och tror att vi skulel kunna få det bra någon gång... Det gör så ont, jag har ju känt i några dagar att livet är lugnare utan honom, men när vi satt där och vi båda bara grät, och jag kände ju att när han är sån - då är det ju den människan jag vill leva med (men inte allt det andra med ilska, shoppingmissbruk, porr, hårda ord till mig och barnet, inför barnet osv...). Och terapeuten som inte vet något om vårt liv rekommenderade att vi ska ha flickan halva tiden var och det gör så ont att tänka att vi skulel dela på det...
Åh, allt är en enda soppa... Jag orkar bara inte. Jag vill abra lägga mig på rälsen, ajg orkar itne... Jag vill itne strida om flickan, jag vill bara att hon sak ha det bra, och samtidigt: jag ser ju nu att hon är mycket arg men att hon har en mer aktiv pappa redan, men samtidigt så vill jag så förtvivlat gärna vara den som finns för henne och jag vill inte vara utan henne...

Orkar inte mer, jag vet inte ens hur jag ska få ordning på helgen... Åh, det grö så ont, jag klarar inte den smärtan, vill bara hugga bort den, karva ut alltihop...

markatta

Vilken jobbig tid du går igenom just nu. Försök påminna dig om att inga känslor är konstanta. Det kanske upplevs så just när känslorna är som starkast och tankar som att ; "jag orkar inte" eller "jag klarar inte den smärtan" dyker upp men det är bara tankar och tankar, precis som känslor, kommer och går.

Du har ju beskrivit stunder du upplevt ett lugn sedan du lämnade honom. Våga se att du också har gått igenom positiva förändringar, att du har haft stunder av klarhet då du har vetat vad som varit rätt för dig. Jag är säker på att du jobbar dig fram till en plats i ditt liv där det kommer finnas fler och fler sådana stunder av klarhet. Det gör ont på vägen och ibland går det fram och tillbaka men du har ju kommit en god bit på väg.

Paradoxalt nog så blir våra känslor och tankar svårare att hantera när vi inte accepterar dem. När man tänker; "nej, nej, jag orkar inte, det här händer inte" så kämpar man emot känslan. Man skapar då ett mönster i hjärnan där man betingar att dessa känslor är "farliga" och man blir livrädd nästa gång dessa tankar/känslor ploppar upp. Om man istället gör tvärtom, accepterar att känslorna finns där; "nu är jag ledsen", "nu är jag arg", "nu upplever jag känslor av hopplöshet" så betingar man istället sig själv med att själva känslan i sig inte är farlig att känna, man lär sig att den passerar och minskar i styrka. Nästa gång de kommer tillbaka så upplevs det inte lika skrämmande.

Försök tillåta dig att känna det du känner, fly inte, döm dig inte. Det är helt ok att vara ledsen vännen. Du dömer dig själv så hårt, men det du känner är ju helt normalt att känna i en sådan situation som du är i. Var snäll mot dig själv, det är du värd.

Kramar

Hela förmiddagen satt jag och bara grät och kände total ångest. Det var under den tiden jag skrev mitt inlägg här.
Men sedan lade jag mig och vilade en stund och sov i över två timmar. Därefter kände jag mig lugnare igen. Det lugnet har nästan hållit i sig hela dagen, mer eller mindre varierande. (Med av brott för kontakt med sambon)

Tack Markatta för dina fina och stöttande ord.
- Inga känslor är konstanta
- Jag ska försöka acceptera mina känslor och inte kämpa emot

Min största skräck är att jag inte ska få finnas för flickan och jag försöker samtidigt tänka att det får lösa sig sedan, jag är så snabb med att rusa iväg i tanken och se hemska saker...
Även om jag kan känna att jag älskar hans fina sidor så tycker jag inte att det andra är ok, och det är ju inte ok för barnet att bli utsatta för det heller, det är ju det som skrämmer mig så om vi inte kan enas om att jag ska ha barnet mest... Hans ignoreranden, orkeslöshet när barnen får normala barn-utbrott, hans omogna respons på när barnen inte vill samma sak som honom eller liknande: "pappa blir ledsnen är du inte vill följa med, pappa tror ju att du inte tycker om mig när du gör så" osv...

Kan jag inte bara få se lite in i framtiden? Bara få veta om jag ska våga separera...?

