Känns som jag redan tillhör Er här inne. Läst, läst och läst i många månader...tack för all hjälp och insikt Ni alla gett mig, ovärderligt och unikt kunna ta del av missbruket från alla håll.
Tackar ödmjukast!

Har varit på väg skriva många gånger men det var tydligen först nu det lossnade.

Har ett virrvarr i kropp och själ samtidigt som jag är fullständigt klar över vad som måste göras...

Istället för att berätta vägen hit så dyker jag rakt på mitt akuta behov av rådgivning.

Min man behöver hjälp, vill ha hjälp och åkte självmant akut till beroendemottagningen för få just hjälpen. Detta hände för 9 dagar sen.
Han var full men inte redlös trots sina 1,8 promille. Allt rasade för honom denna dag och jag befann mig och befinner mig utomlands pga jobb.
Väl inne hos läkaren fick jag ett telefonsamtal, med högtalare på, där jag möts av en arrogant skötare som undrar vad min man vill. Jag sa att vad de än gör så skicka inte hem honom igen eftersom jag är rädd han kommer göra sig själv illa! Riktigt illa!
Jag kunde för första gången på länge andas ut och känna att han äntligen har proffs runt sig..........
Falsk trygghet! Morgonen efter får jag klart för mig att de sänt hem honom mitt i natten trots att han bönat och bett om att få stanna!

Jag har redan tidigare fått en bra kontakt på ett beroendehem och ringer dem. Han blir hämtad till informationsmöte och vill bara bli inlagd.

Det finns, som ni kloka människor här redan förstått, en lång historia bakom allt detta. Min fråga är :

Hur mycket ska jag trycka på soc och läkare med allvaret för att de ska förstå? Hur mycket är de generellt invaggade i rutiner och glömmer individens unika behov?

Min man har varit i rullarna flertalet gånger och vet mer än de som utreder honom.....hur ska jag göra? Legat lågt en vecka men vill skrika, stampa och banka in i människorna runt om att det är bråttom! Det funkar inte med öppen vård och beroendehemmet säger detsamma. De menar han behöver läggas in en månad plus fördjupning.

Varför blir han mottagen med arrogans när han verkligen vill ha hjälp?
Hur kan jag hjälpa?

Gråter och lider med honom och samtidigt stretar jag mot mitt medberoende....ett liv i himmel eller helvete...svart eller vitt och så far man runt där i den grumliga gråzonen o försöker förtvivlat hitta ljuset och stigen trots de mascarafyllda tårarna....hjälp.....snälla nån där ute...måste ju orka...

Läser, gråter, velar, ändrar, börjar nya meningar men....nu blir det sändknappen...

Sorgsen

...tack...
Jo, så känns det.
Nu finns en kontakt, den är trevande men jag känner en vilja till förändring och med den kommer respekt.
Inga diskussioner eller djupa samtal men väl en riktning.
Den är befriande och ger ro. Sakta sakta sakta men det är just riktningen som ger hopp.

Var gång jag skriver "en sak åt gången" "det viktigaste först" till dig gäller det lika mycket för mig.
Med hopp det blir en " win-win" för oss båda ;)

Tänker på dig varje dag.
Många kramar vännen

tänk att jag kan känna så mycket medkänsla och kärlek och välvilja till dig, utan att veta vem du är, hur du ser ut... Tänk att jag skulle kunna passera dig på gatan utan att veta att det är DU!

Så skönt att du får landa lite. Det känns som att du känner framtidstro och att ni kan se tiden an lite grann!

En sak i taget!
Det viktigaste först!

Kramar

Sorgsen

...för omtanken, den värmer.

Igår pratade jag med kvinnan på behandlingshemmet.
Hon var noga med att påminna om att min utveckling är färskvara!
Jag vårdar mig tillsammans med er här inne , Al-anon, böcker och ser just nu fram emot att cd-on ska få iväg filmen "When love s not enough" från sitt lager.
Imorgon har jag en ide om att gå till ett öppet AA- möte.
Är det något som kan rekommenderas?

Kram kram

Idag är en bra dag :)

lite snabbt och rekommenderar ett öppet AA-möte :-))

MEN.....bara att du kommer ihåg att du är medberoende (ev fd :-) ) så du inte tar på dig andra alkisars dåliga samveten !

