"Var har du varit?"
"Jag träffade ju Anna"
"Du är ju sen, vad har ni gjort? Har du träffat någon annan?"

Jag har fått nog.

Min sambo är alkoholist och har kallat mig för alla fula ord du kan tänka dig (och förmodligen ytterligare några!). Jag har vänt ut och in på mig för att bli sådan som han vill ha mig - jag får inte bli sen, jag får inte handla i vilken affär jag vill, jag får itne vara borta mer än viss tid, jag får inte titta på andra män, jag får inte le mot andra människor, jag ska ha fika och mat färdigt på rätt tid, jag får inte bli arg osv osv, för om jag gör något som inte passar honom så "älskar jag inte honom"... Men trots att jag försökt på alla sätt så är han inte nöjd. (och vad av detta är alkoholrelaterat och vad är inte det?

Nu har han inte druckit på en månad, skönt att slippa den biten. Men helt ärligt: när jag satte ner foten och sa till honom att jag håller på att fixa eget boende så var det som att det hade gått för långt redan; som att han redan passerat min gräns för vad som är okej. Så, jag äcklas lite av honom, är fortfarande rädd för honom och känner ju att jag håller på att bli den där personen som jag skulle ha varit utan mitt medberoende, och om han tyckt att jag varit sur, grinig, kontrollerande, krävande, innan så är det nog inget mot vad han tycker nu. Men i mina ögon så står jag ju bara upp för mig själv.

Å ena sidan vill jag bara packa ihop vårt barn och mig, flytta till min kompis och försöka lösa boendet efterhand, men samtidigt så är jag så rädd att han ska snacka skit om mig, att han ska lyckas ta vårt barn ifrån mig, å andra sidan tänker jag att det kanske kan bli en förändring... (både i mig och i honom).

Vad gör jag nu?

Helg.
Ja, Sorgsen, du verkar ha haft en lååång resa och jag kan bara önska att min inte blir så lång, men jag antar att den kommer bli det. Är så ledsen för småttingarnas skull.

Ja, någon gång hoppas jag att allt blir bättre, känns avlägset nu, och hans dykaupp-maila-smsa-ringa ger mig snart ett nervöst sammanbrott. Blir så arg. Jag försöker som du att inte gå in i diskussion, men har svårt att håplla mig ibland, hamanr så lätt i att jag sak förklara mig osv, och de gånger jag bara säger "ja, men då vet jag vad du tycker" eller liknade så får jag ännu mer skäll ändå...
Är så trött på hela situationen, vill bara fly, men det kan jag ju inte nu...

Lillablå, det komemr bli en tung helg, förstår det av hur det varit idag... Känner mig så borta.
Tack för din målande bild. Ska titta på himlen och hopaps att jag känenr er närvaro, och att ni känner min. Ska ta till mig allt det du skriver om:
"Vila, unna dig en promenad, en god bok, nygräddade pannkakor, ett glas nypressade apelsiner, en kopp the med honung, en påse lösgodis, en varm filt över benen, ett fotbad, tända ljus, vacker musik"
så snart jag kommer in i mitt gryt så ska jag försöka unna mig saker jag inte unnat mig på så länge.

Varma kramar

Vi har börjat tömma vårt hus.
Vi kan inte komma överens.
Vi kan inte ens enas om hunden och kaninerna. Han säger att jag ansvarar för dem och jag kan inte ha dem nu så jag får läman bort dem. Det gör så ont.

Tårarna rinner och han vill kramas. Han är lugn och sansad och försöker visa sig från sin bästa sida. Han är kontaktsökande och vill berätta om saker som hänt de senaste dagarna. Jag känenr mig precis så kall och kärlekslös som han brukar anklaga mig för att vara: jag vill itne kramas, jag vill itne höra om hans liv. Jag vill bara må bra igen, jag vill bara vara säker på att jag gör rätt.

Idag satt vi och försöker prata om våra saker. Och telefonen ringde. Som vanligt blev han mycket irriterad över att bli störd mitt i någonting som han håller på med (hur nu den som ringer skulle kunna veta att han är mitt uppe i någonting?) och just i den stunden kände jag sådan lättnad över att jag int behöver leva i det där irriterade, men det gör så ont, tänk om jag gör fel för barnen...

för telefonen... att en så liten sak fick honom att tappa masken (så låter det) och du fick se den bild du alltför väl känner igen.
Du är inte kall och kärlekslös det är hans maktutövande som dödat din kärlek till honom.
Det är helt naturligt och det är inte ditt fel. Kram / mt

Försöker acceptera att "så här ledsen är jag just nu, det kommer att gå över, en dag i taget", men det gör sååå ont, jag är så ledsen att jag inte förstår att jag sak överleva, och ändå kan jag emellanåt se hur mycket lättare det är när jag itne behöver vara med honom hela tiden, men barnen - vill så gärna att de ska få det bra.