Är det så här det ska vara?
Nu är flickan hämtad av sambon och sambons broder. Flickan var helt ok med det, men det äter mig att sambon aldrig kan klara att ta hand om barnet själv. Han har ju aldrig varit ensam med henne en hel dag under dessa år, och ändå står han och säger att vi ska ta hand om henne lika mycket. Blir så besviken. Blir självklart ledsen över att inte få vara med henne (även om jag nog behöver öva på att göra saker för mig och inte för barnet!)... Vill ju så klart att hon ska träffa pappa, men det har aldrig varit viktigt tidigare för pappan, i kombination med att jag vet saker han sagt och gjort (och de kommer inte att inträffa när han inte har mig att gå igång på) men det grö också att jag inte tycker att han är trygghet på samma sätt som jag...

Åh... Försöker landa i att min högre makt ska visa mig vägen... Ska jag vara hemma och vara småledsen, eller ska jag åka till bästa vännen med familj och försöka ha det lite gott för en gångs skull?

Är sååå ledsen och har gråtit mig blå sedan hon åkte, men jag accepterar det. Jag är så här ledsen.

säger jag: Är det inte lite bra att flickans pappa tar "stöd och hjälp" om han är ovan att ta hand om henne ensam? Han behöver öva sig... Han (kanske) också är bekant (mer än du tror) med sitt humör och låga tolerans... Hela balansen, allt och alla relationer förändras när en del i systemet förändras.

Hoppas du kan vila och ta hand om dig på bästa sätt! Kram, kram / mt

Lelas

Hej vännen! Det är jobbigt att läsa om hur du har det, vi är många som känner med dig.

Här får du ytterligare en bild av mig: När man hoppar från en trampolin ner i vattnet så faller man neråt, neråt, neråt med en väldigt fart. För att sedan ta sig upp till ytan igen och kunna andas, så behöver man ju få stopp på rörelsen neråt och börja vända uppåt. Hur gör man det bäst? Jo, genom att nå till botten, känna den med sina fötter och skjuta iväg uppåt.

Du är vid din botten nu. Din väg neråt har varit fruktansvärd, och du har ganska långt upp till ytan igen. Men - nu känner du botten med tårna och kommer snart att skjuta ifrån.

Du är på rätt väg, även om det inte känns så. Var rädd om dig.
/H.

Mt: du har ju delvis rätt: jättebra om han tar hjälp, men också så sjukt när jag märker när jag hämtat flickan att hon är indoktrinerad om boende... Det sätt hon uttrycker sig på visar mig att "någon" pratat med henne om just boendet och då känns det som att de lägger något på barnet som inte ett barn inte ska behöva ta.
Och dessutom, det gör såå ont att vara ifrån henne när jag vet att det är så här kaosartat. Så många gånger som hon tar upp att "ni kanske kan bo ihop till sommaren igen?"... Åh, vad mitt hjärta brister. Det känns ju som att jag bara vill vara med henne 24 timamr per dygn, det gör så ont att jag bara vill flytta tillbaka direkt...

Så sjukt och egoistiskt, men det känns som att han varit så elak så många gånger att jag bara vill ha flickan själv, och är han snäll så blir jag ju nästan bitter för att jag känner ju att när han står här och är "snäll och lugn" så är han ju den jag vill ha, kunde han inte ha varit det hela tiden så att vi kunde ha levt ihop och jag kunde ha varit med flickan som vanligt? Nu är det ju för sent - jag vill ju inte ha någon som gjort och sagt alla de där sakerna till mig, oavsett hur snäll han är nu.
Ibland tänker jag att jag sak säga till honom att visst, vi kan bo ihop, men jag kommer aldrig att vilja vara med dig igen, kommer aldrig vilja ligga nära dig osv, det är bara för att jag ska få vara med flickan. Men det håller ju inte så... Men hur ska jag kunan vara ifrån henen? Om det gör så här ont en dag, hur ska det då vara om det blir längre...? Precis som jag tror för en vuxen så tror jag att för ett bran är det viktigt att ha båda sina föräldrar, men ett fast boende och ett där man är någon natt emellan...

Tack Lelas.
Men, det gör så fruktansvärt ont... Känns som att jag fastnat här på botten, jag hoppade i och efter mig kom världens största tankfartyg och nu finns det ingen väg för mig att ta mig upp... Det är totalt mörker och stängt åt alla håll... Vill bara inte vara kvar i detta. Jag vill inte, jag kan inte se meningen i detta för mig eller för barnet - kanske är det så att hon har det bättre med pappan om jag bara är ute ur bilden. Jag vill verkligen inte leva i detta, kan inte, vill inte och orkar inte.