Men vi lär oss massor av er från "andra sidan" och jag är evigt tacksam för de anhöriga som kom och var med på de öppna möten jag regelbundet gick på i början. I vissa (taliban-) grupper så förbjuds (!!!!) numera anhöriga att prata vilket är en ordning jag inte på villkorsvis inte kan förstå. Vi sitter i samma båt och vi ska gemensamt ordna till våra liv. Det kan inte vara svårt att inse tycker jag.

Men välkommen och hoppas du trivs :-))

Sorgsen

...på anhörigveckan kände jag att det som kom från patienterna var otroligt värdefullt för mig.

Medberoende-jo helt säkert, men jag har aldrig blivit passiv. förstod ju till slut att maken var riktigt sjuk och att jag varit halvblind med blev inte helblind. Fick grepp om mig innan.
Som typ är jag återhållsam i början i stora grupper. Jag har aldrig känt att jag riktigt passar in, feg-rädd-blyg, men samtidigt redan som litet barn lärt att det där för mig ingenstans och därför samtidigt skaffat många lager skinn på näsan. Därför vågar jag ta det där första steget och trotsar rädslan.
Märklig mix?!
Som jag skrev i flygcerts tråd...jag är både pansarvagnen med sköldar och lika ofta hologrammet, det ena släpper varken in eller ut, det andra traskar alla rakt igenom, vissa ser och beundrar mig på avstånd och för många syns jag inte/märks jag inte.

Al-anon är bra men stor del av dem lever/har levt på helt annat sätt än jag. Visst känner jag igen mig i mycket och jag är bara i starten av att titulera mig som "ex-medberoende". Menar, tar mig ur de dåliga vanorna i samma takt som de smög sig på.

För mig är detta så mycket mer, jag bygger ihop, eller rättare, nu fogar jag samman alla mina livsklossar. Det blir färre luftbubblor ;)
Jag är tacksam över att jag får vara med om detta, utan maken hade jag inte hamnat här. Fogandet hade varit igång oavsett men definitivt inte så intensivt utan honom och hans missbruk.

Maken vill inte vara med på samma möte som jag, med all respekt!

Känner att jag är nyfiken på AAs öppna möte och imorgon är det möjligt för mig vara delaktig i ett sånt.

Kram på er

markatta

Hej sorgsen!

Jag var en gång på ett öppet möte där min pappa går. Han var också där då. Fattar att din man inte vill vara där samtidigt som dig dock, min pappa har ju varit nykter i flera år, tror det är skillnad.

Hursomhelst så var det bra för mig att gå dit. Tror det hjälpte lite med "släppa taget-processen". Jag såg att det fanns en mental och fysisk plats för honom att söka sig till. Jag såg att han blev bemött med respekt, kramar, varma blickar och av människor som inte dömde honom, att han fick något där som jag inte klarade av att ge honom. Det gjorde det lättare för mig att "lämna över".

Kram!

Sorgsen

...Sm jag kände jag vill ha här...

.... "du och markatta (förmodligen många fler) har jag också vridit lite på saker och skeende här inne, men obetydliga saker.
Däremot kände jag att det var "liv eller död" eller "vinna eller förlora" när mannen var på behandlingen. Då gav jag både nick och ett tillfälligt lösen till terapeuten och maken, tillsammans. Om de har läst eller inte har jag ingen aning om.
Detta är ju min resa och frågan är fri om något är otydligt, kände take it or leave it. Jag vet ju att allt jag skrev ner om mig och oss kom till maken genom deras frågor, så vetskapen finns. Intresset eller värdet?..."

Jag tuffar vidare och mår bara bättre och bättre. Hoppet på topp och tiden kommer visa väg.
Jag kommer fortsätta styra det jag kan och när det känns rätt, mycket lämnar jag för evigt och lika mycket står i standby för senare sortering. Hela tiden strävar jag efter att jag och vi ska fixa detta!
Starten känns rätt och det är jag så tacksam över. Jag var lika förberedd på det motsatta..

Nu ut och trotsa den kalla vinden och njuta av våren och fågelkvitter.