Vill så gärna få tillgång till mitt gryt snart. Det skulle ha varit klart till nu i veckan, men nu verkar det dröja till påsk... Vill bara få komma in och börja greja, få göra iordning innan flickorna får komma in och boa in sig, vill inte att de ska bo i flyttkaos utan att de ska få ha det mysigt, känna att det är vårt boende.

Sambon har klargjort att han vill lösa ut mig, men vi är oense om summan. Han vill ha kvar allt, precis allt; han vill att jag tar mina personliga tillhörigheter så som kläder och badrumsartiklar, men allt som är gemensamt (inklusive det mesta av sådant som jag fått/köpt tidigare ska lämnas... Känns så sjukt att han vill ha allt som det är - att dekorationsgrejer, hemtrevliga saker osv bara ska lämnas...? Förstår inte varför han inte vill göra det till sitt egna? Varför vill han ha kvar saker som måste påminna om mig? Eller gör de inte det? Förstår ingenting...

Varma kramar

Sorgsen

...varma, kära du.

Du gör rätt för du gör precis det du vet du måste.
Oavsett när du kommer in till det som blir ditt så är det, kan låta kyligt men, bara just nu väntetiden känns oändlig.
När du har nyckeln kommer just denna väntetiden vara över för alltid.

Det där med prylarna och behovet han känner sig ha behålla allt låter som makt mer än att prydnadskudden skulle ha ett egenvärde.
Men du, det finns mängder av kuddar i alla prisklasser. Gåvor du fått tillhör dina privata ägodelar i samma grad som underkläder och tandborsten!

I min historia fanns liknande prylar, som inredningsdetaljer. De hade inte mer värde, inkluderar slöjdsaker ungarna gett sin pappa, än att de låg i containern han hyrde när han sen flyttade.
Det var räkning på hyran av den jag fick som överaskning gm kronefogden. Total luftfaktura, ihoppräntad av exet och totalt utan överenskommelse.
Så kan de hitta på som vill utöva kontroll.

Jättekram till dig.

En dag i taget...till oss båda

nu låter som tämligen vanliga skilsmässokonflikter... Mycket av hans beteende skulle jag, liksom Sorgsen, tolka som desperation och försök att återta makt och kontroll.

Jag för min del tror inte alls att barn far illa av att få vara delaktiga i flyttkaos och inredning. Dom KAN tycka det är kul och blir delaktiga. Jag tror att du inte behöver oroa dig för vad de tål och klarar av - barn behöver inte vara inboade hela tiden bara det finns utrymme att tala om vad som händer.

Ha en fin dag - du går stadigt mot ditt och barnens nya liv nu! Kram och vårsol! / mt

Sorgsen, vilka fina ord du gav mig: "Du gör rätt för du gör precis det du vet du måste".

Jag är säkrare nu, på att jag gör rätt, men barnen hamnar emellan, han "matar" den stora med konstiga saker, jag märker på sättet hon uttrycker sig att det inte är hennes ord/tankar... Och han håller fortfarande på att göra mig galen med alla sina mail, samtal och sms...

Tack mt. Har tänkt mycket på det du skriver om att abrnen kan vara med som en del i boandet, och det håller jag med om. Jag pratar mycket med mina små prinsessot om var vi ska bo, att vi ska flytta om ett litet tag, vi har varit där och tittat osv, men jag vill nog för både min och deras skull att det ska kännas fridfultl från början - jag ahr haft nog av att leva i osorterat kaos, både fysiskt att saker ligger överallt, men också psykiskt - att jag inte fått ha det som jag velat - nu vill jag att det ska bli som jag vill ha det och tror att det är bäst för barnen, inte att det ska stå 15 flyttlådor som ger oro i mig.. Ja, det låter rörigt och som att jag är totalt kontrollfreak, men jag menar nog bara kort och gott att jag vill lägga stort fokus under kanske två dagar för att röja i ordning som jag tror det blir bra och finna frid i det.

Lelas, <3!!!

Sorgsen

...mina ord nu är kanske att likna vid att stympa mig själv i min situation, men kontroll, eller organisering och disciplin behöver inte vara likhetstecken med något negativt!
Ibland är det just det där kontrollbehovet som är motorn att komma vidare. Även mot de rätta, friska målen.
Generellt får ingen glömma att samma ord och uttryck har individuella betydelser hos var person. Ordens påverkan bottnar i vars och ens språkbruk och erfarenheter. Det är ju just därför det uppstår så många onödiga konflikter,stora som små. Ord kan också locka till skratt i situationer där det kan vara malplacerat.
Därför tar jag ord för vad de är. Försöker hitta i mig varför jag reagerar eller inte.
Idag hade jag en sån situation, där jag smålog ironiskt, sökte ögonkontakt med närmaste kollega. Han såg ut som ett ufo. Den reaktionen får mig bara börja skratta ännu mer, inombords då. Vill ju inte behöva förklara mina sjuka associationer, inte när jag inser ingen skulle bli klokare eller skratta åt den. Men sånt håller livet värt att leva varje timme.