Lelas

Hur gammal är flickan, flygcert? Får hon någon professionell hjälp mitt i allt detta?

Kram!
/H.

Eken

Jag tror faktiskt annorlunda.. Att hon inte kommer att minnas detta senare. Trots att hon har funderingar i nuläget så klarar sig nog små barn sig bara de har någon fast punkt i trygga vuxna att prata med. Fokus nu på att du flygcert mår bra. Flickan klarar sig.

Försök i stället släppa oron och inte måla upp alltför mörka bilder på hur det kommer att bli. Det behöver inte alls bli så! Det är känslor och funderingar man har då man är nere och deprimerad som är naturliga då, men som inte alltid sanna och mest bara hindrar en själv.

Du låter så klok och förnuftig och jag tror att du fixar detta och att du har de rätta lösningarna inom dig.

Du skrev att du kände dig egoistisk i något sammanhang. Det tycker jag du ska tillåta dig att vara ännu mera! DU är den viktigaste personen i ditt liv. Mår du bra ordar sig resten också. Och barnen kommer så småningom att må bra i slutändan.

Kram till dig!

men just ikväll sitter jag mest och känner att jag tror att jag ska föreslå sambon att han ska få ha barnet boende hos sig och jag har henne hos mig kanske en natt eller två i veckan - jag tror itne att hon mår bra av flackandet: känner hur det är myror i kroppen och hon är såå arg när hon är med mig, medan sambon verkar få de "lättare" bitarna: mycket "jag älskar dig", "jag saknar dig"...
och jag tror att de skulle ha det bättre i sitt vanliga boende än med mig som inte har något eget boende ens, och förhoppningsvis så kommer inte sambon att vara så arg, trött och ofta med kort stubin som när jag varit med, jag är ju inte där nu och det finns ingen anann som han blir så arg på.
Det gör ont i hela kroppen, men jag tror inte längre att jag är det bästa för barnet. Sambon verkar ha skärpt till sig och hans bror med familj hjälper ju till mycket, så barnet får det nog bättre utan att jag ska blanda mig i så mycket.
Ikväll när det var sovdags så låg hon bara och ropade på pappa... Ont ont!
Jag håller mest på att bli galen av allt och det är inte bra för henne.

Eken

Men ta inga förhastade beslut just nu kanske iaf?

Fundera och tänka fram och tillbaka är dock en del av processen och helt sunt.

Men ta inga beslut fattade pga att du ska straffa dig själv?/ illusioner om att barn får det bättre med annan än dig osv. D.v.s. irrationella beslut som görs i stundens ingivelse..

Du som förälder är minst lika viktig. Och att flickan frågat efter mamma hos pappan är väl också troligt trots att du inte vet det..?

Trots att det känns oändligt just nu är detta bara en kort tids övergång. Tro på dig själv och vad du i hjärtat tror är rätt!

Kram

Är så himla slut. Ska gå och lägga mig nu. Alldeles ensam, sånär som flickan...

Känns så himal ensamt och sorgligt: jag som för bara några veckor sedan hade en hel liten familj, och nu har jag ingenting, bara sorg och nästan önskan om att inte vakna upp igen...

Sorgsen

...du låter så trött och uppgiven. Kryp in i min varma famn och bara kura ihop dig där en stund, andas, djupa, långsamma andetag...

När jag mådde som allra sämst och jag märkte att jag inte kunde ta till mig det som var positivt bestämde jag mig för att tvinga mig "se" det som var bra.
Jag visste ju vad som var positivt men kunde inte känna. Jag bestämde mig för att skriva ner minst en bra sak varje dag, om det nu bara handlade om att jag bytt strumpor (som jag ju gör varje dag). Varje dag händer ju alltid något som ÄR bra, man ska bara se det, ta in det och gärna njuta, om så bara för ett par sekunder.

Glöm inte...
En dag i taget!
Det viktigaste först!

Vad är viktigast just nu?

Kanske ditt mående?

