För att göra en lång historia kort har jag och min man båda varit missbrukare i en del år. Vi har båda lyckats med att sluta missbruka ( trodde jag) och klarar av att måttlighetsdricka. För ett år sedan krävde jag total drogfrihet förutom måttlighetsdrickandet av honom. Han har sedan dess gått bakom ryggen på mig två gånger. Senaste igår då han drack massor på "sin" förfest och sedan rökte hasch. När jag träffade honom på utestället dör vi skulle mötas upp är han jättefull. Jag skämdes ögonen ur mig när han skulle presentera sig som min man. Sen fick han spel och skulle slåss. Jag sa klart och tydligt idag att han bara får en chans till. Sedan lämnar jag honom. Han blev ångestfylld och frågade hur han skulle göra för att sluta. Men det känns som om han lämpar över ansvaret för sitt tillfrisknande på mig. Är det någon som kan ge mig lite utifrånperspektiv?

Lelas

Hej Liselott och välkommen till forumet!

Så bra att du vill förändra er situation, det är ju första steget för att kunna göra det.

Ett råd, så här lite hastigt utan att veta så mycket om dig och din man, är: du måste göra verklighet av att lämna om han bryter mot ditt ultimatum. Annars kommer han tänka "hon menade ju inte allvar, jag kan tänja på gränserna lite till".

Jag hinner inte skriva mer nu, det klev just in middagsgäster genom dörren. Men vi hörs senare!
/H.

Liselott

Lelas, beslutsamheten att lämna honom ifall det här fortsätter växer sig starkare för varje minut. Jag har lyckats bygga upp början till ett anseende och självrespekt och så länge jag lever med honom står jag ju för vad han gör. Jag hade träffat barnens kompisars föräldrar och så fick jag stå och släta över hans beteende. Om jag skiljer mig står jag bara för mig själv.

Lelas

Hej igen! Nu har middagsgästerna gått hem igen. ;-)

Bra. Det är viktigt att vara klar över sina egna gränser.

Du skriver att du själv har tagit dig ur ett missbruk, och tyvärr är det väl så att det därför blir ännu viktigare. Du måste prioritera ditt eget välmående, annars riskerar du att halka tillbaka själv också. Jag menar inte att skrämmas eller så, jag vill bara betona att det är jätteviktigt att du sätter dig själv främst. Förstår du hur jag menar?

Har du en plan för vad du gör om/när din man bryter mot ditt ultimatum? Vart tar du vägen? Vad tar du med dig? Hur blir din vardag? Finns det praktiska saker som du behöver lösa?

Det svåraste jag har gjort i hela mitt liv var att planera på det viset. Jag hade ställt ett ultimatum till maken, precis som du har gjort nu. Min terapeut frågade mig samma sak som jag nu frågar dig: "har du en konkret plan?". Jag fick i hemläxa att göra upp en plan, och det var som sagt fruktansvärt svårt. Jag ville ju tro att maken skulle fixa att hålla sig nykter när han behövde välja mellan mig och flaskan. Och att då sitta och tänka ut hur jag skulle göra för att lämna honom... fy tusan.

Men. Dagen kom. Maken drack och jag var så innerligt tacksam att jag hade min plan klart. När man ställs inför onykterhetens faktum så är det så många känslor inblandade, och chocken gör att man inte klarar att fatta kloka beslut. Man behöver kunna gå på autopilot för att det skall fungera.

Jag flyttade, men tack och lov blev det kortvarigt. Maken förstod att jag menade allvar, så han sökte hjälp. Och jag lovade honom en ny chans när han blev utskriven från behandlingshemmet. Det är två och halvt år sedan snart, och vi har det bra tillsammans idag.

Min poäng är: om jag inte hade haft min planering klar för mig, så hade jag inte lämnat den där kvällen. Och att inte verkställa ett ultimatum är det samma som att ge alkoholisten tillåtelse att dricka.

Jag hoppas att du aldrig behöver genomföra den, men jag skulle vilja råda dig att göra en detaljerad och konkret plan.

Var rädd om dig!
/H.

i det Lelas skriver. Min erfarenhet är annorlunda i detaljerna men kärnan är densamma - och den känner man igen gång på gång här på forumet.

Gör dig klar över var du står, gör en konkret och detaljerad plan och följ den.

Lycka till! Och viktigast: Grattis till att du valt livet - för dig och barnen! Det är stort! / mt