Kram på Er alla kloka människor

Sorgsen

...bara trött och ledsen.
Det känns så orättvist att jag är den ende som får den negativa sidan av maken.
Jag har inte gjort mig förtjänt av det och idag är jag bara ledsen.
Vet faktiskt inte om jag orkar längre. Viljan börjar svikta.
Vill också bli sedd!!!!

om det är en tillfällig dip eller om det är en början att släppa taget. Jag har noterat din starka vilja och målmedvetenhet - känner igen det. Däremot har jag inga referenser till att bli behandlad som du - min man inte behandlat mig illa på det sättet som jag läser att din man behandlar dig. Det har varit jobbigt på andra sätt. Utifrån det jag läst, och som jag förstått det, förstår jag verkligen att det kommer stunder när du vacklar. Lördagskramar! / mt

Sorgsen

...så jag har funderat och skrivit och skrivit, det brukar hjälpa mig att hitta kärnan, eller bara en bit på väg.

Fokuset ligger fel hos mig och jag hamnar i "ingenmansland" eftersom kräftgången pågått så länge!

Kortsiktigt måste jag stiga åt sidan.
Så får det bli de kommande dagarna. Fysiskt känns det som huvudet är på väg att sprängas och illamåendet är konstant. Har varit spänd, medvetet och omedvetet, och börjat få domningar i händer och armar. Ena axeln är låst...ja, typiska spänningssymptom...
Det finns många olika små och stora orsaker men jag måste rensa hjärnan några dygn nu.

Så får det bli, det korta målet är Al-anon på onsdag. I övrigt måste livet få kretsa runt annat några dygn. Jobbet finns alltid med men resten blir egentid. Enbart egen tid! Kroppen och hjärnan är för trött nu.
Sen vet jag, senare vet jag, om det är en tillfällig dykning eller början på något jag egentligen måste och bara vägrar ta in...

Riktigt ledsen men vet att ingen kommer knacka på min dörr och fråga hur jag mår så det är bara att ta nya tag.

En sak åt gången!
Viktigast är min hälsa nu=jobbet, hålla mig klar i knoppen för orka genomföra mina uppdrag! Omöjligt komma rödgråten och utan sömn så morgondagen blir en dag där jobbet tär mest på kapitalet och inte på räntan...men det kommer gå! Sen blir det ju bättre!

Kram i natten...

- klokt att du tar hand om dig nu, du är ju den viktigaste människan i ditt liv. Den du alltid ska vara tillsammans med. Önskar dig en vilsam söndag och att jobbet flyter. Men, faktiskt kan även du bli sjuk! Jag har inte trott och tillåtit mig det just nånsin - men faktum är att alla blir sjuka nån gång. Och världen går inte under. Lång och varm kram / mt

Sorgsen

..världen snurrar vidare, tågen går och det utfärdas inga katastrofvarningar om jag sjukanmäler mig.
Det står däremot ingen och tar över på kort varsel i min bransch men det behövs heller inte.
Däremot gjorde jag den nedturen i höstas. Sjukanmäld, funderade över att helt lämna och hitta något annat som sysselsättning.
Kom då fram till att det är detta jag an, detta jag vill, detta jag betalat högt pris för redan under "historietiden" med skilsmässa och annat.

Jag lovade mig själv att inte djupdyka igen och det löftet strävar jag efter att hålla.
Ögonen öppnas mer och mer nu när det akuta lägger sig i vårt äktenskap.

Hittills har jag en ok dag och kvällen ska bli bra.
Mobilen är av och det känns lugnt och skönt!

Kram kram

Även idag är jag en överlevare ;)

Sorgsen

...ikväll träffade jag en kollega på jobbet, helt oväntat står denna underbara varelse utanför min dörr!
Imorgon ska vi träffas och prata och prata...en av de där riktigt få jag kan dela allt med.
Kan detta vara den där Högre Makten som förstod jag behövde hjälp?

att det kan! Vara din Högre Makt. Ta tacksamt emot!

Jag övar mig just nu medvetet i Tillit, att jag får det jag behöver. Jag vet inte om det är på grund av min vakenhet och medvetenhet, men jag har sett ett par fantastiska saker i min närhet där mänskor haft modet att be om hjälp - och fått det! På ett sätt jag inte trott var möjligt. Lite som med flygcerts hus. Jag tror att det kan ha att göra med ens egen hållning, en öppenhet.