Jag säger som Eken, var egoistisk! Just nu kanske det är det du behöver koncentrera dig på?
Det är inte alls så att egoism är samma som att du inte tillgodogör barnens behov. Tänk på ditt bästa så ger du automatiskt sunda signaler till barnen, trots tårar och svacka.
Du är i detta jobbiga nu för att du inte orkade bli förödmjukad längre. Respekten fanns inte och du gjorde det du var tvungen.
Att mannen nu är snäll o go kan kännas orättvist och nästan ännu mer förödmjukande. Det finns ingen "rättvisa" och att ex-sambon nu "vaknar" och anstränger sig känns otacksamt. Jag kan förstå allt det där. "Söndagsföräldern", den med energi och happenings, blev jag utpekad till under ett par år. Senare, när barnen bodde hos mig, fanns ingen uppbackning från exet alls.
Vad vill jag säga med det?
Jo, livet ändrar sig, hela tiden!
Var försiktig med att dra slutsatser.
Det enda du bör är att ta hand om dig och din framtid, i den finns dina flickor automatiskt med. Vad andra gör eller säger är deras ansvar. Visst, det påverkar dig/er, men ditt liv är viktigt och behöver vårdas, av dig.
Du har din bror, dina änglar, jobb, en stark vilja till förändring. Det var fyra positiva saker och jag gissar du bytt strumpor också, då blir det fem bra grejer i två meningar ;)

Tro på dig! Jag tror på dig!

flygcert - en varm famn. Gärna skulle jag skicka dig till Sorgsens oas och bara vila.
Jag instämmer med alla ovanstående - fatta inga beslut nu. Ingen ska fatta stora beslut när man är mitt i en kris. Visst hade du en familj för några veckor sen - men du var samtidigt otrygg och funderade över hur du skulle orka göra dig fri. Nu har du tagit ett viktigt steg!

Det måste få gå en tid, både du och mannen måste få samla er för att fatta beslut som är för barnens bästa.

Håll kvar dina professionella kontakter, skriv här, ta vara på alla goda stunder, samla krafter.
Kram / mt

Lelas

Hej igen!
Jag måste bara förtydliga en sak: att jag tror att flickan kommer minnas detta, betyder INTE att du skall satsa på något annat än ditt eget mående just nu. Det är lösningen, för både dig och henne. Du måste må bra för att orka driva situationen till något bra för henne, så du måste börja där.

Var rädd om dig.
/H.

Sorgsen

...min erfarenhet.
Mina barn var i olika åldrar vid skilsmässan och sen under år drogs med de konflikterna den förde med sig.
Hur de minns och vad de minns utefter det de berättat, eller spontant kommit fram, är långt från det och hur jag hade förväntat.
Barn är kluriga och endel saker krånglar de till just för att de är barn. Mitt yngsta barn trodde tex att det var"förbjudet" flytta mitt i en termin.

Känslomässigt har de förmodligen omformat sina ideal pga skilsmässan men/och de är alla sunda starka individer med framgång i sina respektive yrken.
De klandrar inte mig eller letar syndabockar i några sammanhang nu eller tidigare.
De har inte haft någon utomstående mer än familj, vänner och deras familjer.
Jag vill inte råda, men min uppfattning är och har alltid varit att inte stöka till saker. Finns där och ta tag i ratten om det bärkar helt galet i barnen värld, det räcker oftast och håller längst.
Ta till vård för dig, flygcert, de kontakter du har. Löp linan ut så du kommer ur tunneln.
Nu är det oro för alla, alla inblandade är i en helt ny oorganiserad sörja.
Om det visar sig bli en mer bestående slitning i barnen så är det dags för utomstående hjälp. Sånt är uppenbart på dagis för personalen och såklart för dig som förälder.

Lägg energin på dig och var tacksam över att exsambon har en bror som får flickorna att må bra.

Du står i detta för du måste!
Ny dag, nya tag!

Ja, känner mig såå himla ledsen...
Känner mig så knäckt emellanåt. Så skönt det vore att krypa upp i din famn Sorgsen. Jag försöker se det bra, det psositiva, men ibland sitter det så långt borta...
Försöker att ta en dag it aget, försöker sååå mycket med det, och det känns lite lite lättare då.

"Du är i detta jobbiga nu för att du inte orkade bli förödmjukad längre. Respekten fanns inte och du gjorde det du var tvungen."
Jag känner mig så kluven: jag tror ju att jag har haft fel: det har nog inte varit så illa som jag många gånger känt... Jag är rädd att jag gav upp för enkelt... När flickan säger till mig "snart bor kanske du och pappa ihop igen" så går jag ju sönder fullständigt: ska jag beröva henne hennes familj, ska jag vara den som drar undan mattan, ska jag göra så att jag inte komemr vara med henne en stor del av livet...