Flygcert...livet går upp och ner och är ibland helt uppochner.
Spara guldkornen och låt det andra påverka dig men inte förgöra i långa loppet. Just nu nr det är jobbigt så är det så jag tuggar mig fram, funkar för mig.
Fortfarande bryter helgen ner mig men nu skriver jag och guldkornet fick jag uppleva två gånger pga dig. Tack ;)

Kram

är det bara du som vet vad som är bäst - och de är ju för små för att vara med i stadiet med packlådor - det är bra att ni har andra alternativ under den tiden. Jag tänkte mer i största allmänhet ... Det är så fint att du ställer barnen i första rummet och vill att de ska ha det tryggt och bra. Nu när du får ditt eget gryt och inte behöver leva i skräck och kaos kan du ändå vara trygg i att barnen klarar en hel del av vardagligt kaos.

Vilket fantastiskt språng du har tagit! På en månad har du förändrat de yttre ramarna i ditt och barnens liv. Du ska verkligen se dig i spegeln, klappa dig på axeln och säga till dig själv att du gjort en sjusärdeles bedrift! Vilken kraft du har i dig när du släpper fram den och vågar lita på den. Vilken förebild för dina flickor!

Ha ha - jag fick en toktanke - nästa gång flickorna ska vara hos pappan kan du väl föreslå att det är du som ringer... Exempelvis en gång i timmen (det menar jag inte:); varannan timme, eller var tredje "eller vad tror du blir lagom?" frågar du honom... "så att du kan känna dig lugn att ha dem":).... Nu är jag på bushumör( men det är inte bara bus)- då skulle DU ha kontrollen... Jag är inte helt allvarlig nu - men å andra sidan ... Ibland är det bra att tänka i paradoxer. Förstår du hur jag menar? Kram och fortsätt framåt, det blir bra! / mt

lillablå

Ville bara skicka en kram!
Nr ett, glöm inte det!!!
Stoooor kram!
/k

och återigen börjar jag ana vattenytans glittrande...

Tack för att ni tänker på mig. Ni är alla mina små guldkorn!

Har knappt orkat ta mig ur sängen i några dagar. Han kryper in under skinnet på mig, dumma dumma sambo. Om inte han slutar kontakta mig stup i ett så kommer jag gå under, och det är väl det han vet.

Berg-och-dalbanan är kvar: snäll & tillmötesgående, ledsen & sökande, arg & hotfull, neutral & lite avståndstagande och så börjar det om igen, snäll & tillmötesgående, ledsen & sökande, arg & hotfull, neutral & lite avståndstagande... och så rullar det på...
Han är snäll och omtänksam och försöker prata om hur väl han vill mig, berätta hur mycket han älskar mig, och att han vill inget hellre än att vi ska leva ihop, och sedan kommer tårarna och bedjande om att jag ska tröösta och finnas där för honom, därefter kommer hoten/skäll om att jag minsann aldrig funnits där för honom så han ska minsann se till att jag aldrig får någon stöttning och om jag inte är snäll så ska han se till att jag inte får ha barnen och så vänder det till att allt rinner ut i sanden och vi pratar neutralt, tills det börjar om igen.

Jag blir mer och mer stärkt i tanken att han är sjuk, på något sätt. Andas djupt och känner styrka i att det är inget som jag kan/vill/behöver göra något åt, det är hans ansvar.

Grytet ligger just nu åt sidan; har inte orkat tänka på det, men längtar och ser fram emot att få tillgång till det inom några dagar...

Men i eftermiddags slog det mig att jag faktiskt har tagit steget ifrån sambon.
När mitt kaos uppdagades/när jag började förstå vad jag faktiskt levde mitt i så började jag ganska snart gå på samtal och varje gång skämdes jag så för att jag kom dit, var så knäckt och förkrossad och ledsen över saker han sagt/gjort och ändå kom jag tillbaka vecka efter vecka utan att jag gjorde något åt det (=lämnade honom). Jag berättade detta för terapeuten, om skammen, och hon berättade för mig att en väninna till henne hade levt i en liknande situation och klarade inte att ta sig ur den på flera år, och jag tänkte uppgivet att det kanske blir samma för mig. Men trots det så har jag ända sedan dess jobbat för, planerat för, förberett för att en dag kommer jag att lämna honom. Och jag har faktiskt lämnat honom.