Fastän jag mår bra nu - eller kanske just därför:) har jag gjort ett program för mig själv för att stärka min hälsa på "alla" plan, kropp, själ och ande. Jag köpte Olle Carlssons bok 12 steg för hopplösa i höstas och läser bland annat den. I inledningen till kapitel 2 står det:

Jag ger upp försöken att klara av mitt problem på egen hand och inser att jag behöver be om hjälp. Jag öppnar mig för att lösningen på mitt dilemma ligger utanför mig själv. Jag börjar känna tillit till att en kraft starkare än min egen kan hjälp mig att komma till rätta med det som har kommit mellan mig och livet.

Kram, hoppas du har en fin dag med goda möten! / mt

lillablå

Vänner... De är det bästa som finns!!!
Jag är oändligt tacksam för de människor jag kan kalla mina, de som har valt att finnas vid min sida i gott och ont, både i vår värld här, och utanför!
Hoppas ni får en härlig stund tillsammans!!!
/k

Sorgsen

Här finns tid och plats, människor som vill lyssna, vill förstå och är öppna för förändring.
Trivsamt? Ett märkligt ord egentligen eftersom det är illamåendet som för oss samman.
Trivsamt! Jo, för här vilar ingen bitterhet, alla försöker hitta vägar, ingen trampar på någon ( mer än möjligtvis sig själva ), och kommunikation!
Som jag saknar det, kommunikation, öppet, ärligt, vänligt, utan förutfattad mening, utan ont i magen, utan gliringar, utan suckar, utan elaka nedvärderande rörelser och blickar...
Saknar det så!

Nu är katt och råtta-stadie....igen sen i lördags...

Luren i örat och sånt...kvittar hur väl jag vill, precis som du känt/känner flygcert.

Min plan går i liknelse med mulletants tillitsövande.
Jag vet jag inte kan komma vidare utan hjälp utifrån. Maken har bestämt sig, sen länge, hur jag är, vem jag är och mina syften. Jag har sagt det till honom otalet gånger under vår tid. Det är omöjligt för mig komma ur hörnet han har målat in mig i i sin hjärna. Jag står inte där! Jag vet inte hur jag ska komma därifrån??? Jag vågar vara kaxig nog att säga det är så. Jag får det bevisat för mig gång på gång genom alla människor jag träffar, nya och gamla bekantskaper, goda vänner och familj. Alla oberoende av maken. Jag är sund och till och med trevlig och önskvärd ha med att göra.

Kanske, när jag skriver, är det just den upprättelsen jag strävar efter? Är det därför jag vägrar släppa taget?

Hm..tål tänkas på...

Lillablå...glad du tog dig tid skriva. Jo, vänner, de där riktiga vännerna (som markatta är de nära vännerna de som vågar vara öppna för rannsakelse, vågar se sig själva) har jag få av. Bekantskaper har jag många och alla är lika värdefulla och vi fyller alla olika funktioner. Vännerna här, i den osynliga världen, er är jag oändligt tacksam jag har funnit. Jättekram på er alla som vill och behöver.

Nu jobb och vän!

Kram

Sorgsen

...har jag, genom behandlingshemmet, fått namnet på en terapeut som vore lämplig för mig och i förlängningen förhoppningsvis oss.

Det känns skönt att veta det finns någon som har erfarenhet av missbruk och relationsproblematiken det drar med sig. Att gå till någon, vem som helst, skulle inte leda någonstans.
Om situationen blir akut blir det sjukskrivning och full fokus på lösningar i relationen, just nu står den i outtalad standbye. Han får höra av sig när han vill ( kanske blir det aldrig och då behöver jag inte göra något mer än bli utköpt från lägenheten).
Om jag orkar vänta, enligt minursprungsplan,till sommaren, blir det samtal, gemensamma samtal. Bara den vetskapen ger mig syre, frisk ny luft.

Ett steg i taget...
Viktigaste först!

Nu viktigast få något i magen, hoppade frukosten...fy på mig ;)

Ikväll middag med härliga vännen.

Finns nog hopp...måste bara hitta de rätta trådarna och hålla fast i dem.

Om jag fattade rätt fick jag ett gott råd av kvinnan på behandlingshemmet...ska fundera över orden några dygn samtidigt som jag läser ut "Gustavs grabb".

Sorgsen

...mina ord...

Helt outtalat är läget inte.

Efter 2 korta telsamtal där luren slängdes på i örat messade jag.
Våra liv rullar vidare liksom allas men att jag hoppas våra utvecklas till gemenskap. Att jag känner mig respektlöst behandlad och att han får höra av sig när han vill.