Kanske borde jag flytta hem igen för att barnen ska få ha sin familj...

Å ena sidan är jag ju nöjd att sambon ahr en bror som stöttar upp, emn samtidigt så har jag ju sett många gånger då de gör saker som jag inte tycker är bra för barnen, visst barnen överlever, men för mig är det så mycket mer... De kan ha liknande beteende som sambon med ignoreranden och liknande, de ändrar rutiner som de tycker passar, och för små barn i denna situation vi nu är så tror jag att det är ännu viktigare att abrnen får ha det som de behöver/vill på många fler sätt än annars...

Idag var jag och tittade på ett hus, det där dyra huset som ligger i helt fel ände av stan. Barnet var med och verkade gilla sig, men det är kluvet eftersom det är helt fel på vissa sätt... men jag försökte vara öppen i sinnet (det kan ju trots allt vara roddbåten eller motorbåten eller...). Det är en gammal vän som sa hyra ut så det kändes väldigt bra så sett: vi har inte haft någon direkt kontakt de senaste 18 åren (!!), men vi umgicks nära under tidig tonår och vet liksom var vi har varandra så jag märkte att han vill gärna hyra ut till mig för att veta vem som bor i hans hus.

Men allt är kaos. Är dessutom så himla trött igen... Vill bara sova... resten av livet helst...

lillablå

Hej!
Jag har inte varit aktiv här på länge, lämnade min pojkvän/alkoholist för ganska exakt tre år sen...
Har därför inte hela situationen klar för mig, bara att du har tagit ett stort steg och lämnat, för att skapa ett lugnare liv för dig och barnet...

Kom bara att tänka på nåt, som jag kände att jag ville dela med mig av till dig...
En nära vän till mig har från och till lite psykiska problem, och låg inlagd i två omgångar när hennes och hennes sambos son bara var två år gammal.... Hans far är fantastisk och löste allt det praktiska under tiden hon var inlagd, ca tre veckor tror jag... Hon kommer hem, och deras som reagerar med ilska, och att slå sin mor...
Naturligtvis blev hon ledsen, och kände sig som den sämsta mamman i världen, men blev lugnad av sin psykolog...
Pojkens reaktion visade enbart att han var så trygg med mamma och pappa att han vågade och kunde visa sin frustration med situationen, att mamma försvunnit och nu var tillbaka... Hade han på något sätt trott eller funderat över om han hade någon som helst del i att mamma var borta, eller sjuk, att det kunde vara hans fel, så hade han kanske istället försökt vara det perfekta barnet och därigenom behålla mamma hemma...
Så, jag är övertygad om att du ska tolka din flickas vrede för vad den är: frustration över situationen, och fullständig trygghet med dig!
Det är med andra ord en bekräftelse för dig som bra mamma!!!

Det blev ett något rörigt inlägg, och längre än jag tänkt, jag hoppas att du förstår det jag i min rörighet försöker förmedla: hellre vrede och känslor och öppenhet, än osäkerhet och en allt för stor vilja att vara till lags...

Och din flicka kommer nog komma ihåg den här turbulenta tiden, men inser så småningom att du gjort det enda rätta, och visat henne att du är värd bättre, att inte acceptera något annat än kärlek och respekt...

Du kommer klara även det här, du har tagit det största och svåraste steget, och du är stark!!
Stora kramar!!
/k

Sorgsen

Trötthet är naturligt när kroppen går på högvarv.
Sov, ät och var rädd om dig.

Vännen, så här ser jag det.
Du finns hos din bror för att du inte kunde vara kvar längre.
Att du tvivlar är inte konstigt men du hade varit kvar om det funnits mer att göra åt situationen.
Kaoset du känner läser jag som rädsla.
Vad är du rädd för?
Familjen finns ju kvar, flickorna har dig, sin far, hans bror, din bror. Alla finns kvar nu och sen även om ni inte lever under samma tak.
Hur exsambon är mot barnen kan du inte styra och bör du heller inte. Men våld eller missbruk är du skyldig hålla minderåriga ifrån.

Barn, oavsett ålder, har alltid en innersta önskan att föräldrarna ska vara tillsammans. Det önskade jag också jag kunde! Men, precis som du fanns ingen annan utväg än att lämna.

Har du tittat på lägenheten också?

Som lillablå skriver så ska du bara ta vreden från flickan positivt. Att hon kan/får/vågar är ett stort trygghetsbevis.

Kramas