I början var det värst att tänka på att jag inte skulle få vara med barnen varje dag och att jag var rädd att han skulle vara dum mot dem, men nu går det allt bättre; jag tror inte att han egentligen så gärna vill ha barnen, men när han har dem verkar det gå okej för dem och jag kan faktiskt njuta av att använda tiden till min egen tid, göra saker jag vill och tycker om. Ännu är jag lite långt nere under ytan, men jag tror att jag gör rätt, jag tror att detta kommer att bli bra.
Och allt detta (process och att göra verklighet av mina planer) har inte alls tagit så lång tid som jag var rädd för. Jag har lång väg att vandra för att bli av med demoner, sansa mig och tänka på mig osv, men jag är faktiskt rätt nöjd med mig själv just i detta nu: jag lever inte med sambon, det är lite av ett nederlag eftersom "jag förstörde" vår familj, men det är en enorm styrka att jag tror att detta blir det bästa, för barnen och för mig.

Tack mt, för det var faktiskt dina ord som fick mig att se det: "Vilket fantastiskt språng du har tagit! På en månad har du förändrat de yttre ramarna i ditt och barnens liv. Du ska verkligen se dig i spegeln, klappa dig på axeln och säga till dig själv att du gjort en sjusärdeles bedrift! Vilken kraft du har i dig när du släpper fram den och vågar lita på den. Vilken förebild för dina flickor!"
Tack mt, jag är glad för min skull!

Och kanske har du rätt: jag borde nog börja ringa och dyka upp osv när han har barnen, bara för att visa, men jag vet itne om han skulel förstå, och framför allt vill jag inte störa barnen... Men tänk om jag ahde sagt, gjort och ringt osv om saker som han gör... Hjälp, då hade jag nog fätt ännu mer skäll...

Oj, nu blev det långt... Det bröjade lite dystert, men se - jag tar mig, jag känner mig lite stark!!
Varma, varma kramar till er, tack lillablå, mt, Lelas, Sorgsen och alla som läser och kommenterar!!
Kram!

du ska vara glad för din skull! Härlig läsning:)
Jag tänkte så här - att du skulle säga (öva först så att orden ligger rätt) ungefär: Jag har märkt att du ringer och sms:ar flera gånger om dan när barnen är hos dig. Det blir lite störigt för mig så kanske vi kan göra så istället att jag ringer dig... hur ofta tror du det behövs?

Det är liksom att vända på alltihop.

Så glad jag blir att du ser glittret nu - och att du kan njuta av att rå dig själv!
Du fixar det här! Bamsekram / mt

Blir nästan lite fnissig här i ensamheten. Ja, snart kanske jag klarar att göra så: föreslå att jag ringer istället.

Min vän brukar säga att jag sak stå upp och stoppa honom eller bemöta det han säger med slagkraftiga ord, men det är ju helt kört: jag kan inte vinna en diskussion med honom. Men ditt förslag gillar jag skarpt!!!

Tack, du är guld värd!
Kram

Sorgsen

...på rätt väg. På "andra sidan" är det lättare sortera, trots att det är svårt att se det första dygnen, veckorna.

Mulletants förslag är toppen!
Allt stort och smått som tär på dig är bra att försöka förändra.
Först förstå vad som gör det jobbigt.
Sen fundera över små kluriga lösningar.
Sist framföra det på ett fint sätt.

Testa detta med samtalen, funkar det är det ju kalasbra!

Att han är ombytlig bottnar i att han successivt tappar kontrollen över dig, som jag ser det.
Det är hans bekymmer, låt det gå förbi dig så mycket du förmår.
Tänk på möblering av grytet medans hans ord far förbi...

Kram vännen

Sorgsen

...menar säkert gott men just det skulle jag undvika. Bråk har ni haft tillräckligt!

Sorgsen

...en liten tanke på varför jag tycker bråk ska försöka undvikas.

Ni har små barn och det är många år, varje med 52 veckor, som ni kommer fortsätta ha kontakt med varandra.
I början är det slitigast få ihop en fungerande rutin...var fredlig så långt du orkar!
Säg ifrån på skarpen om han träder över gränserna i det som är ditt/ert nya hem till exempel. Det måste du freda och vårda!
Bara som ett exempel...

Jag vill ju inte gräla alls. Däremot har ju min vän sett hur jag ligger platt när han ringer - jag förstår ju nästan inte vem jag är i kontakten emd honom - jag är så rädd att han ska bli arg så jag blir helt svag, både i röst och i uttryck. Där måste jag bli starkare - han behöve rinte få trampa på mig längre.

Men du har helt rätt som sagt: gärl är onödigt. Och som du skriver: 52 veckor är många veckor... Problemet är ju dock inte att jag inte är fredlig...